På väg - en sammanfattning

Har gjort ett litet bildspel som sammanfattning av min lilla utfärd till Nordnorge.
För den som följde bloggen när den pågick är här väl inte så mycket nytt, men jag tyckte det kändes bra att försöka sammanfatta.

(När jag nu ser på filmen känner jag att varje enskild bild borde ha fått ligga ytterligare någon sekund eller två. Ingen behöver alltså påpeka det...    Skall tänka det till nästa gång ;-)

För den som eventuellt undrar varför några rader ur "Streets of Baltimore" tonas in finns svaret här.

______________________________________

Blogginläggen från resan:

Plötsligt, i Sorsele

Från Sorsele till Soppero

Den brinnande vidden

Framme vid havet!

Vägen hem 

Se upp för kullerstenen!

Ja, jag vet.
Irriterar mig på saker som jag borde låta passera.
Störs av sådant som kanske inte är så viktigt.
"Retar du dig på saker som är små
Så är du kanske inte större än så"
skaldar Piet Hein, den kloke och träffsäkre.

Men ändå.
Skall det vara så jävla svårt att skilja på kullersten och gatsten?!?
Gång på gång stöter man på det, hur folk snackar om "kullersten" på ett vis som är förvirrande tills man inser att de menar vanlig gatsten.

Det är ju liksom inte samma sak.

Gatstenar är huggna, mestadels rektangulära, någon gång kvadratiska stenar (alltså sedda uppifrån, i grunden är de "kvadratiska" förstås kuber och de rektangulära andra rätblock) som fogas så jämnt intill varandra som möjligt.

Kullerstenar är just vad det låter som, kullriga. Liksom runda, om ni så vill. Vanligen med en hel del sand eller motsvarande fyllning emellan.
Båda modellerna var vanligt förekommande i äldre tider.
De kan ibland ses jämte varandra.
Men det är olika saker.

Eller, om vi nu skall vara alldeles noggranna, så ÄR faktiskt kullersten en form av gatsten. Gatsten är en över-kategori som kan sägas omfatta såväl huggen sten som kullersten, och öht all slags sten som används som gatubeläggning (logiskt nog).
Men i normalt tal avser "gatsten" huggen sten.

Och det kan förstås aldrig bli tvärtom; "kullersten" kan aldrig vara huggen sten. Vilket är just vad man alltför ofta får höra.

Senast nu i rapporteringen från cykel-VM i norska Bergen, där den annars utmärkta experten Emma Johansson envisas med att beklaga att de tävlande måste åka på "kullersten". Medan tv-bilderna lika envist visar att det är huggen gatsten, vilket förvisso bereder dem besvär, men knappast på den nivå som verklig kullersten skulle göra.

Men hon är bara en av många.
Alldeles för många.
Nej, jag vet alltså, att det inte är någon stor sak.
Men varför göra galet när det finns rätt?

Bild från en stad i det land som fostrat en i texten citerad poet.
Observera att kullerstenen till höger är ganska nedsliten och därmed jämnare än den oftast är)

Vägen hem (Go North, 5)

En hemresa är alltid annorlunda. Man har nått sitt mål - eller man har eventuellt missat det - semestern är slut eller uppdraget utfört. 

Man är inte längre på väg. Man är på väg hem.

Det kan vara glädjerikt och fullt av mättnad, man är lastad med goda upplevelser och berättelser att föra vidare. Men det är något annat.

För min del blev skillnaden också extra tydlig genom att vädret helt slog om när jag lämnade Mehamn. Efter septembersol kom höstregn. Och landskapen blev mörkare, helt bokstavligt under den sjunkande grå himlen.

                                            *   *   *   

Första dagen, över kustlandets sönderbrutna månlandskap och Finnmarksviddas höstbrinnande skog, var det mest dimma. 

Det finns understundom ett försonande drag över dimma, den sveper in och famnar och suddar ut allt det alltför skarpa.  Men ibland tätnar den och förvandlar sig till mörkt regn.

Så skedde efter hand, och de två sista dagarna var det regn mest hela tiden, den allra sista biten ner från Strömsund med inslag av plötsligt vassa solblänk som speglade sig i de våta körbanorna och bländade.

Det finns alltså mindre att berätta.

                                            *   *   *   

Jag vände bilen i Mehamn, postade några vykort, tankade bilen med dyr norsk bensin, kände på en stängd kyrkport och rullade iväg. En och annan ren tittade på när jag for förbi, men själv såg jag inte mycket. 

Jo, jag såg att vidden fortfarande var vacker, även när utblickarna inte längre var lika vida.

                                          *   *   *   

En natt i Enontekis i nordligaste finska Lappland.  Stängd sauna men god sömn. 

Från en långtradarshop utanför hotellet - det fanns två - köpte jag en vedkorg till nya huset i Ytterhogdal. 

Den andra långtradaren var en rullande optikaffär, men nya glasögon behöver jag nog inte.

                                          *   *   *   

Från Enontekis till Luleå:  Regn och vägarbeten. Vägarbeten och regn.  

Höstligt mörker mitt på dagen. Kylig blåst så fort man lämnade bilen

På kvällen ryggont. 

Ingen dag att minnas väl.

                                          *   *   *   

Den sista dagsetappen var också den klart längsta, drygt 75 mil, från Luleå till Ytterhogdal. 

Visst hade jag kunnat korta den lite, köra något rakare, men det var ju det där med Lycksele. Och så ville jag se ställen jag inte sett (eller sett så mycket) förut

Och jag visste ju att jag hade boende fixat, och kunde anlända när det passade. 

Förvisso vill jag undvika att mörkerköra, om möjligt; gillar aldrig det, och så här i älgjaktstider mindre än någonsin. Men med start vid åtta-tiden har man tolv timmar av ljus, och det räcker - jag behövde använda elva av dem.

                                          *   *   *   

Mycket mala mil genom Norrland blev det. Mycket regn var det. Mellan Lycksele och Åsele gick en räv över vägen. Det var en nyfiken rackare. Den stannade vid vägkanten och klev ut på vägen bakom bilen när jag i min tur stannat.  Först en mötande bil skrämde iväg den. Inga bilder tyvärr, fick inte fram kameran snabbt nog.

                                          *   *   *   

För övrigt skulle jag vilja ha en kamera på instrumentbrädan; det är så mycket man inte hinner med. 

Rävar möter man inte så ofta, men annat. Vyer över landskapet eller roliga skyltar - orter som heter Bye eller Aha. Eller skylten "Vägmarkering sakns." (Sic).  Har gjort ett och annat lätt våghalsigt stopp för att fånga några av dessa saker.

Men som sagt, en framåtriktad kamera på instrumentbrädan. Med fjärrkontroll i ratten

                                          *   *   *   

Skriver ren anteckningar och funderar länge vilken älv som "Burmabron" vid Moskosel går över. 

Kan inte minnas. Och det är kanske inte så konstigt trots allt.  Många älvar blir det när man färdas upp genom landet.

(Det är Pite-älven, för den som undrar.)

                                          *   *   *   

Total körsträcka från Ytterhogdal-Mehamn (Slettnes)-Ytterhogdal 3548 kilometer.

Således drygt 50 mil/dag i snitt.

Det är naturligtvis knäppt, 

Men nu var det så här resan var upplagd: dit och tillbaka. 

Det fanns tidsgränser och det finns ekonomi.

Det handlar om att det är höst också. Det bjuder mera in till att betrakta från bilen än att verkligen gå ut i det.

                                                    *   *   *

Ungefär så var det. Vill ni veta mera får ni fråga.

Mehamn Farewell

Viktigt att vara redo för vintersäsongen.
Det var faktiskt ganska många skotrar som såg ut att stå alldeles startklara.
Både inne i byar och - som här - ute på vidderna.

Trött ren på Sami Center i Karasjok.

Långtradaren som sålde korgar. Och framför allt, inne i  släpet, tyger och garner av alla de sorter, och sybehör därtill.
Hotellet Jussan Tupa skymtar till höger

Gammelstads kyrka vid Luleå.Det tog ett tag tills jag insåg att tornet inte sitter ihop med kyrkan - man noterar det egentligen först när man kommer nära. 
Det är ju inte ovanligt med fristående medeltida kastaler. Men det här ser ut som vilket vanligt kyrktorn som helst
Lite förvirrande...

...men inte lika förvirrande som skyltningen här.
Ett kort ögonblick trodde jag att jag var på helt fel väg.
Jag skulle ju till Luleå Gammelstad, inte Piteå Gammelstad.
Först vid utpassage dagen efter förstod jag att skylten visar väg till Piteå OCH till Luleå Gammelstad.
Inte självklart när den väg man just svängt av från fortsätter rakt fram mot (taram!) Piteå...

St Görans-gruppen i Skellefteå Landsförsamlings kyrka har en drake som ser föga skräckinjagande ut. Den liknar mer en lekande hund som gärna vill bli kliad på magen.
Den lilla prinsessan ser mycket riktigt inte särskilt skräckslagen ut heller.

Sa jag att det regnade.
Här Norsjö.

Lagom lätt lunch på lax i Lycksele

Orter med oväntade namn var det, ja.
Jag åkte igenom två olika ställen med det här namnet.
Denna ligger i Jämtland.
En annan ligger i Finnmark

Hemma i Ytterhogdal tar kyrkan emot.
Känd från film.

__________________________

Tidigare delar:

Plötsligt, i Sorsele

Från Sorsele till Soppero

Den brinnande vidden

Framme vid havet!

Framme! (Go North 4)

Framme vid vägs ände. Mehamn - eller egentligen Slettnes fyr några mil härifrån, där vägen verkligen tar slut på en vindpinad udde som enligt noteringar på en skylt aldrig upplever meteorologisk sommar, vilket var lätt att tro på i dag; trots att solen sken vackert över Barents hav höll jag på att blåsa bort. Om detta är en frisk bris så bävar man inför hur en storm kunde kännas.

Men Mehamn alltså.
Hotellet jag bor på stoltserar med kontinentens nordligaste hotellrum. Det har jag inte fått. Man kan för övrigt anta att det kostar extra, och här är dyrt nog ändå. Norska priser...
Men det finns inte många som övernattar längre norrut här på fastlandet.
Och nu är resans mål, dess utsedda vändpunkt nådd.
Bara några hundra mil hem.

                                                      *  *  *

Dagens etapp gick genom ett landskap som delvis liknade det jag väntat mig att möta i går - magra hedar, vida vyer, avskalade fjälltoppar. Stundtals invid havet, stundtals tvärande över utskjutande halvöar. Uppåt, nedåt, uppåt igen, åter nedåt.
Ibland så vackert att ord och bilder fastnar.
Men sedan, framför allt här ute på Nordkyn-halvön, var det något annat. Kalt stenskravel, mil efter mil, ibland med något gräs skymtande mellan stenarna, ibland bara grått. Nästan lite skrämmande, men naturligtvis fascinerande också.

                                                      *  *  *

Sade jag att Norge är stängt på söndagar?  Dendär idén att stanna någonstans och ta en fika, den var ju rätt döfödd.
Allt stängt. Inklusive kyrkor och museer.
Till och med hotellet var stängt när jag kom fram. Fick ringa och meddela receptionen på andra våningen detta förbisedda faktum.
                                                      *  *  *

Långa långa skuggor i den arktiska solnedgången.

                                                      *  *  *

Naturligtvis är Norge kanske vackrare nere i de turistfångande områdena i söder, på Vestlandet eller Lofoten/Vesterålen. Men det finns något svårgripbart fascinerande med Finnmarkskustens strävhet också. Lockande och lite skrämmande alltså.
Svårt att frigöra sig ifrån

                                                      *  *  *

Har tänkt vidare på det jag skrev om i går, om skillnaden i att uppleva saker ensam och tillsammans. Inser att jag nog i grunden alltid har haft lite svårt att riktigt ta till mig upplevelser som inte är delade.
Jag tror att man får se dessa ensamma resor, inte bara denna utan lika mycket de jag gjort söderöver ibland om hösten eller vintern, som en sorts övningsstycken i detta.
Inte bara det men också det.

                                                      *  *  *
Mehamn,
Mehamn.
Jaha, hur hamnade jag nu här?
Jag såg det från utsidan och undrade förstås hur det ser ut från insidan. Nu vet jag.
Och lite har jag försökt berätta.

Den stängda hotellporten

Resans mål: vändplatsen

Ingen sommar
"Växt- och djurlivet är ändå rikt".
Tigerhjärta.

Jodå, en och annan.
Men inte särskilt många, totalt sett, faktiskt.

Vägen över den steniga ödskligheten.
Nordkyn.

Det smala näset vid Hopseidet som förenar Nordkyn med resten av landet. En översvämning där och jag hade inte behövt åka de sista fem-sex milen...
Hur man kom förbi här innan "Han Olav" fixade den nya vägen känner vittnet inte till
Kanske var Nordkyn då i praktiken som en ö, om än inte strikt formellt.
Lite som vår sommarö vid vissa vattenstånd.

Ett kort stycke därifrån - höet är skördat och korna betar av vad som finns kvar.
Vi är här tiotals mil norr om Treriksrösets breddgrad. Cirka tio mil fågelvägen söderut ligger den nordligaste platsen i Finland.

Vägen längs med havet.
Mil efter mil.

Del 2 hittar du här

och del 1 finns här.

Och del 3.

Den brinnande vidden (Go North, 3)

Skoganvarre. Namnet till trots ligger det inte i storskogen direkt. Snarare i kanten av fjället - man ser mer kalfjäll härifrån än jag gjort på hela dagen över Finnmarksvidda och det där hörnet av nordligaste Finland.
Och samtidigt bara några mil till havet nu.
Havet, som på något sätt alltid är målet.

                                                      *  *  *

Färden norröver. Det här egendomliga norska fenomenet att bergen blir högre och  brantare ju närmare kusten man kommer.

                                                      *  *  *

Och så Finnmarksvidda.
Som alltså inte riktigt såg ut som jag hade föreställt mig.
Nog hade jag tänkt mig den mera hed-lik, och med mer av kalfjäll; här och var rent impediment.
Men i stället var den en guldglödande låg skog.
Där jag for - från finlandsgränsen över Kautokeino till Karasjok  - såg jag inga kalfjäll alls, allt var täckt med denna brinnande låga skog av björk och sälg och vide skiftande i tusen nyanser av gult, orange, rött, ibland något brunt, ställvis fortfarande grönt.
Och bergen böljade. Inga branter, men ständiga skiftningar, stigningar och sluttningar, öppna panoramor över dalgångar och sjöar, långa perspektiv.
Vackert.
Svårbeskrivbart men vackert.
Så var det

                                                      *  *  *

Stuganläggningen Skoganvarre Villmark ligger fint vid en sjö med utsikt mot lågfjäll och andra berg i ryggen. Och aningen av högre berg alldeles om hörnet. Men det är knappast utsikterna som lockar de flesta, utan fisket. Alla gäster utom jag verkar vara fiskande finländare. Även flickan i receptionen tycks ha finska som modersmål - vilket som är hennes hemland vill jag låta vara osagt i dessa trakter där språk och det där som kallas etnicitet skär in och och klyver vartannat på ett sätt som antagligen skulle göra en del människor förtvivlade - om de nu kände till den sortens fakta.
Hur som helst så talar hon norska också, så jag kunde för första gången på resan använda mitt modersmål vid incheckning...

                                                      *  *  *

En sak som jag märkt med ensamresandet är att jag har en högre tröskel för att "göra saker", antingen det är kultur eller natur. Sådant faller sig naturligare när man har någon att omedelbart dela upplevelsen med, tycker jag.
Förvisso har jag, framför allt i min nu så avlägsna ungdom, gjort och tillägnat mig saker på egen hand, av lust eller nödtvång, framför allt sådant som faller inom område "kultur"; på egen hand har jag utforskat katedralen i Chartres (världens vackraste byggnad, det visste ni ju redan) och bestigit såväl den sneda kampanilen i Pisa som berget Pilatus, det senare dock med teknikens hjälp, bland mycket annat.
Men det är roligare när man har sällskap, vilket andra besök på nämnda ställen, liksom många andra, har övertygat mig om.

                                                      *  *  *

Jag kom att tänka på detta när jag nyss ägnade mig åt en sådan sak, nämligen den "kultursti" som löper ett stycke härifrån. Den leder i låg fjällskogsterräng genom ett område där tyskarna hade ett stort militärsjukhus under ockupationen, ett sjukhus som svarade för stora delar av den norra fronten. De brände det vid reträtten, liksom så mycket annat i Finnmark, på hr Schickelgrubers order, och resterna har blivit kvar, raserade husgrunder, skyddsrumsrester, rostiga sjukhussängar, till och med några lastbilsvrak.
Ett sorts bisarrt friluftsmuseum och tankeinbjudande skogspromenad. Både kultur och natur den här gången - jag fick sträcka lite på ben och rygg, vilket kändes bra efter hopknycklingen i förarsätet.

                                                      *  *  *

Stugan är nog bra. Att den är liten bekymrar just inte mig som, alltså, är ensam.
Men det där med att man skall gå ut till ett hus för att laga mat, och ett annat för att duscha, det är så där.
Man blir så bekväm av sig när man blir gammal.

                                                      *  *  *

Här började dagen, vill jag påminna om.
Och ja, jag spelade "Streets of Baltimore" när jag passerade.

Och här avslutar jag dagen.
Compact living, får man nog säga

Det är som ovan noterat närmast omöjligt att göra landskapet rättvisa.
Här ett tafatt försök, ett snapshot från nånstans mitt ute på vägen.

Vi närmar oss havet, kan man se...

Rostiga sjukhussängar från krigssjukhuset i skogen.
Om det var någon som kände behov av påminnelser om krigets vanvett,

Del 2 hittar du här

och del 1 finns här

Från Sorsele till Soppero (Go North 2)

Dag 2. Redan börjar tillståndet att sitta i bilen och mala mil kännas normalt. Egendomligt hur fort man anpassar sig. Dagen har tagit mig från ett flackland i söder genom mer storkulliga landskap till kanten där landet slutar i myrar och låga låga fjäll.

                                                       *    *   *

Hösten har kommit ännu längre här uppe förstås. Det kvarvarande gröna börjar bli alltmer utglesat,
Och det är kallt. Inte många grader ute nu - det kan bli frost - och utkylt i vandrarhemsrummet när jag lyfte in mina grejer. Varmare nu, sedan elementet under fönstret har jobbat på max en stund, men hösten är här och här är hösten. Ingen tvekan.


                                                       *    *   *

En av poängerna med den här resan, som jag annars inte riktigt förstår mig på själv, är att "fylla i" det stycke av väg E45 som jag aldrig förut kört - det mellan Storuman och Vittangi. Den uppgiften, förelagd mig av mig själv och rimligen obegriplig för alla utom det fåtal som inte ens behöver fråga varför, har jag slutfört i dag.
Det känns bra. Det skulle kännas ännu bättre om jag inte hade en gnagande misstanke om att jag kan ha missat ett litet litet stycke vid Gällivare. Jag följde skyltarna, men jag undrar ändå.
Du som inte förstår detta behöver inte kommentera det vidare.

                                                       *    *   *
Och så detta med avstånden. Jag tycker jag är van vid stora avstånd från Härjedalen och Hälsingland. Men här uppe, det är något annat. Jag menar, jag har åkt 50 mil i dag och bara tvärat genom ett stycke av Norrbottens län. Sidovägarna lockar med intressanta utflyktsmål, men avstånden är i mil ungefär vad de är i kilometer söderöver.
Nå. Själv har jag nu i alla fall åkt mer än hälften av vägen. Av utresan alltså.


                                                       *    *   *

Natten faller över Lannavaara, på en gång hastigt och långsamt, som ofta i september. Det är midnattssolens och midvintermörkrets land, men i höstdagjämningens tid då så lite skiljer här och där.
Vid Polcirkeln strax söder om Jokkmokk var det hur som helst stängt i dag.
Det har väl sin symbolik,kanske. Polcirkeln - stängd i september pga allmänt ointresse.

                                                       *    *   *

I morgon vidare norröver, om än i slingor. Tre länder. Och lika många län och landskap, tror jag.,
Go North, old man.

Inte så många renar som befarat.
Och här några i något så ovanligt som språngmarsch.
Renar på väg brukar ju uppvisa ett betydligt mer trankilt beteende.

Vägkorsningen i Vittangi, där cirkeln så att säga slöts.
Sommaren 2003, när M och jag kom norrifrån, från Karesuando, svängde vi av mot Pajala, i stället för att fortsätta söderöver, den väg som  jag in dag kom åkande, närmast från Gällivare.
(Pajala-vägen var för övrigt väl så intressant, med bland annat Tärendö-bifurkationen och vantarnas Lovikka, samt den gången den envisaste ren jag någonsin stött på på en väg. Ingen språngmarsch där.)

Inlandsbanan riktning söderut från Sorsele.
För att ha färdats över åttio mil längs med banan, och korsat den vid åtskilliga tillfällen, planskilda eller inte, har jag sett löjligt få tåg. Nämligen inga alls, bara en dressinliknande sak en bra bit söderöver.
Det säger nog något om något, antar jag.
Nå, hursomhelst har jag nu passerat dess norra ändpunkt och reser ut i järnvägslöst land.

Del 1 av berättelsen här

Go North, old man

/Edit:  Jag har inte riktigt bloggat på flera månader. Det kanske finns något skäl till det, men inget som jag känner till. Kanske för mycket tid?
Nu tänker jag i alla fall försöka börja om. Med noteringar från en resa.  Norröver/

På väg norrut på jakt efter jag-vet-inte-riktigt-vad - utom kontinentens nordpunkt förstås (som inte är det omsusade Nordkap, men det visste ni väl redan) - har jag landat i Sorsele efter den första dagens färd genom fem landskap.

                                                     *   *   *

En tanke är att fylla i några luckor i min personliga geografi, det för mig nu längs väg E45, den långa och ibland ganska slingrande som vi stöter på inte bara i Ytterhogdal och Göteborg, utan även i Slesvig och vid Arezzo.
Från en av dessa orter startade jag i morse och har avverkat vid pass en fjärdedel av vårt land, som verkligen är väldigt avlångt.
När folk kommer på besök till Ytterhogdal och möjligen tycker att de vågat sig långt uppåt brukar jag ibland peka lite diffust norröver och säga "och så fortsätter det så här i hundra mil...".    En sak är att jag nu vill försäkra mig om sanningshalten i detta.

                                                     *   *   *

En annan tanke, en helt diffus, har något med ensamhet och gemenskap att göra, något som jag inte alls kan sätta ord på nu. Kanske kan jag det när jag är framme. Kanske inte.
När är man egentligen framme?

                                                     *   *   *

Första anhalten alltså Sorsele. En ort i Norrlands inland, som liknar andra orter i Norrlands inland. Bland annat i att den naturligtvis är alldeles unik.
Men sådant behövs det tid att se. Mer tid än man har på passage.
Så mycket vet jag: Att jag just ingenting vet om Sorsele,
Det är också en kunskap

                                                     *   *   *

Och så det här med södra Lappland. Visst är det fint på vis och sätt. Men flackland är nu ändå alltid flackland. Jag föredrar nog ändå det mer skiftande söderut.
Myrar, ja, visst.
Men jag är inte ute efter att plocka bär.

                                                     *   *   *

Hit har hösten redan kommit. Andra färger redan. Träd i gult, toppar i eld, Och en annan doft.

Fortsätter in i det. Vidare. Norröver.



Sorsele 7 sept 2017

Dagens sista landskapsgräns.
Och den första länsgränsen

Asfaltblomma. Vilhelmina

Holmens B & B i Sorsele.
Fönstret uppe till höger är familjertummet.
Där bor jag.
Som för att understryka det där med ensamhet och gemenskap.

Del 2 följer här

September är en bro

Naturligtvis är september också en bro.

Från sommar till höst och från hopp till vila

Men i vila finns också hopp, och i hösten

finns också drömmen om nya tider, andra dagar

Kanske löper en annan bro invid varje bro, kanske

är det inte ens möjligt att säga

vilken riktning som är "dit" och och vilken som är "hit",

kanske är skillnaden mellan fästpunkter och ändpunkter

inte så stor som vi har trott.

På andra sidan bron finns något annat

som kanske ändå inte är så annorlunda.

På andra sidan bron finns en höst

som är det enda vi har just nu, just då.

Sedan?

Andra broar.

Alltid broar

                                                                                                            Årsta holmar                                                      

______________________________________________________________

Augustibilden - Vårt sätt att se

Julibilden - Himlen finns

Junibilden - Ett skepp kommer lastat

Majbilden - Saker förändras - och förbli

Aprilbilden - Byter ut allting

Marsbilden - Inget att lita på

Februaribilden - Snö kommer

Januaribilden:   Osäkerheten