Spretiga tankar i ett nytt årtionde

Till sist är det enda som finns kvar frågan hur det kunde gå förlorat

                                         *   *   *

Människor vars ambition det är att hänga med. 

Har aldrig begripit det där.

Det fanns en tid när jag strävade efter att ligga före. 

Det var pubertalt på gränsen till barnsligt, och det gick över – men det går att begripa.

Men att hänga med?

                                         *   *   *

Varför är ni så förvånade över att så många förtränger att planeten håller på att dö?  De flesta människor förtränger hela livet att de själva skall göra det.

                                         *   *   *

Spaning: En våg av tro på livet efter detta kommer att svepa över oss.

De samtida får allt svårare att hantera att idoler och uppburna hjältar går bort. Allt oftare hörs tankar om något som väntar – på andra sidan.

Snart bryter det igenom för fullt.

Kom ihåg var ni hörde det.

                                         *   *   * 

Distinktionen mellan drivkraften att arbeta och den att arbeta för andra.

Den är borttappad i dagens ekonomiska diskussion.

Människan är inte lat. Men hon har ingen drivkraft att arbeta för andras vinst.

                                         *   *   * 

Människor som ondgör sig över ”pärmbärare” och ”onödiga byråkrater”, och själva arbetar som – försäljare!

                                         *   *   * 

Jag undrar, har vår ökande och ökande och ökande konsumtion på något vis gjort oss lyckligare än vi var för, exempelvis, femtio år sedan?

Och jag ser svaret i allas ögon

                                         *   *   *

Handlar på utmärkta franska frysmatsaffären Picard. 
Kan inte undgå känslan av att det går ganska knackigt för dem. Om något år är de nog borta, tyvärr.

Och ett tag senare kommer en stor amerikansk kedja vars namn jag aldrig hört förut och kränger idel djupfryst – djupfrysta hamburgare, djupfrysta hamburgerbröd, djupfryst ketchup, djupfrysta Oreo-kex & djupfryst lankigt kaffe.

Varpå folk står i köer utanför affärerna och ropar ”Äntligen!”, och människor man hittills hade respekterat talar om hur härligt det är med amerikansk go och entreprenörsanda…

                                         *   *   *

En föraktlig sort:

Människor som sätter sig till doms över mellankrigstidens förvirrade tyskvänner, men själva fortsätter att solidarisera sig med Trumps USA.

                                         *   *   *

Vissa saker är väldigt enkla att se och väldigt svåra att förändra

En sådan är insikten att det som på kort tid gjort vår värld till en så mycket sämre plats är idén att politikens uppgift är att göra det bästa för individen, i stället för som tidigare för det gemensamma bästa.

På tvärs av alla föreställningar om just vad som där och då faktiskt är det bästa för individer och gemenskap, på tvärs av ideologier – själva idén förgiftar samhället.

                                         *   *   * 

Det har sin tragikomiska poäng att socialdemokratin nu får böta för det som man på 1900-talet jobbade så hårt för att uppnå, sammansmältningen av stat, samhälle och parti.

Det missnöje som gror med vad samhället har att erbjuda, det riktar sig med en unken självfallenhet mot ”politikerna” – och ”politikerna” är sossarna.

                                         *   *   * 

Föreställningen att diktatorer och odemokratiska styren helt saknar stöd bland folket. Att om bara diktatorn störtas och ledningen byts ut, så kommer folket att ”bli fritt” och alla bli nöjda.
Hur mycket elände har den inte skapat!

                                         *   *   * 

Det är klart att det alltid finns alternativ till rådande systemet. Om man stänger in en möjlighet kommer nya att synas.

Något som nyliberalerna redan borde ha kunna lära sig av hur nyfascismen har ersatt socialismen som de nedtrycktas alternativ

                                         *   *   *

Det finns en viss absurd komik i det här tänkandet att den som vill ha det lika bra som andra avfärdas som ”avundsjuk”, medan den som kräver att få det bättre än andra anses reagera fullt normalt

                                         *   *   * 

Ett av de värsta skräpargumenten: ”Kunde jag så kan dom!”

                                         *   *   *  

Att spelbolagen och spelreklamen fått en så dominerande plats i offentligheten är ju kanske inte så konstigt, när man betänker att själva samhällsekonomin säljs in till oss som en sorts casino: ”Satsa och riskera – kanske kommer du att höra till vinnarna!”

Men de som tar hem storvinsterna är lika få i samhället som på casinot.
Det vet vi.

Men vi fortsätter ändå. Ett samhälle av spelberoende.

                                         *   *   * 

Reklamrösterna skriker allt högre om vårt behov av lugn och ro

                                         *   *   * 

___________________________________________


"Det är löjligt hur snabbt tiden går när man inte har den" - Spretiga tankar i november


"Folk som hänger med är sällan värda att följa efter" - Spretiga tankar i tiotalets sista sommar

"Envar som finner vassa armbågar vara ett gott redskap förtjänar att trampas ned"
- Spretiga tankar i april 

"Moderna tider - döden får inte plats i livspusslet"
- Spretiga tankar i mars 

"När går världen under? Den har redan gjort det"
- Spretiga tankar i februari

"De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt"
 - Spretiga tankar i till exempel januari

Stjärnögonblick - Konserter under 50 år

Jag lovade ju er nedslag i oförglömliga-konsert-ögonblick-historien.
Nu är vi där.

Min första riktiga rockkonsert var Cream hösten 67. För all del rätt ok, men väl mycket rockblues-larm för min dåtida smak. Mest minns jag ett avgrundslångt trumsolo av Ginger Baker, som var mer imponerande än bra.
Men det är lite coolt att ha sett och hört Clapton av år 1967, det är det.

Konserttätt

Åren runt 1970 var rätt konserttäta, och en del intressanta namn fladdrade förbi - Pentangle, Country Joe, Zeppelin, Cohen bland andra.

Men jag minns mest det jag missade, typiskt nog:
För ung för att smita förbi 18-årsgränsen när Pink Floyd - då fortfarande med Syd Barrett - spelade på Gyllne Cirkeln.
Planerade att gå på Jimi Hendrix våren 69 men kom av nån anledning aldrig iväg.
Missade av oklar anledning en legendarisk spelning med Doors som flera av mina vänner var på.
Och - ett stycke längre fram i tiden - lyckades trots en massa försök och fix och tjat aldrig få biljetter till Springsteen i Konserthuset 1975, ni vet den där som i verkligheten bara något tusental personer var på men som det tiodubbla antalet kan berätta för er om hur de var där...
Jaja, människan är ett otacksamt djur.

Men upplevelserna, var det

Enda medtävlaren

Vi tar det väl i kronologisk ordning.
(Ingen av dessa youtubefilmen är från det verkliga tillfället, men de kommer hyfsat nära i tid och ger åtminstone en skugga av erinring av hur det faktiskt lät)

Kanske det enda tillfället som kunnat ta upp tävlan med "Down by the river"-duellen kom bara några månader senare, i mars 1970.
Pink Floyd.

Jag var ett fan sedan de första singlarna sommaren 1967. See Emily Play var en uppenbarelse i mitt unga liv.
Men jag hängde med längs vägen in mot konstmusiken och det som senare skulle bli arenarockens mammutstycken..
Skivorna  Saucerful of secrets, UmmaGumma, Atom Heart Mother..
Det var inte förrän nån gång runt Meddle som jag började tappa intresset för det här bandet
I mars 1970 var det ännu på toppen.

En omtumlande och fantastisk konsert var det. Och höjdpunkten var denna:



Stycket Saucerful of secrets inleds med ett par minuter av brötigt elektroniskt stök, som nog har varit hos Stockhausen och andra i trakten av Darmstadt och hämtat inspiration, som sedan övergår i det romantiska uppåtsträvande orgel-och-körparti som fått namnen Celestial Voices.
Gotiska katedraler i musik.
Jag älskade det då och finner det fortfarande absolut njutbart.
Den svindeln då, så annorlunda än gitarrvildheten, men med samma känsla av befrielse, av lösgörande.
Musikens magi.
Då.
Och kanske lite, lite, även nu.

Jag hade helt glömt att de tydligen spelade Ceslestial Voices-partiet som extranummer (jfr setlist).
Floyd var annars knappast ett extranummer-band.
Såg dem ännu en gång, hösten 71. Fortfarande bra, men magin fanns där inte riktigt längre.

(Youtube-snutten är från Pompeji-konserten följande år, och ger absolut en hyfsad bild men kan förstås inte förmedla upplevelsen där och då.

Här en version med orkester och kör, som faktiskt ligger närmare min minnesbild.)

Och sen?

Hmm, sedan då.
Det var en Cohen-konsert, jag tror i Tennishallen, som var väldigt bra, men den innehöll inga sådana där rent magiska ögonblick, bara en massa bra låtar och närvaro.

Nej, nästa stråk av ren magi som etsades in i minnet kom sommaren 1974.
Men då hände det två gånger.

Det första finns inget youtubeklipp av med rätt artist. Och kanske var det inte ens en riktig "konsert", den där spelningen på Mosebacke, juni 74.
Men "Sparrow" är och förblir den bästa låt som gjorts, och när Derek Hudson och hans gäng rev av den den där sommarkvällen  - nej, jag har inga ord.

Så här låter upphovsmännen när de gör den. Ni får nöja er med den. Det är inte så illa det heller...




Och så, augusti.
Om Sparrow är den bästa låten, så är Sandy Denny otvivelaktigt den största sångerskan.
Och det där framförandet av Matty Groves...   Göteborg 1974.
Klassisk resning och vild intensitet i samma fullkomliga stöpning.
Rysningar.
Här en ungefär samtida version, kanske aningens stramare framförd. Aningens.
(tyvärr med Donahue i stället för Richard T, men det var ju så det var. Den gången)



Och så skivversionen, med Richard Thompson och Dave Swarbrick i högform
Och igen och igen Sandys oförglömliga röst



Så en liten doldis
Roger McGuinn och Chris Hillman spelade i Stockholm. Gene Clark skulle egentligen också ha varit med, så att det nästan varit som en Byrds-återförening, men det sprack. Han hade ju sina problem, mannen med rockens bästa röst.
Om han varit med, och gjort Echoes, hade spelningen kanske haft två svindelpunkter.

Eller så hade följande inte stått för mig i så förklarat ljus (här i en någorlunda samtida version):

Vi hade varit på presskonferensen innan, som var en bisarr tilldragelse i sig, och gick och snackade inför spelningen.
-Tänk, tänk, om han gör Chestnut Mare, sade jag.
Jag var i en sån fas i livet och hade den låten ringande genom själen då.
-Kan jag inte tänka mig, sade O som är Byrds-experten.
Glädjetriumfen när McGuinn slog an de första ackorden bäddade för en alldeles obeskrivlig upplevelse.

Jag kan inte undanhålla er vad vi HADE kunnat få höra om den oförliknelige Gene Clark varit med också:


Så var det en konsert som var omtumlande rakt igenom.
Förvisso utan de enstaka svindelpunkterna - hade han spelat Thunder Road, så hade den nog kommit, men det gjorde han inte den kväll jag var där - men med sådan intensitet i helheten att den måste med.
Här en av de höjdpunkter jag likväl minns (dock från den av de två konserterna jag inte var där, tror jag)

En liten revansch för missen 1975. Tack kamrat J för hjälpen med biljetter!


Sedan går lång tid. Man blir äldre, det blir glesare mellan konserterna när barn och jobb och sådant ger andra saker att tänka på.
Och kanske blir man mindre mottaglig för den sortens svindel som detta inlägg handlar om.

Cohen i konserthuset 85 fick mig tillbaka på spåret till honom efter ett par år av ointresse, men svindel? Nja.
Jackson Browne - frusna fötter i Isstadion under Lawyers in love-eran? Nä, snarare den akustiska konserten på Cirkus -04. Ändå inte.
Cohen igen, de sena turnéerna; en kväll med M på Sofiero; stort, men kanske inte magiskt.
Dylan, överraskande svängigt, men sådär 40-50 år för sent. (Fast 78 var rätt bra också, då när Lasse och jag blev så oense om tolkningen av I want you)

Men riktigt slut är det inte än.
Även det nya seklet har bjudit på nya favoriter.
Den oförlikneliga Kari B är en av dem. Av skäl som är mig fördolda har hon framträtt mycket sparsamt i Sverige, men sommaren 2011 stod hon på Gustaf Adolfs torg - eller rättare på Operans trappa.
-Sjunger hon "Fyret vid Tornehamn" börjar jag gråta, sade jag till sällskapet.

Och mycket riktigt



Det är inte ens min mest älskade Bremnes-låt (varken Folk i husan eller Gåte ved gåte dök upp den gången tyvärr).
Men där och då och in i evigheten.
Tack för det!

_____________________


Ja, och så var det Al Stewart på Mosebacke, april 73.
Det var förvisso svindel utöver den vanliga.
Men grejen den gången var ju att få snacka med karln, dricka öl och prata om livet med Al själv.
Spelningen minns jag mycket lite av.

Efter 50 år - den bästa upplevelsen

Troligen, ja ganska säkert, var det mitt livs häftigaste konsertupplevelse.
Och det var för i dag exakt 50 år sedan.
Ett halvt sekel.
Jag ser på bilder av de andra som var med, och förstår hur gammal jag har blivit.

Det var den 9 januari 1970, och CSN&Y spelade i Konserthuset.

Jag gillade dem rätt bra, mest byggt på vad de åstadkommit i sina ursprungsgrupper - Byrds, Hollies, Buffalo Springfield - eller kanske snarast på hur bra dessa grupper var och varit.
Men de var knappast de stora favoriterna. Jag minns att jag var besviken på första singeln, Marrakech Express ,som kom sommaren innan, när gruppen just bildats.
För mycket Hollies, för lite Byrds, tyckte jag.
Hade inte kusin O varit i stan och velat gå så hade jag nog aldrig kommit på den där konserten.

Fortfarande glad

Femtio år senare är jag fortfarande glad åt att jag gjorde det.
Helheten var strålande, först den akustiska delen med låtar som Helpless, Our House, Judy Blue Eyes (ni som sett Woodstockfilmen minns kanske den) och en fantastisk  a cappella.version av Blackbird  - men det var i den "elektriska" delen efter paus där höjdpunkten kom.

När Neil Young och Stephen Stills gick i närkamp i Down by the river så lossnade hela världen en smula ur sina fästen.

Det känns fortfarande lite överraskande för mig som allmänt mest gillar det lite lugnare, men den versionen av Down by the river tog fullkomligt andan ur en.
Youtube-varianten ovan ger en skärva av det, men bara en skärva, givet att man den gången för 50 år sedan höll på avsevärt längre.  Jag har för mig att det var 20 minuter, men kan inte svära på det, kanske var det  närmare skiv-orginalets nio minuter.

Dramat på nytt

Intensiteten i gitarrduellerna mellan Young och Stills fick oss alla att hålla andan.

Rivaliteten och brödraskapet mellan de båda hade både skapat och brutit sönder Buffalo Springfield, det visste alla.
Vad vi fick uppleva var att se det dramat uppspelat på nytt, i svidande vinande gitarrsolon som slet i varandra med en intensitet som jag aldrig hört maken till.
Inte förr, inte senare.
Det var bortanför magiskt.

Och det har liksom aldrig tagit slut.




Senare (och tidigare) konserter har bjudit på fantastiska upplevelser, några gånger uppe i det svindlande - Pink Floyd, Bruce Springsteen, Sandy Denny, Kari Bremnes... - men aldrig riktigt något som detta.


Jag återkommer till dem.
Men vilar nu en stund i ekot av de där vinande, skrikande, svidande, ilande gitarrerna, och insikten att ett halvt sekel har passerat, och vad det betyder för mig och mitt liv.

Det är en gammal man som berättar.




Ännu en version  från tiden, inte heller den med samma vilda intensitet. Men ändå:



(bryr er inte om David Crosby. Han är inte med i gitarrduellen. Han bara står där och har kul)

__________________________________________________


Stjärnögonblick under 50 år

Bra gjort - La Traviata

Inga föreställningar är perfekta.

Men det händer ibland att det finns mycket mycket lite att anmärka på.

I mina ögon är Kungliga Teaterns uppsättning av La Traviata en sådan.

Jag brukar ju säga att jag inte är någon Verdi-typ. Men nu har jag för andra gången på ett år kommit ut från en Verdi-opera och varit mer än nöjd.

Inlevelse

I en nedtonad, ja renskalad, scenbild framför skickliga sångare Traviatan med lika delar inlevelse och professionalitet.

Ida Falk Winland som Violetta är förstås föreställningens centrum och lyser genom hela stycket.

Hennes duetter med far och son Germont i slutet av första delen är en ren njutning.

Sången i centrum, sömlöst och nära men återhållsamt följd av Kapellet.

Vem bryr sig då om att dialogen är knasig, att snacket om moral och ära var mossigt redan när dramat var nyskrivet, och att den psykologiska trovärdigheten går mot noll?

Som den äldre Germont gör Karl-Magnus Fredriksson, som härförleden imponerade på oss med sin Rigoletto, en ny helgjuten insats. Inte bara sångligt, utan även i agerandet, så långt nu den orimliga rollfiguren tillåter.

För oss tidigare okände norrmannen Bror-Magnus Tødenes gör ingen dålig insats som Alfredo,  han heller.

Befriande

Det är också så befriande att man inte gjort några försök att ”föra stycket in i vår tid” eller – än värre – blandat ihop tidsperioder i kostymering och scen.

Det är inte benhårt tidfixerat,  men där finns inget som rycker ut dramat från dess ursprung i mitten av 1800-talet, borgerlighetens tid. Som är ungefär den enda tid där dess förlopp åtminstone är föreställbart, om än inte så troligt.

(Mutatis mutandis kunde det möjligen också vara i den grekiska antiken, La Traviata har lite av tragediernas ödesbestämdhet över sig).

Som helhet, en väl tillbringad kväll och bra start på operadecenniet

Januaribilden: Granen på balkongen

Granen på balkongen är ingen nykomling, även om den inte är den första på platsen.
Säkert har den stått där i tio år, kanske femton. Eller är det tjugo redan?
Dess första föregångare hämtade vi på ön redan på 80-talet. Smågranar har vi gott om där.

Inte trivs de alldeles i Hornsgatans luft, men vår vän på balkongen håller ut.
Snön bekommer honom inte illa, det är värre med alltför hård kyla, och än värre
med sommarens sträva torka; och att utrymmet i en kruka på en balkong i staden
är begränsat är inte heller något perfekt recept för granodling. Tillväxten går sakta.
Men, som sagt, den hänger i ännu.

Och markerar på sitt eget vis tidens och årstidernas gång.

Bilderna som gick - Kalender 2019