Det onödiga bytet

Håhåjaja, så skall man i väg och byta alla sina sedlar igen.

Om man som jag är typen som lägger undan några hundralappar i ett kuvert här och ett annat där, har några i en burk i köket och några andra i en låda i chiffonjén, så blir det ganska många. Och nu skall de bytas, allihopa och inom loppet av några månader.

Hej vad det går.

Ja, naturligtvis tycker jag att sedelutbytet är onödigt.

Det kunde du ju nästan ha gissat.

Och det av två skäl:

För det första är det en onödigt kostsam process att dra igång i ett läge där kontantanvändningen stadigt minskar. Vi kunde använda de där miljonerna betydligt bättre.

Och för det andra tycker jag att det är klåfingrigt. Det är faktiskt inget fel på de sedlar vi har i dag. De är acceptabelt snygga, välbekanta och inte särskilt gamla heller.

Det var ju dessutom helt nyss man gjorde det mer diskreta bytet mellan nästan-likadana sedeltyper där de nya skulle ha högre säkerhet men i övrigt såg likadana ut.

Om detta byte var onödigt och verkningslöst skulle jag vilja veta mera om det.
Varför tvingade man oss att byta sedlar (och för den som glömde, att förlora pengar man en gång faktiskt hade)?

Och om det tvärtom var bra och nödvändigt, ett lyckat byte, hur kan det vara dags igen?

Går utvecklingen i falskmynteriet så snabbt att vi kommer att behöva byta sedlar vart femte år framöver? Är det inte något grundläggande fel i hanteringen då?

Att göra avtryck

Jag kan inte komma runt känslan av klåfingrighet.

Att någon eller några vill sätta ett avtryck.

Att någon eller några längtar efter att kunna säga eller åtminstone tänka ”Det var jag som…”.

I know the feeling, det var till exempel en gång jag som hittade på hur sidorna skulle fördelas i Text-TV, ni  vet nyheter på 100-talet, ekonomi på 200-talet, sporten på 300 och TV-sidorna på 600. 

Det blev nästan internationell standard ett tag, och visst, det kändes fint.

Men det här med sedlarna är ändå något annat.

Att strukturera text-TV-sidorna var nödvändigt den gången, vi fick inte plats annars, och vi hade fått mer sändningsutrymme, mediet växte så det knakade. 

Och dessutom är det mer än 30 år sedan och vi har inte behövt byta sedan.

Sedlarna, var det.  Sedlarna är något annat.

Som sagt, det är svårt att komma runt känslan av att det är någon som hemskt gärna vill.

Men det är inte bara, eller inte ens främst. det som stör mig, även om det bidrar till min skepsis enligt punkt ett ovan.

Men det är också valet av motiv.

Någonstans har jag sett det presenteras som att man går från ”kungar och krig” till ”vanliga människor”.  Men det är naturligtvis rent trams.

Varken Ingmar Bergman eller Dag Hammarskjöld var några vanliga människor annat än i den mycket allmänna betydelse som även omfattar gamla kungar.

Man har ju varit på bio

Nej, det som beskriver de nya sedlarnas porträtterade, i jämförelse med dem på de nuvarande, är att de är kända,  ja de är kändisar.  Mestadels från kultursektorn, men likafullt kändisar.

Vill säga, ett genomsnittligt kommunalråd kan identifiera dem. Man har ju varit på bio, liksom. Det cineastiska inslaget är ju påtagligt – två av de sex avporträtterade hör till filmens värld.

Och alla är jätte-jätte-kända av samtiden. Utom den där Hammar-vad-han-nu-hette.

Jag tror att det är en av de centrala drivkrafterna för sedelbytet. De som har hittat på det här har helt enkelt inte koll på Christopher Polhem (500) eller Jenny Lind (50). De vet inte vilka de var.

 Linné (100) har de väl hört talas om, men att det är han som är den skrynkliga gubben på hundringen har de kanske inte lika bra koll på?  

 Och bilderna ur Olaus Magnus ”Historia” (1.000) är inte direkt deras grej, vad det verkar.

I dagens snabbkultur kan man tvivla på att särskilt många ens kan identifiera gamle kung  Gösta (1.000).

Man vill ha något som man känner igen.

Eller ”som folk känner igen” kan man säga, så att man slipper skylta med sin egen obildning.

Byte? Jorå!

Och så de här liksom urfrätta färgerna i en gladpastell-skala. De där, du vet, som får dem att se ut lite som leksakspengar.
Ett rätt långt skutt från dem vi har och har haft.

Vänta nu, påminner de inte om några andra sedlar?

Jorå.

Men det är ju så trevligt med lite nytt ibland.

 Säger folk. 

Det är väl kul att det händer nåt.

Tjavars. Det är väl det som är felet med mig.

Att jag inte tycker att det är kul att det händer nåt.

Utan att jag envisas med att värdera  VAD som händer innan jag tar ställning.

Och det här bytet , det tycker jag helt enkelt inte är  -  värt pengarna.

Från ord til bord - biljard med polarna

Vi  har känt varandra i bortemot 50 år nu, i alla fall väl över 45.  

Vi lärde känna varandra i gymnasieårens svindlande korta evighetslånga gemenskapstid, ett kalejdoskop av relationer och känslor, och på något vis har vi fortsatt att ha kontakt.

Inte lika tätt hela tiden, det har kommit och gått, några tider har varit tätare, andra glesare. Och inte alltid i just denna konstellation, vissa har träffats lite oftare, andra setts lite mer strövis. Småbarnstider ändrar sociala mönster under en tid till exempel, tror jag alla vet.

Alla har inte varit lika tajta; kanske just jag själv har varit mest avlägsen från centrum, jag vet inte. Men det har fortsatt, av och till och igen.

Bemärkelsedagar, konserter eller någon gång en öl på stan. Sådant.
Ett tag provade vi vin.
Det gjorde man ju, ett tag.

Nuförtiden, sedan några år tillbaka, träffas vi någon gång i kvartalet, äter en bit mat och spelar ett par partier biljard där vi blandar nybörjarmissar med riktigt hyggliga stötar (och så en och annan bisarr konststöt av J).

I går saknades en av oss tyvärr, men det gjorde det ju lättare att dela upp lag.

När alla fem är med, som oftast, åtgår en del tid och möda åt att gruppera tvåmannalagen så att alla får spela med alla och lika mycket. Vi har inte lyckats hitta någon bra metod ännu, trots att det finns en hel del både matematisk och annan färdighet i gruppen.

Så det ingår i själva arrangemanget: grubblandet över hur vi skall fördela oss. Utom just denna gång.

Ingen är någon lysande biljardspelare – även om det någon gång kommer för mig att de andra av ren vänlighet spelar lite under sin förmåga bara för att jag inte skall bli ledsen och kinkig. Men vi är hyfsat jämnbra – om man så vill jämndåliga – och utfallet varierar.

Vi spelar eightball med lite lagom inslag av egna regler.

Fast först mat.

Mat och samtal. Vi har alla nått den ålder då det är lätt att komma in på krämpor och tidens gång och något lite om hur det en gång var.

Men inte alltid, inte nödvändigtvis.

Just denna gång i den begynnande höstens tid blev det mest semestererfarenheter, från alldeles nyss och från längre bort i tiden. 

Th har seglat i Grekland, han är fortfarande storslaget solbränd, och berättar målande om färdens glädjeämnen och små förtretligheter. Men strax är vi vid Lofoten, där J en gång upplevde en salsblank Atlant inte långt från där jag klev av Hurtigruten härom året. Och så där seglar samtalet vidare till nya ämnen.  B har sagt adjö till banken efter många år och berättar om ett konsultliv med lagom mycket jobb och lagom tid till annat, som fyller oss andra – åtminstone mig – med avundsjuka (men inte missunnsamhet!).

Så avslutar vi våra hamburgertallrikar och skaldjursgrytor och letar upp bord tre, med våra glas i handen. Glas som nu i flera fall innehåller lättöl;  de andra brukar oftast ta ett par riktiga öl, medan jag av hälsoskäl håller mig till de svagaste. – delvis till följd av att jag har satt i mig för mycket av sådant tidigare, inte sällan i just dessa herrars sällskap.

Just denna septemberkväll är dock ovanligt sedesam även efter våra måttliga förhållanden, någon kör bil, någon skall upp extra tidigt, någon har som sagt hälsan att tänka på.

Eightball går ut på att man skall sänka lagets sju klot – antingen de randiga eller de enfärgade – och sedan placera det svarta klotet nr 8 i en ficka som man pekar ut på förhand. Det är det förväntade, normala slutet på en match.

Men det kan förstås också sluta med att någon råkar spela ned det svarta klotet i ett annat hål än det utpekade. Det gör det en gång.

Eller att det svarta klotet av misstag spelas ned långt innan man gjort slut på sina egna. Det gör det också. En gång.

Fast en av matcherna, den första, slutar så som regelboken avser: med att en spelare pekar på ett hål och sedan placerar den svarta åttan där.

Min blygsamhet förbjuder mig att avslöja vem det är.

Men han hade en bra kväll rent spelmässigt i går.

Fast – han hade en ännu bättre kväll umgängesmässigt.

Det är nånting särskilt med att umgås med folk man känt i nästan 50 år.

Något om sanna åsikter. Och varför de inte finns.

Jag fick en fråga vad jag menade med ”Tanken att det finns sanna åsikter” i de senaste spretiga tankarna.

Först förvånade det mig lite, eftersom det kändes så självklart för mig.

Men kanske inte, ändå. Och kanske särskilt inte för dem som själva gärna gör det.
Tänker att det finns.

Låt mig ta ett exempel från ett av de populäraste områdena att diskutera, där det här ganska ofta händer – invandringsfrågan/integrationsdebatten, ni vet det där som vi aldrig talar om i det här landet.

När någon säger ”Vi har inte råd”, eller ”Det kostar för mycket”, så är det inget annat än den talades åsikt, en uppfattning, en värdering – ett tyckande.
Det är helt OK att tycka saker, men det är också klädsamt att veta  att det är det man gör.

Det spelar faktiskt  ingen roll vilka eller hur många seriösa (eller dubiösa) analyser man hänvisar till, vilka utdrag man gör ur forskningsrapporter om komplexa sammanhang.

Ingen roll.

Frågan om vad vi har råd med  är alltid en värdering.
I många led.  Vilka ingår ens i vi?  Redan där finns ett val, styrt av värderingar.

Jämfört med vad? Vad annat är det vi då får avstå från, om något? Är det värt att avstå från det?  Hur mycket av detta andra är just jag beredd att avstå ifrån?  Över vilket tidsperspektiv tycker vi att det är rimligt att blicka?

Och hur värderar jag, mer tekniskt men fortfarande i högsta grad just värderande, den givna analysens relevans, dess trovärdighet, dess tendens, dess premisser?

Och så vidare  

Om så en rapport skulle synas peka på – vilket iofs ter sig osannolikt – att samhället skulle riskera kollaps om vi tog emot en enda flykting till, så är det fortfarande möjligt att tycka att vi skall göra det.

Man kan faktiskt av moraliska skäl tycka att det är värt det.

Fiat justitia et pereat mundus, som kejsar Ferdinand sade.

Det är en fullt legitim åsikt att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar, även om jag nog tenderar att hysa en annan – dock utan den tvärsäkerhet som är så populär – men det är likafullt inget annat än en åsikt.

Ingen forskningsrapport, ingen analys, och ingen sofistik, kan göra den till sanning.

Det är likaledes en fullt möjlig åsikt att vi inte har råd att rädda klimatet.

Eller att vår säkerhet ökar om vi går med i Nato, eller avstår från att göra det. 

Att Sverige är bättre/sämre i dag än för tio eller 20 år sedan.

Men det är åsikter.

Är ni med nu?

Spretiga tankar, september

Föreställningen att den totala mängden lycka skulle kunna påverkas av nivån på vår konsumtion.

                                                         *    *    *            
Folk som tror på att allt var bättre förr är nästan lika fel ute som de som tror att det har blivit bättre i dag.

                                                         *    *    *
En gud som intresserar sig för dina kläder är löjlig. En gud som intresserar sig för andras kläder är dessutom ond.

                                                         *    *    *
Misstro alla människor som vill ha renhet.

                                                         *    *    *
Det här idiotiska uttrycket ”att alltid vara på tårna”. Och de som älskar det. De som tror att de alltid skall.

                                                         *    *    *
Den stora utmaningen i tiden, för ekonomin och politiken, är väl följande:  för att åstadkomma ett visst produktionsresultat, ett visst överskott, behöver vi inte längre lika många personers arbete. Frågan är därför snarast: hur skall vi fördela detta överskott på ett rättvist och smart sätt?
Arbetslinjen är bara gammal nostalgi.  Det handlar om hur transfereringslinjen skall se ut.

                                                         *    *    *
Tanken att det finns sanna åsikter.

                                                         *    *    *
De här människorna – och de är ganska många – som förväxlar position, auktoritet och  kompetens.

                                                         *    *    *
Säger det inte något väsentligt om den svenska kulturen att så många helt jakande och instämmande svar börjar med orden ”Ja, men…”.

                                                         *    *    *
Är det inte fascinerande hur ordet ”organiserat” har kommit att bli negativt laddat i detta land, den goda organisationens hemland?

                                                         *    *    *
En sak som förbryllar mig.
När personer som sympatiserar med SD skall förklara partiets framgångar hänvisar de ofta till ”massinvandringen” och enkannerligen att Sverige tar emot flyktingar i ett mycket större antal än till exempel grannländerna.
Den förklaringen hörs ibland även från dem som har sina sympatier annorstädes.
Men – det finns ju snarlika partier med fokus på hotet från De Främmande även i grannländerna, och de är absolut inte mindre framgångsrika (låt vara att De Främmande i ett av grannländerna mest är folk som - talar svenska).
Vet ni, ibland snuddar jag vid tanken att orsakerna till de högerpopulistiska partiernas frammarsch skall sökas på andra håll än bara i ”invandrarfrågan”.

                                                         *    *    *
Om du väl sälja något som är fullkomligt onödigt är det bara att paketera det som något som ”bryter  mot Jante-lagen” eller ”utmanar lagom-tänkandet” så kommer alla de som vill vara precis som andra att flockas vid köpdisken

_____________________________

"Människorna som hela tiden måste få veta  hur det är. " - Spretiga tankar i augusti

"Man har inte sett slutet förrän det är över" - Spretiga tankar sent i juni

"Kan tomhet verkligen växa?"  - Spretiga tankar i maj

"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

16 september

Bilden är naturligtvis inte från den 16 september 1976.
Vi visste ju inte riktigt vad som skulle hända sen.

Och vad hade vi gjort om vi hade vetat?
Det kan man fråga.  Förhoppningsvis ungefär samma sak.

Men den är från den tidiga tiden. Dåför-tiden.

Efter ett år skrev jag alltså en dikt:


Annorlunda nu?  Nej bara flera 
Nya vägar Vi har sett en liten del 
Nog av  Men om du vill summera: 
Av året blev ett passionerat sällskapsspel 

Långsamt formar vi vår mening: 
Ett kärleksfullt resonemangsparti 
Något att dela i en ansvarig förening 
Av intressenter i en acceptabel harmoni 

Tidens fångar är vi Men min kära, 
Om bara tiden rör sig kan vi gå 
Och tillsammans  Tillsammans kan vi bära 

Berätta inte mera än vi kan förstå 
Betyder orden om att komma nära 
Egentligen: att räkna ett till två?


(Jag har alltid älskat akrostika)


Många dikter har det blivit genom åren. Här är en till, stöpt i nästan samma form. Även den har några år på nacken men känns likväl gångbar än:

       Eller likt fladdermössen som vi såg i Florens 
       Du sa: nej, det måste vara svalor 
       Men de var verkliga   De svävade i hundratal 
            Det fanns en smärta där, i solnedgången, 
       tidens gång, förlorad tid och vunnen, årens 
       stumma flykt  Så är det  Vi har inget val  År 
       efter år försvinner, smälter ner i floden  Nya skal 
       gjuts om de gamla  Och den fina sången 


       går förlorad, upplöst i nyanser 
       ohörbara för det trötta sinnet 
       förlorade som aldrig gripna chanser 
       Man måste ändå hålla fast  Det är så  Finn ett 
       sätt att gripa  De slitna spårens 
       vingavtryck blir ändå alltid kvar i minnet 


Men allt var ju inte sonetter:

  bland ruinerna i denna stad

går jag till dig

   med mitt vaxljus i handen  -

en skälvning

och ruinerna befolkas

Den här är jag också ganska förtjust i:

  Mörkblå vingar, döden

  Signaler vid dörren, vi har besök

  Det är världen

  Mycket nära nu

  Som en skymning: sidenmöjligheter

  Jag blåser igenom dig som en skog

  Bygger ett hus

  Det är i en stad

  Hotellnycklar, spårvagnsskall

  Jag kupas omkring dig

  Bygger en sten: så långsamt går det

  Det är, också,

  vid ett hav  Sirenvind,

  matta pinjer

  Jag är

  i dig

  Och på en enslig ö är det,

  med våta grästuvor

  och sträva måsskrik i molnschakten

  Jag kryper över dig som en snigel

  Bär mitt hus på ryggen:

  Att du -

Jämför även denna

Hjälpa på plats

Råkade hävda på FB att EU har alla möjligheter i världen att hjälpa syrierna på plats, genom att driva en politisk lösning i  Syrien.

Fick mothugg av min förstfödde, som hävdade att EU inte ”äger” den frågan.

Det har han ju rätt i, på sätt och vis, men jag tror likväl att det finns saker man skulle kunna göra. Om man bestämmer sig, och är villig att driva frågan.

Hårt.

Naturligtvis är det en utopi. Men ibland behövs lite utopier, som pekar ut stjärnorna för dem som skall klättra i träden.

Ungefär så här till exempel: (det kan glappa i de enskilda detaljerna, men principen gäller)

-          Man säger till USA: ”Vi vill ha er med i en politisk lösning med militär kraft bakom i Syrien.

Om ni inte hakar på kan ni glömma det här med frihandelsavtal och att stå sida vid sida ifråga om Iran eller Ukraina. Nu är det blodigt jävla allvar.

Vi förväntar oss militärt samarbete för att hävda en flygförbudszon över hela Syrien.

Vi förväntar att samarbetar med oss för att få Ryssland med på vagnen, hur motvilligt det än sker. Och att ni ser till att israelerna håller sig lugna. Samt att ni hjälper oss med Saudi och de andra Gulfstaterna”.

Man säger till Ryssland: ”OK, vi skall lösa det här med Syrien politiskt, eller rättare ge syrierna en chans att lösa det. Men ni måste vara med. Ni kan välja mellan att samarbeta med oss och USA mot jihadisterna, och ni kan mycket väl behålla er militärbas, men ni måste ta er hand från al-Assad. Vi kan låta honom flytta hem till er med sin familj om ni vill visa att ni inte sviker era klienter, men han måste bort.  Om ni säger nej, så kommer ni att få än mera uppförsbacke i Kaukasus, och vi känner att vi och USA har fått fria händer i Ukraina. Och det där med att släppa sanktioner kan ni glömma.”

Och man säger till Iran: ”Nu är det så här att vi vill ha fred i Syrien. Då måste al-Assad bort. Sedan kan vi tillsammans bekämpa IS och andra dylika som ni tycker minst lika illa om som vi. Vi kan lova er en viktig roll i den politiska processen och respekt för er regionala stormaktsställning, men ni måste samarbeta.  Annars är vi tillbaka på ruta ett vad gäller sanktioner, kärnteknik & annat sånt tråkigt, och er klient i Damaskus kommer att falla i alla fall. Vill ni ha en politisk lösning som inkluderar landets shiamuslimer – och i förlängningen gäller det har ju även såväl Libanon som Irak – eller vill ni ha IS?”

Och man säger till Saudi: ”Vi har sytt ihop en koalition som jobbar på en lösning. Var vänlig sitt still i båten. Iranierna är med, by the way. Vi har märkt att vi kan komma överens med dem. Hur har ni det i Jemen förresten?”

Och man säger till den syriska oppositionen hitom al-Nusra: ”Ni har er chans nu. Antingen  mals ni helt sönder mellan IS och al-Assad tillsammans med resterna av ert land – eller så håller ni ihop, accepterar att al-Assad får löpa till Moskva eller Teheran eller vart han vill, och att ni måste förhandla med resterna av hans regim. I utbyte får ni en chans till fred, till politisk lösning, och slipper se halva landets befolkning i flyktingläger”.

Och man säger till Bashar al-Assad: ”Du får en chans. Packa och stick. Ge dem som väljer att bli kvar av de dina tydliga besked om att de skall förhandla med oppositionen. ”

Ungefär så. Kanske annorlunda i detaljerna.

Jag känner när jag skriver att det kan vara försent. Inte i det stormaktspolitiska. Men kanske har oförsonligheten inne i landet gått för långt. Jag vet inte.

Jag tror i alla fall att någonting i den här stilen skulle fungera.

Skulle kunna fungera. Kanske skulle kunna fungera. I alla fall bättre än att göra ingenting.

Och vara en effektivare hjälp år flyktingar än toppmöten som bollar flyktingkvoter mellan länderna.

Bland bär och bollar

Vi hade i grunden två ärenden, förutom att i allmänhet komma ut  på landet och få umgås lite med varandra, något som arbetslivet & sånt under en period har begränsat.

Det ena var att plocka bär. 

Vi hade främst två i åtanke: Dels att kolla om det till äventyrs fanns några hjortron kvar, eftersom de liksom de flesta andra bär varit så förtvivlat sena i år. 

Det gjorde det i stort sett inte.

Dels att kolla om lingonen var mogna, det brukar de ju vara ett stycke in i september.

Det var de inte.

Men - det fanns gott om blåbär, både på tomten och på ställen där vi stannat i vår jakt på andra bär,

Och det fanns hallon:

Så vi stannade och plockade lite av båda sorterna. 

Författaren plockar. Manshöga vajade hallonen...

Hjortronen var alltså nästan borta; det var ju inte heller något bra år alls på våra gängse ställen.

På myren där Floren-vägen tar av - ni vet, där jag plockade ihop en burk vid förra besöket - hittade vi ett par stycken. Närmare bestämt tre.

- och eftersom ett av traktens bär tycks bryta mönstret och vara tidigt istf sent så fick vi den udda upplevelsen att plocka hjortron och tranbär på samma ställe, vid samma tillfälle:

Det andra ärendet var att kolla läget med det planerade husbygget, se till att stolparna stod rätt, lämna lite papper till byggaren och sånt.

Där borta till höger om huset skall det nya ligga

Markberett. Stolpar på plats. Svårt att visualisera ett nytt hus där.
Men om någon månad hoppas vi att det står på plats

Till markberedningen - som vi tagit hjälp till - hörde att ta ner några träd.
Det gjorde jag själv. Lastpallen som fönstren kom på blev en bra torkställning

Vädret var betydligt bättre än prognosmakarna hotat med, även om man naturligtvis

känner att hösten är på väg. Så vi hann med en hel del.

Till exempel en fotbollsmatch:

YIK krossade Mora med 5-1 efter total utspelning och 4-0 i första.
Svedjevallens matta som vanligt högklassig.

Men så blev det dags att åka hem.

Vi har hittat en ny fin rastplats vid Fjällmyrtjärn, inte långt från Växbo.

Det visade sig att vi inte är de enda - två sångsvanar kom glidande och landade förvånansvärt graciöst (deras lyft senare var en annan sak - där handlade det om kraft snarare än grace)

Ressällskapet beundrar svanar och övrig natur:

Hade hon vänt sig om hade hon fått se hur tranbären var ännu längre komna här:

Och så kom vi hem, nästan utan att drabbas av skyfallet som rört sig över södra Sverige under vår Hogdalshelg.

Ja, och så var det det där bordet.

Det var redan på uppresan.

Vi stannade, på ren chans, vid Glössbo möbler.

Och förälskade oss en smula i ett teakbord.

Men det blev ingen affär. Det var ju en sak till vi skulle göra på landet.

Nämligen hämta de kvarglömda takräckena...

Den 33 augusti

Den andra september, denna i år så regniga och blåsiga och i sanning höstvarslande dag, är som de insatta vet i själva verket inte den andra september.

En hastig och obetänksam blick i närmaste almanacka kan visserligen ge en det intrycket, men den verkliga sanningen har Mickey Newbury klargjort:





Nu skall det sägas, att den 33 augusti kanske kan vara och är vilken dag som helst och alla dagar.
Att kartan inte är landskapet och att alla träd inte står i skogen.

De flesta av oss, som har hunnit samla på oss något, har nog upplevt den dagen.

Själv minns jag ett tillfälle när jag fann mig föranlåten att spela den låten tre gånger i rad på en jukebox (så länge sedan är det!), det var på vandrarhemmet i Bern, det som ligger nere vid alla korsordskonstruktörers favoritflod Aare, som flyter genom den schweiziska huvudstaden - Bern grundlades ju på en höjd där den meandrande floden skurit ner sig.
Det var hertigarna av Zähringen som hade sinne för sådant, det är som ni säkert vet samma sak med Fribourg.
Men Fribourg är en helt annan sång.

Den version som jag tvingade alla att lyssna på i samlingsrummet på vandrarhemmet var dock inte Mickey Newburys original, det var Joan Baez:




Som alltid tillför ms Baez någonting, någonting som inte bara har med hennes röst att göra.
(Även om jag med åren nog har kommit att föredra originalet.)

Och varje lyssning har med sig några små stänk från Aare, den där fuktiga sommarkvällen i en mycket avlägsen tid.


Det finns förstås fler verisoner.
Waylon Jennings - surprise! - har gjort en mer traditionellt countrybetonad, och David Allan Coe har ställt sig så mycket i Newburys skor han kan.
OK versioner båda två, men som sagt - originalet.







Men originalet är förstås inte den strålande live-version - kanske det är den allra bästa? - som inledde denna text, utan skivversionen från 1969:
Edit 33 augusti 2016: F.n. ej tillgänglig, tyvärr/




Så nu vet ni.
Snart är det september igen.

Septemberbilden - Vardöy

Vardöy

Långt bort i världen har måsarna erövrat ett hörn. 

Sjöboden i den östligaste staden är deras.

Och de bryr sig, uppriktigt talat, ganska måttligt om vad vi andra har för oss

Kanske finns det, på något vis, en sorts tröst i detta.



-------------------------------------------------
Augustibilden - Geiranger
Julibilden - Raftsundet
Junibilden - Nordkap
Majbilden - Myrdal
Aprilbilden - Mageröya
Marsbilden  - Finsnes
Februaribilden - Stamsund
Januaribilden - Finnmarkskusten