Mellan syrén och hägg

Förvisso är tiden ur led på många vis.

Som det här med hägg och syrén.

Länge hade vi en hägg på gården nedanför vårt sovrumsfönster.

Det gav en särskilt lust åt vårmorgnarnas uppvaknanden, när häggdoften trevade sig in i rummet, erbjudande men sällan påträngande.

Tyvärr bedömdes dess växande rotsystem ha dåligt inflytande på dräneringsförhållandena på gården, som också är taket till husets garage, och för ett antal år sedan togs den ned, fortfarande saknad.

Sedan gjordes gården om igen. Vi fick ta över en syrén. Den har nu övervintrat på balkongen och började nyss blomma. Lagom till min födelsedag.

Det är ju underbart, syréner är vackra och doftar ljuvligt – också en tidskapsel till goda minnen från både barndom och ungdom – och det är fint att vi lyckats få den att överleva vintern.

Men.

Men jag har ju inte sett eller känt doften av en enda hägg hittills i år.

Skall det vara så här?

Skall skomakaren få vänja sig vid inverterad ledighet som någon stackars utnött ”bemanningskonsult”, och vi få anpassa oss till ett liv mellan syrén och hägg?

Man undrar.

Födelsedagspåskresan och trädkontrollerna

Till påsken åkte vi norröver.

För att njuta av ledigheten på landet i det fina vårvädret, förvisso - men också för att kolla vad stormen i vintras hade ställt till med.

Att den gått hårt åt träden på många håll, det visste vi.

Här lutande och fallna träd på Prästholmen i Ytterhogdal:

Och här nedan vår tomt i byn, där vi tagit ned flera träd av säkerhetsskäl sedan ett av dem - notera den sneda stubbe närmast till vänster! - lagt sig över huset, lyckligtvis utan allvarligare skador till följd, precis som förra gången för två år sedan.

Hade det handlat om trädet som drog med sig den här rotvältan hade läget kanske varit ett annat. Men den stod tvärs över vägen - man anar vårt hus i bakgrunden.

Nå, den stora oron gällde husen på Näverön, i Ljusnan. 

Svåråtkomlig under vintern, men nu kom vi över -

- och fann till vår glädje att både träd och hus stod kvar; ja, på vägen ner till båtplatsen hade två träd lagt sig, en klentall och en lite större, och i skogen bakom ytterligare några. 

Men ute på ön stod allting kvar

Och inte ens ni-vet-vem hade gjort någon åverkan, Hans dike ner igenom strandbrinken finns dock kvar (ovan)

Däremot låg det fortfarande en del snö, här på vedbodstigen och runt brunnen, men den smälte undan så snabbt så att man nästan såg det hända.

En sjöman går i land.

J har kollat läget runt härbret, vår gäststuga.

Förra gången, då Dagmar härjade, var det en hyfsat stor tall som snuddade vid knuten och det var ren tur att härbret inte fick en värre smäll (man anar nedersta delen av trädet i fråga i skogen till höger). men Ivar hade inte slagit till där.

Så efter fika och krattande och lite annat fix åkte vi tillbaka till fastlandet och byn och fortsatte att kratta och plocka (även när inga träd faller är det otroligt hur mycket ris och små-fnas en storm kan sprida ut på en tomt...). Det räckte till ett påskbål två dagar i rad (låt vara små) och ändå är en hel del kvar.

Påskbålet

En liten utflykt hann vi också med.

I Överhogdal var tiden lite ur led.

...och bort över Vemdalen låg en del snö kvar

Utsikt från Rätansböle

Så tog J tåget till Mora fvb Borlänge.

Notera "plåtstinsen" till höger som signalerar stopp.

Och de kvarvarande förberedde sig att fira födelsedag, en dag som dock huvudsakligen ägnades åt hemfärd.

Men först -

födelsedagsfrukost:

Födelsedagslunch på en rastplats:

Födelsedagsmiddag på lokala krogen på Hornsgatan 

- de kallade det Coeur de Filet provencale, men det var en smickrande beskrivning.

Hyfsat gott var det likväl.

Och hemma väntade en vacker blombukett från födelsesedagsbarnets syster med familj - för säkerhets skull försedd med medskickad vas.

Ja. Så gick det till.

Spretiga tankar i april

Den som avvisar eftertanke får dras med efterklokhet

                                                             *  *  *

Problemet med utopin är att den lovar oss lycka, i stället för att nöja sig med att lova förbättring. Därav besvikelsen.

                                                             *  *  *

Många verkar finna tanken att mänskligheten är utslängd på ett stoftkorn i utkanten av ett universum utan gränser svåruthärdlig.

Jag förstår inte varför: det är ju så den enskilda människans position i livet alltid är.

                                                             *  *  *

Jag har till sist lärt mig att mig argumentet ”Man river väl inte ett hus för att det är lite skräpigt” faktiskt inte biter på många människor. 

De tänker och känner faktiskt på det sätt som jag inte kunnat föreställa sig: Att om huset är ostädat, så river man det.

                                                             *  *  *

Vi svenskar är ett metaforiskt folk. Vi älskar när någonting är som någonting annat.

Som på TV. Som på bio. Som i Amerika.

Som på riktigt,

                                                             *  *  *

Stora extremisttestet

för alla er som tycker att nazister och ”vänsterextremister” är samma sak.

Tag valfritt antal nazister och samma antal ”vänsterextremister” och fråga dem om de tycker att Hitler och Tredje riket var bra respektive om de tycker att Stalin och hans regim var bra.

    Filosofera sedan över skillnaden.

Del två av extremisttestet: Lägg ut det på ditt FB-flöde och kontrollera hur lång tid det dyker upp tills någon skriver en variant på ”Ja, de kanske ser lite olika på saken men *effekterna* är de samma”.

                                                             *  *  *

Tänk att musiken som gav min mamma sådan huvudvärk nu är ledtrådar i Svenska Dagbladets korsord.

                                                             *  *  *

Först ut är alltid de som vill synas. De som har något att säga kommer senare.

                                                             *  *  *

Det moderna bryter sönder den självfallna berättelsen om oss. Det är ingen odelat behaglig insikt

                                                             *  *  *

Samtidens fördömande av tidigare epokers stereotypa syn på saker liknar ofta sitt objekt: stereotyp och starkt präglad av sin egen epok.

                                                             *  *  *

Man mår inte illa av att läsa böcker som man inte förstår

                                                             *  *  *

Sedan jag förstod att sagorna ljög har jag aldrig varit riktigt lycklig.
Och inte har jag haft sagorna att trösta mig med heller.

____________________________



Livet – ett överklassnöje - Spretiga tankar i mars

Livsdagen lång. En omläsning.

Litteraturen är en egendomlig spegel: den visar även förändringar.

Läser om Eyvind Johnsons Livsdagen Lång – ännu en klassiker(om)läsning - och försätts i en egendomlig stämning.

Länge höll jag denna roman för hans bästa, kanske den bästa jag läst öht, i alla fall en av dem. 

En som träffade, nära.

Nu vet jag inte.

Nu ser jag invändningar, ser oklarheter i bygget, ser  (oavsiktliga, avsiktliga?) revor i väven, ser pretentioner och smitvägar.

Men plötsligt grips jag också av det där som grep mig då, för 30-40 år sedan när jag först fångades av den. 

Levandegörandet av mysteriet tiden, mysteriet kärleken, mysteriet människan i historien, upptagen med tiden och kärleken. 

Plötsligt är magin där; och jag flyttas till min egen 25-årstid och dess svindel, dess hisnande insikter om hur plus ça change, plus c'est la même chose.

    "För första gången i sitt liv kände han sig fri: inte på flykt från något tungt, sorgligt, besvärligt, men på väg mot trygga eller ljust äventyrliga höjder. För första gången tyckte han sig känna att någon hyste åtminstone en aning förtroende för honom."

Jag tror att Livsdagen lång är en svår roman, men det har aldrig varit något problem för mig – men med möjligt undantag för några tonårs-år inte heller någon lockelse. 
Det är som det är.

Med litteratur är det alldeles som med musik: man får lyssna och ta till sig det man får av det. Vad övrigt är, får läggas åt sidan.

(Jag är absolut ingen motståndare till analyser, förklaringar, tolkningar, litteraturkritikens själ och väsen, jag menar bara att jag som läsare inte behöver något av det för att nå till verket. Det är för övrigt snarast ett kriterium på vad som är bra: det som når fram till mig utan vidare tolkning.

Om sedan analysen fördjupar min upplevelse och skänker mig ytterligare kunskap, då betyder det att analysen är bra. Om verkets kvalitet säger det intet.)

Romanen träffade mig en gång i en tid när dess ämnen var högaktuella för den vilsne läsaren: tidens flykt och återkomster, kärlekens kvardröjande och försvinnande och själva berättandets villkor.

              "Vid nästa rastställe beskrev han alltihop. Det var inte för att undervisa amman, undervisning av det slaget bet inte på henne. Men han ville lugna sitt eget hjärta, och det lugnades bäst genom berättarglädje."

Den var en väsentlig inspiration, någon gång över efterhärmingens gräns, för den enda roman jag skrivit, en som helt följdriktigt hette Berättelsen och ivrigt och en smula splittrat sysslade med samma frågor.

Jag tror att den ger ett intryck av att vara skriven av en ung man som bottnat hos Gösta Oswald och stigit upp med Eyvind Johnson – särskilt då, som sagt, just Livsdagen lång.

I tid efter tid

Livsdagens story är enkel och komplicerad: Ung man möter ung kvinna, förlorar henne, dör och återuppstår, möter henne igen, i tid efter tid.

Inlagt i en ramberättelse som utspelas huvudsakligen i Rom ”konsilieåret 1962” - det var Andra Vatikankonciliet som samlats på uppdrag av Johannes XXIII, i ett den katolska kyrkans kortvariga töväder.

Men berättelsen bärs också fram av ett strå på en strand och en björn i en grop, och den berättare som kallas Berättaren och som sitter med sin vän Historikern på en krog och sedan på andra krogar en regnig kväll i Rom, han dyker också upp i andra sammanhang, i Bordeaux 1926 och i Domleschgdalen i Schweiz på 40- och 60-talen.

Han har påtagliga likheter med författaren Eyvind Johnsson, kan man också konstatera.

En tanke

Här kan man förlora sig i analys, tolkning, dekonstruktion. Jag har varken redskapen eller lusten.

Men en tanke: Livsdagen lång passar inte riktigt in i serien av Eyvind Johnsons sena historiska romaner som den brukar föras samman med.. 
Den har varken den klara tidslokalisering eller det tydliga tema som till exempel Hans Nådes tid (det karolingiska 800-talet och maktens verkan, Maktens) eller Strändernas svall (Odysséns skede, våldets och motståndets problematik och den enskildes möjligheter till spelrum inom ”systemet”)  eller Favel ensam (1900-talet, minnet och personligheten), med flera.

Den spelar i en rad olika tider där nuplanet är det som till sist håller allting samman.

Och den har förvisso Berättandet som ett envist återkommande tema, men det upplöser sig omedelbart med frågan berättandet om vad? och då återkommer hela spektret av de olika teman som förekommer i de många romanerna – vi möter både minnet och makten, vi möter individens instängdhet och frihet, vi möter våldet, och vi möter kärleken. Den närvarande och den förlorade. Den stillsamma och den vilda. Den skira och den tunga. Men allt det där är blandat, flyter, driver i floden, för att använda en i romanen återkommande metafor.

Jag tror att det är lite fel att inrangera Livsdagen lång bland de stora historiska romanerna. Den hör i själva verket mycket närmare ihop än vad man först ser med Johnsons självbiografiska verk, inte minst de båda 50-talsverken Romantisk berättelse och Tidens gång.

Precis som de tar ett språng in i det fiktionaliserade och mytiska jämfört med Olof-serien, så tar Livsdagen det i förhållande till dem. Johnson har förvisso själv påpekat att allt som en författare författar är ensorts självbiografi. Men det självbiografiska är i några av hans verk också själva motorn för berättelsen. Jag tror att det är lättare att begripa sig på Livsdagen lång om man rangerar in den bland dem.

Berättarens liv

Alla som är lite bekanta med Eyvind Johnsons yttre liv känner igen en resa till Bordeaux på 20-talet, en vistelse i Domleschgdalen på 40-talet, en båttur i Grekland i det tidiga 60-talet, allting händelser i Berättarens liv som återkommer i skilda gestaltningar i romanen, delvis helt bärande.

Denna läsning gör det också lättare att förklara den obalans som denna fina roman trots allt lider av, nämligen den mellan den inledande och starkt engagerande berättelsen om Immo och Astalda, den som är en nästan direkt fortsättning på Hans Nådes Tid och sätter mönstret för berättelsens övriga kärlekshistorier, och allt det som kommer sedan. Den inledande berättelsen och dess figurer tar upp en så stor del av romanen och läsarens engagemang, att det finns en besvikelse inbyggd över att vi bara överger dem eller överges av dem och går vidare.

Förvisso kan detta väl vara – eller ha blivit – en av författarens avsikter, något han vill säga oss om tidens gång.  Men det är inte heller svårt att tänka sig att Johnson faktiskt på något stadium tänkt sig att det han var på väg att forma var en hel berättelse från denna tid, denna fortsättnings-tid, denna Nya tid. 
Säkert med nuplanet där och de egna speglarna, men kanske mer likt Molnen över Metapontion, där två då och ett nu möts.

För att sedan se berättelser förändras under arbetet, som ofta sker.

Jag vet inte, kanske finns det en dementi – eller en bekräftelse – av detta i det författarbiografiska materialet. För denne läsare är det mindre viktigt.

Det viktiga är insikten att sådan boken nu blivit så handlar den väl så mycket om åren 1926 och 1962 som om längre förflutna tider.

Och det förklarar kanske också min egen långa fascination. Jag är som läsare och var en gång som författar-wannabe väl så fascinerad av den sortens berättelser.

Jag hör till de uppenbarligen ganska få Johnson-läsare som på allvar gillar Tidens gång och Romantisk berättelse (jag menar – bara de titlarna!). Jag ser gärna in i Berättarens liv.

Och det är till sist det vi får göra i Livsdagen lång: se in i Berättarens liv.

Nedskalning av Ukraina-krisen i tio steg

 Jag läste till frukosten att de inblandade parterna skall mötes på hög diplomatisk nivå för att försöka skala ned Ukraina-krisen. 

Medan jag drack upp den andra koppen te så gjorde jag upp ett program åt dem.

Så här kan det funka, Catherine, Sergej, John & ni andra:

1.     Ryssland erkänner regeringen i Kiev som legitim (ev först efter valen i maj).

2.      Ukraina lovar, med garantier av OSSE och uppbackat av EU, ökad regionalisering av landet. Exakt hur långt behöver inte preciseras, men en mer federal struktur utesluts inte. Ryska språket likställs med ukrainskan i alla regioner där det bor en betydande andel ryssar.

3.      Viktor Janukovytj – och Ryssland – erkänner Janukovytjs avsättning. Det behöver inte inbegripa att man erkänner den som legal när den hände, enbart att man fr.o.m. nu betraktar den som legal och gällande.

4.      En ny folkomröstning ordnas på Krim. I den kan delta de som den 1 mars 2014 var folkbokförda som medborgare i den autonoma regionen. Valet står mellan en återgång till status per februari 2014 eller nuläget med anslutning till Ryssland. 

      Beslut fattas med enkel  majoritet förutsatt att minst 2/3 har deltagit i valet. Både Ukraina och Ryssland lovar att acceptera resultatet

5.     Ryssland lovar att ersätta Ukraina för egendom som förstörts i samband med Krimockupationen, inklusive att återställa krigsfartyg.

6.      En internationell kommission under FN utses att ta ställning till olika juridiska, administrativa och ekonomiska problem som Krimfrågan ger upphov till. Ukraina och Ryssland lovar att respektera kommissionen. Fall som ev inte kan lösas i enighet förs vidare till Internationella domstolen i Haag. Båda parter lovar att acceptera domslut där.

7.      Ukraina får ett långtgående associationsavtal med Rysslands eurasiska union men blir inte full medlem. 

8.      Ukraina får ett avtal med EU om ekonomiskt stöd, men parterna konsterar att frågan om framtida medlemskap inte finns på bordet nu

9.      Ukraina förbinder sig att inte gå med i Nato inom överskådlig tid. Nato förbinder sig att inte erbjuda Ukraina medlemskap inom överskådlig tid – men förklarar sig berett att försvara dess territorriella integritet mot allt yttre våld.

10.  En internationell kommission tillsätts med full befogenhet att utreda vem som egentligen sköt och vem som gav order under oroligheterna på Majdan

/Edit senare: Ukraina måste nog också garantera en bas för ryska Svarta havs-flottan. Då får det vara så/.

Nionde april.

   Nionde april   De grå fartygsskroven i gryningen   Alltid

   Tyngden över morgonen, över dagen   Tyngden över världen

   En hårt sammanpressad tidsboll av de dödas skrik

   Allt som vi måste minnas, allt som alla har glömt

   Och en övergiven mänsklighet vars skri har tystats

   De grå fartygen    De mullrande planen    Den tunga vinden

   som för fem långa år upp över vattnen, över landen, med

   sin mörka fällning av död,  sin frätande fällning av smärta,

   sin förtvivlan, sin stumhet, sin sorg, sin hopplöshet   Fem år

   av ingenting, av allt, bortkastat, söndersläpat, uthungrat

   Den grå morgonen   Sirenerna   Larmen   Mullrandet

   Och avståndet som växer och växer och växer i världen

                                                                                       9.4.13

Några ord till om våldet

När man diskuterar fotbollsrelaterade våldsamheter och förändringarna i supporterkulturen finns det en aspekt som hittills har tappats bort.

Vi kan kalla den Bosman-effekten, fast det förstås är en väldig förenkling.

Men namnet sätter ändå fingret på någonting väsentligt, nämligen hur kontinuiteten i klubbarna har avtagit, upplösts.

Spelare kommer och går i en takt som skulle varit otänkbar för bara 25 år sedan, och klubbar drivs allt mer som företag med allt mer av den otålighet som kännetecknar samtidens affärsliv. Det är förvisso långt från de allsvenska (att inte tala om mindre) klubbarnas vardag till den vildsinta kvartalskapitalismen, men helt klart är att även ledare och anställda kommer och går och i allt snabbare takt och i allt mindre grad personifierar klubben.

Svenssonklanens Öster var ju något av ett undantag även i sin tid, men ledare som satt i decennier tillsammans med andra ledare som satt i följande decennier var det inte. Eric Persson, någon?

Tränare har alltid bytts ut när resultaten inte gått den önskade vägen, men ingen kan förneka att omsättningen ökat även där. ”En ny röst i omklädningsrummet” var länge sådant man fick höra mellan säsongerna.

Allt nog, det här har väckt frågan om vem eller vilka som bär klubbens anda, dess själ.

Och de mera hängiva fansens, hardcoresupportrarnas, svar har varit: Det är vi.

Det är vi som går på varenda match, det är vi som åker till bortamöten, det är vi som fortsätter att bära samma halsduk år efter år.

Det ligger mycket i det, även om få förklaringar är den enda sanningen.

Och när den bilden väl är etablerad så får den också följder för hur supporterbasen – och ibland också omvärlden – uppfattar sakernas tillstånd.

Den inflammerade bengalfrågan är bara en av striderna där en högröstad skara av fans hävdar tolkningsföreträde framför inte bara förbundet – som man i alla fall för det mesta uppfattar som hopplöst – utan även de egna klubbarna.

Attityden ”Det är vi som avgör vad som är bra för klubben” har fått djupt fäste.

Jag har sett det mest i den klubb jag själv stöder, men det finns på samma vis i de flesta klubbar, åtminstone de stora. Det är i själva verket en upplevelse som förenar supportrar från olika klubbar som annars inte har så mycket till övers för varandra: Det är vi som är klubben.

Och, det innebär förstås, att det sprider sig en känslan av att ”det är vi som sätter reglerna”.

Vi hatar och det är OK att hata.

Vi skriker sexismer tills vi är hesa. Det är OK.

Vi slåss på stan och det är OK.

Det är en glidande skala.
Och obs att jag här inte talar om firmor, inte heller om de enstaka andra individer som faktiskt gillar att slåss, som söker sig till fotboll eller politik eller andra sociala sammanhang för att få ge någon på käften.

Nej, det handlar om en långsam förskjutning i synen hos den stora majoriteten, de där som sliter och jobbar och uppoffrar och stöder och i det stora hela är normala engagerade människor (obs att jag inte skriver ”skötsamma” för det är ett sånt jävla ord).

Det finns inga enkla förklaringar, inga enkla lösningar, inga enda vägar och absoluta inga snabba fix.

Men jag tror att detta också är en aspekt som behöver vägas in.

_____________________________

För övrigt var ceremonin som inledde hemmapremiären på Tele2 väldigt fin, och - med det ord som alla nu har använt- värdig.

Möte med en modern människa - Don Giovanni

     Foto Bengt Nyman

Naturligtvis är Don Giovanni på många sätt en modern människa.  Modern i betydelsen att han är hänsynslöst egoistisk, manipulativ och – fram till dramats avslutning – totalt fri från djupare känslor; och när han till sist ändå tar något sorts ansvar och bottnar i någonting – så är det i första hand inför sig själv.

Samtidigt lever han i en annan värld.

Själva förutsättningen för att han får hållas så länge är att han är en Cavaliere, en adelsman, en gentleman. Sådana förför inte sina vänners fästmör – än mindre våldtar dem – och slår inte ihjäl deras fäder, ens i misshugg. Det vet ju alla.

Och sådana kan med någon trovärdighet bibehållen tillhålla bonden att hålla sig ifrån sin brud på själva bröllopsdagen; och de kan binda betjänter till sig i ett ensidigt beroendeförhållande där pengar egentligen är en ganska liten del.

Vad skulle det vara i dag, det där som gör att folk ursäktar, förstår, accepterar - vem? Rockstjärnan, den uppburne skådespelaren, riskkapitalisten? 

Kanske.

En man, hur som helst. Men inte alla män. Don Giovanni är nämligen inte Mannen, inte själva urtypen, utan en man som just i kraft av sin ställning kan leva ett undantagsliv – tills han går under.

Det sista är väl möjligen det mest omoderna hos honom.

Vem tror i dag på att ett omoraliskt liv ger straff?

Don Giovanni är ju skönt kaxig

Det är ju så vi vill att män skall vara, eller hur?

                                                                 * * *

Man kan också se att DG är den ende av pjäsens manliga huvudfigurer som inte låter sig manipuleras; Don Ottavio styrs ganska målmedvetet av Dona Anna och Masetto följer Zerlinas instruktioner mellan ett och annat vanmäktigt utbrott.

Och Leporello, ja han snackar genom hela operan om att bryta sig loss och lämna Don Giovanni, men gör det aldrig; han stannar kvar, plockar pengar och lyder order,

Det är också en, av många, delläsningar av detta drama.

                                                                 * * *

Dona Anna.

Jag har lite problem med Dona Anna. Det är det där med samtycke.

Ingen av oss vet naturligtvis vad som hände mellan henne och Giovanni, givet förstås också att de är fiktiva figurer, dem inget alls hänt i någon sorts verklighet.

Men i fiktionen: som det skildras här – liksom i alla föreställningar jag sett på scen eller på film – så verkar det finnas en avsevärd grad av samtycke i deras möte, det som drar igång dramat. Först efteråt, när hon ser vem han verkligen är (om han nu alls är någon, något mer än ett skal?) förändras hennes bild av vad som hänt.

Likadant med mordet på hennes far.

I scenen när den faktiskt äger rum för våra ögon är det ett tumult, där den pistol som Kommendören själv tagit fram, till den strid han själv har begärt, plötsligt brinner av.

Ett kallhamrat mord får vi inte se. Inte i denna föreställning och sällan annars heller.

Men alltefter som handlingen fortskrider integrerar liksom själva dramat Dona Annas bild av den brutala våldtäkten följd av det lika brutala mordet.

Vill Mozart och Da Ponte säga något med detta?

Eller är det endast en del av den allmänna förvirring som 1700-talsoperan brukar bjuda på, med sina många trådar ner i commedia och mysteriespel och vad allt?

Jag vet inte.

Men att Dona Annas skildring av vad som hänt henne utmanar frågan om samtyckeslagstiftning, det ser jag.

                                                                 * * *

Välgörande nog var Don Ottavio inte spelad som den träbock som han så ofta görs till. Här är han mer aktiv, drivande. 

Kanske har det att göra med att sångaren Michele Angelini är en av uppsättningens starkare och så att säga naturligt tar plats; eller så är det ett medvetet och uttalat drag. 

Bra i så fall, för man slipper det underförstådda ”Anna låter sig förföras av Giovanni bara för att hon har en så töntig fästman”, som har en tendens att ta bort en del av laddningen från Giovanni-figuren och underminera själva grundförutsättningen att DG får allt det han åtrår därför att han är den han är, inte på grund av några omständigheter – Don Giovanni spelar på världen, låter sig inte spelas av den.

                                                                 * * *

Osäker om Leporello… Vad tycker jag egentligen?  Är han den evige medlöparen, flyta-ovanpå-typen, ansvarslös och egoistisk fast bara i en mindre skala än sin herre?

Eller är han – så kan man ju tycka ibland under föreställningens gång – den ende som är en smula förnuftig i hela soppan? Den mest mänsklige?  Jag vet inte.

Jag vet faktiskt inte.

Men nog har Mozart och Da Ponte här skapat en minnesvärd typ.

                                                                 * * *

Don Giovannis förvandling till ensorts hjälte just i sin undergång, då?

Ja det är ju det. Helt plötsligt uppträder något i djupare mening mänskligt hos denne ytlige opportunistiske egoist, just i hans sista Nej, hans vägran att försöka slingra sig undan, hans överraskande mod.

Detta har det skrivits hyllmeter om, jag vet.

Och ändå, ändå, griper det tag.

Man vet vad som skall hända, man har sett det förr, och man vet som sagt att lärda män och kvinnor har analyserat och spekulerat, prövat och omprövat, fastslagit och rivit upp.

Och ändå griper det tag.

För den blixtbelysning det kastar över vad vi trodde oss veta om Giovanni, om en människa, om det mänskliga. Det plötsligt djupet. Inte det som DG sjunker ned i, den eld som förtär honom, utan det som finns i en människas inre.

Det är stort.

                                                                 * * *

Detta är nog den enda opera där jag kan sitta och fundera över figurerna, deras relationer, deras sanningar, om intrigens gång och dess möjliga, tänkbara, orealiserade alternativa vändningar; över dess innebörder och moral, till och med dess budskap, något som annars är en tankefigur som jag är ganska skeptisk emot, inte minst när det gäller väl över 200 år gamla underhållningsstycken.

Därför handlar dessa nedslag inte så mycket om föreställningen på Stockholmsoperan den 4 april som om pjäsen Don Giovanni.

Det överraskar mig en smula.

                                                                 * * *                                                                

Men föreställningen, uppsättningen på Operan våren 2014, hur var den?

Den var bra.

Den var inte bedövande klubba-i-huvudet-fantastisk, men den var bra.

Ett antal riktigt goda sångare möts på scenen. Angelinis Ottavio har nämnts, det är en roll som jag annars aldrig riktigt har fått syn på förut.

Yana Kleyn som Dona Anna… Sedan det allra första mötet med Yana Kleyn som Liu har hon varit en favorit. Troligen kommer aldrig något man får höra leva upp till hennes vidunderliga Signore ascolta den där gången. Men det är å andra sidan sällan som rollen ger en möjlighet att så till den grad dra ut de högt hängande klara tonerna över svindeldjup som där. Hon är fortsatt lysande. Även om jag ända till hennes och Ottavios duett – eller rättare deras ariamöte Non mi dir och fortsättning – i mitten av andra akten satt och funderade på om hon inte skulle gjort sig ännu bättre som Elvira eller Zerlina.

Ellen Rombos Elvira är av oklar anledning framställd som ensorts kvinnlig nörd, vars obligatoriska glasögon åker av och på. Det känns inte helt nödvändigt, men Rombo förvaltar uppgiften förträffligt.

Masetto, Zerlina, Kommendören, DG själv, goda insatser allihop. Kanske slår det inte riktigt lika starka gnistor som det ibland kan göra  kring de förstnämndas så politiskt inkorrekta duett som inleds med hennes Batti, batti o bel Masetto, men bra är det.

Orkesterdiket är av någon anledning lite glesare besatt än det brukar vara. Vi får hoppas att det inte är ett sparbeting som slagit igenom, för visst känns det också lite lite tunnare än det brukar göra. Naturligtvis låter det bra, det återstår mig ännu att gå hem besviken över Hovkapellets insats, men som sagt lite mera fyllighet hade känts ännu bättre.

Lite tråkigt var det att pukslagaren flyttat från höger till vänster sida; det gjorde det svårt att följa hans insats utan att luta sig våghalsigt över räcket – det som annars är ett underhållande inslag vid operabesöken.

                                                                  * * *

Så är det dethär med tidsplaceringen

Jag älskar Kaspar Holtens Juan där handlingen helt och hållet är förflyttad till en modern storstad (att det råkar vara Budapest som staterar i den rollen bidrar måhända en smula) med de konsekvenser för översättning och regi i övrigt som det ger, inklusive strykningar.

Och jag har full respekt för att spela pjäsen i konsekvent 1700-talsmiljö.

Det mellanläge som Operan har valt är jag inte lika förtjust i. Med i stort sett samtida kostymer, med en högst modern pistol och med en filmkamera på scenen blir talet om svärd och slott en smula malplacerat. Att inte tala om nyuppförda porträttlika statyer. Vilket förstärks av att dekoren även i övrigt svävar en smula, från inledningens rad av kaklade toalettbås till den antikiserade pelarskogen i andra akten.

Det är ingen upprörd eller kraftfull invändning. Bara att det känns en smula onödigt. Måhända är avsikten att fästa vår uppmärksamhet på det tidlösa i dramat?

I så fall slår det fel på denne åskådare, som tycker att just tidlösheten lyfts fram om man placerar det entydigt i en given tidsram och låter publiken själv känna att det kunde vara här och nu, och där och då, och alla tider.

                                                                  * * *

Som helhet: en riktigt bra föreställning av en fantastisk opera.

                                                                  * * *

Yana Kleyn som Dona Anna.                                                                                          Foto Bengt Nyman