Tristessa - extra allt

Tristessa, alltså.

Titeln, som är namnet på en av historiens protagonister, påminner oss ju om vad som kanske är samtidens värsta skräck: att ha tråkigt.

Och det är ingen risk denna kväll. Här är det pang på.

Varken musikaliskt eller visuellt bjuds det på mycken vila.
Det är extra allt.

På en gång: jag fattar inget av den här storyn.

Jag antar, i dessa tider, att vi  skall uppfatta ett feministiskt budskap - operachefen själv försäkrade nyligen att såväl Madame Butterfly som Carmen är sant feministiska berättelser.
Men jag är inte riktigt säker på om det främst är kvinnan som stängs in i en sarkofag i slutscenen, eller mannen som straffas för sitt beteende med att förvandlas till en kvinna, som skall bära det i denna föreställning..

Eller kanske är det s&m-lekarna som återkommer ibland.
Kanske är det i första hand kastrationsscenerna?

Snurrar

Jag vet inte. Jag förstår inte.
Gudarna skall veta att operaintriger ofta är svårbegripliga – antingen för att de är fars-snurriga bortom all trovärdighet som Figaro eller psykologiskt totalt o-trovärdiga som Turandot.

Men här snurrar det absolut för mycket för att jag skall hänga med.

Man tager en tredjedel blaskig fantasy, en tredjedel New Age-mässa i Älvsjö och en tredjedel genuspolitiskt seminarium på valfri högskola i provinsen, och skakar om rejält.
Lägg över en rejäl filmmusik-vägg.
Låt sedan duktiga sångare hantera det på svengelska.
Det blir så där...

Musikaliskt är det dock inget fel. Första akten väller fram som en wall of sound i närmast Phil Spectorsk mening, mot vilken främst Joel Anmo och Kerstin Avermo profilerar sig.

Anmo gör en riktigt gedigen insats i en roll – eller noga räknat ett par roller – där han inte behöver bekymra sig om trovärdigheten utan kan fokusera på sången; och gör det med den äran.

I slutet av första akten träder Johanna Rudström fram – men det är främst den andra akten som är hennes.

Den rösten är värd pengarna.

Andra akten är öht lite mindre filmmusik-vägg och lite mera traditionell opera, om man nu alls kan tala om det här.

Musiken är alls icke svår, tvärtom är med mer lättillgänglig än mycket annat man hör, en kvalitet som Tristessa delvis delar med förra årets premiärverk Dracula.

Man känner också en initiativets släktskap – ”vända sig till den unga publiken” som det brukade mässas som ett mantra vid det stora mediebolag där jag arbetade förr.

Tvivlar

Jag är inte riktigt säker på att det funkar. Faktiskt tvivlar jag på att den unga masspubliken skall slita mobillurarna ur öronen och vallfärda till Gustav Adolfs torg bara för att en ny opera utspelas i Kalifornien och har neonljus på scenen.

Att en ny svensk opera sjungs på engelska kan man betrakta som en trist bekräftelse på vår nuvarande kulturståndpunkt eller som fullkomligt naturligt, allt efter smak.

Men då borde man åtminstone ha tagit in en röstcoach som jobbade bort den ibland nästan löjligt påfallande svenska brytningen. Om det handlat om svenskar i USA hade det kunnat fungera. Men det gör det ju inte, och då riskerar töntighetskänslan att ta över.

Men musiken är absolut njutbar.

Att sitta mitt i det, blunda och bara lyssna, är antagligen en ganska bra idé.

Jag skall tänka på det till nästa gång, om det blir någon.


__________


Säsongspremiär i Nagasaki

_____________________________________________

Operatankar under fjolårssäsongen:

Farsartat slut hos Rosenkavaljeren

Genombrott eller comeback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)