Niandet igen

(Engagerad av en klok krönika av Aina B, och en därpå utbruten FB-diskussion, och en därvid startad FB-grupp mot det onödiga och oartiga niandet, kunde jag inte hålla fingrarna från tangenterna.)

Återigen denna föreställning om att niandet apriori skulle vara "artigare".

Niandet är för folk som inte ser skillnaden mellan att vara artig och att vilja framstå som artig.

Artighet sitter inte i tilltalet. Artighet sitter i respekten för den man talar med.

Att nia en person som vill bli duad är alltså grovt oartigt.

Kan inte någon lära dessa ny-servila expediter och deras chefer det?

Lyssna på gamla filmer. Visst finns det en massa neutralt niande där, precis som det finns en bedövande mängd neutralt – men artigt – duande i dag.

Men det finns också det vassa, nedlåtande, minst av allt artiga.

”Ni där!”

”Jaha, ni…”

Nej, den gamla sortens artiga tilltal krävde och kräver titulatur.

Och titulatur kräver personkännedom. En personkännedom som i sin tur normalt gör duandet till det naturliga.

I massmarknadens anonymiserade snabbsamhälle har vi ett tilltal som fungerar: Du. 

Använd det.

___

Det tycks faktiskt finnas många som tror att vi fram till 60-talet hade två välfungerande parallella tilltalsformer, ett artigare ”Ni” och ett mera familjärt ”Du”.

Och att några klåfingriga människor ”tog bort” det artiga, för att alla skulle vara så jävla jämlika då. 

När det i själva verket handlade om att rensa ett krångel och sortera ut en form som fungerade illa, och som för övrigt redan successivt var på väg bort när Rexed tog kommandot.

Som sagt, vill ni vara artiga får ni titulera.

”Redaktörn” är det tilltal jag föredrar, men det kan få passera med ”Kandidaten” också. 

Initialt kan också något enstaka ”Min herre” få passera, men där är det viktigt att veta när man där passerat den fina gräns när detta närmar sig det tölpaktiga niandet.

”Sergeanten” däremot är olämpligt, det är ganska länge sedan nu min krigsplacering upphörde.

Därutöver kräver jag att passivformerna används, och används korrekt.

Önskas det mer kaffe?  

Får det lov att vara mjölk i kaffet? 

Föredras det med socker eller utan?

Skall det vara en kaka till?

Eller nej.

Det skall inte vara mera här.

Att bara sitta där i Mozart

Några dagar sen med dessa tankar, men i alla fall.

I förra veckan årets första operaföreställning, Figaro på Kungl Teatern.

Vi var tillbaka på våra vanliga platser uppe på tredje, där ljudet är bättre men man förstås ser mindre av spelets detaljer.

Å andra sidan kan man ju upptäcka strukturer i uppsättningen, regissörers tankar, om man är intresserad av sådant. Lite som att sitt högt på kortsidan på en fotbollsmatch – du får inte så mycket närhetskänsla, men du får en klarare bild av de taktiska uppläggen.

Vi har sett denna uppsättning tidigare, den hade premiär redan 2010, och mindes den som ganska intetsägande, med viss dragning åt slå-i-dörrar-fars.

Så kändes det inte nu. Allt mera rätlinjigt.

Antingen spelar förväntningar in, eller så är jag mer inne i dramat.

Förvisso är scenbilden en rad med dörrar att slå i – dörrar som förvirrande nog finns kvar även i scener som är tänkta att utspelas utomhus – i en miljö som av någon anledning sägs vara ett hotell.

Det sista är ännu en av dessa ”anpassningar” eller rentav ”moderniseringar” som inget ger; det gör liksom tidsflytten i säsongens Bohème egentligen varken från eller till – man har putsat lite på översättningen, men såvitt jag kan bedöma håller sig sångarna till Da Ponte och hotellfiktionen ges aldrig någon verklig betydelse i dramat.

 Onödigt men knappast störande alltså.

Samma uppsättning men idel nya sångare, varav flera nya för oss. Inget att anmärka på men heller ingenting som man kommer att minnas långt efteråt.

Orkesterklangen – och delvis även sången – låter inledningsvis lite tunn, som om den inte riktigt orkade upp till oss i höjden; det tar sig efter hand, om för att man vänjer sig eller för att de faktiskt drar på efter hand kan jag inte bedöma.

Tyvärr var det en glest besökt föreställning. Jag tror faktiskt inte att jag sett salongen så tunt besatt någonsin förut. Undrar om det där med att ta bort sista-minuten-biljetterna var så klokt?

Men vi som var där fick en del att glädjas åt.

Figaro är lite lustig på så vis att de minnesvärda solonumren mest rivs av i första halvan; där finns såväl Cherubinos båda arior, med Voi che sapete som styckets höjdpunkt, som Figaros Se vuol ballare och densammes lättfastnande Non piu andrai, farfallone amoroso, plus några från Susanna och grevinnan.

Jag kan i hastigheten bara erinra mig en mer minnesvärd aria från andra halvan, grevinnans Dove sono i bei momenti.  Men den flyter å andra sidan samman med en snarlik från andra akten, Porgi, amor, qualche ristoro.

Men Mozarts särskilda styrka är nu inte ariorna, även om han behärskar allt.

Det är hur han låter duetter, terzetter, kvartetter ringla fram och lätt, lätt, lätt föra den tilltrasslade handlingen med alla dess omöjligheter vidare.

Man tänker inte så mycket, man sitter där omvärvd av musik och låter sig föras och förföras..

Och det blir så extra tydligt just i förväxlings-förvecklingarnas vindlingar, där det inte är så viktigt för mig som åskådare att hålla reda på vad som sker, så länge det nu sker till denna musik.

Figaro är inget märkvärdigt skådespel, och även om denna föreställning tar väl vara på de glimtar av komik som fortfarande är hållbara – sådana finns, exvis "Sua madre, suo padre"-partiet  – så är det ju inte som att uppmärksamheten är på spänn genom de dryga tre timmar som föreställningen varar (inklusive paus, vill säga).

Det är lätt att tanke och känsla driver iväg, särskilt för mig som ofta sjunker ned i någonsorts halvsovande-men-ändå-vaken-tillstånd när jag sätter mig i just denna fåtölj.

Det gör ingenting.

Det är inte viktigt att bevaka varje minut.

Men bara att sitta där mitt i Mozart.



_______________________________

Några av säsongens tidigare besök:
Inte min manzanilla - Carmen
Inget att gråta över - Bohème

Men de sjunger bra - La Traviata på Folkoperan

Tonårsidolerna som finns kvar

Det är i tonåren man skaffar sig idoler.

Det stod plötsligt tydligt klart för mig när jag fick anledning att fundera över frågan om vilka som är mina musikaliska favoriter (i kategorin pop/rock), de där som verkligen finns där genom tiden, och som man alltid återvänder till.

Och jag fann att nästan alla hade kommit in i mitt liv några år kring 1970, eller vidare uttryckt under åren 1967 till 1974. Vilket, slog det mig snabbt, råkar vara just mina tonår.

Egentligen startade dessa tankar med insikten om hur mycket trögare materien rör sig när man nått min nuvarande ålder.

Man blir både långsammare i rörelsen och mer kräsen.

En del trött och en del klok.

De senaste decennierna har bjudit på få nya musikbekantskaper som närmat sig idolens status.

Fast, insåg jag, under de senaste 15-20 åren finns det ändå några.

Kari Bremnes nån gång vid millennieskiftet, David Rovics en fem-sex år senare, och nu senast die Bettina som slagit sig långt in i både skivsamling (spellistor…) och medvetande.  Kate Wolf.

Samt naturligtvis med operaintresset en del namn från den sfären, men det är en annan historia.

Den verkligt tomma tiden verkar vara 80- och 90-talen. Jag kan faktiskt inte komma på en enda artist som drabbade mig då och uppnått någon sorts personlig idolstatus.

Ah, but I was so much older then, I’m younger than that now, för att citera en av de slitstarkaste valfrändskaperna  (och en av de tidigaste).

Alltnog, de flesta kom de där åren.

Några redan innan 60-talet var slut: Cohen (68), Floyd/Barrett (67), Fairport/Sandy (68), Al Stewart (69-70),  ISB (68/69).

Dylan var lite av ett specialfall, han fanns ju närvarande sedan ca 1965, på allvar sedan jag bandat Blonde on Blonde i januari 67, men det var först i samband med vesparesan 71 som jag riktigt gick in i det och köpte en rad skivor på raken..

Lite samma med Van Morrison. Them var aldrig mina favoriter, så Browneyed girl kom som ett klubbslag 1967; men det var först när jag hörde Astral Weeks på allvar som jag fattade, och det var sommaren 72.

Tom Rapp/PBS, smygande stegvis, på djupet först från 72.  Phil Ochs på ungefär samma vis, från första riktiga bekantskapen 1968.

Neil Young, framför allt från den där konserten 1970. Nick Drake (70). Jackson Browne (72). Brel från franskalektionerna i gymnasiet (och lite från Scott Walker,)

Kjell Höglund (74)

Så de båda Bruce – Murdoch (74 efter tidigare bekantskap) och Springsteen (74/75) alldeles i tonårens slut.

De enda av de riktigt stora som läggs till under andra halvan av 70-talet är John Stewart, som smyger sig på med Phoenix Concerts under den tiden (men då skall man minnas att jag fick min första Kingston Trio-skiva 1962) - och Stefano Rosso, där kärleken utgår från den där första skivan som jag köpte på ren chansning i arkaderna vid Piazza Repubblica 1979.

Och tjavars, kanske Decameron (1975) också.

Och  mönstret gäller nästan än mer andrahandsfavoriterna, de som knappast kan kallas idoler, men som ändå följer med – Dr Strangely Strange (69/70), Beau (69/70), Gordon Lightfoot (69), Magna Carta (69), Ralph McTell (69/70), Nico (71), Gene Clark (71), Richard Harris (68/71), Joni Mitchell (73), Bob Lind, Janis Ian,  Harvey Andrews, David Ackles,  Love/Arthur Lee, Tim Buckley,  m fl, m fl.

Joan Baez följer föga överraskande Dylanmönstret även här – hon fanns ju med från medio 60-tal men landade egentligen inte hos mig förrän med Winds of the old days-skivan tio år senare.

Några tillkom under 70-talets andra halva, t.ex. Magnell (ca 75) och Peter Hammill (76), men de var ganska få

Lustigt nog ser jag också bland den här sortens artister, starkt uppskattade men inte riktigt ”idoler” finns det fler bekantskaper från de senaste 15 åren än från de närmast föregående 20 – Annika Norlin, Cirkus Miramar, GW Mercure...   

Joakim Thåström finns på 70-talet och i samtiden, men är borta dessemellan.

Peter Daltrey på 60-talet och nu.

Mickey Newbury och Townes, sent hittade, först sedan de var borta.

Winnerbäck. Richard Shindell/Cry Cry Cry. Ida Jenshus.

Men 80-talet? 90-talet? Blanka.

Kanske är det inte åldern som är problemet utan föräldraskapet & ”karriären” & det där.

(Ja, jag har säkert glömt några.

Skulle du inte ha gjort det själv?)

Spretiga tankar januari 16

Man måste inte säga allt som man får säga

                                 *  *  *  *

Apropå transparens i medierna:
Jag har förstått att många tycker det är alldeles fel att journalisterna sållar nyheterna; däremot uppskattar de om vi pekar ut de som är väsentliga.

Och på samma sätt tycker det att det är åt helvete om man vinklar; däremot uppskattar de om vi vinnlägger oss att berätta om en händelse på ett tydligt sätt.

Och så vidare.
Här finns en pedagogisk uppgift.

                                 *  *  *  *

Jag undrar hur mycket som gick förlorat när vi ersatte tacksamhet för det vi fått med tanken att vi har rätt till det vi har – because you’re worth it.

                                 *  *  *  *

Flykten från förnuftet. Helt plötsligt tror folk på spöken, eller på Kent Asps undersökningar. Och folk som vi har kostat på akademisk utbildning säger ”Jag röstar inte på SD, men…”.

Vad är det egentligen som sker?

                                 *  *  *  *

Det finns, har jag insett, två olika sorters förståelse – sådan som främst kräver exakt faktakunskap och sådan som i första hand kräver logiskt tänkande och förmåga till analys.

                                 *  *  *  *

Ibland blir jag lite undrande över dem som öser all sin ilska över människors terroristskräck på de skräckslagna, och ingenting alls på terroristerna.

                                 *  *  *  *

Många som uttalar sig om vad som är bra eller t.o.m. bättre glömmer alldeles bort att berätta om i förhållande till vad.

Jag är inte säker på att detta är en tillfällighet.

                                 *  *  *  *

Tävlingen löjligast hittills, bland favoriterna: Amerikansk tv-serie där européer talar engelska med varandra – men med brytning på det egna språket.

                                 *  *  *  *

Folk som anklagar andra för att hindra det fria ordet är vanligtvis sådana som finner detta vara en naturlig åtgärd av den som har möjlighet till det.

                                 *  *  *  *

Samtida TV-format: De skriker, alltså har de roligt

                                 *  *  *  *

Stil är inte vilka kläder man bär. Det är hur man bär dem.

                                 *  *  *  *

Det är aldrig utan kostnad att säga ”ja” eller säga ”nej”. 

Men kostnaden är ändå alltid högre för att säga ”nej” när man menar ja eller ”ja” när man menar nej.

_________________________________________________________

                                
Man kan faktiskt uppskatta kollektivet och ändå förakta massan - Spretiga tankar i december

"Till sist blir man klar över att livet är ett besök, inte ett försök" - Spretiga tankar i november

"Har ni tänkt på att missunnsamma människor ofta anklagar andra för avundsjuka?" - Spretiga tankar i mörkrets tid

"Misstro alla människor som vill ha renhet" - Spretiga tankar i september

"Människorna som hela tiden måste få veta  hur det är. " - Spretiga tankar i augusti

"Man har inte sett slutet förrän det är över" - Spretiga tankar sent i juni

"Kan tomhet verkligen växa?"  - Spretiga tankar i maj

"Ingen tid är för evigt " -  Spretiga tankar i april

Inte roligt längre

Fram till för ett par månader sedan levde jag i tron – eller förhoppningen – att världen skulle fortsätta att rulla på och vara sig i stort sett lik.

Att somligt skulle bli lite bättre men annat kanske lite sämre, men att det som bli värre skulle gå över så småningom på samma vis som det som var bättre skulle ta slut.

Och att det mesta skulle gå ungefär jämnt ut.

Men den sista tiden har det känts allt svårare att fortsätta att tro så.  Och de senaste dagarna känner jag att jag alldeles tappat tron.

Det mesta blir sämre.

Och det mesta som redan är dåligt blir bara värre.

Och det syns inget hopp om att det skall gå över. Att det skall bli bättre.

Vad är det då?

Å, det är så mycket. Så hopande väldigt vämjeligt mycket.

Den småhövdade fascismen förstås som väller fram i alla snår, såväl i vårt land som i nästan alla andra; under olika namn och med olika mer eller mindre förskönande etiketter, men alltid med sin skräck och sitt människoförakt i släptåg och sin last av tankar som aldrig tänks till slut.

Men också den hopplöst taffliga hanteringen av de kriser och den misär som människoföraktet nu hämtar sin näring ur, främst flyktingarnas sorgliga tåg genom Europa; våra ledares bristande orienteringsförmåga och till synes fullständiga avsaknad av moraliska kompasser som inte bara roterar. 

Och nu senast den sorgliga cirkusen kring polisens hantering av övergrepp – och hur detta omedelbart blev en målsökande robot i de patriotiskas händer, de där som själva föraktar kvinnor och gärna skriver i kommentarsfälten om vad de skulle göra med de misshagliga men nu inte drar sig för ett ögonblick att framträda som damernas riddare.

Och också för de verkliga människomalande kriser som drivit alla dessa flyktingar ut på deras tåg – inte bara Syrien, Irak, Afghanistan utan nu stora delar av Afrika och Asien – och inte bara krigen utan också den människoskapade fattigdom och det söndervittrande klimat som skapar nya skaror av migranter – utan flyktingskäl men i bitter nöd.

Och min oförmåga att hitta en moralisk grund som förklarar och försvarar varför jag skall ha och de inte skall ha.

Och de terrorgrupper och terrorregimer som lever av skräcken i de cementerade monolitiska sprickfria förklaringarnas ondska.

Och den liknöjda glädje med vilken pengar görs på allt detta och hur vi alla stillatigande eller bara lätt kvidande accepterar detta, bara vi får våra utlandssemestrar och våra rut-avdrag.

Och sorgen över alla barn som sköljs ut med olika badvatten.

Sorgen över hur stora delar av vårt land töms på folk och själva grundvalen kollapsar, inte för att det är alls nödvändigt och inte för att resurser saknas, utan för att vi är korttänkt besatta av att några skall tjäna pengar på det.

Och sorgen över att yta belönas och eftertanke skrattas ut, att stillhet invaderas, att själva den vackra staden blir omkullsprungen av några som inte älskar den; att se de ensamma övergivna barnen vädja till figurerna vid barnvagnens handtag utan att få kontakt.

Klämd mellan en höger som inte vill se sitt ansvar för nedskärningarnas och girigheternas aska och en vänster som antingen jagar marginalväljare eller felsägare.

Och så mitt eget gradvisa förfall, där minnet slinter och luften tar slut för fort, och den inte längre gnagande utan stormande insikten om hur ändlig vår tid är.

Allt sådant.

Allt sådant.

Konspirationens sluttande plan

Jag tycker nu att jag börjar förstå hur rasistiska konspirationsteoretiker skapas ur en gång normalt funtade människor; jag har tyvärr haft tillfälle att följa processen i några fall.

Det börjar, tycks det, ofta med att man iakttar ett förlopp, ett skeende eller kanske bara en enskild händelse som engagerar.

Som kanske gör en upprörd. Eller ledsen.

Och så prövar man – får sig förevisad – en förklaring, som någonstans bygger på ”etniska”, gärna kulturrasistiska modeller. En enkel förklaring. Ett gripbart sammanhang. Och man tycker att det stämmer, därför att många kriterier passar i det här fallet.
För så är det ju ibland.

Det finns naturligtvis andra möjliga förklaringar, och tillvaron envisas ju med att vara sådär komplex och svår att komma åt med hjälp av bara en förklaring - men man är som sagt engagerad och tycker att man förstår.

Man är så engagerad att ens inlärda skepsis, källkritik, den akademiska skolning man kanske har, glider åt sidan, inte riktigt tas i bruk.

Det stämmer ju. Liksom.

Så börjar man pröva sin förklaring på andra, verkligen eller bara till synes likartade, förhållanden. Visst får man skarva lite, dra av en smula här och lägga till lite där och kanske bortse från något till synes väsentligt, men om man gör det så stämmer det ju. Man ser ett mönster.

Så långt är det inte någon riktig ko på isen. Men –

Nästa steg är att börja jämföra sin förklaring med den som ges i medier, i forskning, i det offentliga samtalet. Och då finner man att där tillhandahålls andra förklaringar. Några av dem kanske snuddar eller tillochmed till dels överlappar den man har, andra är helt annorlunda. Men ett har de nästan alltid gemensamt: de är mer komplexa, längre ifrån de enkla kausaliteterna, och pekar väldigt sällan ut syndabocken. 

Man får helt enkelt inte svar på frågan vems felet är.  Och det är ju till sist det man vill veta.

Och det är då man känner att ljuset går upp. Man sitter ju på en kunskap som är central, ja på själva sanningen – men de där människorna som har makten över medierna verkar inte vilja erkänna den.

Detta måste ha en förklaring.

Och den förklaringen måste finnas hos dem – hos dem som inte verkar ha sett ljuset. De har naturligtvis ett syfte med att undanhålla sanningen.

Och eftersom de är många – alla traditionella medier utom någon enstaka ledarskribent, alla sjuklöverpartier utom någon enstaka missnöjd moderat, alla myndigheter, de stora organisationerna, kyrkan, till och med näringslivets toppar – så måste det handla om en sammansvärjning, en konspiration. 

Den sortens undantryckande av _min sanning_ kan liksom inte ha någon annan förklaring.

Och att de säger emot, kommer dragande med massa sakuppgifter eller alternativa tolkningar, det bevisar ju bara att de är sammansvurna och falska. Eller hur?

Det är nu man är i den selektiva länkningens stadium. Man läser tio artiklar i DN som tyvärr inte stöder ens tolkning, och det bevisar ju tydligt att den där sammansvärjningen finns. 

Men så hittar man en elfte som man tycker passar in. 

Och då känner man att det kanske finns meningsfränder även i PK-media i alla fall. Eller så är bara vänstermaffians tunga censur lite släpphänt just där,

Hursomhelst så länkar man genast upp den där artikeln på FB, med en triumferande kommentar om att allt nu är bevisat (just i dagarna handlar det ofta om Köln eller Kalmar).

Och så har man landat där – där man inte längre ids inleda med frasen ”jag röstar ju inte på SD, men…”

Och över alltihopa svävar professor Asps skugga.

Nytt år: Januaribilden

Någonstans finns ljuset.

Osäkert först, skiftande, svårfångat, liksom utan verkligt fäste.

Men det finns där, någonstans finns det.

Någonstans finns en förskjutning, en tilltagande tydlighet. 

Som gör det möjligt att se lite, lite bättre. 

Vi måste bara välja.

Det är januari: då vi väljer att ana att ljuset finns.

                                                                                                                                            (Idrefjällen, augusti 15)

Not: Årets kalenderbilder kommer ur en serie som kallas "Himlar", 

och som logiskt nog inneh¨ller just det.

_________________

Decemberbilden och länkar till det förflutna