Kung Roger - två tredjedelar fraser

1920-talet var en tid som ”ville finna sig själv”.

Då grodde inte bara politiska rörelser som skulle störta så mycket i fördärvet, utan även diverse sökande sekter och liknande på jakt efter sannare sanningar och förväntat djupare kunskapsskikt.
Det var inte bara kvantfysikens tid, det var också teosofins

Det kommer man lätt att tänka på när man orkar fästa blicken på textremsorna till Kung Roger på Operan från 1926

Jag skriver orkar, för blicken glider lätt vidare, snabbt uttröttad av skendjupa konsultartade fraser om att möta livet på djupet och se sig själv och ta språng och sådant där.

Jag är inte säker på att det är exakta citat men ni känner igen typen.
New age med en del spunnet poetiskt socker runt.

Jag hade säkert älskat det när jag var elva, för jag var ett brådmoget barn som var svårt fjortis-pretto redan i tioårsåldern.

I dag blir jag mest generad och försöker i stället koncentrera upplevelsen på sången, musiken och händelserna på scenen.

Det går sådär,  i alla fall under föreställningens första del.

Invändningsfritt

Ja, sången är det absolut inget fel på, även om det blir lite väl mycket ropande mot bakgrund av orkesterutbrott för min smak. Jag hör Richard Strauss i bakgrunden – och vet inte om detta bara illustrerar min totala obildning, eller säger någonting om kompositörens utbildningsgång.
Om man skall tala om försenad senromantik eller expressionism eller någon annan teknisk term vågar jag inte säga. Men nåt är det...

Sällskapet mumlar samtidigt någonting om att ösa på utan vila som i vissa Wagnerstycken.

Det ligger nog något även i det.

Men sångarna gör sitt. Invändningsfritt fast utan riktig lyster.

Till detta bidrar att de två första akterna, före pausen, inte alls verkar tänkta för oss högre upp i salongen. De utspelas till ganska stor del i ett litet utrymme framför en spegel vid ena sidan av scenen och riktas liksom bara rakt ut, inte mot hela rummet.

Jag tillhör tredje raden-ugglorna, och är van vid att de finare nyanserna i agerandet går helt förlorade (vilket å andra sidan ger mer utrymme att fokusera på musiken), men här är det bara för mycket.

När handlingen så är en (i uppsättningen tydligen ytterligare förflummigad upplaga av en) svårföljd historia med tydlig drömspelskaraktär  -jag tror inte upphovsmännen var obekanta med gamle August - där man gärna jobbar med antydningar snarare än klara utsagor, så blir det faktiskt alldeles ogörligt att hänga med.

Det handlar alltså mycket om speglar och speglingar, det fattar jag. Och om att gå igenom, till andra sidor, andra upplevelser, andra dimensioner, andra möjligheter. Låta sig befrias, även av döden.
Dionysos och Apollo. Befrielse från synd och skam fladdrar också förbi.

Med den historiske kung Roger II av Sicilien som syns ovan har detta noll och intet att göra.
Detta behöver förstås inget betyda för upplevelsen och är ingen invändning.
Bara en varudeklaration.

Men som sagt, vid varje försök att hänga sig fast vid textremsan slutar det med att till och med att den inre elvaåringen blir generad och blundar.

Något händer

Men efter paus händer något

Scenrummet öppnas upp till ett fantasieggande fängelsegårdsliknande sceneri, där förvisso inte mycket ”sker” i dramatisk mening, men där man ändå kan följa de agerande och på något sätt relatera till dem.

Att detta sker i livets omedelbara fortsättning efter döden (i eller utanför drömmarna…) får man väl svälja.

Drömspel är det fortfarande men nu känns det som drömbilderna i alla fall griper tag i varandra.

Även musiken ändrar karaktär, blir mer lyrisk och ger mer utrymme för sångarna att faktiskt sjunga mer än ropa.

Det är stundtals vackert – vilket man tycker sig ha gjort sig förtjänt av vid det laget.

Och allt liksom lyfter

Men man gör fortfarande klokt i att hålla ögonen borta från textremsan.

Dessa sista 20-25 minuterna räddar upplevelsen

____________________________

Tidigare operatankar 

Carmen förflyttad - men vart?

Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)

Text-TV - en debattartikel från 00-talet

Sveriges största massmedium är i kris

En miljon svenskar har upptäckt det. Det är tid att vi gör det också

Det är en rejäl, omskakande, kanske livshotande kris.

Det är en kris som går på djupet och på bredden. Men kan den tillåtas fortsätta i längden?

Krisen är  tredfaldig:  Publiken lämnar text-TV, för första gången sedan starten.  Utvecklingsarbetet ser ut att ha stannat av

Och det finns ingen som har ansvaret

1. ”Hoppsan, vi tappade visst något”

Text-TV är Sveriges mest lästa massmedium. Men hur stor publik har vi?  

Den trista sanningen är att tittarna är färre än på många år. 

På mycket kort tid, i stort sett mellan två mätningar, har det dagliga tittandet på SVT Text gått ner från ca 3 miljoner/ dag till ungefär 2 miljoner per dag. Det är fortfarande en oerhört imponerande siffra, och SVT Text håller sin ställning som landets mest spridda massmedium.

Men det är en rejäl nedgång.

SVT Text har tappat nära en miljon tittare.

Men det är inte det värsta.

Det värsta är att ingen verkar bry sig.

Har ni sett några katastrofrubriker? Hört några djupsinniga analyser? Har krisgrupper sammankallats, chefer ställts till svars, resurser satsats?

Icke.

Vad stort sker, sker tyst, säger skalden – men det var väl inte detta som menades?

Det finns naturligtvis förklaringar och skäl.

Några av dem har med teknikutvecklingen att göra och skall beröras nedan. Några av dem har med våra egna tillkortakommanden att göra, och tas upp senare.

Här handlar det framför allt om själva tystnaden, icke-agerandet.

Sant, som sagt, att två miljoner dagliga läsare är mycket bra.

Sant att läsarna ser oss som trovärdigast, pålitligast, bäst på alla sätt och vis.

Sant, att vi ännu har en utmärkt och uppskattad produkt.

Men är detta skäl nog att sitta så stilla i båten, låtsas som det regnar och hoppas att det kanske vänder?

Försök att föreställa er att Rapports huvudsändning hade drabbats av ett liknande publikbortfall. Eller för den delen TV4:s, eller Ekot, eller Dagens Nyheter. Att från en mångårigt stabil nivå till synes plötsligt rasa, tappa fjärdedelen av publiken.

Det skulle inte förbigås med sådan tystnad.

Men vem skall, å andra sidan, då slå larm?  Det finns ju ingen ansvarig för text-TV. Det finns ingen som har till uppdrag att bekymra sig om hela mediet. Och här är en av följderna: publiksiffran kan rasa, och bara isande tystnad är responsen.

2. Vem bryr  sig?

För tittaren är SVT Text (som än i dag är nära nog synonymt med ”text-TV”) ett medium, en enhet.  Om man tittar på nyheter, sportresultat, börssidor, TV-tablåer eller recept spelar ingen roll. Man använder text-TV, helt enkelt.

Och om man vill kommunicera något, ställa en fråga, lämna ett tips, klaga på något, komma med förslag – då söker man efter de ansvariga på text-TV, på SVT Text.

Men någon sådan finns det inte.

Det har länge förbryllat mig att ingen utanför huset gör affär av detta. För visst är det en smula anmärkningsvärt: Sveriges mest lästa massmedium finns det ingen som är ansvarig för.

Det finns nyhetssidor som en gruppchef vid Rapport är ansvarig för. Det finns sportsidor som en redaktionschef på SVT Sport är ansvarig för. Det finns TV-sidor som egentligen skall sköta sig praktiskt taget själva – hört den förut? – men som en gruppchef på Kommunikation har ansvar för. Det finns börssidor och ekonomisidor, där det praktiska ansvaret ligger på samma gruppchef som ansvarar för nyheterna, fast hur själva produktionen bedrivs och organiseras har hon inget inflytande över.

Bilden är egentligen mer komplicerad än så, men ni fattar principen.

Vad som inte finns är en person/funktion som är ansvarig för SVT Text.

Som publik, medarbetare och övrig organisation kan vända sig till.

Som kan föra text-TV-mediets talan.

Som ansvarar för att tekniken fungerar och ryar när den inte gör det.

Någon som kan försvara mediet mot attentat (som t.ex. hur TV-sidorna hanterats).

Ett exempel.

Under 2007 har det varit återkommande problem med vädersidorna, som produceras av SMHI. I dagar, ibland i veckor, har vissa sidor kunnat förbli ouppdaterade, vara tomma eller på annat sätt felaktiga.

Föreställ er det: Vädertjänsten på Sveriges mest lästa massmedium, sidor som hundratusentals människor använt varje dag, är felaktiga.

Och inget händer.

Under samma tid har det skitit sig med överföringen av text-TV till webben. Redaktionen slår förstås larm så fort det upptäcks, vanligen av tittarna, men det betyder inte att felet rättas omedelbart.

Text-TV på webben är visserligen efter tolv år fortfarande den mest efterfrågade webbtjänsten från SVT, men det är ingen garanti för att någon rättar till det. Dagar går så fort.

Och tittarförtroende eroderar visserligen inte lika fort, men nästan lika ohjälpligt.

När man berättar det här för folk utanför huset tror de att man ljuger.

En annan egendomlighet, som kan hänga samman med detta, är organisationens ointresse och omedvetenhet om att text-TV finns. Någon sade mig nyligen att text-TV öht inte är nämnt i de så kallade styrkort som är ett av de centrala redskapen för företagets ledning. Det finns inte.

Det är bara i all enkelhet en av SVT:s absoluta dundersuccéer, en sällan upplevd framgång,

med mångmiljonpublik och fram till nu ett grundmurat förtroende. Men i styrkorten finns det inte.

Jag när fortfarande ett litet hopp om att jag skall vara felinformerad.

Att någon skall slå mig på fingrarna och visa: titta här, här står det visst!

Tack, jag bjuder på det i så fall.

Vad som är svårare att bjuda på är det som hänt med TV-sidorna.

Den lilla redaktion som ansvarade för dem lades ner – av kostnadsskäl, märkligt nog eftersom dessa medarbetare torde ha haft den lägsta kontaktkostnaden per tittare av alla SVT:s anställda.

Och det blev...    ...inte så bra...

Tablåerna därhän, även om kan tycka att det är märkvärdigt att vi inte ens har plats att hänvisa till våra egna sidor vissa dagar. (Tittarna tycker att det är märkvärdigt, kan vi intyga som jobbar vid nyhetsdesken och får deras samtal på helgerna.)

Helt bisarrt är däremot hur tilläggsidorna med information om programmen ser ut. De genereras med någon sorts automatik ur releaserna. Med påföljden att tittaren som vill veta något om programmet efter 20-25 sekunders väntetid kan mötas av en sida där det bara står ”(från 1997) ” eller ”(m fl)”,  utan någon som helst ytterligare förklaring. Och ytterligare 25 sekunders väntetid innan man får textens inledning.

Det ser, för att tala klartext, för jävligt ut.

Det är sådant som får tittare att välja andra medier.

Men vem bryr sig?

(Här må inflikas att detta inte är ett angrepp på någon, i redaktionsledningar, på golvet, på tekniksidan eller annorstädes. Föremålet för kritiken är en idiotisk organisation.)

Och framtiden?

”Det här fungerar bra – det lägger vi ner”

När vi jobbade med att dra igång SVT:s webbsatsning på 90-talet var det en kollega som sammanfattade vissa chefers hållning till utvecklingsprojekt sålunda. ”Det här fungerar bra – det lägger vi ner...” 

Elakt, men med ett korn av sanning.

Det är lätt att komma att tänka på det när man funderar över text-TV:s framtid i Sveriges Television

Vi sitter som bekant på ett guldägg. Trots på sista tiden sjunkande publiksiffror är det Sveriges klart största massmedium, en självklarhet för de flesta svenskar. Med hög trovärdighet. En följeslagare som alltid finns där.

Men text-TV som vi känner det hör samman med den analoga TV:n.

Sant, det som ger mediet dess styrka är inte teknologibundet: snabb, tillgänglig, sammanfattande, överskådlig och lättbegriplig information – antingen det gäller nyheter, sport, ekonomi eller TV-info.

Men tekniken är knuten till analog TV.

Övergången till digital-TV bjuder på både möjligheter och risker. Riskerna är redan påtagliga: alla som genomlevt övergången vet att livet inte blivit enklare, och dribblandet bland fjärrkontrollerna kan föra en vilse.

Och när man hittat rätt och fått in text-TV:n så är den ju långt ifrån snabbare eller bättre; bildspill i kanten, oväntade teckenbyten, udda typsnitt är något av det som kan möta användaren.

Omvänt finns redan en del av text-TV:s styrkor i det digitala systemet. Dagens EPG:er – eller  vad de nu kallas i de senaste utgåvorna – är inga under av smidighet eller klarhet. Men informationen finns där, i TV:n, när jag tittar, på mitt kommando – alldeles som i text-TV.

I övergången till digital-TV finns säkerligen en viktig del av förklaringen till den förlorade publiken.

Så hur möter vi det?

Det korta och enkla svaret tycks vara: inte alls.

Fokus ligger helt på webben och vidarespridningen på ytterligare plattformar, mobiler, poddar etc etc. 

Jag har inget emot den utvecklingen. Det var när allt kommer omkring jag som drog igång svt.se.

Problemet är förstås inte att man fått syn på webben. Problemet är att ingen längre tycks se text-TV. När text-TV alls nämns finns ett mantra som återkommer: SVT Text ”tuffar på”.

Men det är alltså just det inte gör. Det tappar tittare, på grund av teknikutveckling, konkurrens och vår egen ouppmärksamhet.

SVT var en gång ledande i utvecklingen av text-TV-mediet, den process som tog detta från en teknisk kuriositet och/eller hjälpmedel för hörselhandikappade till ett kraftfullt modernt massmedium.

Men nu?

Tystnad.

Och ändå finns det så mycket man kan göra.

I en digital miljö kan man ta med sig de centrala värdena från analog tv: snabbheten. koncentrationen, tillgängligheten, tittarstyrningen m.m. – och bygga på med nya möjligheter, nya lager, nya erbjudanden. Tittarstyrd tillgång till tv-bilder, stillbilder, texter etc.

Ja, just det: alldeles som på webben.  När vi en gång startade webbverksamheten vid SVT var det på sätt och vis en sidoeffekt. Vi sökte efter svaret på frågan: hur skall text-TV-mediet se ut i en digital framtid? Hur skall SVT behålla sitt försprång på det interaktiva området? Hur ser de tilläggstjänster ut som vi på 2000-talet ger TV-tittaren?

Naturligtvis är det krångel med tekniska standarder, osäkerhet om utvecklingens vägval, och så vidare och så vidare.

Men har inte vi ett ansvar, som public service bolag och med vår stolta historia på området, att vara drivande här?

Någon som tycker att vi är det?  Berätta gärna då – för oss som arbetar med mediet, för resten av företaget, för omvärlden.

Det är nog lite bråttom, se. För framtiden, den är som bekant alltid redan här.

Torbjörn Jacobsson

Jag tror att jag må ha rätt att uttala mig.
Inte för att jag sysslat med text-TV i ett par decennier och får erkänna mig ansvarig för en hel del av det.

Utan för att jag älskar mediet. 

Dialogen fortsätter i rutan

Joråsåatt...

Detta lustiga meddelande kommer från SVT:s gamla cms Polopoly men skulle skulle kunna stå som symbol för alla datasystem som talar till oss.
Till, alltså.
Inte med.

Till exempel när fel har uppstått.
Fel som vi inte orsakat och inte förstår.
Det är inte alltid systemet - eller den som skrivit det - verkar förstå allting heller:


"Vi vet vad det är för fel: Det är ett OKÄNT fel"


Sånt kan ju hända ibland, eller hur.
Hur noga man än granskar.




Men ibland är allting klart. Stäng fönstret så kan vi köra vidare




Vissa saker kan vara väldigt svåra att hitta.
Någon gång kanske det inte ÄR så konstigt, när man tänker på saken:

(Skrev jag verkligen in den adressen?)


Men ibland kan aldrig så klara instruktioner skapa förvirring:

Skall jag stänga? Eller kommer den här liraren Protman göra det?
Vad händer om vi krockar i dörren?
Frågor, frågor.

Och inte kan man ta smarta genvägar heller...

Då står man där med sin tvättade hals. Eller vad nu SOAP skall användas till

Ibland möter man oväntade estetiska ambitioner:

Jamen då så.

Man vill ju inte ha några fula utloggningar.

Som sagt, ibland talar någon till en.
Ibland inte.
Ibland har de inte ens läst vad man skriver...

Men att man inte får svar kan ha helt andra orsaker.

Viktigt är att systemet tydliggör att det är ens eget fel.

"Du har inte sparat någon kopia"

Visserligen eftersom systemet inte svarar men det är i alla fall ditt fel, så det så!


Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken av alla dessa kryptiska rutor som jag gillar mest, i deras saliga blandning av obegriplighet, maktspråk och ren poesi, men jag tror att det är någon av de två följande.
Jag kan faktiskt inte bestämma mig.
Vad tycker du?

   

Bra.

Uppfattat.

      

??!

________________

Del 1 - "Det har inträffat ett allmänt fel"

(Text från ca 2003)

”Det har inträffat ett allmänt fel...”

Du vet vad klockan är slagen när dialogrutan dyker upp.

 Plötsligt finns den där bara. Ofta obegriplig, ibland hotfull och alltid ett hinder för det du tänkte göra. 

Och nästan aldrig  ger den någon verklig upplysning om vad som egentligen gått fel eller varför

 ” Det har inträffat ett allmänt fel.

  Den här datorn tänker inte alls göra det du vill göra.

  Var glad att jag inte exploderar.”

Insidan har samlat några exempel på dialogrutor som drabbat oss. Samtliga är äkta, samtliga har dykt upp på skärmen under det senaste året. Och samtliga känns som om de snarast gör läget ännu värre...

Du som har egna exempel är välkommen att bidra med dem.

En klassiker är den där du får veta att någonting inte fungerar, men du kanske vill göra det ändå?

Jotack, på så vis...?

Ibland vet man inte riktigt vem som talar, eller till vem, och framför allt inte om vad.

Dvs, ibland är budskapen svårtydda. Andra gånger är de mer... flertydiga...

Var snäll och stäng fönstret, det drar!

Sedan finns det de som bara är obegripliga, punkt slut:

”Dialog-klassen”, är det några ubåtar, eller? (observera att denna ruta inte dök upp vid något försök att ge sig på programmering i Visual Basic, som man skulle kunna tro, utan när en ifylld elektronisk blankett skulle sändas iväg...)

En fin detalj i föregående ruta, som återkommer ibland, är de lite blyga citationstecknen. Vi kanske behöver hjälp att  förstå att dialogrutan inte menar skriva utan bara liksom ”skriva”:

Denna kvalar ju även lätt in i kategorin ”obegripliga”.

Notera att det även händer att vi blir  behandlade som mänskliga varelser. Vad kan inte ett instoppat litet ”sorry” göra, för att få oss att glömma all förtret!

Jamen, då gör det ju inget att felet är ohjälpligt. Vi känner oss äntligen sedda!

Då gäller det bara att köra försiktigt.

Har man tagit sig igenom alla svårigheter, stått ut med alla obegripligheter, och ännu inte kastat ut burken genom fönstret, kan belöningen komma, genom att man blir inbjuden till ett hemligt sällskap, vars dolda riter inte kan avslöjas men väl antydas:

Smaka på den: Du kan inte vara säker på att dokument som signerats av organisationens medlemmar är autentiska eller att du verkligen kommunicerar med dess servrar.

Det är en hård värld därute. Och man fasar för vad som kan hända den som vågar trycka på "Avancerat".

_______________

Texten publicerades ursprungligen på SVT:s intranät Insidan för många år sedan, och väckte viss anklang i läsekretsen då,  men har inte alldeles förlorat sin aktualitet.
Det senare hoppas jag kunna illustrera med nyare dialogrutor, som jag samlat genom åren.
Att läsa här.

Om några fynd från bronsåldern

Nya beräkningar har satt frågetecken för bedömningar kring några av de viktigaste fynden från den nordiska bronsåldern, något som på flera sätt kan förändra vår syn på det förflutna

Jaha.

Varför i himlens namn skall man bry sig om det?

Jo, det skall jag försöka berätta.
Här. Nu. 

Det handlar om Egtvedflickan och Skrydstrupkvinnan.

Den förstnämnda hittades 1921 i den lilla byn Egtved på södra Jylland. Den är en ung kvinna, i 18-årsåldern; hennes kropp och kläder är fantastiskt välbevarade, liksom en del gravgåvor som följde med henne.
Ja, välbevarade för att vara ett par tusen år gamla, alltå. Det krävdes när allt kommer omkring en hel del konserveringsarbete den gången.

Egtvedpigen,
Bild FinnWikiNo

Att hon endast var iförd en kort topp och en lika kort kjol av flätade snören bidrog sannolikt till att ytterligare höja intresset för det redan i sig sensationella fyndet. På rekonstruktionsbilder ser hon understundom ut som något ganska utmanande från det svängande 60-talet

Hos Skrydstrupkvinnan som hittades något årtionde senare, 1935, var det kanske främst håret som tilldrog sig intresse. Hennes hår var konstfärdigt flätat och uppsatt i en frisyr som måste krävt många timmar av arbete.
Men även här var det hon fått med sig och hela sammanhanget högintressant

De båda fynden har givit massor av upplysningar om bronsålderns liv, och samtidigt förstås väckt många frågor och mycken diskussion.

Att de båda unga kvinnorna på något vis har tillhört eller haft en roll i bronsålderns aristokrati har ansetts klart, men sammanhangen förblir teorier. Och lär nog alltid så förbli på ett tidsavstånd av sådär 3.000 år, om än kanske allt bättre underbyggda och med allt fler fakta sammankopplade

Teknik ger nya svar - och nya frågor

Modern teknologi ger nya möjligheter, och för ett antal år sedan presenterade danska forskare mätningar av radioaktiva ämnen hos de båda kvinnorna, som ganska tydligt pekade på att de inte växt upp i den trakt de begravts, utan snarast ursprungligen kom från Centraleuropa, närmast vad som i dag är södra Tyskland.

Det väckte uppmärksamhet, men inte så våldsam förvåning, eftersom vi vet att detta var en tid av internationell handel, med varor som bärnsten, salt och textilier – och förmodligen även slavar.

Den närmast till hands liggande tolkningen var att de båda gravlagda kommit till Norden genom äktenskapsallianser mellan parter i ett internationellt handelsnätverk bland tidens stormän.

Denna teori har snabbt slagit igenom, och bland annat förmedlats i välgjorda tv-program i såväl DR som SVT

Men nu har berättelsen – möjligen – tagit en ny sväng.

Andra forskare har gjort nya, jämförande mätningar. De har tagit höjd för tänkbara förändringar i radioaktivitetens nivåer, till följd av jordbrukets utveckling.
Och enligt dem är det fullt möjligt att de unga kvinnorna levt hela sina liv i trakterna av Egtved och Skrydstrup.

Så står allt på huvudet igen.

Varför bry sig?

Men varför betyder det alls något?

Jo, av minst tre skäl, som går från det speciella till det mycket allmänna.

För det första påverkar det förstås vår bild av vad som faktiskt hänt kring de berömda fynden, deras sammanhang – de människor det handlar om.

Vem var den fascinerande Egtvedpigen?  Varför bar hon dessa kläder? Vem hade berett hennes gravdryck av vete, lingon eller tranbär, honung och pors?
Det är kanske främst frågor för specialister eller särskilt intresserade – men samtidigt är fyndet från Egtved ett av dem där vi kommer den avlägsna forntidens människor som allra närmast.

Det är inte svårtolkade stolphål, det är en människa.

För det andra, och av bredare betydelse, påverkar det vår syn på bronsålderns samhälle. Enligt den just nu gängse bilden dominerades samhället av en internationellt orienterad aristokratklass, som samlade oerhörda rikedomar och bland annat byggde de magnifika gravmonument som bronsålderns gravhögar är.

Och deras rikedomar, menar man, byggde på handel, bedriven genom ett internationellt nätverk, ett nätverk som byggdes upp och befästes inte minst genom äktenskapsallianser. Så, tänker man alltså, har både Egtvedflickan och Skrydstrupkvinnan kommit till Norden.

Den bilden, som alltså nyligen på ett pedagogiskt och medryckande sätt förmedlats i tv-program i bland annat Sverige och Danmark – i SVT av Jonatan Lindström i det innehållsdigra och välgjorda ”De första svenskarna” – den bygger naturligtvis inte bara på de båda danska gravfynden, utan har många olika komponenter.

Men de är en viktig och särdeles välpassande pusselbit.  Om den måste plockas bort blir det en missprydande lucka i pusslets bild.

Vad skall passas in där i stället?

Sanningar är sällan absoluta

För det tredje medför omvärderingen, om den måste göras, oundvikligen en viss skepsis mot alla de dateringar och andra slutsatser som fört arkeologin och förhistorien så mycket framåt de senaste decennierna, de som nåtts med högteknologiskt nyttjande av kemi och mikrobiologi.

Naturligtvis innebär inte en omtolkning av ett par aldrig så viktiga data att alla andra slutsatser måste omprövas eller ens berörs. Naturligtvis inte. 

Det vore trams. 

Men likväl utgör den en påminnelse om att det kan finnas felkällor ingen ännu tänkt på eller data vi inte ens har, det kan finnas alternativa tolkningar, det kan hänga ihop på andra vis.

Till och med vår bästa teknologi kan sällan leverera absoluta sanningar om forntida skeenden.
Det har gått väldigt fort framåt. Och när det gör det kan man ibland ta ett steg för mycket, eller ett annat i galen riktning. Det påminner de nya dateringsförslagen om.

Det finns böcker och artiklar kring detta som ibland mer än snuddar vid en samtidsfixerad bild av modellen ”förr trodde man, men nu vet vi”.

Men själva vetenskapens kärna är ju att man inte går från ”tro” till ”veta” utan mot allt mer underbyggda och allt bättre förklarande teorier.

Det kommer här en påminnelse om

Så blev vi de vi är

Och dessa saker, även de som ”bara handlar om bronsåldern”  finns det förstås anledning att bry sig om.

Därför att de handlar om hur vi blivit de vi är, vi som nu bor i de här länderna, vi som i dag är svenskar eller danskar, vi som är människor här i Norden.

De nya – eller nygamla – tankarna ändrar inte bilden av hur vi kommit hit, i vågor efter vågor av invandring, ibland fredlig, ibland mer våldsam – men de bidrar kanske till att vi kan fortsätta att ställa de bästa frågorna kring hur och när och varför?
Och de är ju ganska betydelsefulla, eller hur?

Spretiga tankar i mars

Moderna tider: döden får inte plats i livspusslet

                                            *   *   *

Man undrar lite – den här generationen som absolut vägrar att vara medelålders – hur skall den kunna hantera att bli gammal?

Något som inte är så avlägset som man skulle kunna tro.

                                            *   *   *

I tusentals år har människor strävat efter leva kvar i andras minne efter sin död.

Men med artens nära förestående utdöende blir det ju meningslöst. 

Hur kommer det att påverka vår syn på tillvarons mening?

                                            *   *   *

Varför förmår vi inte stoppa klimathotet? Därför att en juridisk person inte har några problem med om jorden går under.

                                            *   *   *

Marknadsekonomin är det enda system som kan ge oss fortsatt tillväxt, får jag ofta höra.

Just det.

Däri ligger problemet.

                                            *   *   *

Samhället är inte ett vardagsrum, där man byter soffgrupp för att man tröttnat på färgen

                                            *   *   * 

All denna vrede!

Och oron för att de som släppt loss den aldrig kommer att ställas till svars

                                            *   *   *

De flesta sol-och vårare och andra manipulativa bedragare brukar ändå till sist avslöjas, fångas in och straffas.

Men vad med nyliberalerna?

                                            *   *   * 

Så många som förväntas och tror sig kunna skriva – och så få som kan göra det klart och begripligt!

                                             *   *   *

Det känns ju betydligt naturligare att yvas över sin bildning än över sin eventuella intelligens.

Intelligensen har man fått.

Bildningen har man skaffat sig.

Sedan skadar förstås inte en skopa ödmjukhet, i någondera fallet.

                                             *   *   * 

Ibland kan jag bli lite förvånad över att det naturliga urvalet inte slagit ut de o-empatiska, okänsliga, brutala männen.
De borde ju inte ha någon chans att föröka sig, eller hur?

                                            *   *   *

Det är inte alltid så enkelt att känna medkänsla med dem som blivit kränkta när de försökt skaffa sig saker som andra inte fått.

                                            *   *   * 

Många storslagna scener i fantasyfilmer har lite väl nära till Leni Riefenstahls bilder från partidagarna i Nürnberg för min smak

                                            *   *   * 

Hjälteberättelserna om kampen mot det onda.

För att slå ihjäl måste den som man dödar på något vis sakna värde.

I begynnelsen, som på Iliadens tid, togs det som självklart. De andra saknade, när det kom till kamp, alla rättigheter, allt värde. Så var världen konstruerad.

Men senare, när vi helt inkorporerat i våra föreställningar att alla människor har ett grundvärde, måste det på något vis rivas av dem.
Annars går det ju inte.

Där föds föreställningen om den absoluta ondskan.

                                            *   *   *

Den förkättrade tyskvänligheten

Det här att människor har så svårt att förstå att Tyskland för 100 år sedan var något i närheten av vad USA är i dag. 

Att ”tyskvänlighet” föll sig naturligt för så många, för att de var (för sin tid) lika marinerade i tysk kultur och tyska föreställningar som svenskar är det i USA-populärkultur i dag.

Att man faktiskt kunde gilla Tyskland och ändå inte begripa sig på nazismen, på exakt samma sätt som man kan gilla USA och ändå inte stödja Trump.

                                            *   *   *

All nationalism bygger på ett felaktigt grundantagande: att det fanns ett tillstånd som var ”normalt”, var det riktiga, det rätta.

Så är det ju inte. All nationalism är alltså fel.

                                            *   *   *

På SVT diskuterar man varför tonen i debatten förråas, polariseringen tilltar och diskussioner får ge plats åt verbala slagsmål.

Alltså samma företag som sänder ”Opinion live”

________________________________________

"När går världen under? Den har redan gjort det"
- Spretiga tankar i februari

"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt"
 - Spretiga tankar i till exempel januari

"Om Gud finns är han en ganska usel romanförfattare"

 - Spretiga tankar i november

"Varje gång en människa föds, skapas universum"
 - Spretiga tankar i september

  Spretiga tankar - valextra!

 "Det finns för mycket nu i nutiden och för lite sam i samtiden" 
 - Spretiga tankar i maj

På Jonssons sjunkna ö

Har de senaste veckorna långsamt och varsamt bläddrat mig fram genom en storformat-bok som jag hittade på Atlantis lagerresning härom året – fågelkonstnären Lars Jonssons ”Ön” .

Den ingår inte riktigt i mina klassikerläsningar, även om den nu redan har ett par decennier på nacken, utan är mest något jag ramlade på.

Men den har bjudit på oförutsett stor glädje och njutning.

Och detta trots mitt tämligen begränsade intresse för fåglar.

Jag är inte helt likgiltig för de flygande kamraterna; jag tycker .om att sitta vid fönstret i Ytterhogdal och betrakta fågelbordet där blåmesar och talgoxar samsas om smulor och talgbollar – tills en nötväcka rasar ned från närmaste tall och sveper bort dem alla.

Och till våra semesterupplevelser i Maasholm hör förvisso också fåglarna – svalor, koltrastar och förstås måsar av olika slag.
Simmande, flygande eller bara sittande skarvar. 

De majestätiska svanarna i Wormshöfter Noor. 

En eller annan vråk.

Betraktare

Men jag är ingen fågelskådare. Ytterst sällan har jag kikare med mig på utflykter och en krysslista har jag aldrig ens tänkt på.

Deras läten förblir i de flesta fall hemligheter för mig. Flyktmönster, utfärgning, särskiljande av juvenila eller adulta exemplar – allt det går helt bortanför mig.

Jag har varken lust eller förmåga att skåda fåglar.

Jag betraktar dem.

Och kanske är det just därför, tänker jag, som den där boken berett mig sådan glädje.

För Lars Jonsson är förvisso expert på allt sådant som jag inte kan eller ens bryr mig om – han har tecknat inte bara fågelkonst utan även fälthandböcker – men i Ön handlar det om något annat.

Och i första hand just då om detta: att betrakta.

Bild - och text

Boken lever förstås framför allt på sina bilder, av fåglarna och deras miljöer på ön, som inte är mycket mer än en sandrevel vid Gotlands kust och som – spoiler alert! – spolas över och försvinner i havet innan boken är slut.

Men här finns också fina formuleringar och iakttagelser redovisade i ord som samspelar med bilderna. Tuvan av baldersbrå som kommit på drift i en storm och fått fäste på ön blir en Robinson Crusoe.

Och hör här: ”När himlen i väster är vitaktigt gulrosa blir havet mot öster turkos och himlen i zenit mjukt blå. De flygande tärnorna fångar upp och reflekterar dessa toner och nyanser. De böljar och byter plats över kropp och vingar som i ett finstämt kalejdoskop allt efter vingslag och flygriktning.

Fåglarna sammanfattar på så vis hela himlen och havets färger. En poetisk tolkning – nej fakta, det är helt enkelt därför de är vita. Det som mina sinnen upplever och mitt intellekt omskriver som otroligt är för naturen självklart”

Någon gång blir det kanske  lite väl antropomorft, fåglarna lite väl människolika, men det är sällan; det är inte bara en iakttagare av naturen som vi möter, utan en iakttagare i naturen.

Det finns en mjukhet i bilderna, och samtidigt en närmast fotografisk kvalitet som är svår att beskriva. Jag bifogar här några bilder, i hopp om att inte träda någons upphovsrätt förnär.

Lars Jonsson gick året över mig i gymnasiet. Jag kände honom inte alls, våra vägar korsades väl någon gång på någon fest eller så – men jag minns än i dag att man redan då talade med en sorts vördnad om hans skicklighet, hans förmåga att fånga naturen i bilder. Lite sådär försiktigt.
Om att något stort var på gång.

Att han skulle bli representerad på Nationalmuseum och få eget museum kanske inte riktigt fanns i föreställningarna, men man liksom visste att det skulle bli något stort.

Trots den tidiga bekantskapen har hans konst sedan fallit lite vid sidan av för mig, gjort sig påmind med sin mjuka styrka någon gång, skymts av annat sedan.

Därför är jag glad att denna bok kom i min väg.

Med sin berättelse som knappast var tänkt för mig men som tog tag i mig ändå.

Om du hittar den i antikvariat eller på bibliotek, käre läsare – så länge sådana inrättningar ännu finns kvar – så bläddra åtminstone  i den en stund.

Och du skall finnas att du fylls av en mild men stark glädje.