Den 33 augusti

Den andra september, denna i år så regniga och blåsiga och i sanning höstvarslande dag, är som de insatta vet i själva verket inte den andra september.

En hastig och obetänksam blick i närmaste almanacka kan visserligen ge en det intrycket, men den verkliga sanningen har Mickey Newbury klargjort:





Nu skall det sägas, att den 33 augusti kanske kan vara och är vilken dag som helst och alla dagar.
Att kartan inte är landskapet och att alla träd inte står i skogen.

De flesta av oss, som har hunnit samla på oss något, har nog upplevt den dagen.

Själv minns jag ett tillfälle när jag fann mig föranlåten att spela den låten tre gånger i rad på en jukebox (så länge sedan är det!), det var på vandrarhemmet i Bern, det som ligger nere vid alla korsordskonstruktörers favoritflod Aare, som flyter genom den schweiziska huvudstaden - Bern grundlades ju på en höjd där den meandrande floden skurit ner sig.
Det var hertigarna av Zähringen som hade sinne för sådant, det är som ni säkert vet samma sak med Fribourg.
Men Fribourg är en helt annan sång.

Den version som jag tvingade alla att lyssna på i samlingsrummet på vandrarhemmet var dock inte Mickey Newburys original, det var Joan Baez:




Som alltid tillför ms Baez någonting, någonting som inte bara har med hennes röst att göra.
(Även om jag med åren nog har kommit att föredra originalet.)

Och varje lyssning har med sig några små stänk från Aare, den där fuktiga sommarkvällen i en mycket avlägsen tid.


Det finns förstås fler verisoner.
Waylon Jennings - surprise! - har gjort en mer traditionellt countrybetonad, och David Allan Coe har ställt sig så mycket i Newburys skor han kan.
OK versioner båda två, men som sagt - originalet.







Men originalet är förstås inte den strålande live-version - kanske det är den allra bästa? - som inledde denna text, utan skivversionen från 1969:
Edit 33 augusti 2016: F.n. ej tillgänglig, tyvärr/




Så nu vet ni.
Snart är det september igen.