Hjälpa på plats

Råkade hävda på FB att EU har alla möjligheter i världen att hjälpa syrierna på plats, genom att driva en politisk lösning i  Syrien.

Fick mothugg av min förstfödde, som hävdade att EU inte ”äger” den frågan.

Det har han ju rätt i, på sätt och vis, men jag tror likväl att det finns saker man skulle kunna göra. Om man bestämmer sig, och är villig att driva frågan.

Hårt.

Naturligtvis är det en utopi. Men ibland behövs lite utopier, som pekar ut stjärnorna för dem som skall klättra i träden.

Ungefär så här till exempel: (det kan glappa i de enskilda detaljerna, men principen gäller)

-          Man säger till USA: ”Vi vill ha er med i en politisk lösning med militär kraft bakom i Syrien.

Om ni inte hakar på kan ni glömma det här med frihandelsavtal och att stå sida vid sida ifråga om Iran eller Ukraina. Nu är det blodigt jävla allvar.

Vi förväntar oss militärt samarbete för att hävda en flygförbudszon över hela Syrien.

Vi förväntar att samarbetar med oss för att få Ryssland med på vagnen, hur motvilligt det än sker. Och att ni ser till att israelerna håller sig lugna. Samt att ni hjälper oss med Saudi och de andra Gulfstaterna”.

Man säger till Ryssland: ”OK, vi skall lösa det här med Syrien politiskt, eller rättare ge syrierna en chans att lösa det. Men ni måste vara med. Ni kan välja mellan att samarbeta med oss och USA mot jihadisterna, och ni kan mycket väl behålla er militärbas, men ni måste ta er hand från al-Assad. Vi kan låta honom flytta hem till er med sin familj om ni vill visa att ni inte sviker era klienter, men han måste bort.  Om ni säger nej, så kommer ni att få än mera uppförsbacke i Kaukasus, och vi känner att vi och USA har fått fria händer i Ukraina. Och det där med att släppa sanktioner kan ni glömma.”

Och man säger till Iran: ”Nu är det så här att vi vill ha fred i Syrien. Då måste al-Assad bort. Sedan kan vi tillsammans bekämpa IS och andra dylika som ni tycker minst lika illa om som vi. Vi kan lova er en viktig roll i den politiska processen och respekt för er regionala stormaktsställning, men ni måste samarbeta.  Annars är vi tillbaka på ruta ett vad gäller sanktioner, kärnteknik & annat sånt tråkigt, och er klient i Damaskus kommer att falla i alla fall. Vill ni ha en politisk lösning som inkluderar landets shiamuslimer – och i förlängningen gäller det har ju även såväl Libanon som Irak – eller vill ni ha IS?”

Och man säger till Saudi: ”Vi har sytt ihop en koalition som jobbar på en lösning. Var vänlig sitt still i båten. Iranierna är med, by the way. Vi har märkt att vi kan komma överens med dem. Hur har ni det i Jemen förresten?”

Och man säger till den syriska oppositionen hitom al-Nusra: ”Ni har er chans nu. Antingen  mals ni helt sönder mellan IS och al-Assad tillsammans med resterna av ert land – eller så håller ni ihop, accepterar att al-Assad får löpa till Moskva eller Teheran eller vart han vill, och att ni måste förhandla med resterna av hans regim. I utbyte får ni en chans till fred, till politisk lösning, och slipper se halva landets befolkning i flyktingläger”.

Och man säger till Bashar al-Assad: ”Du får en chans. Packa och stick. Ge dem som väljer att bli kvar av de dina tydliga besked om att de skall förhandla med oppositionen. ”

Ungefär så. Kanske annorlunda i detaljerna.

Jag känner när jag skriver att det kan vara försent. Inte i det stormaktspolitiska. Men kanske har oförsonligheten inne i landet gått för långt. Jag vet inte.

Jag tror i alla fall att någonting i den här stilen skulle fungera.

Skulle kunna fungera. Kanske skulle kunna fungera. I alla fall bättre än att göra ingenting.

Och vara en effektivare hjälp år flyktingar än toppmöten som bollar flyktingkvoter mellan länderna.