Sadeyed lady, det förflutnas ekon

På jakt efter något helt annat hittar jag några rader i ett gammalt dikthäfte från en annan tid i livet, en av de svåra passagerna. Och slogs av att jag tyckte det var riktigt bra.
Det är ju inte alla dagar som ungdomssynder upplevs så.

Den unge poeten har lånat formen och några av formuleringarna från en herr Zimmerman, men fyllt på med egna iakttagelser.
Här och där blir det ganska närgånget.
Ber om ursäkt om jag lämnar ut något eller någon, men det här är i alla fall så länge sedan att det är preskriberat. Om än ínte helt glömt.


DEDIKATION

Med dina finländska anor i arabiska kvarter

Och dina främmande vanor som ingen nånsin ser

Och din burfågelsblick varenda gång du ber

Hur kan du nånsin förklara dig?

Med dina drömmar om trappor som tar dig ända ner

Och din skrämda förtröstan på vad människor ger

Och din vacklande röst när du vågar be om mer

Å hur kan du nånsin försvara dig?

Med din tvärsäkra hållning till allt du just har hört

Och din ivriga försäkran att du ingenting har rört

Och dina drömmar av glas där allt plötsligt blir så skört

Vem skulle då kunna nå dig?

Med din lust att leva och din längtan att få dö

Och ditt hö som kött och ditt kött som hö

Och din uppdämda röst som aldrig sagt adjö

Vem ska då våga förstå dig?

Med dina bortglömda minnen i din älskares rök

Och dina eviga utflykter i grekiska kök

Och din dagliga ångest & dina nattliga besök

Hur skulle jag kunna mäta dig?

Med din längtan till leda och din tvekan till tröst

Dina flykter från tiden, dina resor mot öst

Och din älskares smak för fåglarnas bröst

Hur ska ens han kunna äta dig?

Med din rasande make, som steg för långt en dag

Och lämnade dig naken, ursinnig och svag

Och din älskares rader av ”jag” och ”jag” och ”jag”

Vem av dem ska kunna välja dig?

Å, du står med din tjuv, är på hans lista nu

Från en växande skugga till ett tvivlande du

Och du vet att du gör en rätt ömklig figur

Men viken drake ska kunna svälja dig?

Med dina blågrönblå ögon, som klockors loja klang

Och dina utsökt bedrägliga slumparrangemang

Med din själs stumma tvivel och din kropps engagemang

Som alltid fann nån väg att smyga

Ja, med din spöklika själ i din tvehågsna kropp

Och din totala olust att nånsin säga stopp

Och din dragning till svindeln du känt vid bergets topp

- och jag men min rädsla att flyga

Så, till slut

Är du förlorad

För en stumnande sångare

som aldrig riktigt kom

Men mitt lager av spruckna trummor finns kvar

Ska jag lämna dem hos dig?

Å sorgsenögda saga, säg mig, säg!