Andra tankar, på nytt

Det är först vid hemkomsten som resan förvandlar en

                               *  *  *

Om kartan och verkligheten inte stämmer överens gäller drömmen

                               *  *  *

Jag får ångest över att saker har ett pris, och hur det överstiger

eller understiger deras värde  

                               *  *  *

En del ord söker mening,  en del meningar söker ord

                               *  *  *

Skogen ser sig om efter bara träd

                               *  *  *

Ett landskap går under med mig   En värld försvinner 

                               *  *  *

Friheten i vanlighetens brist på rädsla


                               *  *  *

Andens tinnitus sveper ibland som en vind genom mina liv, 

                               *  *  *

Det är inget konstigt med döden    Det är livet som är det märkvärdiga

                               *  *  *

Det enda man vet är att det inte blir som man tror.

                               *  *  *

Man kan inte vara ensam om friheten

                               *  *  *

Om jag måste upprepa vad jag säger finns det ingen chans att undvika att det som varit blandas samman med det som blandas samman av det som varit

                               *  *  *

Vad som är konstant varierar

                               *  *  *

Jag har faktiskt aldrig förstått varför saker som finns skall tas bort


                               *  *  *

Mörkret är märkligt tredimensionellt

                               *  *  *

Ibland är döden det enda som står mellan oss och livet      
              
                               *  *  *

Oändligheten kommer att ta slut

                               *  *  *

Livet har sin utväxling, dikten sin,

observationen av elementarpartiklar åter sin

Den senare med högre spänning, det förstnämnda

med högre fallhöjd    För det finns inget slut

på livets fall

Not: Det hände sig för något år sedan att jag blev lite trött på mina spretiga tankar och deras tämligen tydliga utsagor. 
Så jag letade i pappren efter sådana tankar som lämnar avgörandet mer öppet.   
Men ändå, tänker jag, säger något om tillvaron.

Det blev - andra tankar




Andra tankar - första gången

Orosanmälan 1

Något som oroar mig mer än det mesta annat på senare tid, är uppgifterna om att vab-fusket har ökat, våldsamt och snabbt.

Det gled snabbt förbi i ett nyhetsflöde som sannerligen inte saknar orosmoment och omskakande händelser, men det säger mer än många av de mest uppskruvade telegrammen.

Om det nämligen är sant och relevant mätt – man får ju numera alltid ha anledning att sätta frågetecken där, när skrupelfria aktörer skapat sig allt bättre resurser för att påverka medvetande och opinion – nåväl, om det  är sant så pekar det på hur långt solidaritetens förruttnelse nått, hur spridd satsa-på-dig-själv-egoismens entreprenörsanda faktiskt är.

Rätten som vi tillsammans givit föräldrar att vårda sina sjuka barn, med ekonomisk ersättning ur den gemensamma kassan, är en solidaritetshandling. Att medvetet använda den för att fuska till sig resurser på andras bekostnad är stöld.

Här spelar det mindre roll om det är den feta breda medelklassen eller en av tvåtredjedelssamhället trängd underklass som fuskar; stöld är det likväl. Och ett underminerande av själva idén bakom solidariska uppoffringar.

Förutsättningen är hursomhelst ett långvarigt propaganda-mässande om ett det gemensamma tillhör någon annan. De resurser vi avsätter med skatter och sociala avgifter har allt mer gjorts till ”politikernas pengar”.

Detta har naturligtvis inte skett av en slump, eller utan avsikt.  Det var just hit man ville komma. Det som inte gick att stoppa på 1900-talet, en solidarisk fördelning av resurser, skall nu gå att rulla tillbaka på 2000-talet.

Och det som oroar mig är att rapporterna om vab-fusket tyder på att man kan ha närmat sig målet.

Med reservation förvisso för att alltihopa kan visa sig vara överdrivna aspekter av mätfelaktigheter.

Larmrapporter om eget sjukfusk som levererades rätt braskande för några år sedan visade sig vara rätt skramlande tunnor. Kanske är det så även denna gång. I bästa fall.

Men – nyheten har i så fall ändå tjänat det övergripande syftet: att så misstro mot allt vad solidaritet heter.

Alltså, ni vet, att ”politikerna tar våra pengar”.

Det är inte ett ont framtidsscenario. Det tycks redan vara här.

Säsongspremiär i Nagasaki

Så var det dags för säsongspremiär.  För min del var det nära att jag fått ställa in, efter att jag gentilt nog fått överta hustruns förkylning, som redan hållit henne hemma från jobbet en vecka.

Men, något bedövad av både hostmedicin och värktabletter, kom också jag i väg till lördagseftermiddagens föreställning av Madama Butterfly.

Det är i grunden samma uppsättning som vi sett förut, fast då med Asmik Grigorian i titelrollen; denna gång var det den grekiska sopranen Alexia Voulgaridou, som i och med sin medverkan här har gjort debut på skandinaviska scener.  Hon gör det mycket bra, men riktigt till Grigorian når hon inte. Det är också mycket att begära.

En match att gå

Även kvällens Pinkerton har en match att gå – förra gången var det duktige Daniel Johansson som gjorde rollen på ett mycket imponerande vis – men Jesper Taube gör det med den äran, i alla fall musikaliskt (agerandet är lite svårare att bedöma uppifrån vårt tillhåll).

Deras gemensamma hantering av kärleksduetten som avslutar första akten är faktiskt riktigt riktigt bra, kanske den bästa som jag har hört live. Det sitter liksom ihop. Man tror på det. Och det känns som deras röster verkligen matchar varandra.

Jag är inte riktigt lika förtjust i Voulgairdous hantering av favorit-örhänget Un bel di, den är liksom aningen för köttig för min smak.

Låten är ju bra nog att hålla för det mesta, och det är inget dåligt framförande; jag skulle bara vilja ha den med lite mer förtunnad förtvivlan inlagd.

Mera komplicerad

Men kanske är det en avspegling av regissörens – i programmet redovisade – ambition att ge oss ett drama om verklig kärlek, inte en sjaskig historia om utnyttjande i kolonialismens skugga.

Hur trovärdigt detta är kan man ha delade meningar om. För mig förblir nog löjtnant B F Pinkerton en tanklös egoist utan vidare djup.

Butterfly är givetvis en smula mer komplicerad

Jag tycker som tidigare skrivet att det finns en möjlig läsning där hon är nästan lika ytlig, om än på ett helt annat sätt. En där hennes längtan lika mycket handlar om det nya, om grönare gräs, om någonting annat. Där kärleken till personen Pinkerton lika mycket handlar om längtan efter det som symbolen Pinkerton står för.

Jag medger att det inte rimmar så helt med hennes uthålliga besatthet, som är något som lyfts fram i just denna föreställning, men tanken finns där i alla fall.

Sköter sig

Sade jag att Hovkapellet sköter sig lika bra som vanligt?

Dirigent är unge britten Ben Gernon, som tydligen gjorde Trollflöjten här  i fjol men som jag inte tror vi har hört förut.

Som alltid är det roligt att sitta och följa Puccinis lek med olika ledteman, här framför allt fraserna från ”Star spangled banner” och variationer på melodin från ”Un bel di”, men också en elegisk tonföljd som återkommer och får mig att tänka på vind från havet (naturligtvis i medvetande om att Cio Cio-Sans hemstad är en hamnstad).

Kanske är det den lätta omtöckningen av medicinerna som gör att jag uppmärksammar detta mer än vanligt, kanske bara en slump.

(Sånt där gör ju Signore P lite varstans. Hemkommen om kvällen ramlar jag in i 3Sats utsändning av Tosca, som också är full av sådana återkommande motiv)

Som helhet hursomhelst en stark start på säsongen, som närmast fortsätter med nyss uruppförda Tristessa om någon tid. En föreställning som tyvärr inte ingår i abonnemanget, men som trots mycket fin kritik kanske inte lockar publiken i tillräcklig mån – i alla fall erbjöds vi abonnenter bra rabatt, som vi högg på.

Not:

Detta var säsongspremiär för abonnemanget. Vi har dock fuskat lite genom att bevista utdelandet av Birgit Nilsson-priset. Det bjöd emellertid inte så mycket musik, men desto mer tal med och utan kungafjäsk.

Dock fick vi höra Bryn Terfel live, och det är ju ganska stort, och dessutom unga sopranen Christina Nilsson, som gjorde en så stark Aida förra säsongen

_____________________________________________

Operatankar under fjolårssäsongen:

Farsartat slut hos Rosenkavaljeren

Genombrott eller comeback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

Oktober: Mörkret väntar

Bakom ljuset väntar mörkret
Efter dagen natten
Spegelbildens spegelbild
upplöses i vatten

Långsamt sjunker dagern undan
Stegen sviker
Världar sjunker
Tiden viker

                                                                                                              Kyrksjön, Ytterhogdal



_________________________________________

Septemberbilden:  Ljuset avtar

Augustibilden: Färgerna förändras

Julibilden: Man kan inte låta bli att bli glad

Junibilden: Vid randen

Majbilden: Vem vet?

Aprilbilden: Ur stenen

Marsbilden: Skuggorna på isen

Februaribilden:  Vad himlen är

Januaribilden: Nya utsikter