Mamma, tröjan & det där - hur jag blev djurgårdare

Min mamma var inte särdeles intresserad av fotboll, även om hon pliktskyldigast hejade lite när Sveriges större matcher sändes i radio, och hade i än mindre mån kunskaper i ämnet.

(Hade hon varit lite yngre hade hon säkert sagt att hon "höll på Hammarby")

Det var bara på en punkt hon ansåg sig veta bäst, och hävdade absolut tolkningsföreträde: nämligen i att jag skulle ha hållit på AIK i min späda barndom.

Det var dock inte och har aldrig varit sant.

Historien var följande:

I det radhusområde i södra Stockholm där jag växte upp bodde många barnfamiljer, och ganska stora barnlek-gäng bildades och upplöstes oupphörligen. 

Där fanns också en stor äng, där kommunen ställde upp enkla fotbollsmål, och där vi pojkar – för detta var på den tiden – hölls och delade lag eller spelade ett-mål.

Det var löst och lättvindigt, men för somliga ropade det på organisering, och en av de något större pojkarna, Kjell som bodde på Gubbängsvägen, bestämde att det skulle bildas ett riktigt lag – som han förstås skulle basa över.

Men Kjell hade redan sina klubblagssympatier klara, och villkoret för att man skulle få vara med var att man hade en AIK-tröja.

Jag var typ fyra och visste inte ut eller in om den allsvenska fotbollen, men jag ville förstås vara med i gänget, och tjatade mig till en tröja. Det här är så länge sedan att det var av den klassiska typen med snörning, och i övrigt med de fula gula oken på den svarta tröjan.

Jag visste som sagt föga om fotbollen i stort, men jag hade en viss känsla för fair play och en viss motvilja mot utpressning, och detta beredde inte just marken för kommande AIK-sympatier - så mycket mera som Kjells lag snart föll sönder och andra konstellationer tog vid, och tröjan blev liggande oanvänd utom nån gång när mamma tvingade på mig den, för hade man köpt något dyrt skulle det ju användas, eller hur?

Kampen om själarna

Så i kampen om de unga själarna, som den gången stod mellan AIK och Djurgården, låg gnagarna hopplöst under redan från början.

Men det tog tid innan jag blev djurgårdare på riktigt.  Det här var en tid med stora framgångsår för klubben, med fyra SM-guld i fotboll och dominans i hockeyn, och jag reagerade som vanligt lite motvalls först, ehuru DIF var den enda stockholmsklubb jag något sympatiserade med.

På barns vacklande vis flyttade jag mina sympatier, jag följde 1963 års Degerfors med Lasse Heineman och Tord Grip med stor sympati (föga anade jag att jag skulle lära känna den senares syster sådär ett halvsekel senare…), jag följde med ÖIS som min beundrade store kusin O höll och håller på – och jag kungjorde för omvärlden att det var hemligt vilket lag jag höll på, något som mest var en omskrivning för att jag inte riktigt höll på något lag alls – vilket mycket riktigt retade total gallfeber på många, som ville ha tydliga positioner.

Världen har inte förändras så mycket som man ibland kan tro

Men efter hand, man gick på en fotbollsmatch här och en hockeymatch där, och utan att jag riktigt visste hur, så hade jag en klubblojalitet. Att det dröjde berodde också delvis på att det faktiskt blev väldigt få matcher, vi hade i familjen ingen tradition att gå på live-idrott, det blev när man hängde med kompisars kompisar mest.

Riktigt fast i klubbsympatierna, jag menar med den  grundläggande oföränderliga övertygelse som jag numera har, blev jag nog inte förrän under en intensiv hockeyperiod under de sista åren av 70-talet.  Det var Olle, som jag lärde känna i den akademiska svängen, och som var fjärdeterminare på JH när jag gick första, som drog med mig, och det blev många vändor till Hovet där under några år.

Sympatierna kristallklara

Men egendomligt nog, med tanke på att fotbollen egentligen alltid varit mitt helt dominerande intresse i saken, var jag då fortfarande inte särskilt ofta på Stadion.
Det hände, men det var sällan.

Kvaldramat mot Gais följde jag på radio (och på jobbet) och SM-finalerna mot Malmö på TV. Sympatierna var kristallklara men det praktiska utövandet av engagemanget fortfarande begränsat.

Det där var ju också småbarnsåren, det spelade förstås in.

Och även nästa period av mer intensivt supporterskap – den som fortfarande pågår – innehöll en stor dos  hockey. Det var när jag började gå med äldste sonen, fortfarande kanske bara någon match per säsong – vi såg alltid DIF-MoDo, det blev ”vår match” - men i alla fall, och vi började också gå oftare och oftare på Stadion och även en och annan lokal bortamatch – jag tror aldrig jag har frusit så på fotboll som en gång på Nacka IP.

Här nånstans blev det i alla fall fyra-fem matcher per säsong – det stod inte länge på förrän sonen önskade sig säsongskort i julklapp (och fick det) – under det ofta lugubra 90-talet när lagets prestationer gick upp och ner på värsta jojo-vis.

Larssons hån

Vid en av nedgångarna, när man åkte ut 1996, uttalade sig dåvarande fotbollshöjdaren Gunnar Larsson i radio och sade att det var då för väl, ett sådant lag med dess usla supportrar ville man verkligen inte ha i allsvenskan.

Det tyckte och tycker jag var ett väldigt olämpligt uttalande för en person i hans position, och fortfarande motvalls bestämde jag mig för att hädanefter vara en riktigt aktiv motgångssupporter.

En sådans plikt är förstås att gå på alla matcher han kan – mitt vaktlistejobb gav vissa problem men har å andra sidan under en period givit mig möjligheter att gå som text-TV:s match-rapportör. 

Det var nämligen under en period skakigt med matchrapporteringen till målservicen från ett par arenor,  av vilka Stadion ett par km från TV-huset löjligt nog var en, och det skadade aldrig att ha en rapportör på plats.
Ett par gånger, inte många men några, har jag på så vis räddat rapporteringen till sidan 377.

Och på den vägen är det. 

Motgångssupportens ansvar begränsas till hemmamatcher, det är sen gammalt, men det var länge sedan jag missade en sådan om jag var i stan, ledig och rimligt frisk.
Serie, cup eller försäsong. Ack den nariga kylan på Stadshagen!

Bortamatcher (bortom Grimsta, Södertälje och sådana ställen) är betydligt glesare, jag är lite för gammal för klackresor, och det är rätt långt ibland. 

Men jag har varit på Olympia och på Parken i Norrköping, och i Hudiksvall (i cupen) och sommarn -18 hängde jag på ett byggstaket utanför Studenternas (utsålt, faktiskt), och såg Kadewere göra fyra.

Ja, och sen går jag numera inte på derbyn. Eller på matcher mot roddklubben. Men det är en särskild historia. Nerver. Och humör.

En annan gång.