Budapest. Om längtan.

Bläddrar bland Budapest-anknutet, inspirerad av en kollegas besök i staden. Hittar blogginläggen från senaste gången, hittar diverse bilder, hittar länkar på nätet, hittar anteckningar.

Och finner förstås hur jag längtar dit.

Till baden, bakelserna, broarna, ljuset över floden, tunnelbanor och spårvagnar, det obegripliga språket, Operahuset vid Andrassy, forralt bor, földalatin, utsikten från Toth Arpad setany, promenaderna, pörkölten, folket som flyger på mig på gatan och frågar om vägen, allt det där –

Att älska Budapest är inte lätt numera, mot bakgrund av vad som händer i Ungern politiskt. 

Det har jag skrivit om tidigare.

Men staden finns ju där, och är den som den är. Och f.ö. är ju inte BP riktigt orbanisternas och Jobbiks starkaste fäste..

I alla fall. 

Det är så mycket man måste bortse ifrån.

Men så är det ju i världen: det är så mycket man måste bortse ifrån.

                                                        *   *   *

När jag vandrade runt bland länkar fann jag några uttryck som återkom.

Ett av dem var ”trendiga Budapest”.

(Ja, DN fanns representerad…)

Men det intressanta var inte det.

Det intressanta var att när jag kastade en blick på den där artiklarna som handlade om det trendiga och heta, så var det en sak som återkom:

att staden hade förvandlats.

Att den hade blivit ”modern”.

Kort sagt: att den blev allt mer lik andra städer som läsaren skulle relatera till.

Det var ”som i New York" här och ”efter succén i Berlin” där.

Det var igenkänningsfaktor.

Och då undrar jag, förstås.

Om staden är lik alla andra städer, varför skall man då resa dit?