tisdag 29 januari 2019

Carmen förflyttad - men vart?


Det är klart att man måste kunna flytta teaterstycken i tiden. Försöka utvinna nya värden, upplevelser, insikter ur dem på så vis.
Det är likaledes rimligt, om än inte lika självklart, att det måste vara möjligt att ändra på dramats själva förutsättningar. Här finns dock en gräns – någonstans upphör Medea, Carmen eller Hamlet att vara just det, och blir i stället ”inspirerade av” Medea, Carmen eller Hamlet.

Så långt sträcker sig kanske inte förändringarna i Kungliga teaterns nya uppsättning av just Carmen, men de bidrar till att göra dramat svårbegripligare än det annars är, och lämnar åskådaren-åhöraren förvirrad: ”Voffer gör di på detta viset?”

Borta är kvinnornas tobaksfabrik, borta är regementet och soldaterna. Kvar är en diffus verksamhet med blandning av anstalt och lager. Don José är någon sorts förman och/eller vakt, Carmen sysslar med – ja, någonting bland de andra kvinnorna.
”Är det så viktigt, va?”

Ja det är det, av skäl som nedan skall beröras

Ingen älskare

Men först något om musiken.
Jag är ingen älskare av Carmen. det finns något belle epoque-operettaktigt som är alltför motståndslöst,  ibland nästan insmickrande, som jag har lite problem med.
Men det är klart att här finns fin musik. Och kompetenta sångare.

Främst bland dem Daniel Johansson, som här gör Don José.
Han har imponerat på oss förut, bland annat som Pinkerton i Butterfly och som Rodolfo Strindberg i den kufiska Stockholms-Boheme, men har inte hörts här på ett tag.
Här är han föreställningens stora behållning, i mina öron, med bland annat en strålande La fleur que tu m'avais jetée.
Och jag som egentligen inte ens är förtjust i tenorer.

Miriam Treichl och italienska inlånet Alessio Cacciamani som Carmen respektive Escamillo gör också bra ifrån sig. Kompetent hantverk alla dar i veckan.

Tyvärr är jag inte lika glad över Johanna Rudströms Micaela.
Rudström är annars en – låt vara relativt nybliven – favorit, med fina insatser i såväl Askungen som höstens satsning Tristessa.
Men här, jag vet inte. Det är egentligen inget fel, vill säga inget som jag med min brist på musikalisk skolning kan peka på – men det är som om man skulle vilja skruva upp volymen, konstaterar vi när vi efter föreställningen jämför våra intryck.

Kanske förstärks det av att regissören verkar ha övergivit Micaela, hon stapplar omkring rätt sammanhangslöst vilket förstås inte gör det lättare för Rudström som annars framstått som stark även som aktör.

Att vilja något

Vilket för oss åter över på själva uppsättningen.
Som sagt, jag har inga problem per se med uppsättningar som flyttas i tiden eller bearbetas på andra vis.
Men det minsta man kan begära är att det skall tillföra något, vilja något, åstadkomma något.
Och att det skall gå att begripa vad.
Här blir det bara förvirring.

Att man försöker lyfta dramat ur sin ursprungliga tid, mitten av 1800-talet, gör väl inte så mycket. Jag tror att avsikten här som annars är att göra det mer ”tidlöst”. Vilket normalt är raka motsatsen mot vad man uppnår.
I stället för att se ett drama som man kan förankra i en viss situation, och därifrån se likheter och skillnader och tänka vidare själv, får man se något som svävar i ingenstans alls. Förvirrande, men till att leva med.

Värre med detta att man avskaffat tobaksfabriken och soldaterna.
Det slår fel redan när den inledande kontrasten mellan kvinnornas tobaksvärld och männens soldatliv försvinner; Carmen lever ju i mycket på just sina kontraster, och här försvinner den som sätter ramen kring dramat.

Varför då?

Det blir värre.
När Don José inte längre är soldat blir kampen mellan plikt och kärlek obegriplig. Att han hör en ”signal från arbetsplatsen” och därmed känner sig förpliktad att lämna kärleksstunden med Carmen, hur trovärdigt är det? En arbetsplats där han redan har blivit ”degraderad” och inte verkar finna sig särdeles väl till rätta.
För en soldat, ja.
Annars, varför i himlens namn då?

Och att han sedan ger sig i lag med smugglarna (eller vad det nu är de här människorna sysslar med när de släpar kartonger på det blott antydda värdshuset och längs ett staket).
För den diffuse fabriksanställde José är det att komma i dåligt sällskap, ja, men inte mer än så.
För soldaten José är det att desertera.
Att lämna allt bakom sig.
Med döden i släptåg.
”Hoppsan, tänkte inte på det”.

Som om det inte räckte har man avskaffat tjurfäktningen.
Eller rättare sagt, man har nästan avskaffat den.  Escamillo har blivit nån sorts MMA-slagskämpe som skall möta ”Tjuren”.
Men miljön där det skall ske är, ehuru stiliserad, mer lik en tjurfäktningsarena från förra seklet, sådana de gestaltas på operan, än de lokaler där ”The Mauler” och hans kolleger gör upp. 
För säkerhets skull går kören på om picadorer och bandilleros på ett sätt som oundvikligen förflyttar en till julafton.

Här betyder det inte att det blir svårt att begripa.
Men det blir ganska löjligt.
(Inte mindre så av att Carmen nu bär en dräkt som tydligen skall leda tankarna till en - tjurfäktare. Men får mig att tänka "gammal-mongolisk alien - med svans".)

Samma idiotiska system   

Jämfört med den förra uppsättningen är Carmen här mer någon som kastas mellan olika händelser, och något mindre av en samtida satsa-på-dig-själv-carpe-diare, men det går naturligtvis aldrig att utplåna bilden av en som klättrar och alltid är redo att satsa på ett ”bättre”, häftigare alternativ.

Som ofta när det spelas på andra språk än italienska eller modersmålet önskar man sig lite hårdhäntare språk-coachning före premiär (huvudrollerna klarar sig dock rimligt bra), och som nästan alltid numera önskar man sig att folk hade vett och stil nog att hålla inne applåderna tills musiken klingat ut. Och ibland helt strunta i dem, när inget anmärkningsvärt presterats och dramat fortsätter.
Men det verkar vi kunna glömma numera.

Vi hade ett jublande och tjoande gäng strax bakom oss. Det är inte fel på entusiasm, men om de låter så där vid en tämligen medioker måndagsföreställning av en skumt iscensatt Carmen, hur skall de då agera när något verkligt stort levereras?


Och till sist: Fortfarande samma idiotiska system i garderoben. Stå i kö, lämna in plaggen, gå iväg, stå i ny kö för att betala. Med den skillnad att man nu i den andra kön inte behöver trängas med folk som vill ha förfriskningar före föreställningen– den tjänsten utgår nämligen pga ”överbelastning”.
Var vänlig återgå till ett normalt system.!


_____________________________

Tidigare operatankar 

Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)

_____________________________________________

Operatankar under fjolårssäsongen:


måndag 28 januari 2019

Funderingar i morgontimmarna


Ibland tror jag att det att man nästan inte möter varandra ute i stockholmstrafiken längre, att de små förstående leendena är borta, att ingen ber om ursäkt i trängseln  att ingen säger tack när man lämnar plats eller håller upp en dörr – ibland tror jag att det är en del av en mycket större process: hänsynstagandets gradvisa försvinnande.

En instrumentell kultur breder ut sig i det som en gång var ett samhälle.
Den Andre har inget värde, ingen betydelse, är efter hand på väg att förvandlas till ett ting

Det följer inget program och jag tror inte på konspirationer – det bara sker, i spåren av budskapen om att satsa på sig själv längs den enda vägen, och i en värld där resurser och utrymme upplevs krympa

Råttorna kan inte lämna det sjunkande skeppet. I stället biter de varandra.



                                                         *    *    *    *    *

Ännu en tanke:

Deprimerade
Har tittat på ett vackert, intressant och djupt nedslående program från 3Sat.
Där visas med anslående bilder från luften hur vi far fram med vår jord.
Den franske filmaren Yann Arthus-Bertrand har färdats runt hela jorden,  här är bilder från Indonesien och Island, Antarktis och Argentina, Kenya och Kazachstan, Nederländerna och Nepal – från hela klotet.

Som bland andlöst sköna bilder från denna lilla planet också visar vad som faktiskt händer där – här! - med klimatomvandling, luftföroreningar, vattenbrist, erosion, skogsskövling etc etc
Och jag tänker att ingen som ser detta program kan väl längre tvivla på att det som pågår leder åt helvete.
Och så får jag se, i eftertexterna, när programmet är gjort: 2009…



onsdag 23 januari 2019

Mormor sjunger - en hälsning från 50-talet


En hisnande hälsning från en sedan länge förgången tid: Plötsligt kan  man höra min mormor sjunga.
Jag fick låna ett band från kusin Klas, där Mormor sjunger ett par sånger för honom, någon gång i början av 50-talet - och lyckades få över sångerna i datorn.
På videon ovan hörs den ena, visan Vänta på far om de tre små som står vid fönstret och väntar på att pappa skall komma hem från arbetet.

Den sången minns jag mormor sjunga, och mamma sjöng den också ofta för mig och mina syskon, och även jag har sedan sjungit den, så gott jag nu kunde, för mina barn.
Visan är gammal nog att Mormor kan ha sjungit den även för sina egna barn på 1920-talet - jag tror att mamma kan ha sagt något i den vägen, men jag vet inte säkert. Kanske är det något jag bara önskar mig ha hört.

Men detta att plötsligt höra en röst som varit borta i nästan 60 år!
Mormor som var född 1890 gick ju bort, plötsligt, sommaren 1960.
Vilket gick mitt sexåriga jag djupt till sinnes. Jag var väldigt arg den gången. Att människor kunde bli sjuka och dö, det visste jag ju. Bara alltför väl.
Men det var just det, de skulle vara sjuka först; man skulle få en varning.

Mormor var bara plötsligt borta.
Det var inte så det var tänkt.  Det var djupt orättvist.

Och nu, på något vis, plötsligt där.

fredag 18 januari 2019

Tioårsutmaningen

Januari 2009

Döden
igen
Och igen
Som en närvaro
i rummet bredvid

Inte vänja sig
Vänja sig
Vid att inte vänja sig                                                                                                


* * * * * *


Sent på dagen kommer jag äntligen fram till natten
Där är jag inte hemma
Isen fryser till ett hårdare element, till mörkrets namn
Helheten splittrad, fragmenten söndermalda, spåren förvridna                               

Som vanligt  


* * * * * *


Snön stryks tunt över marken   Och träden
har fallit i mörkret    Det får ingen se
som inte redan vet

vilken väg stjärnorna tar, och rådjuren, och elektronerna ytterst
i sina moln,
bärnstensfärgade,

som när havet har dragit sig tillbaka

och en jämn yta öppnar sig, doftande som av obeskrivlighet
och kärlek    Det  är inte bara ruttnande tång
som lovar nytt liv vid den yttersta gränsen

utan människor också, svävande
Vi kan vara bland dem      





Januari 2019

Någonting har satt fart på fåglarna, som cirklar
över gården och grannhuset med något till synes stressat i sina slag
Stora trutar, mindre måsfåglar, skuggor, samma snabba spändhet
Även skatorna är i orolig rörelse, nu utan den envisa målmedvetenhet
som brukar utmärka dessa kamrater    Och någon ensam kråka
singlar också förbi i förmiddagens  ljusförskjutningar

Naturligtvis har jag ingen aning om vad det är
som kan ha utlöst dessa spända rörelser    För mig
förblir de emblem, innehållslösa tecken, en skrift
som man från början ger upp tanken på att tyda
Och om det ibland finns en musik i fågelflykten
är den sönderriven här    Jag hittar inga budskap,
söker heller inga   Noterar bara skeendet

Nej det finns inga gåtor att lösa för mig där   En inkallad expert
på måsfåglars beteendescheman skulle säkert kunna säga
någonting om vad som driver dessa kast i vintervinden,
kunna läsa den skrift som för mig inte ens kan kallas oläsbar
utan i egentlig mening osynlig   Finns det någonting
som hjälpligt kan liknas vid ett budskap, i vårt hjälplösa
antropomorfa famlande, förblir det dolt för mig   Och därför
låter jag frågan vara   Jag har ingen åstundan att söka
någonting som fåglar skulle vilja säga just till mig

En liten stilla rest av retfull nyfikenhet finns där, erkännes,
men driver mig inte vidare till böcker eller nätsökning   Någon gång
är det fullt tilläckligt att se och inte veta    Någon gång är bilderna
viktigare än budskapen, tankarna som fladdrar
mer väsentliga än vingarna som bär dem    Det finns till sist
fler gåtor än det finns lösningar   Det måste vara så

Jag lämnar fönstret   Måsar fladdrar vidare   Dagen drar förbi          


* * * * * *

Det går några veckor efter vintersolståndet
Och så, plötsligt, märker man en skillnad:
Den ena dagen är inte längre lik den andra

Det är inte att de är längre   Det handlar snarare
om en klarhet, ett tydligare ljus, något försvinner
som tidigare blockerat    Man kan andas

Dagarna står inte längre på knä   Men de har
inte rest sig riktigt heller   De finns där bara
Och för ett ögonblick är allting faktiskt så

som det ser ut   Det är en sällsam erfarenhet
Det är någonting vi aldrig glömmer, fast vi
begraver minnet mitt i mörkret, tvekande

En kort stund i balans    Att en gång allting rasar
upphör för ett ögonblick att spela roll   Ett ögonblick

när nåden är: att inget riktigt veta            

onsdag 16 januari 2019

Myntets sidor - när man är en sjuk pensionär

Det finns flera sidor av det mesta i denna värld
Ibland får man syn på det i sammanhang och på ställen där man kanske inte riktigt väntat det.

Som till exempel att bli sjuk när man är pensionär.

Jag tänker då inte på de riktigt allvarliga saker som kan drabba en, inte heller på alla de småkrämpor som blir ens ständiga följeslagare när man kommer upp i åren – artrosen, den trötta ryggen, sådant där.
Nej, jag menar de där vanliga irriterande sakerna som drabbar oss i alla åldrar: en utbrytande förkylning, en släng av flunsan, någonting åt magen, ja ni vet.

Det är å ena sidan så underbart skönt att inte behöva fundera över om man är för dålig för att jobba eller inte.

Ingen tanke på karensdagar. Ingen oro för arbetskamraterna, vare sig oviljan att smitta dem eller obehaget att ställa till det för dem genom att saknas på arbetsplatsen.  Ingen tanke på att komma efter i jobbet.
Inget sådant.
Bara att konstatera att man har fått en släng av något och ta det lite lugnt. Sängläge om sådant erfordras, nedsjunken i fåtöljen eller på soffan annars. För tillfället lämpad medicin, måhända, kanske anpassad kost, vila.
Tills det gått över.

Å ena sidan.

Men å den andra: inte längre den där behagliga känslan av att faktiskt ta det lugnt, att sjunka ner.
Inlindad i en pläd i favoritfåtöljen glo på något på tv:n man aldrig skulle sett annars, nedbäddad i sängen försjunka i en låååång bok, eller bara njuta av att sova.
Den där känslan av en sorts befrielse mitt i allt snörvlandet och alvedon-knaprandet.
Rätten att stappla upp och ta sig en kopp te och några skivor rostat bröd bara för att det känns bra.
Den som man betalat för med sina karenspengar och sin huvudvärk och hosta.
Rätten att göra allt det där som man annars absolut inte kan unna sig.

Det nålsögat, som man gått igenom när man lagt ifrån sig telefonen efter att ha sjukanmält sig.

Å andra sidan.

För allt det där kan jag ju nu göra varje dag och hela tiden, närhelst jag vill. Skulle jag vilja tillbringa hela dagen i sängen med en god bok och lagom musik i bakgrunden, så kan jag göra det.
Det har hittills inte hänt, men vem vet.
Samma sak att hänga i tv-fåtöljen iförd nattrock och se pedagogiska dokumentärer eller halvbra deckare.
Det går bra. Om man vill.
Men den där paradoxala befrielsen, den får man inte.

Så blir vi ännu en gång påminda: man kan inte få allt…

torsdag 10 januari 2019

Spretiga tankar i till exempel januari


Man läser ibland om den ena eller andra, att de slapp uppleva något som hände sedan – kriget, fascismen, kaoset, svälten, vänstervridningen eller bara familjeföretagets nedgång.
Och man undrar – vad är det som jag kommer att slippa att uppleva när jag är död?

                                                      *   *   *

Människor som vill ha en felfri värld, för att de tror att de själva aldrig gör några fel.

                                                     *   *   * 

Vi kommer aldrig att kunna komma tillrätta med klimatet, vare sig planetens eller samhällets, förrän vi accepterar och handlar efter det enkla och i grunden uppenbara faktum att ökad konsumtion inte är lösningen utan problemet.

                                                     *   *   *

Kanske har vi snart bara att välja mellan auktoritära lösningar som siktar på planetens, civilisationens och människornas fortlevnad, och andra auktoritära system som bara syftar till fåtalets välde, makt och njutningar.
Kanske blir det så enkelt.
Och så svårt.
                                                      *   *   *

Helgonförklaringar handlar främst om den som utfärdar dem; särskilt de världsliga varianterna

                                                      *   *   *

Vad var det som hände egentligen?
Å just ingenting, utom att nätet plötsligt gav plats att uttala sig till alla dem som förut inte hade någon, därför att deras tankar ens räckte näsans längd. Och nu lät dem tro att de sagt något väsentligt, eftersom det stod där i skrift.

                                                      *   *   * 

De människor för vilka allt skall vara enkelt gör allting så svårt

                                                      *   *   *

Jag skulle så gärna vilja nå fram till alla dem som tror att det blir effektivare och kanske mer rättvist om chefen eller ”experten” får styra.
Om man slipper dra allt i långbänk.
Aldrig ökar korruptionen ju så som vid fåmansvälde. Diktaturer faller sällan för att de är onda, men för att de är ineffektiva.
Och att stå i kö på obestämd tid hos makthavarens vänners vän för att få en favör är knappast roligare än att vänta i en allmän väntsal tills siffran blinkar.

                                                      *   *   *

Tanke vid allhelgonatid: När utvecklar någon en app som låter en tända ett ljus för de avlidna i kyrkan, utan att man behöver allt omaket att gå dit och ordna det?
Det vore ju så bekvämt!

                                                      *   *   *

I snacket kring de senaste nedskärningarna av text-TV är det en sak som slår mig som underlig:
Det är närmast obligatoriskt att förundras över att text-TV som skapades på 70-talet, fortfarande lever och är populärt.
Den förundran är det sällan någon som uttrycker över till exempel televisionen, som uppfanns på 1920-talet, eller explosionsmotorn från 1880-talet. Eller violinen, som skapades på 1700-talet.

                                                      *   *   *

En ny ledare visar sin styrka inte bara med hur mycket hen kan förändra, utan lika mycket med hur mycket hen vågar bevara. 
Det senare är så mycket svårare.

                                                      *   *   *

Lustigt – det är samma människor som gnäller över att Sverige ”inte är som andra länder” och som klagar över att vi har en utdragen regeringsbildning.
Hur vill ni ha det egentligen?
__________________



"Om Gud finns är han en ganska usel romanförfattare" - Spretiga tankar i november

"Varje gång en människa föds, skapas universum" - Spretiga tankar i september

"Det finns för mycket nu i nutiden och för lite sam i samtiden" - Spretiga tankar i maj

tisdag 1 januari 2019

Januari: Vägen framåt



Steg i snö:
En väg som inte längre finns

Årets första truism: att alla vägar leder ingenstans och överallt

En kvarstående fråga är om vägen betyder mest innan man beträtt den
eller när man har gått den?
Och hur man någonsin skall kunna veta
om den sträcka som återstår verkligen är längre än den som man tillryggalagt

Även sådana frågor hotar att fånga en i banalitetens spegelsal 
Det trosvissa kan alltid fånga oss i tomhet

Och det är förstås inte tomhet som väntar oss längs vägen   
Inget är så fullt av händelser som ett stundande år, en inkommande tid
Allt som finns kvar finns i framtiden

Ack självklarheter!




__________________________________

Årets tema är alltså vägar.
Av olika storlek och skiftande ålder och permanens, och ledande i väldig skilda riktningar.
Men i samtliga fall vägar.

________________________

Decemberbilden: Över okänt hav


Det gångna årets månadsbilder: