Vad jag tycker om Pelléas & Mélisande på Operan

Hovkapellet är ju alltid bra!

Madame Butterfly - två gånger om

Det har nästan gått en månad, och fortfarande inga noteringar om de där två uppsättningarna av Madame Butterfly som jag såg på min vårvinterresa i sydväst.

Och jag som lovat åtminstone en läsare detta!

Trailer från Göteborgsoperan                       

Så hur var det då?

Det var bra.

Inte det mest fantastiska jag upplevt – det är för övrigt sällan lika roligt att gå på opera ensam – men bra.

Göteborgsuppsättningen även en smula spännande, medan Ålborg var mera konventionell.

Det är inte självklart vad som är bäst.

Brescia

I Göteborg spelade man den tidiga version av dramat som kallas ”Brescia-versionen” eftersom det var i Brescia den först spelades, något omarbetad efter den inte särdeles succéfyllda premiären på La Scala 1904 (lärde jag mig i programmet, det är inte sådana kunskaper jag går omkring med. Tyvärr).

Den är lite ”råare”, med en ännu mera inskränkt egoistisk Pinkerton, med ett mer än antytt von oben-perspektiv på den japanska kulturen.

Detta lyfter också fram konsul Sharpless, som förvisso är en mer välmenande än effektiv slav på den pinkertonska triumfvagnen, men som ändå har ett bättre hum om den kontext där Cio-Cio San lever och vad hennes handlingar innebär.

Hans varningar förklingar lika ohörda här som i den mer gängse versionen (Paris-versionen).

Men konflikten blir tydligare, och löjtnant Pinkerton framstår här än mer som en skitstövel.

Om helheten verkligen vinner på detta eller inte vet jag inte.

Men som sagt, bifiguren Sharpless framstår här nästan som en huvudfigur, där han vrider sina händer; inte bara den ekande resonör som han ibland kan bli.

Det finns en tendens till anti-imperialistisk – eller till och med antiamerikansk – läsning i Yoshi Oïdas regi, från den vällust med vilken Pinkerton framför yankee-arian i inledningen till hur Butterfly drar ner det under hela föreställningen scendominerande Stjärnbaneret i slutet. Det är inte så himla accentuerat, men det finns där.

Det finns något brutalt över denna föreställning, och det förstärks av scenografin, avskalad och nästan helt utan ambitioner om illusion. På något sätt passar det ihop med den brutalitet som hela Pinkertons agerande utstrålar.

Kvällens behållning

Kvällens stora behållning är hur som helst koreanska sopranen Jung Nan Yoon i titelrollen. Ingen av sångarna faller på något vis ur ramen, men hon har det där lilla extra.

Sorg i hennes röst.

Längtan, klarhet, vilsenhet, kärlek, undran, alltihop.

Men framför allt sorg.

Och så är det så vackert.

Inte bara ”Un bel di” även om den är operans obestridliga höjdpunkt (och Puccinis!)

Utan i helheten.

Och samtidigt undrar jag.  Vem är egentligen Cio-Cio San? Vad är det som driver henne? Vad vet hon och vad tror hon och vad hittar hon på?

Mer om detta nedan.

Och två dagar senare i Ålborg

I mina hastigt nedkastade anteckningar från kvällen har jag en notering om att det var ”fyndig dekor”.

Minns inte längre.  Men det var tydligen en fyndig dekor.
Nu vet ni det.
Fyndig dekor.

Annars var allt lite enklare. Salongen var en stor hörsal – tänk skolans aula, skrivningssalen.

Sopranen Elisabet Dreisig i titelrollen sjöng väl men utan att briljera. Väldigt matter-of-factly över huvud taget.

Detsamma kan väl sägas om den övriga ensemblen. Balansen mellan orkester och sång var inte riktigt bra, det fanns en tendens till att musiken dränkte sången. Troligen handlar det om att lokalen inte direkt är avpassad för opera.

Detta var dramats ytterligare omarbetade upplaga, om jag förstått det rätt kallar förståsigpåarna den alltså för ”Paris-versionen”, med en något nedtonad Pinkerton, även om den egotrippade löjtnanten inte heller här blir någon riktigt tilltalade person.

Färgad som jag var av min från Göteborg uppeldade motvilja mot rollfiguren gick jag inte på det. Mig lurar man inte så lätt ;-)

Och Sharpless förlorar förstås något av sin skärpa...

Öht handlade det i Ålborg om en mera motståndslös, lättflytande, om man så vill behagligare spelstil än i Göteborg. Mindre upprört, mindre skavande, mer inriktad på stundens skönhet.

Om vad som är ”bäst” i detta må var och en. men båda kvällarna kändes det som att det träffade mig rätt.

Och det är ju inte så illa.

Inget barn

En speciell detalj var att man i Ålborg inte hade något barn på scenen; det är en resande föreställning och sannolikt är det svårt att ta med barn i denna ålder på sådant. Det tvingar fram alternativa sceniska lösningar. En del lyckade, som när en boll rullas fram och tillbaka mellan en mor, på scenen, och – får man föreställa sig – ett för ögonblicket osynligt barn i kulissen.

Andra mindre lyckade som när Butterfly tvingas agera med ett fotografi som motspelare och medagerande

I Ålborg utspelas dramat ganska tydligt någonstans i den tid där Puccini placerade det, och tydligt i det Japan som föreskrivs. Det är lite stiliserat men ganska förankrat i Nagasaki för drygt 100 år sedan.

I Göteborg, med dess mer sönderrivna berättande, har man försökt bryta ut det bland annat med hjälp av kostymerna

Sharpless golfbyxor kanske kan tänkas i tiden – ehuru svårligen – men Pinkertons hawaii-artade skjorta i slutscenerna, liksom hans amerikanska hustrus 50-talsaktiga klänning är definitivt inte 1904.

Någon större skillnad gör det knappast.

Några noteringar:

o Det är naturligtvis häftigt och lite lyxigt att kunna gå se två uppsättningar av samma stycke så tätt inpå varandra. Givetvis berikar upplevelserna varandra. Det är ingen tävling (och som jag hoppas har framgått har de tämligen olika lösningar av de uppgifter som stycket ger) men det ger möjlighet till jämförelser, medvetna och helt omedvetna, som öppnar sinnena för vad stycket har och är och innehåller.
Rekommenderas, om möjlighet ges!

o Slås av att det är en överraskande gammal publik i Ålborg. Visst finns alla åldrar representerade. Men medianåldern ligger snarast över min. Det är jag inte riktigt van vid, vare sig från Stockholm eller Göteborg.

I Göteborg är utskiljaren tydligt klass. Det är ingen tvekan om att de flesta har både kulturellt och ekonomiskt kapital.

Du behöver inte ens titta på vad de hänger in i garderoben eller beställer i mellanakten.

Det känns.

Betydligt tydligare än en genomsnittlig torsdagsföreställning vid Gustaf Adolfs Torg.

Vad det beror på har jag ingen aning om. Det är mitt första besök och det kan vara en ren tillfällighet.

Men det känns.

o Desto mer glädjande då att garderoben är gratis. Det gör hanteringen smidigare och trevligare. Naturligtvis är det inte gratis i djupare mening, det kommer på biljetten. Men smidigheten är där.

Att ta efter i Stockholm.

o En fråga som jag funderade över när jag gick runt och fascinerades – och beundrade – den modernistiska interiören (huset är i mina ögon ganska anskrämligt utifrån men spännande inuti) var vilket som har den bästa utsikten – alltså av Stockholm och Göteborg, kongresscentrum i Ålborg har inget att komma med därvidlag.

Det är svårt att avgöra.

Möjligen påverkad av min tillhörighet tycker jag i och för sig att utsikten över Strömmen, Slottet,  Gamla Stan, Skeppsholmen och vidare är svår att överträffa.

Men man måste ju i princip ut ur cigarrlådorna till terrasserna för att se det – det finns ett fåtal fönster men de ger bara delar av vyn. Medan de kanske inte lika strålande men ändå spännande vyerna över älven är åtkomliga inifrån huset – ja, utgör en del av arkitekturens språk.

Man får nog säga att det är oavgjort i den tävlingen.

   

Och så var det detta med vem Cio-Cio San, Madame Butterfly – ”Madame Pinkerton!” som hon själv förorättat rättar det till – egentligen är.

Jag slås av tanken att Butterfly kanske faktiskt bara är ännu en av dessa ”det andra”-älskare som inte minst vår egen tid  är full av  (USA är ju sååå häftigt).

En som i grunden bär på en längtan, vars rötter vi inte längre kan se, och som fokuserar den på det avlägsnas grönare gräs

Det fanns lite i Folkoperans föreställning för några år sedan, där Butterfly var en modern flicka i en anime-värld. Och ändå inte.
Det är inte lyft i någon av de två föreställningarna jag såg, och det är sällan som frågan ställs.

Likväl – vems offer är hon när allt kommer omkring?

__________
__________


Och så här tyckte jag om Stockholmsoperans uppsättning förra säsongen

Och här är berättelsen om själva resan.

Karl May-kunskaperna

I korsordet var nyckeln ”Skrev Karl May om”.

Och jag fyllde prompt i lösningen: ”Indianer”.

För så var det ju. Karl May var mannen bakom en serie av böcker om Winnetou och Old Shatterhand, om djärva nybyggare och både ädla och lömska rödskinn.

Jag tror aldrig jag har läst en enda av de där böckerna, som ansågs föråldrade redan i min barndom nånstans vid järnålderns slut.

Men jag känner till Karl May. Och jag vet att han inte skrev på engelska, som de flesta andra Westernskildrare i Fennimore Coopers efterföljd.

För Karl May var tysk och det var i Tyskland han hade sin stora publik. Hade, och kanske i någon mån fortfarande har. Jag har för mig att det fanns – kanske finns? – ett ”Winnetou-Land” eller dylikt någonstans i Hamburg-trakten (Bad Segeberg dyker upp i hjärnan men det kan vara ett komplett stickspår).

Nå, det var inte nordtysk lokalgeografi som var mitt ärende.

Men en tanke kring den här sortens triviakunskap. Den som man plockar upp vid sidan om, den som man får på köpet, någonstans i närheten av det man egentligen sysslar med.

Jag läste som sagt aldrig Karl May, i alla fall inte så att jag minns något; jag var öht inte någon riktig Western-kille jämfört med genomsnittet i min generation, även om jag naturligtvis hängde framför TV:n när det var Bröderna Cartwright och hade både en hatt och ett par knallpulver-revolvrar.
Min håg stod mer till andra platser och tider, musketörernas och riddarromantikens eror.

Men jag minns i alla fall den tyske författaren Karl May, hans ämne och några av hans figurer.

Och jag tänker, i dagens målinriktade, sök-baserade, smartskärmsburna modell av kunskapsinhämtning, finns det plats för den sortens ineffektiva men trevliga sidokunskaper? Triviavetandet, korsordsbildningen – Karl May-kunskaperna…

Jag har en obehaglig känsla av att det är på väg ut, på väg bort.

Jag mer än tror, jag vet, att det inte har samma status i dag att vara bildad som det hade när jag var barn.

Men det är något lite annat. Att vara bildad är att kunna latin, ha en klar bild av klotets geografi, kunna förklara regeringsformen, förstå huvuddragen i relativitetsteorin, kunna peka ut en favorit bland 40-talisterna; sådana saker.

Det har sjunkande status i denna nyttojaktens tid, även om det paradoxalt nog är just nyttan som skiljer bildningen från Karl May-kunskaperna – bildning enligt ovan kan fortfarande komma till nytta i rätt sammanhang, även för den som inte löser korsord.

Karl May-kunskaperna är de som ligger löst i själens vindsförråd.

De behövs inte. Många betraktar dem som rent skräp.  Ingen avundas dem som har dem.

Och jag fruktar att de är på väg att försvinna.

Not: Ovanstående skrevs  (delvis för att testa eller illustrera min tes) utan konsultation av nätkällor.

Googling visar att det inte finns något Winnetou-Land, iaf inte i Tyskland, men att det däremot hålls återkommande ”Karl May-Fest” i  - fanfar! – Bad Segeberg.

Spretiga tankar, april

Ja, det var mycket vi inte kunde göra förr. Men vi kunde konsten att längta.

                                                               *    *    *

Jag har inga problem med att man anpassar sig. Men folk som hänger med har jag svårare med.

                                                                *    *    *

Hur lustigt att så många utgår från att andra människor fungerar precis som de. Det gäller för övrigt både egoister och altruister.

                                                               *    *    *

Den här spridda föreställningen att ens glädje måste sitta på någon annans nederlag

                                                               *    *    *

Det är kanske inte onaturligt att många människor vill höra att deras fluffigaste drömmar skall bli uppfyllda, hellre än att få möta verkligheten som den faktiskt är – men måste alla mediekanaler stå till tjänst med detta?

                                                               *    *    *

Och så detta att man alltid måste tala om för människor att någonting är bra. Annars tror de inte att det är bra.

Hur få som tycks ha en egen känsla för kvalitet!

                                                               *    *    *

Många människor kan ha det riktigt bra även när den mest hårdföra diktatur råder. Det är inte det som är invändningen. 

                                                               *    *    *

Alltid undertexten. De som talar om Stalin talar nästan aldrig om den historiske diktatorn. De talar om samtidens fiender.

                                                              *    *    *

Man kanske förstår rasismen bättre om man betraktar dess världsbild som den av en frisk kropp som invaderas av en sjukdom. Det finns ingen anledning till tolerans, medmänsklighet, integration. Det enda som krävs är medicin, för att bota det friska från det sjuka.

                                                              *    *    *

Vi behöver faktiskt inte mera välstånd. Det vi har räcker och blir över. Det vi behöver är en bättre fördelad välfärd.

Och, snarare, att lära oss att leva med ett något mindre välstånd.

                                                              *    *    *

Vad jag länge inte har tänkt på, uppfödd i ett socialdemokratiskt samhälle som jag är, är hur länge staten självklart uppfattades som de makthavandes organ.

För oss, i min generation, var staten ett skydd mot de verkligen makthavandes godtycke.

                                                               *    *    * 

Åter-professionaliseringen av politiken var en av de mest kostsamma förändringarna under förra seklet. Därför att den avtrubbade både kunskapen om och respekten för demokrati. Politiker upphörde att vara företrädare och började ses som överhet.

                                                              *    *    *

Att beskylla motparten för att använda härskarteknik är en av de vanligaste härskarteknikerna

                                                              *    *    *

Folk som alltid vet. Och du känner att de är rädda.

                                                              *    *    *  

Scen:

Man behöver passera i trängseln.

Man säger ”ursäkta”.

Men de hör inte, för de är instängda i lurar.

Man går förbi ändå. Med den ilskna blicken efter sig. Den brännande.

Eller: De hör visst. Men de lyssnar inte. För de har aldrig lärt sig att föra sig i trängsel.

Med samma resultat.

                                                               *    *    *

Först vid denna mogna ålder inser jag det enkla skälet till att jag har svårt att göra saker riktigt färdiga: det är ju samma sak som att lämna ut dem till de andras bedömning.

_____________________________________________________

"Niande - för folk som har etikettsböcker i stället för uppfostran" - Spretiga tankar i februari

"Man måste inte säga allt man får säga" - Spretiga tankar i januari

Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan - Spretiga tankar i december

Två dikter om döden på förekommen anledning

Då och då kommer döden på besök    Jag försöker fortfarande

att titta åt ett annat håll, småprata och låtsas som det regnar

I början av april är detta lättare, eftersom det så ofta regnar då,

eller åtminstone snöar, den sortens flingiga obestämda blötsnö

som inskärper att det inte blir vår bara för att vintern är slut

eller att någonting i grunden förändras bara för att döden

passerat rummet och dragit vidare   Allt drar vidare

Jag vet   Du har hört allt detta förut   Jag vet

Det är poesins förbannelse: att understryka att allt kan sägas

och att ingenting mer kan sägas   Och att allt det som sagts

ingenting betyder    Ingenting förändrar    Ingenting pekar på

som i grunden finns att se   Den sista analoga klockans visare

svirrar vildsint, som vore de vingar   Men de är inga vingar

De är bara någonting som slits av vinden    Som vi alla

Det är det som döden säger, när den kommer på visit

en morgon i april, eller en kväll i juni, eller när som helst:

Att vi är bara någonting som slits av vinden   

Tack för kaffet!                                                                                                         2.4

Och plötsligt är poeten också borta

Vi gick nyss i hans stad   Vi går alltid

i hans stad    Här har han dragit gatorna

som linjer i det tunna

                                             högt över städerna

där vi går       Högt över gatorna där vi går

går gatorna     I de städer där en poet

dragit linjerna och på så sätt

bevisat vår närvaro i våra liv

som om han kände till något   Det var just det

som det handlade om: att förvandla allt det okända

Oändligheten mätbar, och de små detaljerna

återförtrollade    Poesin var verklig

I övrigt är jag väldigt trött på döden                                                                         3.4



_________________

Not: Det var en sådan helg. 

Först fick jag besked om att min coola, originella och mycket uppskattade moster D hade gått bort. Den sista i syskonskaran. 
Hon hade levt ett långt och rikt liv och blev långt över 90 år; det jag personligen upplever är inte i första hand någon rasande sorg, utan mer förvirring, osäkerhet: nu är de alla borta. Det känns i en konkret och bokstavlig mening svårt att begripa.
Och naturligtvis den enkla, tydliga saknaden. Aldrig mer.

Och i dag Lars Gustafsson, poeten och mångsysslaren. Honom kände jag inte, även om jag fick en dedicerad samling häromåret, men hans diktning har betytt mycket för mig genom åren.
Om debattören, tänkaren, kritikern LG må var och en. Men poeten Gustafsson är en av de stora.
Och romanförfattaren är inte så jäkla dum han heller.

Frid.

Välkommen till Norden - det äkta Norden...

Att tyskar är förtjusta i älgar, det vet vi ju. 

Ändå blev jag lite överraskad av att hitta denna skogens konung på en kakelplatta i Kappeln. 

Kanske inte så mycket över den stilmässiga krocken mellan en hyfsat naturalistisk skandinavisk älgtjur och traditionellt holländskt/frisiskt kakel - även om den var ganska förvirrande - som över priset. 

Affärsidkaren väntar sig uppenbarligen att någon skall vara beredd att slänga upp 54 euro för en kakelplatta.

Nå, hen känner väl marknaden bättre än jag.

Men nu är det här med älgar inte det enda. 

Som tidigare noterat är förbundslandet Schleswig-Holstein Tysklands port mot norden, och mot Norden, vilket manifesterar sig på olika sätt. 

För mig, som åkte närmare 100 mil söderut från min med svenska mått mätt redan ganska sydliga utgångsposition i Stockholm, är det ju en blandad upplevelse att möta den återkommande reklamsloganen Der echte Norden.

Men att man menar allvar blev tydligt, om inte förr, vid ett av skyltfönstren i Kappeln: 

Komplett med grön Dalahäst och korrekt svensk stavning hälsas jag välkommen. 

Det fortsätter i samma stil. För den som tycker att den gröna färgen inte passar på dalahästen finns även den omålade varianten att tillgå förstås. 

Vi är ju trots allt i den äkta Norden.

Lägg även märke till de trekronor-besköldade små vikingafigurerna med mera i bakgrunden.

Nu må det ju sägas att vikingar inte är så dumt i Kappeln. Stora vikingaflottor seglade när det begav sig förbi just den plats där staden nu ligger, och månget handelsskepp på väg till eller från det närbelägna Hedeby. Vikingarna - vilka de nu var och hur de nu såg ut - var definitivt vanligare här än på många platser i dagens Sverige. 

Men blågula med Tre Kronor på skölden var de väl inte. Och inte red de på dalahästar heller.

Jaja. 

Det är ju bara en eller två butiker, säger du.

Men den nordtyska passionen för Skandinavien i allmänhet och det astridlindgrenska Sverige i synnerhet tar inte slut där. 

Det visar en promenad ner till hamnen - just det vatten som långskepp och knarrar enligt ovan befor för sådär tusen år sedan plus (Schlei heter denna långsträckta fjord, eller Slien på danska).

Pippilotta Rullgardina, var det. Och på Gotland låg filmens Villa Villekulla, inte sant...

Det handlar dock inte om någon filminspelning och inte heller om något norrönt besök i vikingafärdenas spår. Både PippiLotta och Gotland ligger här i sin hemmahamn, Kappeln a d Schlei.

Och det slutar inte där heller. Den som vill förnya sin heminredning kan från hamnen vända åter upp till staden och på Rathausmarkt besöka butiken Snöflinga (ni som inte har vägarna förbi Kappeln kan kolla här)

Och nej, "snöflinga" har ingen mening på tyska. Eller på något annat språk än svenska, för den delen.

Att jag sedan fick syn på en gammal bekant i ett skyltfönster har dock inget med Sverige att göra.

Men likväl med Skandinavien. Vår vän Grodan är ju dansk, även om han som står på köksbordet hemma närmast kommer från Borlänge.

Som sagt - Välkommen till Der Echte Norden!

______________

Berättelsen om resan dit och därifrån.

Aprilbilden: Det finns inga riktningar att följa

Naturligtvis förskjuter våren perspektiven
Broar rör sig, hus förflyttas, uppåt blir nedåt som leder bortåt
Och allt kommer tillbaka igen

Det är så uppenbart   Ingenting överraskar längre
Utom just det: att allt är sig så likt av det vi inte känner igen

Oåtkomligt nära är det främmande   Och så välbekant!

Nej paradoxerna tar inte slut med månaden mars  Nytt ljus släpps på,
än mera avslöjande än förr, än mer bedrägligt i sin klarhet

Det finns inga riktningar att följa   Fram är tillbaka   April tar emot oss
med sin lätta oberäknelighet    Varje bild är ett kalejdoskop

Vad skulle vingar hjälpa då, när ingen mark finns kvar att landa på?



                                                                                                    (Katarinavägen)


_________________________________________

Marsbilden:  Det är någonting med ljuset
Februaribilden:  En bleknad oändlighet
Januaribilden: Någonstans finns ljuset