Slapstick med Sarastro - Trollflöjten på Folkoperan.

Det är många barn i publiken.

De skrattar glatt.

Ett antal andra åskådare flabbar.

Själv har jag aldrig tålt lyteskomik.

Märkligt om Monica

Det är märkligt att den här filmen fått så mycket beröm för sin träff av tidsmarkörer. Det är mer än märkligt, det är obegripligt. Sanningen är ju att den som var med (åtminstone slutet av den skildrade tiden) får sitta och nypa sig för att inte tappa bort sig i den irritationen, utan uppleva själva filmen.

Jag skall inte trötta er med exempel; på begäran kan jag lämna en lista. En ganska lång lista

Däremot vill jag ta upp något som understundom gjorde det svårt att värdera just markörernas precision – nämligen berättelsens grundläggande svävande i fråga om tidsplanet.

Det verkar som att tanken var att pressa ihop cirka tio års händelseförlopp – eller 16-17 om man räknar in den avslutande scenen – inom ett års berättelseram.

I filmens nuplan tycks det vara för evigt cirka 1961, där alla ser oföränderligt likadana ut, medan de skildrade händelserna inträffar 1958 eller 1963 eller som sagt till och med 1974.

Det är lite förvirrande.

Nej, det är mycket förvirrande. Det gör det svårt att hänga med.

Annars var jag den i sällskapet som tyckte om filmen. Till skillnad från mina medbesökare tyckte jag att skådespelet var helt OK, i vissa fall riktigt bra (man får bortse som pinsamma skönhetsfläckar som Hasse&Tage), och att Edda M både liknar Monica Z tillräckligt mycket och gestaltar henne mycket väl. 

Det är klart att det är konstigt att skånska Edda M talar stockholmska och och mindre lyckat att Kjell Bergqvist snarast breder på sin, men medan man sitter där är det inte så störande tycker jag.

Och filmens bärande konflikter kring ambitionens krock med det vardagliga mänskliga, kring framgångens pris och kostnad, fungerar väl, i mina ögon.

En av mina medbesökare är svårartat missnöjd med att jazzens kärna improvisationen är som bortblåst. Det störde dock inte mig.

Då hade jag svårare för den avslutande landningen – eller rättare flygturen – till en happy end, ett sådant som livet sällan bjuder någon och definitivt inte gav Monica Zetterlund.

Kanske, tänker jag, hade det blivit en ännu bättre film om man hade renodlat en eller två episoder och helt givit upp ambitionen att teckna Monica Zetterlunds karriär.

Typ Monica i Amerika. Eller Monica och Vilgot. Eller.

Men det hade varit en annan film

Lite kul att med drygt 40 års försening inse att pjäsen Pojken i sängen som jag såg hösten 1969 och som gjorde ett visst intryck på mig (men inte på någon annan, vad det verkar) uppenbarligen var Sjömans försök att skriva av sig förhållandet till Monica Z.

Det hade jag verkligen ingen aning om.

_________________

Jo förresten:  en galenskap i tidsmarkörerna bara måste jag nämna: Tages ”Miss McBaren” spelad från radion i en turnébuss nån gång i början av 60-talet eller slutet av 50-talet till och med. Hur tänkte de då?

Hur i helskotta tänkte de?

Minne av september 1976 (Dagsdikt)

                                       

                                   

Löven låg redan i röda drivor på Skeppsholmen

den där dagen när vi gick genom stadens inre ytterkanter

Hösten är också en ridå som dras ifrån   Nya föreställningar

byggs upp av teatermaskinerier fiffigare konstruerade än kvarkar

Det var en tidig dag, det var en sen dag   Alla röster skulle räknas

Allt det som låg framför oss låg ännu framför oss, det som

blivit minneslappar sedan, klistrade på rörelsens resväskor

Barnens röster i de klara  rummen på Hornsgatan    Det ändlöst skiftande

ljuset över älven när sommardagen övergår i sommarnatten   

Vandringsvinden mellan hav och hav, väckt av måsarnas skrin

Och kropparnas häftiga och milda rörelser djupt inne i varandra,

i djuphavet     Allt låg dolt på andra sidan de röda högarna

Det var en tidig dag, det var en sen dag  Alla röster skulle räknas

Så lite visste vi ännu om det vittrande, om kropparnas nötning och

samhällets, om de många dödarnas kometpassager   Gravarna vi skulle stå vid,

tomhänt tigande, vilset väntande   Vår egen tid   Vi visste inget

om vad vi själva skulle svika, slita sönder, missbruka    Marknadsplatserna

var ställen där man köpte enkla ting    Vi trodde ännu   Vi trodde att tågen

skulle fortsätta gå och barnen fortsätta att lära sig   Att ensorts valhänt godhet

skulle genomtränga de härskande strukturerna    Det var så    Det var sant

Det måste gå    Vi visste redan då att det finns inga andra möjligheter

Vi visste att det skulle bli allt mera sant     Det var till slut något som låg öppet

Det var en tidig dag, det var en sen dag   Alla röster skulle räknas

Långt borta ännu alla förtvivlans onda sårigheter, ensamma marsmorgnar

i det tysta frusna ljuset på en övergiven gård, grälens rovdjursklor som sliter

i gobelängerna, det bottenlösa sveket lika väl som bitterhetens slam

Så lite visste vi om hur man kan döda ännu levande    Reporna i evigheten

Och ännu mindre om det tafatta ändå som vi packar tillkortakommandena i

och bär våra dagar ett stycke vidare   Genom stumhetens stela skogar,

madrömsvakornas vridna skräck, händerna som släpper taget  Allt det,

allt sådant, allt som kommer       Det som kommer hade ännu inte kommit

Det var en tidig dag, det var en sen dag   Alla röster skulle räknas

Och ändå visste vi något   Vi fanns i nutidsblänkets enda nanosekund

och visste att vi alltid skulle göra det    Som då, så nu  - 

Ingen kan ta ifrån oss det vi har och är i detta ögonblick    Vi är

det enda som alls finns i världen    Denna värld finns bara här och bara nu

och bara för oss och bara i detta enda ögonblick     Det vet vi

Det är en sen dag, det är en tidig dag    Alla röster räknas   

                                                                                                20.9

Romanen som tidens tv-serie (Buddenbrooks)

Är efter en ohemult lång tid färdig med det senaste i min klassiker(om)läsning.

Thomas Manns Buddenbrooks.

Det var en ganska blandad upplevelse.

Somligt känns bara lika passerat som det 1800-tal där romanen utspelas (och vars stillastående värderingar nu vräks över oss på nytt).

Annat känns fortfarande levande, livande, livgivande.

Som – paradoxalt nog, får man väl säga – skildringen av tyfusens verkan på de allra sista sidorna.

Eller andra partier där förloppet liksom tätnar och språkets intensitet skruvas upp.

Det finns exempelvis skildringar av musiken och dess verkan som talar även till en tämligen tondöv läsare.

Den ödesmättade nedåtgående spiralen med dess oundvikliga motsättning mellan konsten och det praktiska livet, handlingen och eftertanken, profiten och känslan, känns dock ganska främmande. Hela det sceneriet ryms ju inom en borgerlig ram från anno dazumal som vi är vana att betrakta på avstånd, stundom som ett flimrande laterna magica-spel, stundom som i en frusen interiörmålning.

En sak jag slås av, när jag samvetsgrant pressar mig igenom de närmast oändligt vindlande skildringarna av rummen där protagonisterna rör sig, av möbleringen och utstofferingen, skildringar följda av lika omsorgsfulla beskrivningar av dessa protagonisters kläder, deras gestik, deras förflyttningar genom de välmöblerade rummen och upplysta salarna, är hur all denna verbala åskådlighet blir som ensorts scenanvisningar för en aldrig inspelad film; och det leder till insikten att dessa utmejslade borgerliga romaner, bland vilka Buddenbrooks bildar ensorts höjdpunkt och samtidigt ensorts början på slutet – den utkom bara tre år före den märkliga junidag som Joyce gjorde till föremål för Ulysses – alltnog, att dessa borgerliga romaner naturligtvis var sin tids tv-serier.

Där man gick in i berättelsen,  tog till sig de agerande, kom att betrakta dem som ensorts bekanta, engagerade sig i deras öden, hyste hopp om deras framtid eller oro för deras öde, påverkades av deras smak och manér, tog efter deras vanor. över huvud taget släppte in berättelsen i livet och levde med den, så som många tycks göra med olika tv-serier i dag och i går – och det vare sig vi talar Downton Abbey, Top of the Lake eller Seinfeld.

I dag gör kameran det mesta av det arbete som Thomas Mann – eller Balzac eller Turgenjev eller Henry James – fick göra med flödande ord i vindlande stycken, men jag tror att textens funktion för publiken i mycket var det samma: ett fönster in i den fiktion man på något vis upplever som verkligare.

Och givetvis ett samtalsämne vid de salongsbord som var den tidens facebookuppdateringar.

Så kan man tänka.

Men tyckte jag om boken?

Jag vet inte. Jag tycker det känns bra att ha läst den, jag känner mig lite lite klokare (mindre oklok), lite lite rikare efter läsningen.

Jag blev också lite sugen på att besöka Lübeck och se platserna. Det är länge sedan jag var där.

Men var den bra?

Jag vet faktiskt inte.

Och vad är nästa läsuppgift?

Det vet jag inte heller.

Funderar lite på Pär Rådströms samlade oeuvre, tror att jag har de flesta här hemma. Det bör inte ta någon oöverstiglig tid; på gott och ont är tuggmotståndet mindre än hos den unge Mann.

Vi får väl se.

Spretiga tankar i september

Tvärsäker är jag nästan bara på att man sällan kan vara det

                                                              *  *  *  

Varför längtar så många människor efter påminnelser om livets korthet, bräcklighet och smärta? Det har vi ju för ögonen hela tiden.

Jag vill bli ständigt påmind om dess glädje, ljuvlighet och lust. Allt det snabbt förbiilande, svårgripbara, flyende.

                                                              *  *  * 

Folk som säger att ”kungen gör ett bra jobb” kan påfallande sällan precisera vari detta bra jobb egentligen består.

                                                              *  *  * 

Människor som inte fattar konsekvenserna av sina beslut och handlingar kör ofta med ”en sak i taget”. ”Blir det problem får vi lösa dem då”.

Vem tror de att de lurar?

                                                              *  *  * 

Sverige, ett land befolkat av människor som vill vara någon annanstans  

                                                              *  *  * 

Förr kritiserade man socialdemokraterna för att sken-lösa problem genom att byta namn på saker; städaren blev lokalvårdare som blev hygientekniker.

I dag, i en annan politisk tid och en annan politiks tid, är den modellen upphöjd till skön konst. Vi har inte privatskolor längre, vi har ”friskolor”. Regeringen sänker inte skatten, de inför ett jobbskatteavdrag. De ger inte riktade bidrag till landets urbana medelklass – utan ”RUT-avdrag”.

Allt höljs i något annat. Och 1800-talets unkna samhällssyn kommer tillbaka som ”modernitet”.

                                                              *  *  * 

Folk ingriper direkt om någon skriver ”cyckel”,  men tycker att det är OK att skriva ”i brittisk media”, med motiveringen att man förstår ju ändå vad som menas.

Vad trodde de då att ordet cyckel betydde?

                                                              *  *  * 

Det här lustiga resonemanget ”för att skapa ett bra samhälle för alla måste vi se till att få fart på ekonomin och därför måste vi gynna företagsamheten och därför måste tyvärr folkflertalet få sämre villkor och så måste det faktiskt förbli men målet är ju att skapa ett bättre samhälle för alla” – liknar inte det väldigt mycket realsocialismens ouppfyllda löften?

                                                              *  *  * 

Det värsta med de nedhukade svarttrikåade vansinnescyklisterna är inte hur de sveper fram utan hänsyn och omvärldskontakt. Det värsta är att de uppenbart tycker att de är duktiga.

                                                              *  *  * 

Hur kan man över huvud taget diskutera vindkraftverk som ett estetiskt problem så länge landskapet är smäckfullt av ensilagebalar?

                                                              *  *  * 

------------------------------------------------

"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti
"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj


__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    
I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Tankar på en valdag

Valdag.
Det är något speciellt och högtidligt över det, även om det bara är ett kyrkoval.

Själva uttrycket Tredje söndagen i september har en värdig och betydelsefull klang.
Det är lite trist att datumen nu skall förskjutas.
Och svårt att inte se det som en del av den allmänna klåfingrigheten i tiden; låt vara att traditionen inte är så våldsamt gammal.

Men det är inte den parlamentariska demokratin heller, det bör man komma ihåg.
Inte fyllda hundra än.

Det finns människor i livet än, som föddes i ett Sverige där kvinnor inte hade rösträtt, där mäns rösträtt var graderad, och där regeringen fortfarande såg sig som ansvarig snarare för kungen än för riksdagen och folket.
Och där även den nivå av folkstyre som ändå rådde var en ny och ömtålig planta, för många ett påfund som ingalunda var självklart.

Så att gå och rösta är i hög grad också en bekännelseakt. Lite som att ta nattvarden, för den som så tror, kan man tänka just denna dag när det är kyrkovalet det gäller.

Förvisso kan man fråga om inte just kyrkovalet har överlevt sig själv sedan kyrkan skildes från staten. Det finns argument för det.
Men så länge det gäller.
Nu, i dag. Denna tredje söndag i september.

För mig tillkommer också minnet av min far, kyrkofullmäktigeledamoten, kyrkorådsmedlemmen.
Hans röst är det även som ekar i mina tankar ovan om valhandlingens helgd.

Tidigt skolades man in i detta: demokratins ansvar.
Viktigare att du röstar än vad du röstar på.

Sådant blir kvar.


__________________

Och i morgon skall jag åka på facklig konferens, i ännu en gärd åt den prövande demokrati som jag så uppskattar, trots alla dess skavanker och tillkortakommanden.

Tankar kring en rovdjursdebatt

Kommer in i en rovdjursdebatten-i-medierna-diskussion på FB. Där jag till min egen förvåning finner mig sitta och försvara gammel-bild-TV:s arbete och arbetssätt.

Uppfriskande.

Men samtidigt (och även om just denna diskussion var både intressant och konstruktiv) påminns jag om vilken återvändsgränd rovdjursdebatten kan vara, hur låsta och tilldels fanatiska positionerna kan bli.  Och vilken brist på vilja att ta den andra sidan på allvar som ofta slår en; det återfinns faktiskt på båda sidor, låt vara att det är ojämnt fördelat

Min egen position är enkel: Jag tycker förstås att vi skall ha en livskraftig population av de stora rovdjur som naturligt hör hemma i vår fauna.

Självklart. Även om jag är skitskraj för att möta en björn där ute.

Men jag tycker också att ett rikt land som Sverige bör ha råd – och kraft – att bemästra de problem som detta eventuellt kan skapa för enskilda och grupper.

För mig verkar rovdjursdebatten lida av att man inte benar upp de ganska skilda problemen som en växande och livskraftig rovdjursstam (potentiellt) medför.

Det gäller förvisso främst den ena sidan i debatten, det behöver vi inte orda om.

Men det gäller även den motsatta ståndpunkten, och det gäller dem som i någon mening befinner sig däremellan, inte minst medierna.

Jag föreställer mig att det finns skenbara problem, lösbara problem (ekonomiska ersättningar har för mig som utomstående alltid verkat som i grunden en rent teknisk fråga) och reella problem där olika värderingar och olika gruppers reella intressen står mot varandra; men även sådana frågor kan vägas och värderas och beslutas om.

Men som det nu är blandar man ihop det faktum att det är dyrt att skaffa inhägnader med det faktum att många människor utan naturkontakt tror att vargar är farliga (till skillnad från de rara björnarna…), med att jakten med lösspringande hund blir mer problematisk och att renskötare av historisk-kulturella skäl vill utrota rovdjur.

Och ibland en motsättning storstad/landsbygd, ”allmänhet”/”politiker”som kan övergå i rent hat och där det understundom fiskas (jagas…?) i rejält grumliga vatten.

Det blir en ”rovdjursfråga” av alltihop.

Ekonomiska frågor, livsstilsfrågor, prioriteringar i glesbygdspolitiken, kulturfrågor.

De har olika innebörd och olika svar.

Frågor som:

-Vem berörs? Var? Hur mycket?

-Kostar det pengar?

-Är det farligt?

-Hur påverkar det ekosystemen?

-Hur påverkar det andra näringar?

och andra i den stilen skulle bena upp diskussionen ganska konstruktivt tror jag.

Som alltid är jag också fascinerad av hur lätt det blir en ”vargfråga”. Hur kan vi hetsa upp oss över ett par hundra vargar när vi har över 3.000 björnar, som bevisligen ger sig på och dödar människor?

Jag tycker också att bevarandesidan något underskattar den symboliska betydelsen av jakten, enkannerligen den med lösspringande hund.

Det finns ute i den svenska glesbygden en frustration kring den nedmontering av landet utanför tullarna som fortgått i decennier och bara synes accelerera.

Där får jakten en stor symbolisk tyngd.

Bygden avfolkas, affären lades ner, posten drogs in – och nu skall de ta ifrån oss jakten också!

Det spelar inte så stor roll hur orättvist detta nu är. Känslan finns. Den måste på något sätt hanteras.

Och det är meningslöst att påpeka att denna jakt, i en skog utan risk för rovdjursmöte, i själva verket är en ganska ny företeelse, inte någon uråldrig tradition.

Det är julgranen och flaggan också.

Och för mig personligen får man gärna skära ner ordentligt på rådjuren, se till att vildsvinen hålls i schack – behöver vi dem alls? – samt utrota bävern lokalt i Härjedalen.

"Då fattade man ingenting"

Hör replikerna på TV …men sedan, när svenskarna fick upp ögonen för vad som hade hänt, med Förintelsen, och Auschwitz, och allt det där, så… 

- replikerna, som absolut inte möts av invändningar utan av hummande instämmande nickanden.

Men - 

Den här föreställningen att Sverige och svenskarna i många år efter kriget inte hade något begrepp om Förintelsen, om Auschwitz och de andra lägren,  om vad som hade hänt därute, om nazisternas förbrytelser och allt det andra som följde i spåren  – var kommer den ifrån?

Jag växte upp i den tiden. Jag minns hur det var.

Mina föräldrar pratade om det. Vi läste om det i skolan. Ämnet dök upp i tidningar.

Anne Franks dagbok gick som följetong i radio. Man hade skolkamrater vilkas föräldrar hade överlevt lägren. 

Runt omkring fanns människor som hade varit med när det hände.

Det fanns förstås de som blundade, som slog dövörat till, som inte ville.

De finns ju alltid.

Det är de som vill rusa framåt utan att se bakåt.

Och som lägger bördan av det förflutna på andra.

De finns ju nu och i alla tider.

Och kanske är det just de som nu torgför vrångbilden att vi – då – inte ville veta?

Nej, snarare är det i dag som kunskaperna och insikterna fattas; många fågelholkar till ansikten har man mött i samtal om den tiden.

När Knausgård döpte sin mastodontbok till Min Kamp var det uppenbarligen många som inte fattade vinken.  

Det som man vet, det som man synes veta, är fragment av en avlägsen historia, inte längre levande integrerad kunskap, byggd av möten med dem som varit med.

Och bara alltför ofta används de fragmentariska kunskaper som finns bara som flugsmällor i någon dagsaktuell jakt på verkliga eller inbillade motståndare.

Samt och synnerligen handlar det som talas om i dag  nästan uteslutande om den ohyggliga utrotningen av sex miljoner judar. Monstruös och ofattbar som den nu var.

Men romerna, de homosexuella, vänsterfolket, eutanasiprogrammets offer, krigsfångarna  – de är på något vis bortblekta. 

Och allt det som hände i våra närmaste grannländer. Nionde april, någon?

Sensommar-högsommar

Och i början av september for vi upp till Hogdal.
Vi trodde förstås att det skulle vara höst. Gulnande träd, svala morgnar, mogna lingon, grånande fukt.

Men så icke. Det blev några av sommarens torraste och klaraste dagar

Förvisso hade blåbärsriset rodnat, och färgerna rörde sig över huvud taget mot en senare tid. 

Men temperaturen drog upp mot 25 grader i skuggan och tanken på höstrusket var långt borta

Och blåbären var stora och söta och fullmogna och fortfarande alldeles utmärkt plockbara

Eftersom även hallon fanns kvar, i överraskande mängd, där borta på Kvarna-vägen, upp mot återvinningscentralen, så blev det drottningsylt. Det har jag faktiskt aldrig prövat att göra förr.

              Stilla flyter Ljusnan... Sällan sågs den så blank, så vykortsaktigt speglande.

Ett ensamt löv vilade på ytan, uppvaktat av otåliga skräddare och nyfikna småfiskar, och fick sällskap av några nedsinglade tallbarr.

I övrigt bestod älvens yta av bara himmel.

Och ute på vägen vandrade en ensam sädesärla med den självsäkert nervösa gångart 

som denna fågel brukar ha.

Men varför måste man?

En ganska vanlig visa i såväl gamla som nya – sociala – medier är problemet med alla de saker som man måste och skall,

Häromdagen handlade det om kroppsfixeringen, det att man måste ha en slimmad kropp med en målmedveten själ i. Det var på många sätt en klok text med ifrågasättande tankar. Men den förutsatte likväl att man måste.

Andra gånger handlar det om andra bitar av livspusslet.

Hur mycket och hur ofta.

Man måste hänga med det ena och man måste pröva på det andra. Och tvungen är man att ha gjort. Eller visat. Eller delta i.

Men då undrar denne uppsluppet förgrämde man: varför då?

Jag inser att det finns saker här i världen som man faktiskt måste. 

Allt från att äta för att inte svälta ihjäl till att betala för att åka tunnelbana lagligt.

Och ett och annat däremellan.

Men det är något annat.

Ingen måste följa trender.

Ingen måste hålla sig ajour med modet, vare sig det gäller klädmodet i gammaldags mening eller åsiktsmodet i den ena eller andra frågan. 

Eller hälsotrender.

Eller hur man inreder sitt kök, sitt badrum eller sin balkong.

Det är faktiskt lätt att göra en lång lista över saker som ingen tvingar dig att ens bry dig om, än mindre följa.

-Jamen, säger du, det där är bara perspektivlöst gnäll från en gammelmansposition. Minns du inte hur det var att vara tonåring och vilja höra till, vara med, hänga med?

Jodå.

Jag minns. Ibland bara alltför väl.

Men det är ju inte de vilsna tonåringarna som sjunger den visa som talades om i inledningen. 

Oftast hörs den från nätverksanknutna 30/40-nåntingar, med jobb och barn och bostad i attraktiva lägen.

Som slår knut på sig själva – och ibland andra – för att göra, vara, känna rätt.

Fast ingen tvingar dem.

Ingen begär det av dem.

Men jag undrar fortfarande: Varför då?

Vad är belöningen? Och vad är hotet för den som inte gör det?    

Jag fattar faktiskt inte.

September. Än en gång

En sång av och med den oförlikneliga Kari B.
Höstens vemod och lust koncentrerad i några droppar musik och lyrik.
Och sanning.

Finns tyvärr inte på nätet så jag gjorde en egen video.

September viser sommeren den siste ære
Senker geitrams på halv stang
Det forgængelige ska gå over
i uforgængelighet
Och tyttebærlyngen legger gaver 
i offerskål
Kvite alterduker brettes ut
på fjelltoppene
Och alle trær legg ner kranser
av fargrike løv
Som til jord skal bli

September viser sommeren den siste ære
September viser sommeren den siste ære

Septemberbilden: Vandraren

En ensam vandrare på fjällkammen trotsar vinden.
Men det går inte förneka att andra tider är på väg.

Du ser redan att ljuset har bleknat, det kommer inte att orka i längden; visst kommer det flera fylliga dagar, tiden tar inte slut, men vi är på väg in i det avtagande nu.

Det gäller att ta med sig lagom mycket av det där trotset.
Inte för mycket. för då blåser vinden dig bort från berget, saklig och avsiktslös - men inte för lite heller för då kan du bli stående och kommer att frysa fast när de kyliga nätterna kommer.

Trädet är ingen vishetslärare, det är sällan som träd är det trots vad många poeter tror. Men kanske påminner det om någon vi redan anade.

Om hösten.                                                                                 (Sonfjället)





_______ Andra bilder: ____________________

              Juni    Juli    Augusti