Andra tankar, tredje resan

Plötsligt står träden stilla

*

Så länge har jag sökt det som inte kan tappas bort att jag glömt hur varsamt man måste hålla i det som man har kvar

*


Vi är de enda segel tiden har 

*

Jag är inte särskilt rädd för döden.  
Det är att inte längre vara levande som fyller mig med skräck

*

All tid i världen 
återstår

 

*

De döda har inte sorg  

*

Min uppgift är att stå utan uppgift           

*

Nej det är inte bara jag som är ensam

Jag är bara ensam om att vara jag

*

Egentligen vill alla att allt skall förbli

*

Varje tid skapar sina bilder av det den inte är

*

Hur mycket hänsynslöshet ligger inte bakom 
skapandet av det vackra vi ser!

*

Det kommande är formbart, det förflutna tolkningsbart

Bara nuet är hårt som kristall

*


Gång på gång stöter jag i litteraturen på en oföreställbar, svårbegriplig figur:
Modern som sätter sina egna barn före andras

*

Jag vill faktiskt inte att någonting skall vara 
den sista gången

*

Att resa är ju att leva en smula.  
Men inte mycket mer

*

I ljuset är jag inte rädd för mörkret 

*

Skala bort allt överflödigt som har sagts, 
så står tystnaden där

och talar för sig själv 

*

Inget vårdar man så ömt som det förlorade 

*

Jag älskade en gång en kvinna över allt
 förstånd. Och hon förstod mig inte

* 

Små brottstycken av oändlighet, 
noga avgränsade delar av evigheten

* 

Hela elden gick upp i rök    




__________________

Not: Det hände sig för något år sedan att jag blev lite trött på mina Spretiga tankar och deras tämligen tydliga utsagor. 
Så jag letade i pappren efter sådana tankar som lämnar avgörandet mer öppet.   
Men ändå, tänker jag, säger något om tillvaron.


Det blev - andra tankar.   Här och här

Här var alltså  ytterligare en del, en tredje