Luren som hängdes upp - något om telefonernas försvinnande

För en tid sedan deltog jag i en Facebook-tråd där förutsättningen var att min vän som skapat tråden trodde sig se tecken på telefonsamtalets återkomst.

Några av oss reagerade som jag – ”har det varit borta?”. Därmed avslöjande oss som lite efter.

Nu igen.

För även om telefonsamtalets ”död” förstås har varit begränsad till vissa sociala och demografiska grupper, så har den uppenbarligen diskuterats.

Och i dessa grupper har man ju, ibland, en benägenhet att extrapolera en smula, från ”mig” till ”oss” till ”alla”.

Det är mänskligt. Vem har aldrig gjort så?

Det hela satte hursomhelst igång tankarna.

För även om många svenskar inte ens skulle fatta vad man pratar om, så är det ett faktum att det i dag finns de som uppfattar telefonsamtal på ett nytt sätt: som något som stör.

Fascinerande paradox

Det är en fascinerande paradox: den telefon som gjort det möjligt att samtala var som helst och när som helst har gjort oss, en del av oss,  ovilliga att samtala.

Man ”sitter ju där vid datorn” och är upptagen – av sin läsning, sitt spelande, sitt letande efter uppgifter, sitt bläddrande i musiken, sitt sysslande med sociala medier – och blir störd.

Den som har färdats i Stockholmstrafiken såväl före som efter smartfånarnas intåg vet vad jag menar. Och detta är inte något ”ungdomsbeteende” hos dem som mer eller mindre växt upp med mobilerna. Nej, smartfånen har också kommit till en gudagåva till alla dem som flyttat till storstaden för jobbens och försörjningens skull men aldrig riktigt gillat det där med trängsel och tunnelbana och oundvikliga kontakter; invävda i sitt eget moln har de nu fått en lösning på problemen: de andra finns liksom inte längre.

På samma sätt som man inte vill bli störd av kontakt med mötande och medpassagerare, och stänger till öronen med lurar och riktar blicken stadigt mot skärmen, så vill man inte bli avbruten av vänner, familjemedlemmar eller rentav obekanta med ett telefonsamtal.

Och så långt är jag nästan med, åtminstone i teorin; det är mänskligt att inte vilja bli störd. 

Det är nästa led, när man begär av omvärlden att den skall förstå, dela och till fullo finna sig i ens uppfattning – när det att ringa någon blir en förolämpning.

Där är jag inte riktigt med längre.

Samtalet följer brevet

Jag ägnade för något år  sedan en betraktelse åt brevets gradvisa men snabba försvinnande.  Sedan dess – ja, jag vet att jag är lite långsam – har jag så blivit varse hur den moderna kommunikationen också på allvar har gjort något åt telefonsamtalen.

Helt plötsligt är det alltså helt socialt acceptabelt att vägra tala i telefon. Att förklara telefonsamtal onödiga, störande, och till och med förolämpande.

Att ringa upp någon på hens telefon kan betraktas som en aggressiv handling.

För att förstå detta måste man bara hålla i minnet att mobilerna omkring 2010 övergick från att vara telefoner till att vara ständigt medförda datorer.

Man har dem inte längre för att tala i, utan för att komma åt nätet, för att lyssna till musik, för att spela med, allt sådant som man under en föregående period gjorde på datorn, och ännu tidigare med särskilda maskiner.

Samt för att skärma av sig.

Att sucka över andra

Mobilen har således upphört att vara en telefon, och blivit vår dator. Det kan också ses på hur företag (och myndigheter, för den delen)  räknar med att vi skall kommunicera med dem: alternativ 1 är alltid att vi använder en mobil

Det är också därför man kan demonstrativt sucka över och åt mig som envisas med att leva kvar i desktop-datorns tidevarv.

Det visar att man dröjt sig kvar i ett förgånget årtionde, och hur löjligt är inte  det.
Att sucka över andra är en av tidens favoritsysselsättningar.

Tidsskalan förskjuts 

Det var inte så lätt att se det när det hände, men i efterhand står det ganska tydligt att skapandet av den så kallade smarta telefonen innebar en större förändring än det av mobiltelefoner per se.

En tydlig indikation kan ses i tidsskalan.

Experiment med bärbara telefoner inleddes i mitten av det förra seklet, och olika system fanns i drift hos särskilda yrkesgrupper i årtionden. Framemot slutet av 80-talet började de ses hos andra. Själv hade jag tillgång till min första ett litet stycke in på följande årtionde.

Ännu vid början av 00-talet var de ingen riktig självklarhet utanför den kvittrande klassen i storstaden.

Smartfånen kom 2007 och hade inom mindre än ett årtionde helt förändrat kommunikations- och umgängesvanor; tio år efter att det första exemplaret sålts fanns de i händerna på småbarnen.

Och har alltså skapat nya och omformat gamla sociala koder på ett ganska häpnadsväckande sätt.

Över detta kan man förbluffas, om man så vill. Men det är svårt att blunda för.