Askonsdag Och trösten hos Eliot

I dessa mörkrets tider, andliga och kroppsliga, är det en lisa att åtminstone just denna dag kunna peka på en av de rikaste bland dikter.
Dagens dikt.
Ash Wednesday.

Med dess ekon, dess upprepningar, dess sökande efter - inte det rätta ordet, men några ord som säger det som kan sägas.

Dess klarhet och dess mysterier, som ger även oss som saknar tron, eller åtminstone är mycket klena i den, en aning om vad den kan innebära; ja som ger oss alla, troende, agnostiker och ateister, en aning av det outsägligas närhet.

Because I do not hope to turn again

Because I do not hope

Because I do not hope to turn

Ingen dikt är perfekt, för om den perfekta dikten hade skrivits skulle vi alla kunna lägga ner våra ansträngningar och bara lyssna. Men nog kommer Eliot långt på den vägen här.

Det är som Celans Todesfuge eller Ekelöfs Absentia Animi ett stycke som förflyttar världen när man väl har tagit det till sig.

Saker står inte längre på samma ställe.

Och någonstans öppnar sig en väg, eller åtminstone en aning om en väg, i den mörka kylan.

And pray that I may forget
These matters that with myself I too much discuss
Too much explain
Because I do not hope to turn again
Let these words answer
For what is done, not to be done again
May the judgement not be too heavy upon us

Because these wings are no longer wings to fly
But merely vans to beat the air
The air which is now thoroughly small and dry
Smaller and dryer than the will
Teach us to care and not to care
Teach us to sit still.

-    -    -    -    - 

If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.

___________________________________

Mer om Eliot och Ash Wednesday här: TS Eliot omläst