27 mars 2015

Poetens död söndersmular tiden

Av det fina vita mjölet bakar en gud ett bröd

Som vi kan äta tills världen åter fylls 


27.3

Vårvinterresa i vintervårvärld

I Härjedalen är vintern på upphällningen.

Men den är inte riktigt slut, kunde vi konstatera

vid helgens besök.

Vi lämnade solförmörkelsens gråmulna Fredagsstockholm...

...och kom till ett Ytterhogdal där nästan all snö var borta på marken.

Lite nytt puder kom på söndagsmorgonen, men de tjusiga julkortsvyer som Stockholm enligt alla FB-statusar bjöd på fick vi inte se.

Medan urinvånarna var ute och rastade hundarna - förlåt:  hästarna -

-åkte vi ut till ön, eller för att vara exakt till båtplatsen på fastlandet.

Och fann en egendomligt fastskruvad älv. 

Stora isflak, lossbrutna och åter fångade, en stillastående röra.

Därute låg huset, oåtkomligt som vanligt denna tid på året när allting brister och ingenting bär,

Bortom ett fält av fruset.

Men sångsvanarna har kommit!

Och vi åkte hem och ägnade oss åt inomhusnöjen.

(Pussel blir mycket lättare om alla bitar finns, har vi konstaterat...)

Utmaningssviten

                   

                     dikten -

                     att få de svåra orden att gå in

                    optimal reduktion

                    optimal utvidgning

                    som

                            andningen 

Som tidigare noterat gjorde den där dikt-utmaningen som jag fick på FB något med mitt privata skrivande.

En oväntad fokusering.
Som att man - jag - fick chansen att skriva något väsentligt.

Och till min förvåning finner jag att jag, utan att vara riktigt klar över det, har åstadkommit en sorts svit; temat ger sig nästan självt.

1. (Vid trappans övre ände)

Att inte kunna andas

Gör på sätt och vis livet svårare

Men det blir enklare att hålla sig för skratt

Så är det med livets gungor och dess karuseller:

Gamla skuggor bleknar   Monster blir bagateller

Ett ögonblick av vila blir en omätlig skatt

Och allt som var åtskilt blandas


2.
Jag står där vid en grav och funderar på saken

Provar hållningar som plagg i en provhytt

Vänder och vrider på mig framför spegeln

Lyssnar efter inre och yttre röster, med

goda råd eller hemliga utfästelser

Länge funderar jag över hur stor

vår trötthet egentligen är

Och varför vi ställer alla dessa frågor

som redan från början saknar varje svar

Allt är lite för stort eller för smått,

det mesta skaver  

Till sist är man ändå naken

Och är det inte på så vis

man når fram?


3.

De som tror på en gud är fördömda

I ett gnistrande ögonblick kommer allt att tas ifrån dem

Säger poeten   Jag tänker på fjärilar

Jag tänker på exakta och slumpmässiga rörelser

som skimrar över existensfältets alla blommor

dessa rymdsommardagar som kommer

någon gång varje ljusår    Jag tänker på

gravitationens självmordsdrift, de enkla utvägarna,

flykten från violinsmärtan   Jag tänker på

stoppbockarna vid stationsområdets utkant

där allt vi vet tar slut   Och på vad som

egentligen ger oss en bråkdel trygghet

i all denna utsatthet     Och jag är nog

benägen att ge poeten rätt   


4.

Även den som dör lever

I ögonblicket

Det som pågår går på

Det vi ser är samma sak

Samma förunderliga föränderliga sak

som vi delar med alla vi aldrig kan dela den med

Ljusblänket över Sta Gertrud

när tunnelbanevagnen slamrar ut på bron

en tidig morgon, svindelblå och osägbar

Och slocknandet,

slocknandet sedan

som följer på varje ljusning

Även den som lever dör         

5

Det ögonblicket då jag träder in

är lika svindlande i dag som då och alltid

Och all den tid som gått har aldrig gått

Allt det som vi förlorat har vi kvar

Det ögonblick vi åter möts    -   -   -                                                                                                          

Då du är jag och jag är

Någon annan

Som är du är jag är någon

Annan   Du

Ingenting har ändrats

Allt har ändrats

Vi faller genom luftlagren

Lika fritt och tryggt som då som nu

Svarslöst allvetande

I slutet i början inuti utanför

I det ögonblick då jag är du

Den evighet då allt är nu

Det ögonblicket då vi svävar ut

Den stillhet där allt löses upp

Med en sista munter uppkäftig grimas           

(13-17.3)

Utmaningen

Egentligen är jag emot sådana här utmaningar som cirkulerar på Facebook, om att lista något eller räkna upp något och sedan skicka utmaningen vidare, som i ett uppdaterat kedjebrev eller ett digitalt pyramidspel.

Fast det nästan alltid gäller kloka och intressanta saker, böcker som varit viktiga för en, bilder som fångar ens nu-tid, sådant, så är det något som inte stämmer för mig.

Delvis är det är väl den gamla motviljan mot kedjebreven i klassisk form, deras utpressning, deras hotfullhet, deras klockringning av mobbning. Ibland finns det också något lite väl newage-igt i utmaningarna också, lär känna din sanna inre människa, typ.

Den mest bekanta utmaningen av dem alla fann jag ganska fånig. Ge nu ett rejält belopp till medicinforskningen, betala dina skatter och låt dem gärna höja dem ett stycke, men låt mig slippa folk som häller isvatten på sig.

Men den här gången.
Jag fick en lite oväntad utmaning att skriva dikter av vännen T. Kanske för att jag skickat några ord av uppskattning inför hennes första, det var en svävande radbindning där som lyfte hela dikten; eller kanske för att hon sedan gammalt kom ihåg att jag knåpar med poesi.

Hur som helst: denna gång kändes det rätt och meningsfullt.

Som utmaning betraktat kändes det däremot inte så svårt; jag menar, sedan över ett decennium har jag ju redan ålagt mig att göra just detta, skriva en dikt varje dag. Och publicerat dem, här på bloggen eller som FB-statusar, har jag ju gjort då och då.

Nej, den största utmaningen kändes först vara att hitta någon att min tur utmana. Men även detta gav sig rätt naturligt. Om man - troligen med ett snett leende - gillar att någon annan utmanas så ligger man i farozonen att själv bli nästa.

Men det som har överraskat mig är hur det påverkat mitt skrivande.
Det är som att detta att vetskapen att det jag skriver skrivs för publicering och troligen inom kort kommer att läsas av några andra,  gör något med ansatsen.

Det är ingen hemlighet, och förga ägnat att överraska, att det dagliga diktskrivandet har en tendens att bli metakommentarer, eller dagboksanteckningar. Inget fel i det, sådant har sin plats i poesin, och uppdraget jag tagit mig är ju inte att förändra världen utan att hålla mina verktyg skarpa och redo för användning: språket, tankarna, orden, formuleringarna.
Som träningspass är en fundering över vad jag hade för mig den 17 november eller 12 maj lika användbar som en hymn till friheten, en dissekering av maktens kropp eller en långsam kärleksförklaring.

Men -

Utmaningen skärper på något vis angelägenhetsgraden. Viljan att säga något som betyder något stegras.
Inte så att det behöver vara epokgörande, omstörtande, försätta berg för de eventuella och hur som helst fåtaliga läsarna.
Men så att det måste vara särskilt viktigt för mig.

Att inte töva.
Att verkligen tala.


Den effekten hade jag sannerligen inte väntat av av en Facebook-utmaning!

En promenad i parken

Vissa dagar är det så lätt som en promenad i parken att ta en promenad i parken, 

I det här fallet Tantonlundens koloniområde.

Dit våren har kommit i full skala.

Med hav av vintergäck...

...som ser ut så här på lite närmare håll...

Och med andra hav av krokus

Snödropparna är som vanligt lite mer återhållsamma, men står där i rejäla tuvor

Och efter en stunds spaning dyker även denna vårhälsning upp:

Solen värmer i söderbranten ner mot Årstaviken, 

himlen är blå över SöS och husen på Tantogatan, 

Och nere vid vattnet njuter människor och änder 

Som sagt, så lätt.

Sånt man kan höra folk tänka

Jag har en liten egenhet: jag kan höra folk tänka.
Eller, det kanske inte är så ovanligt. det kanske ligger i öppen dager. Kanske kan alla höra de andra tänka?
I bussköns trängsel, vid lunchborden, plötsligt stående vid rödljuset.
Överallt.

Och vad hör man?

Jo, sådant som:

”Barn är mjuka. Därför får jag ställa min barnvagn i vägen”

”Jag är skönt kaxig. Jag tänker inte lämna plats för några jäkla avstigande”

”Det är så himla fint med gamla traditioner. Men man vill ju inte göra likadant varje år, liksom.”

”Min cykel är miljövänlig, så därför gäller inte trafikreglerna för mig” 

 ”Kul att vara utomlands. Synd bara att utlänningarna är så dåliga på språk” 

”Skynda er in på i tunnelbanevagnen ungar, så ni hinner ta bra platser”

”Folk som inte flabbar när jag flabbar har ingen humor”

”Finns det inget enklare sätt att få det där jobbet än att behöva lära sig en massa saker?

”Varför könsdiskriminerar folk min dotter som är så flickfin i sin rosa klänning?”

”Det är ju ändå i USA som vi har våra rötter”.

”Så konstigt: Nu har de ju avreglerat nästan allt, och ÄNDÅ klarar de där politikerna inte av att sköta äldrevården”

"Vi svenskar är så bra på främmande språk så att vi numera kan strunta i att lära oss franska, tyska, spanska eller ryska…”

”Det är viktigt med traditioner. Bara jag slipper följa dem"

Och sånt...

På det personliga planet (Spretiga tankar tidigt i mars)

Ålderdom – den tid då evigheten tar slut

                                        *    *    *

Omväxling kan jag leva med. Det är förändring jag inte står ut med.

                                        *    *    *

Ärligt talat förstår jag inte varför någonting alls måste ta slut.

                                        *    *    *

Allt är konstruerat. Vissa konstruktioner är bara bärkraftigare än andra.

                                        *    *    *

Det finns en vanlig föreställning om att man bör pröva saker åtminstone en gång. Jag har alltid haft lite svårt att förstå att det måste gälla för sådant där den första gången också blir den sista.

                                        *    *    *

Är vi inte alla drönare?

                                        *    *    *

Man måste värja sig mot att helt förstå verkligheten. För om man gjort det återstår inget annat än att dö.

                                        *    *    *

Vi är alla dödsdömda

                                        *    *    *

Jag börjar förstå de tyska förkrigsstrategerna; det är jobbigt med tvåfrontskrig. Ingen vill ha den som yrkar på nyanser.

                                        *    *    *

Ingen frihet är absolut

                                        *    *    *

En dag i taget – och redan det känns nästan lite för mycket.

                                        *    *    *

Allting är nu en dag närmare än i går.

Gott och ont och likgiltigt grått.

                                        *    *    *

"Om man kan säga vem man är vet man inte"    -  Spretiga tankar i februari

mvh, T

Skall avsluta ett mejl på jobbet till en person jag inte känner, som just skickat mig ett, där hon visar sig inte kunnat lösa det problem jag har; i stället lägger hon det tillbaka i mitt knä.

Försöker avsluta med den fras jag brukar använda i sådana lägen - ”mvh”

Men systemet vägrar. Hur jag än gör skriver det ut ”Med vänlig hälsning,”.

Och det vill jag inte skriva just där.

Inte för att det spelar mig så stor roll, men jag vill gärna få bestämma sådant själv.

Försöker hitta vägar runt, men mejlprogrammet är obevekligt. 

Detta skall skrivas ut.

Punkt. Slut.

Beklagar mig en smula, över desken.

Men den unga kollegan bredvid har ingen förståelse alls. ”Skriv aldrig mvh” säger hon.

”Det är fel”. ”Det är djupt oartigt”.

Jag försöker göra gällande att jag borde få avgöra, inte mejlprogrammet, Men hon är lika obeveklig som detta.

Och det som roar och oroar mig en smula är hon att inte framställer det som en fråga om stil, om nivåer, om personlig preferens.

Det handlar om rätt och fel.

Det finns en sanning.

Och sanningen är att den som skriver ”mvh” begår ett svårförlåtligt fel.

Hon är en klok och förtänksam person, kollegan, och hon raljerar visst lite också med mig, gamle man, men i grunden är hon ändå benhård: mejlprogrammet har rätt.

 ”Med vänlig hälsning” skall alltid skrivas ut. 

Allt annat är av ondo.

Jag stryker frasen helt, skickar mitt mejl och gör så som man gör: jag googlar.

Och finner ett antal diskussioner i ämnet.

Där det finns skilda uppfattningar företrädda; en stor grupp tycker som min kollega: så skriver man inte; en betydligt mindre grupp finner kortformen precis lika gångbar som den utskrivna; och en mittemellanstor grupp tycker ungefär som jag, att det beror lite på situation och form.

Som exempel nämns att i de oftast mindre formella sammanhang som är mejl och mess fungerar kortformen bra.

Någon enstaka snuddar vid det som jag personligen tycker är väsentligt, nämligen: att slänga dit frasen ”Med vänlig hälsning” inte är ett dugg ”artigare” än att skriva ”mvh” som faktiskt betyder exakt samma sak. 

Automatisk fras som automatisk fras liksom. Det där är lite som att tro att niande är artigt.
Vilket ju besvärande många tyvärr gör.

Trots detta citerar flera debattörer Magdalena Ribbings tramsiga ”om man inte orkar skriva ut de extra bokstäverna kan man lika gärna låta bli”.

Det är ju inte vad det handlar om. Det är en formell fras som inte har någon annan innebörd än att man avslutar sitt meddelande. Det är inte så att den som skriver ut en fras är en särskilt vänlig person.

 

Särskilt inte om det visar sig att mejlprogrammet gör det automatiskt åt en.

Men det som framför allt slår mig när jag läser trådarna och som driver mig till detta inlägg är skillnaden i attityd till frågan mellan dem som förbjuder mvh och dem som tillåter det.

Det är hur man uppfattar själva frågan.

Och återigen: så många av dem som förbjuder den avkortade formen framställer det som avslutad diskussion där det finns ett och endast ett rätt svar.

Den enda vägen.

Så gör man inte, säger de och slår igen dörren.

Medan den andra sidan i betydligt högre grad prövar sig fram och redovisar vad man tycker.

Behöver jag understryka att jag – alldeles bortsett från denna sakfråga – är mera förtjust i den senare sortens hållning?

Det finns förvisso språkfrågor där det finns alternativ som är rätt och alternativ som är fel.

Men de är inte så många som en del övertygade debattörer vill tro.

Och också i de fallen må man hålla i minnet att det bara gäller inom den avgränsade sfär som ett visst språk utgör – till exempel ”vårdad, skriven 2010-talssvenska”.

Och att språkkänsla är en mycket bättre ledstång än etikettsspalter.

Vila i Mariefred

Hur snabbt blir en vana en tradition?  Räcker det med två gånger?

I så fall har vi en ny tradition - att åka till Mariefred i vårvintern...

...och bo på Gripsholms värdshus. med utsikt över slottet (överst) åt ena hållet och kyrkan (ovan) åt andra. 

En aktuell fråga är förstås: vilken färg har kyrktornet.

Rätt svar belönas med en klänning...

Från vårt rum var den närmaste utsikten denna vackra trälänga.

För att se slottet tvärs över fjärden fick man gå till det andra fönstret:

Vårligt ljus genom värdshusfönstret.

Slottet ligger lite mer till vänster.

En promenad tog oss (bland annat) ut på Slottsholmen. 

Är framsidan egentligen en baksida?

I förgrunden en av landets mest bekanta runstenar, som berättar

om Ingvarståget nån gång på 1000-talet, när de foro till Särkland och gåvo örnen föda.

Månen övervakade vår vandring genom staden, den trivsamma

lilla trähusklungan vid Mälarfjärden.

Värdshuset erbjöd afternoon tea. Vem vill ha riktig lunch, då,

när det finns snittar, scones, bullar och kakor?

Men riktigt o-smaksatt te var svårt att få.

"Det finns ju Earl Grey". :-(

Egentligen är det ju inget att glädjas åt, att det är full vår i Mälardalen

i slutet av februari.

Men jag kan inte låta bli att glädjas lite ändå. 

Säg inget till den miljöengagerade delen av mig!

Och så finns det ju vissa gatuadresser man inte kan motstå.

(Jag tänker på farfar förstås, som bodde på Djurgårdsgatan.

Vad trodde du?)

Två fina dagar.

Riktigt billigt är inte sådant här, även om vi fått nånsorts erbjudande.

Men prisvärt. Så mycket mera som vi inte ser ut att komma iväg på någon storstadsresa denna vårvinter.

Och, förstås, vem behöver egentligen storstäder när det finns små?

Fritt och improviserat efter Piet Heins gruk:

Jag saknar ej New Yorks miljoner

Släpp Londons folkmyller med

Behöver ej strändernas soljakt

-  men vilan i Mariefred!

(Originalet:

Giv mig New Yorks optimisme.
Og giv mig Paris' humør.
Giv mig den londonske grænseløshed.
Men giv mig den fred i Skælskør!)

Marsbilden - Finsnes

Finsnes

Ännu en av dessa små orter som klamrar sig fast i utkanten av ingenting, långt däruppe där sommaren är en lång dag och vintern en lång natt.

Och den turistande besökaren får nypa sig lite i armen för att minnas att det är verklighet, inte kuliss.

MS Nordkapp speglar sig böljande i en av hamnens byggnader.





Februaribilden - Stamsund
Januaribilden - Finnmarkskusten

_____________________________________

Not: Årets almanacka är idel bilder från Hurtigruten-resan 2013, skiftande och bara delvis årstidsanknutna.
Texterna är de som följer med almanackan. Om andan faller på kanske de blir utbyggda.
Vi får se.

Om resan till exempel här och här och här.
Och på massa andra ställen.