Även jag minns!

Vad är skillnaden mellan en akademiledamot och mig? 
Eller en påhittig fransk 1900-talsförfattare och oss båda?
Det kan man fundera över.
En likhet finns dock. Vi minns.
(Mer om bakgrunden sist i texten.)

Jag minns (inte särskilt fritt efter Georges Perec)

  

Jag minns oron för att glaset i termosen skulle gå sönder när man var på utflykt

Jag minns när tunnelbanan slutade vid Slussen

Jag minns hur svårt jag hade att förstå när min far skulle förklara för mig hur slussar fungerade

Jag minns min första rullbandspelare av märket Dux

Jag minns ”Arla, särla – Porla”

Jag minns Småbarnskvarten

Jag minns att ”Hajen” Hannerz växte upp och blev professor i ett helt annat ämne

Jag minns de pedagogiska läggspelen från Skrivrit som man skulle vända på för att kontrollera lösningen; jag minns också blindkartorna över svenska landskap

Jag minns ”Halsduken” på TV

Jag minns att Hyland redan från början citerades fel ifråga om ”Den gliiider i mål!” men jag kommer inte ihåg hur

 Jag minns skolbagarna av blå smärting

Jag minns ”Mjäll är en sjukdom – sjukdomar behandlas med läkemedel – läkemedlet mot mjäll heter Selukos”

Jag minns kortegen med Dag Hammarskjölds kista

Jag minns Bore-båtarna

Jag minns de handritade väderkartorna på TV.

Jag minns när Cape Canaveral hette Cape Canaveral första gången

Jag minns smittkoppsepidemin 1963 och att en kvinna dog i det då nybyggda Nybohovsområdet; upp till Nyboda backe gick en underjordisk bergbana; det var först många år senare jag började använda ordet ”funicular” i tankarna om den

Jag minns inte bara Tio i topp utan även 30-i-test

Jag minns mitt första intryck av lekskolan: en liten flicka som ropade ”Fröken, fröken, Peter Loman svärde!”  Det fanns en annan Peter också, han gifte sig långt senare med en av mina barndomskamrater; på omvägar fick jag höra att han misshandlade henne

Jag minns Evian-freden

Jag minns Frukostklubben och att signaturmelodin är en svensk version av en melodi från ”Singing in the rain”

Jag minns Rapidloket

Jag minns att 1955 års Folka var den första med hel (fast liten) bakruta. 1960 kom den första modellen med blinkers; de var vita, men året därpå hade de orange glas. På liknande vis kunde man räkna ut årsmodellen för varje Folka man såg

Jag minns att på alldeles samma vis kunde räkna ut årsmodellen på Saab, men det var lite svårare och jag minns inte längre hur det var

Jag minns när Helsingborg stavades Hälsingborg

Jag minns att det första flygplan jag flög med var en Metropolitan

Jag minns att i Danmark och Norge kunde man fortfarande stöta på många gamla bilar av mellankrigsmodell långt in på 60-talet

Jag minns ”En kändis har bytt namn”

Jag minns att man kunde åka färja till Åland från Gräddö brygga

Jag minns tidningen Hjälp

Jag minns också tidningen Ungdomsnytt

Jag minns när Vasa bröt vattenlinjen

Jag minns att Opel kallades för ”Gevalia – lättrostad”

Jag minns att det snöade på min födelsedag den 22 april det året jag fyllde 13

Jag minns att Ronnie Hellström gjorde landslagsdebut mot Sovjet på Ullevi i augusti 1968

Jag minns ”...varför kommer ni inte när jag ringer för?”

Jag minns färjorna till Helsingör som var namngivna i par: Dan och Svea, Hälsingborg och Helsingör, Kärnan och Kronborg.

Jag minns Winston Churchills begravning på TV

Jag minns Caps mintchokladkakor

Jag minns ”Jag har också gått över till Prince”

Jag minns när v-jeansen blev omoderna

Jag minns den smala rulltrappan av trä på PUB som pappa sade var Stockholms äldsta

Jag minns min förtjusning när jag fick veta att Agne Simonsson hade en nästan-namne som hette Arne Selmonsson som också var utlandsproffs

Jag minns när hockeymålvakterna började bära masker

Jag minns Riksgropen

Jag minns Valerij Brumel och också att han råkade ut för en bilolycka, men jag minns inte om han någonsin återhämtade sig från den

Jag minns att jag tyckte illa om Ronald Reagan redan från början, när han var en gammal skådespelare som blivit guvernör där borta i Kalifornien

Jag minns när det betraktades som fullkomligt normalt att kalla någon annan för ”kul-jude”, hur svårbegripligt det än kan verka i dag

Jag minns Philips konditori på Regeringsgatan och att det hade en kort karriär som rockklubb innan huset revs

Jag minns att vår första TV kostade 888 kronor

Jag minns att programledaren i Måndagsposten hette Bosse Billtén; vad det blev av honom sedan har jag ingen aning om

Jag minns att vi var två som hette Torbjörn i klassen; bara en Thomas, en Ulf, en Mats, en Hans, en Kenneth, en Per-Olof, men två Torbjörn

Jag minns att det var en källa till nationell stolthet att Helgonet körde P 1800

Jag minns ”Håll dig till höger, Svensson”

Jag minns ”Kan hon lita på dig?”

Jag minns när tunnelbanestationerna bytte namn: Johanneshov blev Gullmarsplan, Hammarby blev Skärmarbrink. När Kungsgatan blev Hötorget minns jag inte.

Jag minns ålarna i Hötorgshallen

Jag minns när det första McDonalds öppnade på Kungsgatan

Jag minns att Eric Clapton hade solglasögon på sig när Cream spelade i Konserthuset 1967 och bara tittade upp en enda gång under hela konserten. Det var min första riktiga rockkonsert.

Jag minns Vålådalsmössorna

Jag minns Johnny Höglins 10.000 m i Grenoble

Jag minns att Janne Stefansson vann nästan lika många Vasalopp som Mora-Nisse.

Jag minns chokladfabriken Thule som tillverkade MumsMums

Jag minns förstås ”Frukt är godis”

Jag minns PellePennan och SuddaGumman

Jag minns fördjupningen av bleckplåt i skolbänken, att ställa bläckhornet i; jag minns också att man kunde ställa bänklocket i en sådan vinkel att det balanserade utan att vara helt uppfällt

Jag minns när Sparbankseken faktiskt liknade ett träd

Jag minns att vi var rädda för Hökarängsligan, som strödde salt i såren

Jag minns att jag fick den första TinTin-boken som kom på svenska av min farfar

Jag minns ”Salon Gahlin” i DN - men hade glömt hur det stavades.

Jag minns när vi samlade på klisterdekaler från bensinbolagen: Caltex, Gulf, Esso, Nynäs, BP, Koppartrans

Jag minns när Högdalstippen gjordes om till Högdalstoppen

Jag minns ”Träskmorden”

Jag minns att ”Trettiofyran” låg längst på Svensktoppen

Jag minns Elefantbilderna

Jag minns Artturi Similä

Jag minns när man faktiskt gick mellan de gula strecken

Jag minns sista året när man tog riktig studentexamen

Jag minns att filmjölk kallades för ”kulturmjölk” i Göteborg.

Jag minns rättegången mot Eichmann

Jag minns ”den halvoffciella egyptiska tidningen al-Ahram”

Jag minns när alla hade slamkrypare, och jag minns när pepita var inne

Jag minns att Jurij Gagarin dog i en flygolycka

Jag minns Chessman

Jag minns ”Vi som vet mest”

Jag minns berättelserna om flickor som hade stoppat småfranska i håret för att bygga upp höjden, och att jag aldrig riktigt förstod hur det gick till

Jag minns att det kallades ”Tonkin-intermezzot”

Jag minns när man fick lediga lördagar

Jag minns skolutflykterna till Hellasgården

Jag minns drottning Louise

Jag minns ”Tag vad ni vill och jämför”

Jag minns femöringarna av järn

Jag minns ”Ungdomskedjan”

Jag minns männen som gifte sig med prinsessor: John Ambler, Hans Georg av Hohenzollern-Sigmaringen (kallad ”Hansi”) och Niclas Silfversköld

Jag minns telefonkioskerna

Jag minns debatten om det var farligare att ha säkerhetsbälte eller ej; med bälte kunde man ju bli sittande fast i bilen om den t.ex. började brinna

Jag minns ”Sessanlinjen”

Jag minns poliosprutorna fortfarande med en ilning av skräck

Jag minns ”nazistaffären” och att Expressen fick backa från det mesta

Jag minns rengöringsmedlet K2R

Jag minns Karl XI:s drabanter vid riksdagens högtidliga öppnande (i svartvitt)

Jag minns dubbeldäckarbussarna

Jag minns Stockholms Överståthållarskap

Jag minns när lastbilarna hette sådant som Volvo Starke

Jag minns parkeringsautomater som man vred upp en visare på

Jag minns perrongbiljetterna (men det verkar det inte vara någon annan som gör)

Jag minns skämtet ”Jag har släkt där – Jaså, brann det mycket då?”

Jag minns husmorsfilmerna

Jag minns bond-foxtrotten som man dansade på klassfesterna och som var det enda jag klarade av: två steg framåt, ett steg bak, oberoende av melodi och rytm

Jag minns, i likhet med de flesta som var med, de stora Volvo-taxibilarna

Jag minns den första Kalle Anka-filmen som kördes på julafton, den där Kalle hade en häftig fight med Piff & Puff och som byttes ut efter några år för att den ansågs för våldsam; jag minns också den som sattes in i stället, med myrorna som vrålade ”Hoola Bandoola!”

Jag minns Zingo

Jag minns motortävlingar på Skarpnäck

Jag minns utställningen ”Hon” fast jag inte var där

Jag minns Jan Myrdals sönderslagna glasögon

Jag minns att Hepstars en gång hade tre låtar på Tio i topp samtidigt; jag tror att det var Tribute to Buddy Holly, Farmer John och Cadillac, men jag är inte alldeles säker

Jag minns att Ingvar Wixell fick sjunga alla bidrag i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen ett år, det var väl 1965

Jag minns när det fanns en tredje rad på Konserthuset i Stockholm

Jag minns du-reformen, på riktigt

Jag minns fyrverkerierna när gamle kungen fyllde 90; jag minns också TV-reportagen, tidigare, när han deltog i utgrävningar i Italien

Jag minns familjens första bil, en jadegrön VW1200 med soltak

Jag minns ”Sagan om det lilla tåget som gick från Bastuträsk till Timbuktu”

Jag minns när isglassarna med två pinnar kom; först fanns det tre smaker: hallon, apelsin, cocacola 

Jag minns lärarstrejken 1966

Jag minns tuberkelproven med en plåsterlapp på bröstet

Jag minns Joakim Bonnier

Jag minns också Stirling Moss, has syster Pat Moss – och alltså även Eric Carlsson ”På taket”

Jag minns när Hemsöborna sändes i TV första gången

Jag minns ”Högertrafikgeneralen” Lars Skiöld

Jag minns att det var Gunnar Norgren som sköt en polis, fast det var Clark Olofsson som så småningom blev känd

Jag minns balubas

Jag minns när Sumphugo blev Guldhugo: ”Fel dömd, rätt slagen”

Jag minns ”Tick, tack, Certina” på Radio Nord.

Jag minns temat till ”Rymdpatrullen”, och den hemmagjorda texten till Bröderna Cartwright-signaturen: Adam, Ben, Joe och Hoss – alla vill dom slåss

Jag minns när internationellt kända rockgrupper åkte runt mellan svenska folkparker

Jag minns tidskriften ”Det Bästa”

Jag minns när män bar hatt

Jag minns när man åkte till Norge och köpte billigt socker och margarin som var nästan genomskinligt

Jag minns debatten om hur svenska kvinnor åkte till Polen och gjorde abort, fast jag aldrig riktigt förstod den

Jag minns sällskapsspelen som man fick till jul och spelade i mellandagarna

Jag minns tigern i tanken

  

Jag minns Dinky Toys, och Corgi som man kunde svänga med, och de små Matchboxbilarna

Jag minns billiga Legokopior som inte riktigt passade ihop med de riktiga bitarna

Jag minns skolans obligatoriska simundervisning

Jag minns när motorvägar kallades för ”autostrador”.

Jag minns Ture Königsson

Jag minns de tre O:na och hur de överraskade Tage Erlander med en fråga om bostadsbristen i Stockholm. (Långt senare avslöjade min chef på Text-TV att det var han som hade hittat på frågan.)

Jag minns gaspoletterna, som man stoppade i gasmätaren ner i källaren; de såg ut nästan som ettöringar  men hade ett litet hack i kanten.

Jag minns tågen ”Stockholmaren” och ”Göteborgaren”.

Jag minns också att Järnvägsmuseum låg vid Torsgatan och hade en väldigt spännande och stor modelljärnväg.

Jag minns de stora snövallarna som plogades upp vid änden av vägarna i vårt villaområde och hur man grävde tunnlar i dem

Jag minns mer än jag kan berätta
                                                                                                       (ca 2011, uppdaterad 2017)

__________________________________________________

Not:

 I present härförleden fick jag Peter Englunds bok ”Jag minns” där han utifrån sina egna erfarenheter turnerat George Perecs klassiska modell att fiska upp minnesfragment från barndom och ungdom och på så vis fånga en – samtidigt fragmentarisk och heltäckande – bild av en förfluten tid som nyss var närvarande. Och att dela den med andra, både dem som var med och dem som inte var det.

Englunds variant var något av en besvikelse för mig, tyvärr. Han är några år yngre än jag, och det fanns en sorts storasyskon-känsla vid läsningen: äsch, det där var väl ingenting.

Naturligtvis är det orättvist. Och det fanns ögonblick när minnet blänkte till även för mig. Men det var lite för mycket ändå. Mest roade det när han talade om sådant som var mer främmande för mig, sånt som mer hängde ihop med hans norrbottniska miljö än med tidsepoken.

Det fick mig hursomhelst att minnas – sic! – att jag för några år sedan, då jag själv just läst Perecs bok, gjorde samma övning för egen del.  Och nu har jag rotat fram den ur datorns djup.

En genomläsning visar att den i högre grad förlitar sig på att läsaren också minns, eller måhända blir nyfiken; den ser inte ut att ha samma pedagogiska ambition som Englund har.

Men jag hade roligt medan jag skrev den.
Det minns jag.

Berlin ännu en gång - tre resor: 61,87,17

Fyra generationer tittar på Berln

Efter mitt senaste inlägg om vårens Berlin-resa har jag fått några frågor om nu och då, och de resor som tidigare generationer gjort, och bakgrunden till dem.

Här är inte platsen att skriva den långa berättelsen om min farfar och hans karriär som publicist, men allt börjar alltså med hans tid som korrespondent för Handelstidningen (GHT) i Berlin, där han och familjen bodde under första halvan av 20-talet, och där min far och hans yngre syster föddes.

Farmor, farfar och min äldsta faster Barbro
i Berlin 1921.
Siegessaüle ännu framför Riksdagshuset

Farmor med sina tre barn på Lyckallée 6, 1924.
Den lilla"flickan" till höger är min far.

Av bara alltför välbekanta skäl förvandlades Berlin rätt mycket från detta 20-tal till det tidiga 60-talet, då farfar och pappa tillsammans gjorde en sentimental journey till staden.

Eller, så sentimental var den nog inte - de visste vad som väntade, och det ännu halvtannat decennium efter krigsslutet rätt krigsmärkta Berlin ingav förvisso många känslor, men sentimentalitet var knappast en av dem.

Den ena av familjens båda bostäder under berlinåren, den på Berliner Strasse i Wilmersdorf, var borta, själva huset bortbombat.


Den andra i en nationalromantisk tegelvilla ute i West End, fanns däremot kvar och gör så än i dag.

Farfar vid Lyckallee 1961

Pappa vid samma port på Lyckallée 6, våren 1987

Vid årets resa avstod vi från att besöka just dessa minnesplatser. Huset på Lyckallée har vi båda sett vid olika tillfällen (det är jag som tagit bilden närmast ovan), och Berliner Strasse är så förändrad att man inte kan hitta den exakta platsen längre - så mycket mera som vi numera är osäkra på om det var nr 116 eller 161.

Pappa Sten på Berliner Strasse , funderande på
var huset han föddes i kan ha stått

Och på så många sätt har staden ju fortsatt att genomgå förvandlingar.  Vi betraktade några av dem från ovan. Det gick inte att göra 1961, vill säga, inte från TV-tornet vid Alexanderplatz. Det stod färdigt först 1969 men fick aldrig samma medieuppmärksamhet som ett annat DDR-bygge från samma decennium.
Å andra sidan står det kvar.

Utsikten är magnifik, staden breder ut sig som en modellanläggning där nedanför, och man börjar nästan begripa lite av dess av historiens nycker malträterade struktur.

Det finns faktiskt, vilket ofta glöms bort, ett helt annat Funkturm i Berlin. Det byggdes redan på 20-talet på mässområdet i stadens västra del, och spelar en viss roll i tv-historien. Under en period pretenderade detta Funkturm på en position som Berlin-symbol, inte på nivå med Brandenburger Tor men i konkurrens med sådant som Gedächtniskirche och "det gravida ostronet".

Först tornet vid Alex och sedan sammanslagningen gjorde slut på sådana drömmar. I dag är Funkturm en närmast bortglömd relikt nånstans där ute i väster

Å andra sidan kan saker ju göra comeback. Jfr det som skall bli det nygamla stadsslottet, centralt i bilden ovan.

Om det nu blir klart nån gång. Berlinarna har lite problem med det där.

På flera håll.

Efter drygt 70 år börjar nu hålen slutligt fyllas igen, (även om man gissningsvis alltid kommer att skönja spåren.).

Hur annorlunda var det inte 1961, då det bara gått 16 år sedan ragnaröksdagarna under det tolvåriga riket.

Här blickar farfar ut över pågående byggnadsarbete - exakt var det är framgår inte, bara att det är invid Alexanderplatz, alltså mitt inne i stadens centrala delar.

Bilden visar också att bebyggelsen, före förödelsen, inte var så enhetlig som man ibland kan uppleva den, med kvarter på kvarter av snarlika gründerzeit-hus, alla av samma höjd. Här ser man att miljön en gång var mer växlande.  

En gång. 

Damals.

             

Föregående bild var från östsidan. Men det var alls inte bara där som det tog lång tid att röja undan och bygga nytt. Här en bild från S-bahn-stationen Tiergarten våren 1961.

(Jag tror att den här bilden visar samma miljö av i dag.)

Annat är bättre bevarat:

U-bahn Märkisches Museum - en av Alfred Grenanders skapelser.
Den i Sverige sorgligt okände Grenander har ritat många av Berlins U-bahnstationer i en omisskännlig stil.   (Från årets resa.)

Men hur var det nu med resorna?

Jo, i april 1961 reste alltså min farfar tillbaka till staden där han en gång bott med sin familj.
I sällskap hade han sin son, min far, som då var 39 år och gjorde sitt allra första återbesök i den stad där han var född - "i Svenska Viktoria-församlingen" som han gärna poängterade.

Det var bara några månader innan muren började byggas (det var i augusti samma år) men staden var redan i hög grad delad - jag minns pappas berättelser om rigorösa kontroller och avancerade eller tafatta flyktförsök. Avskärmningen av Öst från Väst var dock långt ifrån total, fortfarande förekom såvitt jag förstår viss arbetspendling, och DDR kände av åderlåtningen. Det var ju också därför muren byggdes.

Farfar på den utglesade Berliner Strasse, en gång hans hemgata.
Tidstypisk bilpark i Väst.

Densamme på ett kafé på samma gata.
I bakgrunden lockar staden med ett av sina ännu mest kända varumärken.
Det tycks inte ha lockat denna gång - och öht var Emil Jacobsson ingen stor öldrickare. Dock fick den tyska kulturen honom  att under Berlinåren mildra sin ungdoms totala absolutism - öl räknades liksom inte som alkoholdryck.



Vi har alla hört om avstaliniseringen från 1956 och framåt.
Men det gick inte alltid så fort. Ännu våren 1961 möttes herrarna Lenin och Stalin där i dag Landsberger Allee träffar på Karl Marx-Allee. En gammal liberal begrundar här detta faktum.


Enligt fotografens påskrift är detta entrén till Svenska Kyrkan.
Jag tycker inte att jag känner igen det från samtida bilder, men han borde ju vetat.
Även här en tidstypisk bilpark


Vid resterna av Stettiner Bahnhof.
I dag finns inget kvar att se ovan jord, men ännu 1961 ett östberlinskt motstycke
till den mer kända och ännu bevarade fronten till Anhalter Bahnhof
Hur byggnaden såg ut i sin glans dagar framgår här.

Resan med farfar var alltså min pappas första återbesök som vuxen, men under framför allt 60-talet gjorde han sedan flera resor till Berlin, bland annat som reseledare för studieresor inom dåvarande Liberala Studieförbundet.

Det var alltså en med staden ganska förtrogen guide jag hade med mig när pappa och jag tillsammans besökte Berlin 1987. Själv hade jag varit där på skolresa och dessutom passerat och bytt tåg några gånger, men det var ingen tvekan om att jag var novisen i sällskapet.

Det var i hög grad i Murens tid. Men samtidigt var det - sett i nutida perspektiv - strax innan den skulle komma att rivas. 

Det visste vi förstås inte då, men det hade ju börjat röra sig i öst, Gorbatjov var i full gång med sin glasnost och perestrojka, och jag minns att vi talade om framtiden, om en möjlig tysk återförening, om man kunde tänka sig en tid utan mur.

Att det skulle gå så fort gick inte att föreställa sig.

Det är i dag svårt att förmedla hur otänkbart ett Berlin utan mur tedde sig. Anomalin hade blivit det normala.

Men vi berörde alltså tanken.

Fortfarande rådde dock ordning i Berlin, Hauptstadt der DDR,
och Volksarmee demonstrerade preussisk marsch
utanför Neue Wache...

...och Checkpoint Charlie reste sig i det öde ingenmansland
som i dag är stans absoluta centrum.

En S-bahnresa från Bhf Zoo - som då var Västberlins centrum - till Alexanderplatz, som man i dag gör på dryga tio minuter medan man tänker på annat, var den gången ett helt litet äventyr.

Att man då fann det fullkomligt naturligt att stiga av vid Friedrichstrasse, kliva ned en våning och stå i kö för kontroll och dagvisum för att sedan gå upp igen och ta nästa tåg, det är svårt att sätta sig in i.

Men det gjorde man.

Man kunde också göra en ganska spännande Ubahn-resa (eller S-bahn?) som tog en igenom en del av Östberlin utan att man någonsin kom in - tågen gick under den del av Öst som vid Brandenburger Tor liksom sköt in ett stycke i Väst, och passerade ett par nedlagda öde stationer. En egendomlig och inte så lite spännande upplevelse.

Efter ett besök vid Anhalter Bahnhof...

 ...gjorde vi en sådan resa (Ubahn eller Sbahn? jag minns inte säkert) och kom fram ungefär där Hauptbahnhof nu ligger - då ett ganska öde område kring resterna av Lehrter Bahnhof. 

Förgäves försöker jag på nutida kartor förstå och minnas detaljerna.

Nedlagd(a delar av) S-bahn-station, möjligen just Lehrter Bahnhof..
/Edit: research bedriven av min Berlin-guide pekar på att det kan vara S-bahn Gesundbrunnen/

Någonstans i Östberlin. Vilhelmstrasse?  Friedrichstrasse? Vet ej
Sannolikt ganska nära den plats där jag själv knappt tio år senare körde lite fel och kom ner i en byggarbetsplats.

Det var, som sagt, i Murens tid.
Detta egendomliga byggnadsverk definierade staden.
Här författaren vid en av övergångarna

Ytterligare 30 år har gått, och allt detta är ändrat.

Utom att vi fortfarande finner vår samtid vara det naturliga.

Nu är det min tur att som nybliven pensionär resa med min son till Berlin

- ett Berlin där murarna är rivna och den gamla spionutväxlingsbron, Glienicker Brücke, mellan Berlin och Potsdam nu är ett kulturhistoriskt monument...

...och där Gedächtniskirche och TV-tornet ligger i samma stad, i samma land

Och en sakkunnig guide lotsar på på bussturer i det nya landskapet. Just denna resa ledde till Hermansplatz där man exempelvis kan handla skjortor på Karstadt, och dricka te på takterrassen.

Guiden aka Johan vilar ut på Wittenbergplatz, med en av Grenanders vackra stationsbyggnader i blickfånget

Ja, berättelsen om vår nyss gjorda resa har ni redan fått.

(Ni som missat den kan läsa här)

Nu vet ni också hur den länkar in i kedjan från 1961 (eller från 1919)

Frågor besvaras. Kommentera här eller på FB-länk.

Berlin - igen. En lång tradition fortsatt

Vi har talat länge om den här resan. 

Egentligen har planeringen pågått i årtionden, ja ett helt liv.

Och nu kom vi till sist iväg. Till Berlin.

Min äldste son och jag - precis som jag en gång åkte till Berlin med min pappa, och som han i sin tur reste dit med sin far, min farfar.

Farfar som en gång varit korrespondent i Berlin, pappa som var född i staden. 

Och nu vi, som länkar i kedjan

Farfar A E Jacobsson  på Berliner Strasse
där familjen en gång bodde. 1961

En liten men viktig skillnad denna gång: Farfar hade som sagt bott i staden många år, och skildrat den i skrift - och även om 1961 års Berlin av kända skäl var något helt annat än 1922 års Berlin, så var det han som kunde staden. Det var han som visade den.
Pappa gjorde den gången sitt första besök som vuxen i den stad där han föddes.

Pappa Sten J på ungefär samma ställe
som farfar på föregående bild..

Och 1987 likadant.
Jag hade varit där en gång på skolresa och passerat med tågbyte ytterligare ett par, men pappa hade gjort många besök efter det där första med farfar, varit ledare för resegrupper, hållit föredrag.
Det var han som lotsade mig.





Denna gång var vi två mer jämspelta. Johan har förvisso bättre koll på det samtida Berlin än jag och vet mer om både fotbollsklubbar och kaféer, och om de smartaste ställena att byta från S-bahn till U-bahn, så någon pappa-visar-sonen-resa var aldrig aktuell, men även jag är bekant med staden från numera rätt många besök. På en enkel turistnivå, freilich, men ändå. 

Vi kunde visa och upptäcka nytt tillsammans

Så den 21 maj satt vi på tåget från Stockholm, och färdades i god fart till - Alvesta.

Där tog det tvärstopp, som väl skildrat av en medpassagerare i en känd kvällstidning.

Nå, vi kom i alla fall fram till Berlin sent om kvällen som planerat.

Och fann oss inkvarterade i ett rum med dubbelsäng, vilket inte var vad vi beställt.

Visst har Johan sovit i min säng några gånger, men det var 30+ år sedan, och ingen av oss var helt nöjd med det arrangemanget denna gång.

Nå, nästa morgon kunde J klargöra för den vänlige portieren att han i beställningen tydligt angivit "två sängar" och vi fick byta utan problem.

Sängarna i nya rummet, här ännu stående tillsammans.

På köpet fick vi en bättre utsikt

Citadines, ett lägenhetshotell med litet pentry på rummen, ligger alldeles nära Adenauer-Platz,

i kanten av Wilmersdorf.

"Förbunds-Konrad" själv står staty (eller snarare går staty) på sin plats.

I bakgrunden den Edeka-butik som blev vår husleverantör under veckan.
Utom av frukostbröd, som ressällskapet slank ut och fixade redan innan jag, slöe gamle pensionär, ens riktigt hade vaknat

Här bodde vi. Högra fönstret i takvåningen.

Jaha. Så vad gjorde vi då?

Första dagen gick och åkte vi bara omkring. Kollade omgivningarna, åkte ner på stan - Duusmann, en chokladaffär på Friedrichstrasse vars namn jag missade, en sväng med spårvagn upp norröver och sedan ner mot Warschauer Brücke, lite sånt.  Etablerade oss.

Nästa dag var vikt åt Potsdam, där ingen av oss faktiskt riktigt varit förut utom på ren genomfart (oräknat Babelsberg där vi varit i jobbet resp på fotboll).

Vad är detta?

Känner ni inte igen Brandenburger Tor när ni ser den?

Ja, alltså Brandenburger Tor i Potsdam.

Kanske ett lite oväntat namn i staden som är Brandenburgs huvudstad, men så heter den.

Stan har ytterligare två mer eller mindre bevarade stadsportar

Huvudnumret är dock Sanssouci. Lite häftigt är det allt med sina vin-och fikon-terrasser och sin nätta barockprakt. 

Men det var en varm dag och vår kulturella ambition har sina begränsningar, så vi avstod från att gå in och bese praktsalarna.

Vi tog en promenad i parken i stället.

Den såg inte ut så här överallt.
Engelsk park växlar med den franska barocken och för en vandring i trädens svalka en het dag var det utmärkt.

Men Potsdam har fler sevärdheter.

Holland? 

Nix. Holländisches Viertel i Potsdam.

Och så var det Glienicke-bron.

Här går fortfarande gränsen mellan Berlin och Potsdam, mellan Land Berlin och Land Brandenburg, och här gick en gång gränsen mellan öst och väst. 

Just vid Glienicke-bron skedde spionutväxlingar och -överlämnanden, i verkligheten och litteraturen/filmen.

I dag är platsen föga dramatisk, särskilt en stilla försommartisdag, men 

det finns något lite ödesmättat över spårvagnsspåren som slutar i tomma intet på Potsdamsidan...

Författaren står vid Glienicke-brons fäste på Berlinsidan (geografiskt i öster men damals på Väst-sidan).
Funderar över om han skall bege sig åter till den väntande arbetar- och bondestaten.

Tyskland är ett miljömedvetet land.

Här har man tänkt på hur mycket vi kan smutsa ner.

Jobbigt att vara turist ibland.

Reseledaren vilar ut på en S-bahnstation nånstans.

Förgäves hade vi från Sverige letat fotbollsmatcher att gå på. 

Bundesligasäsongen var ju just över, och den tyska cupfinalen - som ändå hade varit hopplös att få biljetter till, förstås - spelades först den dagen vi lämnade Berlin.

...Så vi gick på handboll i stället. Tillsammans med 9.000 andra i Max Schmeling-Halle - det är den rymdskeppsliknande byggnaden ovan - såg vi hemmalaget Füchse Berlin  hämta in underläge 22-25 mot Magdeburg i matchens två sista minuter.

Mycket oväsen var det. Inomhusfyrverkerier. Malplacerade cheerleaders. Galen speaker.

Men rätt kul ändå.

Så begav det sig att jag fick syn på en annons i U-bahn att det visst spelades fotboll.

Pokale-endspiel sogar. Alltså final i delstatscupen för Berlin. 

Gamla östtyska mästarlaget Dynamo mötte Viktoria

Det blev viktoria för Dynamo, 3-1 efter förlängning.

Matchen var sådär. Det roligaste var nog att turneringen kallas "Berliner Pilsner Pokale".

Och att besöka själva arenan, Friedrich Ludwig Jahn-Park uppe i Prenzlauer Berg, granne med Max Schmeling-Halle för övrigt.

Men vi ägnade oss också åt mer traditionell kultur. 

Märkisches Museum hade en fin temautställning om året 1937.

Tanken var att vidga bilden av den nazistiska förtryckarstaten, att visa och se hur den grep in i vanligt folks liv. 

Även om en av de saker utställningen påminde om var att det för "vanliga tyskar", som inte tillhörde någon av de utsatta grupperna -  judar, vänsterpolitiskt engagerade, romer, homosexuella eller andra, inte skedde några omfattande omvälvningar i vardagslivet fram till 1937 - det blev ju annorlunda senare - så visade den samtidigt hur snabbt nazistregimen tog ett totalgrepp om samhället, och hur liksom självklar regimen framstod efter bara fyra år vid makten.

Det var faktiskt en riktigt obehaglig tanke, med dagens perspektiv.

Märkisches Museum med ett stycke mur utanför.

U-bahn Märkisches Museum, ritad av Alfred Grenander

Himmel över Berlin

En sak fanns det i alla fall som jag gjort, men J inte. Nämligen varit uppe i tv-tornet, det som vid Alexanderplatz ser ut över hela Berlin.

Vi var på väg upp redan 1987, pappa och jag, men de långa köerna avskräckte oss. Vi ägnade en dag åt Östberlin och hade inte riktigt lust att göra studiet så realistiskt att det enbart handlade om att köa.

Men häromåret kom vi upp, A-L och jag (och det blev även ett litet blogginlägg om det).

Redan då grymtade jag över den bisarra idén att bygga upp stadsslottet.

Det blir inte lättare att acceptera när man ser den fula funkisbyggnad som skall kläs in med lite pseudobarock fasad för låtsandets skull.

Knäppt. 

I just denna stad som i så mycket har accepterat sitt öde, gång på gång, och gått vidare.

På ett paradoxalt vis har dock bygget ensorts museums-effekt: Som monument nämligen över den korta tid då det talades om historiens slut. Då "vi" hade "besegrat kommunismen".

Palast der Republik var väl ingen höjdare, och tydligen full med asbest. men bättre borde ni ha kunnat, kära berlinare.

Uppifrån tornet ser man även roligare saker. Här båda de sportarenor vi besökte - Max Schmeling-Halle i bakgrunden och fotbollsplanen i Friedrich Ludwig Jahn-park hitom den

Två stora evenemang fyllde stan med besökare under våra dagar i Berlin.

Här har jag försökt fånga dem i samma bild, på restaurang Xantener Eck, sista kvällen.

Det syns knappt på bilden, men damen i bakgrunden har en orange halsduk, som bars av de flesta av dem som deltog i den "Evangeliska Kyrkodagen", som varade i stort sett en vecka. ("Tag" kan ju även betyda samling, ungefär som i vårt "Riksdag".)

Och paret i förgrunden har uppenbarligen kommit till förbundshuvudstaden för att stödja BvB i cupfinalen - det lönade sig också, eftersom de gulsvarta från Dortmund slog Eintracht Frankfurt med 2-1.

Allting har en ände utom currywursten och ICE-tågen, och på lördagen var det dags att ge sig av...

En fördel med att resa med sina barn är att de övertygar en om att inte vara så snål, och att första klass faktiskt inte är så mycket dyrare, och värt varenda öre.

Efter att ha prövat är jag beredd att hålla med. 

En liten fördel man får är tillgång till lounge med servering och tidningar.

Här har ressällskapet försjunkit i - tror jag - Süddeutsche Zeitung inför avfärden från Berlin

Via Hamburg...

...kom vi så småningom till Kiel, där jag fascinerades av dessa BvB-fans, som verkade ha blandat ihop resmålen. Borde inte de varit i Berlin?  Johans teori var dock att det helt enkelt var en grupp från Rhenlandet som var på sin årliga fiskeresa till Värmland. Och bara för att det råkade vara cupfinaldagen hade på sig favoritlagets tröjor.

Någon klarhet fick vi aldrig.

Tysk språkövning.

Varför åker man nu färja till Göteborg när man skall från Berlin till Stockholm?

Det kan man undra. Men när nattågen inte går längre, åtminstone inte på hanterliga tider, så är det inte så dumt. Och för den som inte skall till Stockholm, utan till Borlänge, är det rätt smart.

Och en liten båtresa sitter sällan fel. 

Även om Gbg-Kiel uppenbarligen är mycket mer av transportmaskineri och mindre av nöjespalats än Finlandsfärjorna. På gott och ont.

Det är inte många bilder jag fick vara med på.

Men här är jag i alla fall på en till, från Göteborgs central, nästan "på fiket vid entrén" som det heter hos Olle A.

För att fånga båda resenärerna fick man ta till små trick...

Nå, Johans tåg gick lite tidigare än mitt, han tog sin väska och vandrade iväg, medan jag drack upp resans sista macchiato.

Och på tåget hem fick jag en liten glimt av barndomens äventyr på köpet...

Bohus fästning i försommardis.


_____________________________________________________________

Några tidigare resor:

Bilder från Berlin - 2014

Lite grann från ovan - 2014

Berlin - Hauptstadt der BRD - 2013

På Warschauer Brücke - 2013