Go West, Old Man.

Snart dags.

Det har blivit en vana. Någon gång varje år, i senhösten eller förvåren, har jag styrt mina steg mot väst och sydväst.

En gång började jag iofs med att åka norröver, in i snöyran. Men i alla fall.

En annan gång…   

Nej det är många gånger. Jag har berättat förr.

Men nu är det dags. Det första målet är – som oftast – Mariebergskyrkogården i Göteborg.

Jag skall besöka brorsans grav.

Det är inte så många andra som gör.

I år hampar det det sig så att det råkar bli till Allhelgonahelgen. Det är en ren slump. I fjol var jag där med en blomma till hans födelsedag. Det var lite mer planerat. Men inte mycket. 

Det är en del av just dessa resor: att det helst inte skall vara så planerat.

I dessa de sociala arenornas, smart-fånarnas  och de avlyssnande nätverkens tider är det klart att man väl sällan är så spontan och obunden som man tror.

Men det är lite skönt att inte ha allting planerat.

En avfärd, ett första mål, och någonting sagt om vägen hem.

Det brukar bli Danmark. Det blir det i år också – jag har faktiskt ordnat biljetter till en fotbollsmatch i Ålborg till helgen. 
Kanske blir det ner i det slesvigska. Ett par gånger har det gått att samordna med fotboll på Millerntor tillsammans med Johan. Så dock inte i år.

Det kan bli vandringar längs med havet. Ett år följde jag den jylländska västkusten så tätt det gick från Grenen till Fredrikskogg. Ja inte till fots alltså, men jag steg faktiskt ur bilen ibland, - vid Rubjerg, vid Vestervig, vid Blåvand till exempel.

Ett pilgrimsbesök i Vedersö. Färjan vid Thyborön.

På något sätt dras jag förstås alltid ner mot det slesvigska.

De första gångerna var det förtrollningen och avförtrollningen i att se sommarens landskap i vinterns tid.  Det mest påfallande då var nog hur små skillnaderna var.

Bortsett från att alla besökarna var borta. Och de flesta hotellen, krogarna, kafeerna, var bommade för säsongen. Men landskapet och ljuset var sig likt.

Nu är även det ett återseende. Jag köper några Flensburger och tänker på tiden.

Så kanske Skåne.

Några vänner där. Lite tid. Ett ögonblick.

Andra sorters återseenden, andra sorters vila.

Historien och nuet.

Den här gången blir det förstås också en resa för att se om platserna finns kvar efter den Stora Stormen. Jag tror de gör det, men jag vill se.

Nyss uppmätte de 54 meter i sekunden i byarna på Kegnaes. Det är bara en mil eller två från Maasholm. 

Och blåsa kan det i dessa trakter.

Jag älskar inte vinden. Men jag lär mig att färdas vidare i den.

Dumt men vackert - Parsifal

Det ÄR svårt att undvika Povel Ramel när man sitter där.

Wagner satt i köket på en trasig pall, skrev en liten trall: Parsifal

Uppe på tredje raden är det lite som att sitta på en trasig pall, man får byta ställning mest hela tiden för att skona ryggen och knäna och fötterna och nacken och.

Dock behöver man inte tralla. Det har W redan gjort, höll jag på att skriva, men är det någonting Parsifal inte är så är det trallvänlig.

Fast det var ju ingen nyhet.

Däremot är det ljuv musik.

Beröm har östs över Hovkapellet för denna föreställning.  Det är berättigat. Vartenda ord.

De spelar fantastiskt tätt, rikt, klangfullt – och på något sätt medryckande, så att man ställvis nästan får lust att stampa takten.

Det finns kanske lite av dendär trallen som baron Ramel skrev om i alla fall.

Hursomhelst gör Kapellet en fantastisk insats. Det är föreställningens behållning och minne.

Resten är en annan historia.

Sångarna gör säkert fint ifrån sig, men Wagnertenorer som repeterar ordet ”helig” gång på gång är nog inte min grej.

Katarina Dalayman i styckets enda riktiga kvinnoroll är strålande, det är hon, och i andra akten bränner det till lite i duetten mellan Kundry och Parsifal, även om man helst bör blunda – i alla fall definitivt inte snegla på textremsan. 

För texten är inte riktigt Parsifals styrka

Historien är inte bara obegriplig. Och orimlig.

Den är faktiskt ganska ointressant också.

Jag skulle vilja hävda att det nog är omöjligt att göra en aktuell Parsifal, en som fungerar, som känns riktigt relevant i dag. Åtminstone för vuxna människor som något har försonats med sin egen sexualitet.

Själva grundkonflikten är så fotad i den pubertala sexualskräcken. Den mänskliga lustan är i dramats mall en ond och syndig kraft som bara kan bekämpas med Guds hjälp.

Och ja, under tiden kan den förstås sublimeras lite med ”ridderliga” slagsmål. Svärdet som penissubstitut (det där jäkla spjutet och dess roll skall vi bara inte tala om – det är en annan historia, ett annat skikt).

Renhet, helighet, synd, frälsning, förlåtelse skriks och viskas ut.

Kärlekens betydelse förblir sorgligt oklar.

Det är som i en halvfärdig uppsats av en ensam yngling i ett prästseminarium nånstans på landet. Och lite tysk senromantik ovanpå.

Och lika ologiskt som alla operaintriger.

Men som de spelar, Kapellet!

Föreställningen har också fått beröm för sin avslutning, där fondväggen öppnas för ett bibliotek som de agerande vandrar in i, och där människor går omkring bland böcker, hyllor och bord och synes söka kunskap.

Tolkat som att biblioteken och bildningen i dagens värld har tagit över från kyrkan och tron på frälsning ovanifrån och erbjuder ett mer hållbart alternativ.

Det tycker jag är en mycket tvivelaktig läsning.  

Med tanke på att såväl biblioteket som människorna som går där har en tydlig anstrykning av medio-1900-tal – det känns absolut inte särskilt i dag – så kan man tvärtom uppfatta det som att det under en tid fanns tankar om att ersätta frälsningen ovanifrån (den som vi fått höra om genom hela tredje akten) men att vi nu förstått dessa  tankars futilitet.

Så sett är det som om förgrundens lovsjungande helighetsdyrkan strömmar ut och tar över från bakgrundsrummets förnuftstro.

En läsning som känns så mycket mer närliggande som de agerande, alldeles innan ridån faller, stannar upp i biblioteket och vänder sina ansikten uppåt, mot ett ljus som strömmar ned mot dem, ovanifrån, någonstans ovanifrån.

Det tycker inte jag känns som en hyllning till bildningens gemenskap.

Men musiken är väldigt fin, det är den.

Spretiga tankar i slutet av oktober

Den vibrerande glädjen hos alla vid en begravning: att fortfarande vara vid liv.

                                             *   *   *

Alla som vill synas vill inte bli sedda. Och tvärtom.

                                             *   *   *

De här människorna som vill satsa på sig själva. Och som tycker att samhällets uppgift är att underlätta det. Och att de som står i vägen får skylla sig själva. De finns överallt nu.

                                             *   *   *

Herregud, om man nu vill att ”innerstadskänslan" ska sprida sig, varför låter man då alla de nya husen se ut som om de stod långt ute i förorten?

                                             *   *   * 

Man kan förstås se skatten som en stöld. Men man kan också se den som återbetalning av ett lån från det gemensamma.

                                             *   *   *

Den gamla fasan ”Föreställ dig att allt försvinner. Verkligen allt. Inte bara jorden och solsystemet och det här universum, utan alla universa, deras eventuella skapare, allting. Allting. Att ingenting är kvar”.

Den gamla fasan.

Och den enkla insikten: Det är vad döden är

                                             *   *   *

Det är inte döden som är det svåra. Det är vägen dit

                                             *   *   *

Språkbruket: En privatskola förvandlas till en friskola genom att få skattepengar i stöd.

                                             *   *   *

Kungligheterna. Så moderna att de inte längre behövs.

                                             *   *   *

Förr eller senare måste allt ta slut. Har du tänkt på det?

                                             *   *   *

------------------------------------------------

"Tvärsäker är jag nästan bara på att man inte kan vara det" - Spretiga tankar i september
"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti
"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj


__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    
I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Wagner? Nja...

Lysnar in mig på Wagner inför helgens föreställning av Parsifal. Wagner i allmänhet och just Parisfal i synnerhet.

Inte helt lätt.

Till skillnad från de flesta andra operor tycks dessa sakna s.a.s fästpunkter. 

Vare sig i musiken eller egentligen i berättelsen.

Det finns inget att börja bygga förståelsen ifrån. Man måste ta in alltihop på en gång.

Och då blir det plötsligt väldigt mycket man måste ta in.

Och allt finns inte längre, heller, i musiken.

Jag hör att det finns väldigt vackra partier. Men det känns inte som om de hör hemma någonstans. De är utanför mig, inte inne i mig.

Nej, någon wagnerian blir jag nog aldrig. Det verkar faktiskt som att upplevelsen bygger på att man skall bry sig om vad som händer med protagonisterna.

Ungefär som en genomsnittlig amerikansk tv-serie som trendar på sociala medier.

Men vem har någonsin trott på en operaintrig?

Därutöver har jag en tydlig känsla av att Parsifal knappast är det verk man skall inleda sina wagnerstudier med.  Smyglyssningar på Tannhäuser, som dyker upp i abonnemangsserien i vår, pekar på att den är lättare att ta sig in till.

Även om det finns många gruffande tenorer med pannan i djupa veck som argumenterar kring den tyska filosofins djupa rötter även där.

Några dagsdikter

På något vis måste jag gripa mig an det som återstår

Om jag förlorar greppet om dagarna nu förlorar jag allt

Så besk är sanningen   Hösten kommer inte att dra sig undan

och mörkret som genomtränger ljuset kommer inte att upplösas

All erfarenhet visar att resor alltid leder tillbaka

och ren flykt har aldrig varit något alternativ

Således gå in i det

som man inte vet vad det är man går in i   Ta hand om det

som man inte kan hålla i  Fortsätta att bearbeta det formlösa

så omsorgsfullt som stormen medger

Huka i snöfallet

Halka på tankebanorna

Hulka i mörkret, osedd, undflyende, tröstlös

Uppskjuta förbleknandet ett ögonblick och ännu ett

Bara så

bara så

På något sätt måste vi försöka uppträda som om vi

fortfarande var i livet

Mitt i det, bland vattenfall och plastleksaker

och tv-serier som diskuteras högspänt i sociala medier

och andra tävlingsarenor

medan ljudet från explosionerna där ute i skräckzonerna

hörs alltmer avlägset in i våra treglasliv

Hålla sig fast i ledstången av stål, kallt stål, blått stål,

i den avskiljande avskilda trappan som leder varken uppåt

eller neråt men bara bortåt, inåt, utåt, som sprider ut kropp och

närvaro i tidens alla rymdens alla riktningar, allt mer entropiskt förlorad

i existensens och felsägningarnas alla övergivna gruvhål

runt rymdpromenadernas stråk, ensamhetens stjärnor –

På något vis måste jag klara det   Vi kommer hur som helst att gå under

Men det handlar om hur vi gör det, hur det går till, hur resan går - - -        

                                                                 17.10

Solen, kylan, den distraherade frånvaron, som om

någon förlagt dagen,  dragen kan inte hittas, ett letande

som inte är nervöst längre men fortfarande maniskt

fast på en lägre nivå, skuggan av pliktmedvetenhet

jagar de ännu levande genom tidens rum

i väntan på stormarna, det som sveper bort färgerna,

som sveper in mörkret, som sveper undan möjligheterna

Livet var aldrig någon teater

Det där som river sönder, river ner, drar ut band till

långsam oigenkännlighet, förvrängningens alla kvarlämnade speglar

där inget längre står på spel, inget erbjuds, ingen möter

Överlämningen till kvarlämningen, en tom disk, ett tomt rum,  en stum

avförtrogenhet, där allt blir utkant, baksida, bortnötning

sjunkande ned i bildslammet, dagsaskan, satsen av fragment

där nedanför rummets sista riktningar    Vintervärlden

där vår fångenskap blir slutgiltig och ändlös    Där vi blir kvar

Där vi till sist alltid har varit, alltid har förblivit

Det är på väg nu                                                                                                                                                                                                     18.10                                

Den här dagen laddad med erinringar

som en skarpladdad leksakspistol

från då, just innan –

Och nu? Tillfälliga rosor

som äreportar kring återvändsgrändernas mynningar

Hösten är, ett ögonblick, ändå vacker

som sorgen, smärtan, nedskruvandets segrar

Men den återstående vägen

är inte längre någon väg

bara en tafatt uttagen kompassriktning

över fjällheden                                                                                                           19.10

Magna Carta - I am no more

Den saknades på Youtube. Därför här.

Dagarna går

...och inget blir skrivet här.
Jag har ingen förklaring, ingen ursäkt, inget att komma med.

Mycket annat har funnits i mitt huvud. Det är det enda.

Men snart så. Endera dagen.
Eller någon annan dag.

Oktoberbilden: Ögonblicket

Det var en väldigt egendomlig dag.

Ett bröllop och en gravsättning. Och jag i pendelrörelse däremellan.

Trädet stod och står vid Järfälla kyrka och talade om hösten, talade om årstidsväxlingar, talade om skiften, om livet.

Livet, som gjorde en liten paus den där oktoberdagen, en liten cesur i den skanderade raden av dagar.

Ibland ges oss en sådan möjlighet: att stanna till ett ögonblick, en bråkdel av ett ögonblick, ett fragmentariskt litet stycke av en bråkdel av ett kort förtvivlat ögonblick.

Sedan fortsätter det: hösten, livet, döden.

Löven faller. Dagarna.

Och vi alla, i pendelrörelse.








_______ Andra bilder: ____________________

              Juni    Juli    Augusti   September