Spretiga tankar, november

Bland de tröttsammaste av yttranden är de som börjar ”I det här landet…”

                                                               *  *  * 

På min resa nyligen märkte jag att det mesta av reklamen i Danmark var skriven på danska; och i Tyskland mestadels på tyska.

Egendomligt. Kan de inga internationella språk i de länderna?

                                                               *  *  * 

Det som jag är van att kalla att tänka själv beskriver andra som att inte få klara besked, har jag märkt

                                                               *  *  * 

Att vara välutbildad är inte samma sak som att vara intellektuell. Det står ibland så pinsamt klart.

                                                               *  *  * 

Tankekedjan ”jag känner mig kränkt à  jag ÄR kränkt à du kränker mig à du är en kränkare”, hur blev den en av de självklara sanningarna?  

Och med sin fortsättning ”Jag avgör om du är rasist, sexist, homofob – eller 'svenskfientlig'”.

Nyanserna, någon?

För n:te gången ställer jag frågan: vart tog nyanserna vägen, vart gråskalorna? 

Kom tillbaka George Bush, du har ju vunnit: Den som inte är med oss är emot oss.

En sanning.

Min.

                                                               *  *  * 

Om man aldrig säger nej, kommer ingen att ta ens ja på allvar

                                                               *  *  * 

Den här föreställningen att det är bostadsbrist som driver fram prishöjningarna på bostäder och därmed föder lånebubblan.

När det i själva verket är en samhällsorganisation som inte förmår leverera värden utan att koncentrera befolkningen på allt mindre områden.

Ett logistiskt misslyckande och ett politiskt fiasko.

                                                               *  *  * 

Jag har inget emot trams. Eller allvar. Det är när folk tar trams på allvar som jag inte är med längre.

                                                               *  *  *  

 Folk kommer alltid att titta på den som syns

                                                               *  *  * 

Min rädsla för döden handlar inte om vad som händer efter döden.  Den handlar om vad som inte längre kan hända.

                                                               *  *  * 

------------------------------------------------------------------------------------------------
------------------------------------------------------------------------------------------------

"Förr eller senare måste allt ta slut. Har du tänkt på det?" - Spretiga tankar i oktober

"Tvärsäker är jag nästan bara på att man inte kan vara det" - Spretiga tankar i september

"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti

"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj


__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    
I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Omläsning - uppföljning av en FB-debatt

Lade ut ett litet inlägg på FB – inspirerad av det senaste fallet av texttvättning i barnlitteraturen, men inte riktigt tänkt som ett debattinlägg, mera som en personlig reflexion. Det blev förstås debatt ändå.

Försöker här samla mina syn- och ståndpunkter

Så här skrev jag

När vi läste böcker för barnen och stötte på inslag av föråldrade attityder – rasistiska, sexistiska eller andra – så försökte vi förklara det för dem, om hur tiden går och syner förändras; på precis samma sätt som när man i texten stötte på ånglok, duellerande musketörer eller plurala verbböjningar.

Vad är det som gör att det inte fungerar längre?

Fick den relevanta synpunkten att  en sak som förändrats är att många i dagens Sverige känner igen sig i - och blir direkt träffade av - obehagliga stereotyper och rasistiska nidbilder i vår kultur, speciellt problematiskt när det kommer till barnlitteratur.

Det tar jag till mig. 

Men debatten handlar ju inte bara om detta, utan om desinciferandet av framför allt barnlitteraturen, tillrättaläggandet, åstundan att göra allt slätt och problemfritt (som någon skrev ”- - - den här viljan att till 100%, verkligen 100%, kämpa för att göra allt korrekt och ofarligt”).

Initiativet till att rensa i litteraturen tas vad det verkar ofta inte av någon som är kränkt, utan av någon som är ängslig. Och jag tror inte på vare sig censur eller självcensur.

Ett litet förord, en smart efterskrift, öppenhet för samtal.  Det är vad som framför allt behövs. Det räcker ofta.

Och i barnböckerna måste man kunna och våga skilja på dagens rasism och dåtidens tidspräglade stereotyper. Annars är man snart värnlös mot den förstnämnda.

Att desinficera kulturen är knappast rätt sätt att skapa motståndskraft.

Personligen känner jag mig - och jag menar allvar – mer kränkt av alla de litterära verk som hyllar och glorifierar det här jävla klassamhället, dess hierarkier och dess utsugning.  

TV-serier i all oändlighet, lättlitteratur, filmer.

Vart kan jag vända mig med det?

Eller med de könsrollsfixerade (och -fixerande) och våldsförhärligande leksakskatalogerna? 

Problemet är ju också att litteratur som är värd att bevara alltid också fångar sin tids värderingar. Det är en del av dess storhet.

Jag läste om Iliaden häromåret, som skildrat på annat ställe.. Det är ingen uppbygglig läsning. Dess syn på främlingar, på kvinnor, dess klassperspektiv, dess våldsförhärligande. 

Homeros lämnar Hedenhösförfattaren Bertil Almqvist bakom sig, jag lovar.

Ett grundläggande problem är att vi blandar två argument:

1.."Människor blir/känner sig kränkta".

      Ett relevant argument, som kan värderas, diskuteras, ofta måste väga tungt, men ibland kanske måste vika för att vi inte skall hamna i rena orimligheter

     .Och 2. "Vi måste tänka på vilka bilder vi ger våra barn" (uttryckt på lite olika vis). 

      Det var det senare jag vände och vänder mig emot. Då är vi inne på det där ängsliga tillrättaläggandet, utslätandet igen; snart framme vid de inklädda viktorianska pianobenen (skröna eller ej).

      Och därifrån stupar det brant.

Kort sagt:

Att ändra för att det råder någorlunda konsensus om att en grupp människor blir kränkta när de stöter på texten kan vara rimligt. Men är långt ifrån oproblematiskt. Och bör göras med stor varsamhet.

Att ändra i texter enbart för att de inte stämmer överens med vår tids värderingar är bisarrt.

En tidsmässig närsynthet, en tidsegoism.

Och vi förfasar oss över rivningarna i Klara…

Den 21 november

Din frånvaro håller mig kvar i barndomen

Det är meningslöst att försöka föreställa sig

dig som 62-åring    Men grattis ändå, hördu!

November är sig lik   Livet likaså – du vet,

det där att man aldrig känner igen sig  

Det där att vägen från dag till dag

mest känns som att man halkar, tappar fästet

Jag tillbringar din födelsedag i hemmet,

vårdar hälsan, dricker te, lyssnar till musik,

och tänker på ett 50-tal så avlägset

att det är osäkert om det ens någonsin har funnits

Det är så med döden, käre broder, att den gör oss

osäkra, får det nyss så sannolika att vackla, får oss

att tvivla på våra sinnen, de så bräckliga, ser oss

irra fånigt mumlande, med uppfällda kragar i den

ständiga novembervinden, ensamhetens vind, ger oss

bortbytta ansikten och skamslitna kroppar, hänger oss

som blåsiga trasiga fransiga tramsiga flaggor

på vår förnicklade flaggstång av övergivenhet   Det vet du

Du vet allt det där    Jag glömmer det.  Jag glömmer det

inte    Jag är här   Du är där   Du är här   Vi är här   Vi är

inte                                         

                                                          för A 21.11

Lätt hysterisk med "What would I say"

Har fastnat i FB-status-generatorn "What would I say?".
Bisarrt, skrattframkallande och lite avslöjande.
Och väldigt svårt att sluta med.
Här är några statusar den föreslagit åt mig:


"Jag var utomhus och ingen skulle märka det, kanske."

"Multikompetens. AL var på bilsidan."

"Tyskland är typ de knappt skönjbara virvelvindarna i fuktluften just nu. Inget kul att hämta kartonger och nyss utkomna från inledningen av resan"

"Muskelberg inte. Men traditioner är traditioner!"

"Men annars en och så var kallt när jag inte ju."

"Och nyss utkomna från dramatiska fjordar, fjäll och kanske är mera tid är inne."

"Dessutom är s.a.s. samma sort."

"Och nyss utkomna från ett annat årtusende, men annars en stunds vila med barn?"

"Massor av april, alltså. Jeeze."

"Jag var väl på förlossningar."

"Påbörjad terrassodling, bruten stubbe som gav ledbruten brytare"

"Det är så fiiint och de gamla stötar som finner glädje i duschen och kommer ut i tester."

"VM, EU, NSA, efterfesten, Lundsbergsgänget..."

"Frågan är så där."

"På flera i övrigt förträffliga människor som råkar vara poliser. Lite trist."

"Noterar att alla rörelser för oss framför tvn och i gryningen. Alltid."

"Fast han är dumdumdum och jättejätteelak mot mig i den ramen. Det"

"Det är inte direkt malörtsanknytning, vad jag lyssnar iaf"

"Går till församlingssalen och nyss utkomna från en privat visning vid rödljus."

"Snarare motsatsen för sent ute på Kossuth tér och med rytmen. Sånt kan man får mig för det"

"Oroliga vibrationer inför maskeringsförbud på arenorna."

"Eller någon annan skall vara att följa dina svängar i kväll, villsäga"

"Motorsågen billigare än längtan och flyttfåglar ja. Nu en privat visning vid den springande punkten sätts helt enkelt"

"Vid vägbulorna menar du får man inte lära sig någonting i skolan nuförtiden?"

"Lade ut lite nya traditioner, myter, världsförklaringar utan i stan."

"Men annars är likväl lite svårt att gå på matchen som plockat bort påveglansen från löpet."

"Jag var där i minst samma mjölk i billigare förpackning."

"Jag var annars ganska bra"

"Tack det behövs inte."

"Fast han gjorde tvärtom fixade tyska tåg mot Danmark."

"Det är så långt mellan stolparna."

"Har just ätit vad de små barnen hållits i dag."

"Det är likväl lite svårt att sälja in saker som någon sade i morse."

"Åter i selen efter några sekunder åt helvete."

"Men annars kan du iofs ha rätt spår."

"Spänningen är ju tycka att man åker till"

"Björn står i jämförelse med dem kanske bär något lika trevligt hade ett nytt fult tilltag som jag mest är som sagt yrvakenheten och gjorde vi."

"Dobos, tokajer, espresso, un bicchiere d' aqua & 8 1/2..."

"Men annars är en contradicto in adjecto."

"Snabbuppspelningen understryker verkligen hur många låtar är stöpta i slutet även av dessa uråldriga människor..."

"Tyskland är alltså DÄRFÖR man körde en vit jul."

Gammal dikt om återkommande erfarenhet

Upptäckte vid bläddring att jag redan för flera år sedan hade skrivit en dikt om mina erfarenheter med det här höstliga eller vinterliga resandet. Så här såg den ut:

Om jag vill undersöka min likhet med mig själv, numera

Går jag till närmaste grustag, med en blomma i munnen

Och ropar högt det mest meningslösa jag kan finna på

Sedan tar jag på mig en helt annan hatt och vårdar mig

omsorgsfullt om mitt utseende, och sätter om mina lån

Utställda till inlösen en regnig dag som redan har kommit

och gått, alldeles för nära horisonten, nästan vårdslös

Så kan man också teckna sin firma, bilda bolag, ge sig i lag

med det allra djupaste, de skikten där stenarna pressas

Men det är väldigt sällan jag gör allt det där   För min likhet

med mig själv är ändå alltid bara en chimär, likgiltig

för varje betraktare som inte själv är inspärrad i rummet

I stället sätter jag mig i bilen, färdas genom den hårda

vintriga vinden söderut, befriad för ett ögonblick och i jämvikt

mellan övergivenhet och längtan, mellan sömn och vaka,

sanning och lögnlöshet, drift och rörelse   Det varar inte länge

men ögonblicket varar för evigt    Jag går längs stränder

som aldrig förut funnits, ropar i en annan vind

att ingen frihet finns och jag har uppnått den,

att ingen trygghet finns och jag vilar i den

att ingen verklighet finns och jag lever i den

Ibland tar jag några bilder av landskapet, främmande

och självklart välbekant, innan jag åter sätter mig i bilen

och följer rörelsen framåt   Någon gång samtalar jag

eftertänksamt och hastigt, med människor som ett enda ögonblick

är något mindre främmande   Ibland sitter jag bara helt stilla

och låter dagen vila     Det betyder så lite vad man gör

Och så mycket vad man ser

                                                                       31.1.2008

Resa i regnet, del 3

Under en molnig himmel och i tidigt fallande skymning tog oss MF Deutschland över Fehmarn Bält 

- till, så småningom, Vordingborg, där jag var en av mycket få gäster på vandrarhemmet.

Det är någonting med danska vandrarhem. Inte riktigt att de ser likadana ut allihopa. 

Men ändå.

Stål och tegel. Någon gång stål och trä, eller tegel och trä.

Och i alla fall - någonting med dansk design. 

Någonting som en gång var modernt, och nu bara är  - danskt.

Stormen hade gått fram även här - krossat träd någonstans på södra Själland.

Jag försökte åka ut på Knudshoved, den långa smala udden som  sticker ut i sjön väster om Vordingborg. (Ej att förväxla med det Knudshoved som ligger utanför Nyborg och varifrån färjorna över Stora Bält brukade gå.)

Men utfarten till uddens yttre delar var aflyst på grund av jakt. Troligen på fasaner, det var tokmycket fasaner i trakten. 

Och så var det grönt. Gröna träd ovan gröna fält.

Vattnet utanför Knudshoved heter Smålandsfarvattnet för övrigt, det tycker jag med mitt enkla lynne är lite kul.

Vänder man kameran åt andra hållet kan man få se Storströmsbron - en gång Europas längsta bro - sträcka sina vackra spann över novembervattnet.  Tåget till Rödby går fortfarande över den.

I förgrunden ett gäng skarvar på pålar i vattnet, troligen rester av någonsorts brygga.

Skarven, så föga älskad av fiskare, har återhämtat sig väl i Danmark, lärde jag mig vid naturcentret i Avnø dit jag sedan kom.

Förgäves spanade jag från utsiktstornet, ett gammalt militärt flygledartorn, efter de sälar som skall kunna ses i Avnø-fjorden. Annars var det fint därute. 

I regnet.

I ett kort ögonblick av uppehåll trodde jag att jag såg i syne - men visst blommade rapsen.

Såg faktiskt samma sak i Skåne senare. För mig är blommande raps en försommarbild.

Men vad vet jag om jordbruk?

Och kanske är det rybs.

Om det nu gör någon skillnad.

Så skuddade jag det danska stoftet av mina fötter och tog mig över till Skåne och Åhus.

"Vårt" gästhus såg välbekant ut, ehuru vinterstängt.

Men stora huset hade fått ett nytt rum, en verandalik utbyggnad som till skillnad från resten är väl isolerad och tydligen husets varmaste rum.

Han som håller koll på allt i Åhus håller just här koll på tv:n. Annars var Jack lite reserverad. Vi hade en generationskrock. Han tycker att jag är lite barnslig.

Jonatan fann mig mera lagom att umgås med. Det är väl det där med att vara lillebror.

Far och son på Majorsgatan.

(två småbröder).

Och snipp snapp snut så åkte jag hem till Stockholm genom regnet och resan var slut.

Del 1 av reserapporten här

och del 2 finns här.

________________________________________________

Höstresan 2012

Höstresan 2011

Resa i regnet, del 2

Måndagen den 3 november var tänkt för rundvandring i närområdet, det milda Angeln från vilket de vilda anglerna kom, de mjuka kullarnas, knickarnas och det aldrig avlägsna havets Angeln.  Kanske ett skutt till Schwansen på andra sidan Schlei också. 

Tanken var: ett stycke biltur, en promenad, kanske en fika, ett stycke biltur igen, en ny promenad, och så ännu en, och så en sväng med bilen.

Med start i sommardagarnas Maasholm, som här syns över vattnet från Buchhagen - Petrikyrkan synlig till höger just hitom hamnen.

Men.

Det var bara det.

Det var alltså bara det att det både blåste och regnade och var totalt oinbjudande. 

Och det ena fiket hade bara helgöppet, det andra stängde i samma ögonblick jag parkerade utanför.

Hauptstrasse, Maasholm, i novemberregn. Fiket/bageriet som stängde syns till höger vid det lilla trädet

'

Och så var det detdär med stormen. Ett av de stora alléträden vid Exhöft - en alm tror jag - hade stupat i orkanen och tagit med sig en bra bit av vägen i fallet.

Och parkeringsvaktens lilla hus vid stranden låg i drivor vid infarten.

Och på vägen vid Rabel hade orkanen rensat en knick (en av de träd- och busk-bevuxna små vallar som avgränsar ägorna och läar mot vind och snö och sandflykt - Angelns svar på de skånska pilevallarna).

Ett stackars murgrönsbevuxet träd stod kvar, allt annat borta.

Men - det ensamma trädet ute på Lotseninsel, i fågskyddsområdet vid Schleis mynning, det stod kvar som en stormtrotsande vandrare. Skönt att det finns någon trygghet i världen...

(Det blir inte platt om man översätter det)

...och till nästa gång är det säkert bättre väder också, tror ni inte?

Summan av vädret var således att det blev väldigt mycket bil och väldigt lite vandra. Jag stack ut näsan uppe vid Gelting Birk också, det lär skall finnas havsörn där på vintern.  Jag såg mest regndis. Och några hägrar. Samt skrämde iväg ett skrak-par som hade sitt för sig i strandkanten.

Sedan styrde jag inåt land. Passerade Haddeby gamla kyrka, som må se vördnadsbjudande ut men som en gång ersatte en betydligt äldre byggnad - just här byggde nämligen Ansgar en kyrka för närmare 1.300 år sedan.  Det var före det där med Birka, och aningens bättre dokumenterat.

Något yngre är Gottorps slott i sin nuvarande skepnad av barock övergående i rokoko, men borgen har legat där länge, i stort sett sedan staden flyttade över från Ansgars trakter vid Hedeby och fick heta Sliaswick - i dag Schleswig. 

Och Wikingerturm heter förstås så för att det är den enda av de tre byggnaderna som inte har ett jäkla dugg med vikingatiden att göra.

Dagar följs av nya dagar, och så var det dags att - i maklig takt - börja resan norröver, hemledes.

I det vackra men något överdrivet namngivna området Holsteinische Schweiz kom det plötsligt finväder en stund, och ett vackert ljus över gröna fält.

Innan dess hade jag hunnit stanna till i Gettorfs stora kyrka och fascinerats av den hängade madonnans blå klänning...

...och hennes röda...

Efter en mardrömsvandring i Bordershop i Puttgarden, ett inferno som bara kan älskas av den för vilket priset på sprit är livets viktigaste parameter, kunde jag så småningom rulla ombord på "Deutschland" för att lämna det samma, på väg mot nya äventyr i Danmark.

Te och kaka i färjekön, en klassiker.

fortsättning följer här

Del 1 av reserapporten här

________________________________________________

Höstresan 2012

Höstresan 2011

Höstresa i regnet, del 1

Så kom jag då iväg på min nu nästan traditionella höst-eller-vinter-resa i riktning sydväst, ensam i bilen och med begränsat antal riktpunkter. Som det nu brukar vara.

Resan gick som rubriken anger i regnets tecken, och i någon mån i stormens. Jag nådde gränstrakterna mellan Danmark och Tyskland ungefär samtidigt som en mindre storm, som fällde en del träd som inte orkanen föregående vecka hunnit med. 

Men innan dess var det en färd genom Sverige.

Allhelgonabesök vid brorsans grav på Mariebergskyrkogården...

...trevligt (ehuru dåligt bild-dokumenterat) besök hos kusin Jens och hans Annika på Linnégatan och en natt i ett rum med sluttande golv på vandrarhemmet Stigbergsliden.

De inte bara uppmanade en att tömma bilen själv, de hade till och med en bild på mig medan jag gör det:

(det där med kepsen fick de till bra, medge det!)

Färja nästa morgon, en tämligen händelsfattig överfart (i regn...) till Fredrikshavn, varifrån jag fortsatte längs kusten till Saeby. Det stundar kommunalval i Danmark och min lunchpaus vid hamnen (uppehållsväder!)  övervakades av en av de lokala SF-kandidaterna.

Faktum är att det inte bara var uppehållsväder, eftermiddagen var riktigt fin, och jag hann med en liten promenad vid stranden på ett ställe som jag tror heter Lyngså. 

Fin sand, knastrande snäckor, rullande dyningar, doft av tång och en och annan hägring vid horisonten. 

Till Ålborg - och på kvällen fotboll.

Gissa vilket lag som har gjort mål...

Rätt!  Hemma- och favorit-laget Aalborg gjorde 1-0

...som också blev slutresultatet, trots en ganska tung OB-press på slutet. Fast skall man vara noggrann, så var det OB och inte AaB som gjorde matchens enda mål, ity att det var ett självmål av väldigt intrasslad art - två OB-spelare var på bollen efter den siste AaB-spelaren.  

Men alla mål räknas.

Nästa dag, som var söndag...

...passade jag på att plocka upp några luckor i min bildning vad avser dansk järnålder.

Först Lindholm Höje, i Nörresundby tvärsöver fjorden från Ålborg.  Här dök ett jättestort gravfält från tiden ca 600-1000 upp ur marken i mitten av förra seklet, efter att ha dolts av flygsanddrivor i nära tusen år. 

Ett svåröverskådligt virrvarr av stensättningar (plus lite husgrunder, för här bodde folk också) som fascinerar inte minst just genom sin labyrintiska karaktär. 

Regnet höll sig borta,. som synes, men å andra sidan höll jag på att blåsa bort. Det var början på den ovannämnda stormen, som tog fart.

Vidare ett par mil söderut  - avstånden är ju sällan stora i Danmark - till Hobro, och vikingatidsborgen Fyrkat, en av de imponerande kasernanläggningar som troligen uppfördes under Harald Blåtands tid (cirka 980), med inte helt kristallklart syfte. 

Möjligen som samlingspunkter för större tåg, möjligen i pacificerande syfte i inte helt säkrade landsdelar under denna oroliga tid när stater bildades ("Den Harald som vann sig allt Danmark - - -" som det står på den stora Jelling-stenen).

Den mest kända borgen är väl Trelleborg utanför Slagelse; jag har också besökt den största av dem, Aggersborg längre västerut vid Limfjorden. Det finns även rester av en i Odense.

Det var inte helt enkelt att lokalisera platsen, skyltning har nu aldrig varit danskarnas bästa gren, men fint när jag väl kom dit.

Tusenskönorna blommade på vallen och ljuset hade något nästan våraktigt över sig. Det skulle snart gå över :-(

Så finns det ju små språkliga skillnader mellan brödrafolken som inte kan undgå att väcka munterhet.

(skylt vid Fyrkat)

På den fortsatta vägen söderut tog jag en traditionell tepaus i brödramenighetens och honningkagernas Christiansfeld. Det var där någonstans som någon släckte ljuset, och det våraktiga definitivt övergick till november.

Novemberskymning, för att vara exakt.

Genom en hagelstorm vid Flensburg (som fick åtminstone en bil att åka på taket, enligt lokaltidningen Schlei-Bote) tog jag mig längs vägar kantade av fallna träd till Kappeln, där jag lät mig inkvarteras i rum 33 på Kappelner Hof - samma rum för övrigt som jag inhystes i 2011.

fortsättning följer - här och här

________________________________________________

Höstresan 2012

Höstresan 2011