Die Bettina

En Bettina Wergner-period igen.

Gång på gång fångas jag upp av denna kloka kvinnas enkla, vackra och befriande sånger.

Melodier man fortsätter att nynna på med texter som fortsätter att väcka tankar (och i förbigående ger en lite tillfälle att träna sin tyska).

Det är mig en sorg att jag hittade fram till die Bettina först efter att hon slutat att ge konserter, men en glädje att jag alls hittade henne.

Den vägen var snirklig, och börjar med upptäckten av “Das Wind auf der Warschauer Brücke” och fortsatte via skivan Chanson in der DDR – där Bettina dock inte var representerad eftersom arbetar- och bondestaten till sist hade tröttnat på hennes krävande solidaritet och erbjudit henne möjlighet att bosätta sig i andra delar av Tyskland.

(Det sägs att den sångerska som spelar en central roll i den uppskattade TV-serien Weissensee delvis är byggd på Bettina Wegner. Om det är sant vet jag inte. Men det känns som om den kunde vara det

Hon var hur som helst ett tydligt exempel på det där som ingen vill veta i dag, i alla fall inte i Sverige, att det fanns en opposition i DDR som verkade från en vänsterposition, som inte tyckte att problemet var att det inte var Västtyskland, utan att det var skräp med verkligheten bakom den andra bokstaven i beteckningen).

Hur som helst hittade jag till Bettina till sist.

Den första sång jag hörde, tror jag, var den Imagine-doftande ”Wenn allen Menschen”, men den första som knockade mig var Traurig bin ich sowieso:

(Bortse från det tyvärr tvärt avhuggna slutet)

Redan där blir det ganska tydligt varför DDR inte riktigt uppskattade Bettina Wegner efter förtjänst; och på samma gång varför hon inte heller riktigt kände sig hemma i Förbundsrepublikens 80-tal.

Det finns fler exempel.

(Det finns en senare version där hon sjunger 60 Jahre i stället för 40 Jahre, 
och det känner jag mig än mer träffad av...)

Kanske är tankarna om solidaritet, medmänsklighet, om en vanlig hygglighet lika otidsenliga som ouppnåeliga. 
Kanske hade DDR:s paragrafryttare och BRD:s fråglösa materialister rätt.

Men vi är ändå några som tycker att det känns bra att Bettina W pekade och ifrågasatte.

Där och då, här och nu.

Här och där, lite överallt.

Att vi inte är så få visar framgången för hennes mest kända sång, henens enda hit, som blev något av en internationell standard sedan exempelvis Joan Baez spelat in den – Kinder.

Den som lyssnar till orden finner efter hand något mer, mycket mer, än en sentimental betraktelse över barns sårbarhet och behov av respekt.

Att funktionärerna i Östberlins ministerier inte uppskattade den efter förtjänst blir fullt begripligt när man hör den allra sista raden (tysk språkövning):

Leute ohne Rückgrat haben wir schon zuviel

Men politik är en sak.

För min egen del älskar jag mest sångerna om relationer – mellan två älskande lika väl som  mellan föräldrar och barn.

Och dem som handlar om drömmar och hur drömmar möter verkligheten.

Ikarus - om pojken i Östberlin som drömde om att få flyga och en gång fick drömmen uppfylld.
Och aldrig mer.

eller Er kam an einem Sonntag an, om hur drömmen om ett liv i storstaden bryts ned och bryter ned, en sorts östtysk motsvarighet till Detroit City eller It never rains...

Och så den gamla vanliga krångliga vackra svåra kärleken.

Jag vet få sånger som så fångar kärlekens vemodsbittra slut som Es ist vorbei.

Men kärleken kan vara lycklig också. Åtminstone ett ögonblick, när man lägger bort vapnen

                   -          låt vara att man aldrig glömmer bort var man har lagt dem.

Nåja. Allt det där är bra. 
Den vackra vaggvisan för sonen Jakob värmer hjärtat. 
Den bitska besvärjelsen inför åldrandet Wie wird es sein är rolig eller obehagligt sann, allt efter humör. Och den avväpnande Das wunderbare, en av mina absoluta favoriter

Men den som följer mig just nu är den skrämmande vackra Hab doch gewusst:

Sedan, vad mer...?

Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Geh doch nicht weg, wenn ich sterbe und weine,
sterben ist schlimm, denn da ist man alleine.
Sieh mich doch an und dann gib mir die Hände,
halte sie weg von mir, eisschwarze Wände.
Steh nicht am Fenster und sieh auf die Straße,
weiß, du willst weg und weiß, dass ich dich lasse.

Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab mein Gesicht und ich fürchte den Spiegel,
liege am Boden und hab keine Flügel.
Angst frisst mich auf und sie will mich erschlagen,
niemand ist bei mir und will meine Fragen.
Morgen ist gestern und alles wie immer,
nur meine Angst wird mir größer und schlimmer.

Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab ja gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.

___________________________________________________

För den som vill ha hjälp med tyskan finns här en sida med en del texter.
Eller här.