16 september

Bilden är naturligtvis inte från den 16 september 1976.
Vi visste ju inte riktigt vad som skulle hända sen.

Och vad hade vi gjort om vi hade vetat?
Det kan man fråga.  Förhoppningsvis ungefär samma sak.

Men den är från den tidiga tiden. Dåför-tiden.

Efter ett år skrev jag alltså en dikt:


Annorlunda nu?  Nej bara flera 
Nya vägar Vi har sett en liten del 
Nog av  Men om du vill summera: 
Av året blev ett passionerat sällskapsspel 

Långsamt formar vi vår mening: 
Ett kärleksfullt resonemangsparti 
Något att dela i en ansvarig förening 
Av intressenter i en acceptabel harmoni 

Tidens fångar är vi Men min kära, 
Om bara tiden rör sig kan vi gå 
Och tillsammans  Tillsammans kan vi bära 

Berätta inte mera än vi kan förstå 
Betyder orden om att komma nära 
Egentligen: att räkna ett till två?


(Jag har alltid älskat akrostika)


Många dikter har det blivit genom åren. Här är en till, stöpt i nästan samma form. Även den har några år på nacken men känns likväl gångbar än:

       Eller likt fladdermössen som vi såg i Florens 
       Du sa: nej, det måste vara svalor 
       Men de var verkliga   De svävade i hundratal 
            Det fanns en smärta där, i solnedgången, 
       tidens gång, förlorad tid och vunnen, årens 
       stumma flykt  Så är det  Vi har inget val  År 
       efter år försvinner, smälter ner i floden  Nya skal 
       gjuts om de gamla  Och den fina sången 


       går förlorad, upplöst i nyanser 
       ohörbara för det trötta sinnet 
       förlorade som aldrig gripna chanser 
       Man måste ändå hålla fast  Det är så  Finn ett 
       sätt att gripa  De slitna spårens 
       vingavtryck blir ändå alltid kvar i minnet 


Men allt var ju inte sonetter:

  bland ruinerna i denna stad

går jag till dig

   med mitt vaxljus i handen  -

en skälvning

och ruinerna befolkas

Den här är jag också ganska förtjust i:

  Mörkblå vingar, döden

  Signaler vid dörren, vi har besök

  Det är världen

  Mycket nära nu

  Som en skymning: sidenmöjligheter

  Jag blåser igenom dig som en skog

  Bygger ett hus

  Det är i en stad

  Hotellnycklar, spårvagnsskall

  Jag kupas omkring dig

  Bygger en sten: så långsamt går det

  Det är, också,

  vid ett hav  Sirenvind,

  matta pinjer

  Jag är

  i dig

  Och på en enslig ö är det,

  med våta grästuvor

  och sträva måsskrik i molnschakten

  Jag kryper över dig som en snigel

  Bär mitt hus på ryggen:

  Att du -

Jämför även denna