Inte riktigt min manzanilla - säsongstart med Carmen

                                                                                                                                       Foto Margoz/Wikimedia

Så var operasäsongen igång, rekordtidigt – passande för detta år när årstiderna har ramlat runt i villervalla.

Vi såg hur som helst Carmen i går.

Jag måste börja med en bekännelse: jag hade aldrig sett detta så populära stycke. Den här perioden av mer intensivt operaintresse är ju ännu knappt decenniegammal, och under tidigare års mer förströdda uppmärksamhet har den aldrig kommit i min väg.

Det kanske inte bara är en slump; det är något med dess doft av Andra kejsardömet, ”zigenarromantik” och slagdängor som känts som att den inte riktigt är min tekopp – eller mitt glas manzanilla, kanske det skall heta.

Vare sig det nu berodde på dessa förutfattade meningar eller verkligen är så – gårdagens föreställning försköt inte denna bild särdeles.

Kompetent uppsättning 

Som vanligt i detta operahus var det dock en kompetent uppsättning, med en rad goda insatser.  Katija Dragojevic i titelrollen utmärkt. Vi har tidigare sett och hört henne bl.a. som Idamante på Drottningholm, och hon gör en fin Zerlina i Juan, men här visar hon att hon också kan bära en hel föreställning.

Det är inga stora utspel, och kanske finns det de som tycker att det skall spraka och gnistra mer. Men för mig funkar det fint, det blir en smula matter-of-factly och det lyfter fram det beräknande draget hos Carmen, tycker jag

För oss okände Andrea Caré gör på sätt och vis en liknande Don José. Visst är han förälskad, vild, övergiven, svartsjuk, förtvivlad och mordisk, men det är inga överdrivna åthävor.
Han synes lita på orden och musiken, och hans La fleur que tu m´avais jetée är en höjdpunkt.

Snabbt inkastade Kostas Smoriginas gör en habil Escamillo så långt min begränsade bedömningsförmåga sträcker sig. Dock har det där klivet fram till scenkanten aldrig tilltalat mig.
Om det är sångaren eller regissören som är ansvarig vet jag inte, det är ju också ett sätt att visa upp den egotrippade toreron och posören.

Imponerande dock – som alltid – hur snabbt inhoppare och ensemble möts och samspelar.

Bland sångarna, det bästa till sist.

Denna föreställning gjorde mig medveten om att i de lägre registren kanske Yana Kleyn inte är en så märklig sångerska.

Kompetent, ok, bra, javisst. men inget som skjuter upp henne högt över mängden.

Men när tonerna stiger!

Hennes förmåga att gjuta kraft i det och ändå behålla mjukhet (lite som Jussi B i ett helt annat läge). Att hålla ut de där fina tonerna ännu ett stycke utan att tappa något.  Exaktheten.

Det finns sopraner som har diamant i rösten, och de som har stål.

Yana Kleyn har högglanspolerat silver.

Elegant och självklart

Orkestern.

Det känns nästan tröttsamt att kommentera hovkapellet. Men de fixar den här operettartade historien lika elegant och självklart som vore det Mozart.

Bortskämd är man.

Och så var det storyn, ja.

En berättelse mår väl av någon man kan gilla, eller åtminstone någon man kan identifiera sig med. Det är lite svårt här. Den självupptagne egoisten Escamillo eller den svartsjuke mördare Don José erbjuds mig som man. Tack, helst inte. Även om det förvisso finns drag i Don Josés öde och utveckling som man kan relatera till.

Och på kvinnosidan den identitetslösa Micaela som svamlar om Gud, och så huvudpersonen.

Carmen, som ”lever i nuet”, villsäga, vägrar ta något som helst ansvar för sina handlingar.

(Här finns iofs en liten och intressant parallell till Don Giovanni, i det att den amoraliske skapar sig en sorts storhet i sin stoicism inför döden och acceptans av sitt öde. Men det räcker inte)

I programbladet försöker man göra henne till feminist.

Jag tänker inte fördjupa mig polemik, men har svårt att se det.

Visst kunde man pröva att säga att figurerna ”gestaltar olika sidor av människans personlighet” eller något sådant,  men det vore att göra berättelsen djupsinnigare än vad den är.
Det handlar om ett stycke rafflande exotism från la belle époque, det är allt

Långt ifrån tidlöst

Uppsättningen gör förstås vissa försök att dölja detta. Det är moderna kläder, moderna vapen och en tv-apparat där massan tittar på tjurfäktningen (vilket inte känns så 2015, mera 1960) och lite sådant.

Det stör inte, men tillför knappast så mycket heller.

Och det gör inte heller det hela tidlöst, om det är meningen. Det är fortfarande tjurfäktarromantik, tobaksarbeterskor, soldatära, smugglarbanditer & exotism.

En fråga gnager därvidlag:

 Om man nu uppdaterar det hela till den grad att man låter Micaela vandra från byn till Sevilla i conversedojor, varför behåller man det känsliga Z-ordet överallt i texterna?

Som helhet: Härligt att säsongen är igång, och en väl genomförd föreställning

Men just Carmen kommer jag knappast att springa benen av mig för att få se en andra gång.

___________________

Några tidigare operaintryck:

En död i skönhet - Butterfly

Kammarspel - Maria Stuarda

Återbesök - Trollflöjten

Spretiga tankar i augusti

                      

Har just insett att det faktiskt ligger något i att ”vi inte diskuterar problemen med invandring”. 

Vi diskuterar ju inte problem i det här landet. Vare sig det gäller integration, skola, miljö eller resurser. Vi diskuterar ju bara utmaningar.  

Konsult-tänkandet.

                                                   *    *    *                                                    

En ”nationalist” i dag tycks vara en snubbe som kör omkring med sydstatsflagga och beundrar Putins Ryssland.

                                                   *    *    *       

Världen är bra rättvis: Människor som inte kan något annat är i alla fall ofta bra på att nätverka.

                                                   *    *    *       

De här människorna som tror att allt blir bra , bara vi river ned allt som människor skapat gemensamt.

Över huvud taget de här människorna som tror att allting blir bra, bara… -

                                                   *    *    *       

Alla ideologier som bygger på postulat om hur ”Människan är…” kan mönstras ut

                                                   *    *    *        

Det är klart att samhället går i kras, om man hämtar sin näring från just dem som säger att inte finns något samhälle.

                                                   *    *    *       

Människorna som hela tiden måste få veta hur det är. 

Vilket sätt är artigast? Vilket lag skall man hålla på där jag bor? Vilket ord kan ingen bli kränkt av? Till vilken stadsdel är det rätt att ta nästa steg i min bostadskarriär?

Dessa människor.

Och så de andra – de som utnyttjar denna osäkerhet för att klättra. Uppåt, uppåt, uppåt.

                                                   *    *    *        

Varför är det alltid ”man måste ju”-människorna som är kritiska mot åsiktsklimatet, och de som älskar att hacka på andra som klagar på ofördragsamheten?

De missunnsamma klagar på avundsjuka och de hänsynslösa på bristen på respekt.

Ja, det är DIG jag menar.

                                                   *    *    *        

Orwell-världen.

Man säger att man är ”Sverigevän” när man bara är invandrarfientlig.

Man är ”framtidsorienterad” när man bara har en barnslig lust att riva ner.

Man framhåller sin ”företagarvänlighet” när det bara handlar om att hålla löntagarna nere. Man kräver ”flexibilitet” när man menar underordning.

Man ”förbättrar sin service” när man drar in en tjänst.

Man ”förändrar taxorna” när man höjer priset.

Och så vidare.

Tröttsamt.

  

                                                    *    *    *       

Den gamla inlärningsskolan – så som jag mötte den på 60-talet, när den moderna tiden hade skalat bort  de värsta excesserna  av dum-drill & institutionaliserad pennalism – hade en poäng som tenderar att komma bort i debatten:
Inlärningen, och examinationen av dess resultat, handlade inte bara om att processa ett kunskapsstoff, som man i dag ”lika gärna kan hämta upp på nätet” som det heter.
Det var också, i minst lika hög grad, ett mätande just av förmågan att hämta in, processa, och vid behov redovisa ett kunskapsstoff vilket som helst.
Det viktiga var (är) i detta perspektiv inte om det handlade om det periodiska systemet,  verbböjningens systematik eller grundlagarnas innehåll.

Det viktiga var ännu mindre om till exempel historieämnet fokuserade på socialhistoriska inlevelsefakta eller det som, ack så schablonartat, brukar avfärdas som ”kungar och krig”.
Det viktiga var att man förelades kunskapsmassor, som skulle läras in och sedan användas, i värsta fall för att redovisas på ett prov, i bättre fall för att bygga vidare kunskapsinhämtning på – och kanske så småningom använda delar av utanför skolans väggar.
Inlärningen som det centrala, inte kunskaperna.

Att man sedan kanske fick en smula gammeldags bildning på köpet, det får man väl stå ut med. Även om det inte är något att skryta med i dag.

                                                   *    *    *        

Jag vet att det inte finns någon rättvisa i världen.  Men därifrån till att tänka att en rättvis värld inte vore bra!

_____________________________________________________________

"Man har inte sett slutet förrän det är över" - Spretiga tankar sent i juni

"Kan tomhet verkligen växa?"  - Spretiga tankar i maj
"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

Fler bilder från ön

Ja, det regnade alltså. Har jag sagt det?

Och båten fick ösas. Med hink, inte med öskar

Att stiga i var inte så lätt med tanke på att bryggan delvis låg under vatten.

Vill säga, man klev upp i båten, inte ned i den.

Ibland sken solen när det regnade

(notera den regnpiskade vattenytan bortanför flaggstången i solgasset)

Och det blev fart på forsen. Det är inte alla år vi bor på en ö.

Men detta var ett år då vi gjorde det. Hela tiden.

Den där grästuvan brukar växa på en sten.

Som brukar sticka upp ur vattnet.

I vanliga fall, alltså.

Men vi slapp i alla fall sånt här ("Våra" broar - de passerade förr i tiden faktiskt över svärföräldrarnas mark - ersätter alltså sedan 1936 Sänna-färjan som talas om på anslaget ovan; detta kan man se på hembygdsgården i Älvros)

Det var förstås  också ett av de myggigaste åren jag upplevt på ön.

 Claudi diskar i mygghatt med flor, assisterad av sin make, som nöjer sig med hatt

Så vad göra?

Stanna inne och läsa, till exempel

Arkivarie har hittat intressanta handlingar.

Zombien t.v. är Claudia, som "blundar" genom att slå tröjan om huvudet medan Magnus sätter upp en omgång Master Mind.

Ännu en arkivarie.
Bild efter en ide av Hammershöi.

Vi lade pussel. Eller för att vara sanuingsenlig: Claudia lade pussel, med lite bistånd av oss övriga.
Här är Florensbilden färdig.

Men vi vågade oss faktiskt ut ibland också.

Det var ju det där med NOS.

Anna-Lena kastar pil

Och Johan gör det samma

Claudi pustar ut på kökstrappan

Och allt övervakas av den Näveröiska Olympiska Kommitténs ordförande, tyghunden Karo.

Författaren sågade som tidigare noterat ned en numera helt död björk i björkhäcken framför huset. 

Den lämnade en glugg efter sig.

Och så firade vi som vanligt vår bröllopsdag, för första gången - tror vi - med inomhus-supé.

Härjedalska delikatesser - ostar från Klövsjö, renkorv från Vemdalen, bröd från Lillhärdal osv. Och en spettekaka från, av alla platser, Osby.

En fotbollsmatch hann vi med också.

Våra orangea favoriter piskade tidigare obesegrade serieledarna Håbo med 3-1, helt rättvist

Jubel efter YIK:s första mål som innebär kvittering av en tidig Håbo-ledning

  2015 var sommaren då vi fick elektriskt ljus på ön. I alla fall i källaren. Och i alla fall så länge arbete pågick och det bensinsdrivna elverket var igång. Dyra kilovwatt blev det. Men ändå.

Strömmen letade sig in via källarventilen (som f.ö. är eländigt placerad och nog spelat sin roll för fuktproblemen i källaren)

Ljus strömmar upp ur källaren. En egendomlig upplevelse.

Claudi har målat

Det blev tid till lite utvändig dränering vid den där eländes ventilen också.

Det skall bli utomordentligt spännande att se vilken effekt alla arbetena har haft.

Särskilt många eller långa utflykter blev det inte i år; väder och jobbprojekt lade hinder i vägen.

 Å andra sidan behöver man inte fara särskilt långt för att få vyer. 

Utsikt från Vänsjövägen:

(på väg hem från en expedition till myrarna där vi samlat ihop sådär 14 hjortron. Tillsammans).

"I tankar"

Och som sagt finbesök. Det var en av de gånger det gick an att sitta ute.

Åtminstone med tröjan på..

  

Johan, A-L och Rolf vid Grythyttanbordet

Karin fotograferade.
I bakgrunden härbret.

  

Någonting håller på att hända med fågellivet. Den förr så synliga skraken visar sig endast sporadiskt, men i stället är lommen en nästan daglig gäst. 

Här på dykövning under bron. (de var ofta betydligt närmare, men jag fick dem inte att fastna på bild då)

Fritt fram för den som vill skåda syner bland molnen

 Så småningom var det dags för den första gästen att lämna ön.

För säkerhets skull rodde han själv 

Vad C har fått syn på i skyn förblir t.v. obekant

Väntan på tåg.

Många påstigande är det inte i Ytterhogdal

Fjärran han dröjer...

...men till sist kom tåget och for iväg med Johan riktning Mora och Borlänge.

Och nätterna mörknade

...och det drog ihop sig till de sista överfarterna.

Skepparen begrundar färdvägen. Eller nåt.

Men innan det var dags att stänga för gott -

- passade Magnus på att tjära kökstrappan (och verandatrappan), en välbehövlig underhållsåtgärd.

Och så var det ju det där med prisutdelning och utvigning av NOS.

Totaltvåan har fått en silverskimrande skiffersten och förevigas av stolt make 

- som själv fick ta emot vandringspriset Pyramiden (ej i bild) som totalsegrare.
Och blev så här glad.
Visst överspel för fotografens skull kan ha förekommit.

Utvigningens ena höjdpunkt är släckandet av den olympiska elden - som i vanlig ordning just har fått tändas på nytt för ändamålet. (Den andra höjdpunkten, den traditionsmättade kalkningen av Ljusnan medelst äggskal, som ett led i spelens miljöprofil, finns inte på bild i år)

Men det var något som gick lite snett..

Den olympiska elden föll och spilldes liksom ut på marken.
Till all lycka är detta ju ett år när risken för skogsbrand känns liten.
Men vi lade en hel del möda på att säkerställa att den helt kunde uteslutas.

Nå till sist låg stenarna på brunnslocket, som det slutgiltiga tecknet på att ön stängts

- och vi åkte in till huset i byn.

En del småplock som att släpa upp och vända båten, släpa på båtmotor, köra ett par varv mellan by och garage etc, undanhålles här läsaren. 

Det var Bolivias nationaldag den 6 augusti - 190-årsdagen av självständighetens utropande.

Claudia fick - när vi väl hade skålat i bubbel - en väldigt improviserad "flagga" i grön (oliv), gult (hjortron) och rött (hallon - från de spirande egna odlingarna).

Och apropå bär:

2015 kan ha varit det år då SLU faktiskt hade rätt om blåbären. De sade att det skulle vara ett ganska bra år i nedre Norrland. Och det var ett ganska bra år.

Men de mognade sent och vi hann inte plocka mer än till ett par syltburkar.

Det gick mot avfärd även från byn.

Först bara...

...mäta och märka ut platsen för nya gästhuset.

Och sedan i väg.

C och M vid Nipfjället. Trappan och stigen fick oss att tänka på kinesiska muren.

Vidare till Sörsjön vid Västerdalälven, där A-L:s mormor Elin kom ifrån.

Vi satte en blomma på hennes grav, nu åter rest efter att ha välts när kyrkogårdsförvaltningen inventerade riskfyllda stenar, något som förbryllade oss vid  det förra besöket)

Våren är sen i Sörsjön, men syrenerna har slagit ut i alla fall ;-)

Strax norr om Sörsjön ligger, logiskt nog, Norrsjön¨.

Där finns "Norrsjöns Gästgifveri &Spa" där vi bott en gång tidigare och trivts. 

Så vi hamnade där igen. Det var bra nu också, även om en illasinnad timer stängde av bastun när vi skulle använda den, och hjortronsylten till frukost  (jfr tidigare rapport) ersatts av hallonsylt.

Utsikten är lika fin som förut:

 Och så, över Transtrandsfjällen, med den fina fjällkyrkan -

- in i Norge, där vi mötte blixt och dunder och mörka moln, 

när vi stannat för att äta våra mackor vid en rastplats.

Ja, jag är min fars son och kan inte helt avstå från att arrangera bilder med barnen. 

Även om de fyllt 30.

C´est plus fort que moi

Sista övernattningen blev på Medskogs vandrarhem i Värmland. Ett trevligt ställe, ute i skogen - vi fick guldstjärna för att vi lyckats orientera oss dit utan att behöva stanna och fråga om vägen.

Nedanför vår stuga fanns en liten fotbollsplan där sångsvanarna tränade sina barn.
Man har ju hört att utlandsproffsen tjänar stora pengar.

Till sist var det det här med havet.

Havet som inte är något hav utan bara en stor sjö.

En väldigt stor sjö.

Jag har inte riktigt upplevt Vänern förrän vid ett par besök i Västergötland och Värmland de senaste åren.

Längst ute på sydspetsen av Hammarö, vid Skage fyr, kan man uppleva det där havlika väldigt starkt.  Det gjorde vi.

Och sen åkte vi hem, som redan berättat.