Spretiga tankar i slutet av december

”Vilket är det vackraste svenska ordet?” Det vet jag inte. Men det bästa danska ordet är tvivelsutan jante. Det finns på tok för många människor som tror att de är något och borde få jantelagen läst sig i ansiktet.

                                         *  *  *

Kan vi vara överens om följande: Att någon är ond, betyder inte att hens fiender är goda.

Att en ljuger betyder inte att en annan talar sanning.

                                         *  *  *

Jag vill inte ha någonting som är modernt. Bara sådant som är tidlöst.

                                         *  *  *

Mig intresserar föga de så kallade stora existensiella frågorna: Vad är meningen med livet? Vad är vårt uppdrag i denna värld?

Jag är mer intresserad av det där som ligger inom människors påverkan: Hur blev just jag den som jag är? Hur skall vi forma vårt liv tillsammans? Vad har jag nu för alternativ?

                                         *  *  *

Den här längtan att få trons trygghet utan att behöva uthärda trons osäkerhet. Alla pseudodokumentärerna på obskyra tv-kanaler. Folk som aldrig träffat gamle Tertullianus.

                                            *  *  *

När man reagerar mot Missunsamhetens folk är det snubblande lätt att själv bli en av dem.

                                         *  *  *

DDR var en fruktansvärt efterbliven stat.  Man behövde hundratusentals Stasi-spioner för att åstadkomma den övervakning av medborgarna som i dag kan åstadkommas med hjälp av några enkla ingrepp i ett par servrar.

                                         *  *  *

Man brukar säga att alla svenskar är ensorts socialdemokrater, men i den kvittrande medieklassen verkar alla snarare vara en sorts gamla folkpartister: Vi skall vara snälla mot alla men inte rubba mina privilegier. Vi skall hoppas på det bästa. Vi skall tala de oupplysta till rätta. Tänka på det rätta ordet så att vi inte kränker någon. Men förstås ge åt den som det tillkommer. Och aldrig, aldrig, aldrig använda det där ordet som börjar på k och slutar på lass.

                                         *  *  *

I jakten på förklaringar på samhällsfenomenen tror jag att man nu alltid måste ta utgångspunkten i hur många som betraktar det som de tar del av via en skärm som verkligheten, medan det andra, som de upplever med sina sinnen, är en sorts ersättning.

                                         *  *  *

Jag vet hur jag vill dö: Utan att veta om det.

                                         *  *  *

------------------------------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------------------------------------

"Om man aldrig säger nej kommer ingen att ta ens ja på allvar" - Spretiga tankar i november

"Förr eller senare måste allt ta slut. Har du tänkt på det?" - Spretiga tankar i oktober

"Tvärsäker är jag nästan bara på att man inte kan vara det" - Spretiga tankar i september

"Den viktigaste religionsfriheten är sannolikt friheten från religion" - Spretiga tankar i augusti

"Kanske är tacksamhet en dygd man måste öva" - Spretiga tankar i maj

__________________________________

Tidigare spretiga tankar, i den gamla  bloggen:

                    

I maj  *  I april * Senare i mars  * Tidigare i mars *

Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Salomé. Och varför är jag då inte begeistrad?

Så var det dags.

Den föreställning som flera i bekantskapskretsen talat så varmt om.

Nej, jag kan inte säga varför denna föreställning inte berörde mig så mycket som den uppenbarligen berörde många andra – både i vänkretsen och bland publiken på plats.

Det var väldigt mycket som var bra.

Nina Stemmes röst är lika stor som alltid.

Regin tog vara på möjligheterna

Det var liksom inget fel.

Bara det, att det inte berörde mig så mycket som uppenbarligen många andra.

Jag gick inte därifrån med huvudet fullt.

Kanske är det så enkelt som att jag inte tycker så vidare om pjäsen?

Oscar Wildes incestdrama kanske inte talar till mig?  Jag kanske inte dras till det dekadenta?

Kan vara. 
Men Kungliga Teaterns uppsättning är tämligen stram, det är funkisvilla, betong, plåtluckor; mycket långt från Aubrey Beardsley, mycket långt från Moreau.

Nej det är nog inte det

Det är inte sången heller.

Jämfört med Turandot får fru Stemme förvisso inte alls samma ”motstånd” – där levererade såväl Ricardo Massis Calaf som framför allt Yana Kleyn som Liu sådana motstycken som höll spänningen uppe. Och orkestern.

Men det är inget fel på det som levereras. Det är habilt. Inte mer, inte mindre. Just därför matchar det inte riktigt, men vem hade väntat det?

Men orkestern ja,  Där snuddar vi vid en av punkterna: det är med Richard Strauss (i mina öron) lite så att han i strävan efter allkonstverket liksom häller ned allting i samma gryta; det blir väldigt mycket ljud och klang och volym – men denne otränade lyssnare har svårt att finna ut och in i verket, hitta stigarna, se skogens träd.

(Det är lite samma sak med Richard W; jag famlar efter enskildheter. Men hos honom finns i regel fler vilopunkter av enskild skönhet, ibland nästan klarhet.)

Men kanske också, alltså, att de övriga sångarna inte riktigt matchar Stemmes insats som Salome.

Och kanske hade jag för stora förväntningar?

Att jag sedan har problem med de där människorna som partout måste vara först med att ropa ”Bravo” innan den sista orkesterklangen har tonat ut, det är mera mitt problem.

Men det har jag.

Noteringar i skilda ämnen. Om drömmar och annat

Jag brukar inte minnas drömmar, i alla fall inte efter det egentliga uppvaknandet, men den här var så absurd. Och jag minns inte drömmen egentligen, bara ett fragment av den.

Jag klättrade uppför en vägg som var liksom belagd med elektriska maskiner, typ motorsågar, häcksaxar, gräsklippare, borrmaskiner sådant; alla i gult – dendär Partner-gula färgen.

Det var som att maskinerna eller apparaterna utgjorde själva stegen på vilka man skulle klättra uppför; oklart varför man nu skulle klättra.

Samtidigt talade jag i telefon med en tidigare arbetskamrat, som jag inte känner alltför väl i livet utanför denna dröm, men som jag där och då tydligen hade ett nära och förtroligt förhållande till. Det var bara det att hon befann sig i en sådan position att hon inte kunde säga det som hon hade att säga, utan hon talade i en för mig helt obegriplig kod.  Vanliga ord, delvis möjligen lästa ur någon sorts tabell, kanske en tidtabell, framfört i en vänligt bekymrad ton. Och helt obegripligt.

Desperat försökte jag få henne att förstå att jag inte förstod, desperat eftersom det på drömmars vis var oerhört viktigt, desperat eftersom hon inte reagerade alls, desperat eftersom jag halkade och slant på den där förfärliga klätterväggen av maskiner.

Ingenting hjälpte.

Jag minns inte hur det slutade eller om det övergick i något annat, men jag minns den egendomliga känslan.

Mitt tips till er alla är att stänga av telefonen, om ni någonsin ställs inför en klättervägg av gula maskiner.

  

                                                      *   *    *  

På väg hem, efter att ha kört Magnus och Claudia till Flemingsberg, lyssnar jag till Stefano Rossi. Det var ett tag sedan.

Känner att min italienska legat i träda. Ett och annat som jag trodde att jag visste går mig nu förbi.

Men annat sitter där:

Libertà 
Come sei invecchiata 
Quando passi non ti riconosco più 
Libertà come sei cambiata 
Quasi quasi penso che non eri tu.

Det där kan man fundera vidare över. 

Vad är nu friheten egentligen? kan den ha förändrats, åldrats, blivit en annan? var det verkligen friheten, den som vi kallade så? 

Vad är det för förväxlingskomedi vi är indragna i?

("Frihet - hur du har åldrats - när vi möts känner jag inte igen dig längre
Frihet - hur du har förändrats - det är nästan så jag tror att det inte var du")

Lyssna.

                                                       * * *

Tiggarna på gatan.

Den moraliska knuten.

Det är alltid värdigare att se en människa, att möta henne, än att inte göra det (vilket för övrigt en och annan människa med skärm borde reflektera över).

Men samtidigt – ett möte är också alltid ett löfte om något annat. En tomhänt hälsning är säkert meningsfull en gång; men varje gång?

Och således, helt bortsett från den tvekan jag känner inför hela fenomenet, den politiskt och filosofiskt grundade tvekan inför tiggeriets återkomst och vårt samhälles passiva eller ibland varma mottagande av det, fångas jag i en moralisk knut.

Att se men inte ge blir som att låtsas.

Och att ge blir som att ansluta sig ett stycke på vägen till dem som söker skattereduktion. Och är dessutom omöjligt i längden, till alla, hela tiden, och leder bara fram till ett nytt dilemma, valets dilemma, bortväljandets.

Och att inte se blir en flykt.

  

                                                     *  *  *

  

Läser i Claudio Magris Donau som jag nu plöjer från pärm till pärm – efter att ha hopp- och ströläst den när den var ny – en liten berättelse om hur en ung Magris och hans skolkamrater diskuterade vilket som var det vackraste namnet på den stad som i dag är Slovakiens huvudstad.  Om hur de tog ställning för olika kulturer och kanske också olika hållningar genom att förorda det tyskspråkiga Pressburg eller det ungerska Poszony, och för ytterligare andra möjligheter genom att välja det slovakiska Bratislava.

Och jag tänker att en sådan diskussion skulle aldrig kunna äga rum i Sverige.

Här skulle de unga studenterna, i den mån de var varse att det fanns konkurrerande namn, i stället ägna sig åt att försöka fastslå vilket namn som var rätt.

                                                     *  *  * 

Dagsdikten 22.12: Kärrtorp

16.000 människor samlas

för att säga att 16.000 människor inte skulle behöva samlas

för att säga det                    


22.12 

Det senaste då och nu

När jag hör radioreklamen för ”de senaste hitsen” instoppat bland mina favoriter på Spotify inser jag något om min ungdom: Jag var visserligen en som jagade det senaste i musiken då, det nya, ibland det annorlunda.

Men det gjorde jag inte för att hänga med utan för att avvika. Det var ju själva poängen: att veta något som de andra inte visste.

Det gjorde jag dessutom för att jag tyckte det var bra; just där i ett fönster i tiden talade en musik till mig. Vilket illustreras av att jag fortfarande lyssnar på den och dess avkomlingar.

Jag gick inte vidare till något annat när detta andra blev det senaste.  Utan stannade i det som en gång varit det. Jag har stannat kvar i det sena 60-talets långsamma vandring till nutiden.

Så kan man lära sig ting om sig själv och tiden av ett enkelt reklaminslag.

Berlin, Hauptstadt der BRD

Kurfursten på sin springare begrundar tidens gång, nya och gamla hus, byggkranar som insektskilar runt nedanför tornet, grå moln, vit himmel, vit rök, luften.

Och vi, på besök.

Det som här följer är inte en kronologisk reseberättelse, snarare in- och av- och uttryck, några nedslag i bildskörden efter ett par dagar i staden, vid månadsskiftet november-december 2013.

Annorstädes har jag berättat något litet om besöket vid Warschauer Brücke.

Samma hotell som förra året - Augusta på Fasanenstrasse - gatan som enligt guideböckerna hyser en rad fashionabla modehus butiker, men i verkligheten är en ganska vanlig berlinergata med hotell, en firma för köksinredning, ett museum, en kabaretlokal och sådant. 

Modehusens butiker har flugit ut på Ku´damm, vad det verkar. 

Här tittar ressällskapet ut från andra änden av det väl tilltagna hotellrummet, med en känd berlinersilhuett i bakgrunden (pendangbild till en från förra besöket)

De goda berlinarna har en LITE annan uppfattning än vi om vad som är ett skyddsvärt grönområde.

A-L fotograferar skylten bakom Neue Wache, framför vilken inte mera några östtyska folksoldater visar upp preussisk knäuppdragning.

Det känns väl inte som att man saknar just det.

Och så här ser det ut inuti numera. Borta är texten på väggen om fascismens och krigets offer. 

I stället i golvet en om krigets och våldshärskandets.

Och, när vi nu talar om våldshärskare. 

Olympiastadion. En imponerande och på sätt och vis vacker byggnad, med en snitsigt inpassad modern fotbollsarena inuti.

Naturligtvis är det svårt att koppla bort historien, Men det är ju så på så många håll i denna stad, i detta land, i denna världsdel, i denna värld.

Kändes bra att man fick vandra på Jesse Owens-Strasse på väg upp mot arenan.

Fotbollsmatchen var dock usel. Hertha-Augsburg 0-0, ett resultat som väl speglade matchbilden.

En annan del av staden.

A-L fotograferar den ivriga byggnationen på södra delen av Spreeinsel, och missar till synes helt att Domen fått en helt oväntad tillväxt på baksidan.

Ett fåtal symboler från den delade tiden låter sig inte riktigt utplånas eller tänkas bort.

Det är dock inte sannolikt att det är detta som väcker ressällskapets munterhet vid det stora tornets fot. 

Vi kom hursomhelst inte upp i tornet denna gång heller. God service bjöds, såtillvida att det omedelbart meddelades att väntetiden var drygt en timme - vilket vi inte kunde avsätta just då. 

Så har vi något kvar.

(Det skall väl erkännas att gråvädret, med den begränsade utsikten, också bidrog)

Färdigbyggt? Inte riktigt. Eller så håller Berlin på att skapa sig ett eget Centre Pompidou vid Alexanderplatz.

De där byggnationerna ja. Man KAN sätta frågetecken för det rationella i att republiken bygger upp ett gammalt kejsar- och kungaslott. Som har varit borta i 60 år. 

Någonstans blir historierekonstruktionen till historierevisionism.

I just denna vinkel berättas dock något om samtidens Berlin.

Och så var det detta med Warschauer Brücke.

En adress som inte riktigt återfinns på kartan. Men som ändå finns, i verkligheten.

Alltså raka motsatsen till en litterär skapelse.

Här är den.

Det vita huset i bakgrunden ligger f.ö. vid Helsingforser Strasse, ett vackert gatunamn.

Vi fann gång på gång att vi inte var så intresserade av DDR-historien som turistindustrin och de kollegiala tipsen förutsätter .

Det vagt nostalgiskt kitschiga lockar föga; vi var där när Trabbis var ett normalt transportmedel och doften av brunkol låg tung.

Men lika lite känner vi behov av att delta i det gängse mässandet av avståndstaganden. 

Vi tog avstånd när det begav sig; och det svartvita tecknande ter sig alltid dubiöst.

För den som har stått i köerna på Friedrichstrasses S-bahnstation och förolämpats av östtyska gränsvakter - och samtidigt påmint sig om hur mycket bättre ens egna möjligheter var än deras som bodde där - så känns hela tillbakablickandet ointressant.

Jag var där. Det var mycket som var skit; men det fanns också ett och annat barn i badvattnet. 

Jaha. Kan vi gå vidare nu?

Detta sagt, så tittade vi iaf på murresterna vid platsen med det vackra tyska namnet East Side Gallery

En sak som slår en är hur tunn själva muren var.  Nu var ju den inte riktigt det enda, "muren" var ju en hel zon av övervakning och avspärrning. Men i alla fall. Lite fascinerande är det.

Nå, vi vände tillbaka från muren och Oberbaumbrücke upp över Warschauer Brücke och Warschauer Strasse och kom så småningom till Frankfurter Tor. Med en områdestypisk arkitektur som vi väl kan kalla "intressant":

Som sagt, en del symboler från den så kallade tiden är svåra att riktigt utplåna. Och kanske är det inte riktigt nödvändigt?

Ibland uppskattar man att få klara och tydliga instruktioner. 

Här på en toalett på en liten liten kneipe vid S-bahn Alexanderplatz.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som händer om man nu inte är tillräckligt intensiv.

Avstånden är som vanligt både små och stora, i rummet och i den lagrade tiden. 

Inne i en tegelklädd funkisbyggnad vid Behrenstrasse, just nedanför Unter den Linden och inte alls långt från Alexanderplatz och dess version av det närvarande, är instoppad Komische Opers krokansalong. 

Vi såg en förträfflig uppsättning av Cosi Fan Tutte (fast man alltid undrar lite över styckets moral, hur många uppdateringar man än prövar)

Redan på fredagen hade vi avverkat en opera, nämligen Falstaff på Deutsche Oper. det var inget fel på den heller, men när jag sedermera insåg att Staatsoper samma kväll körde Trubaduren med Anna Netrebko och Placido Domingo blev jag lite sorgsen över att ha missat det.

På Deutsche Oper - där funkisen gäller både in- och utvändigt - var jag a man with a mission: att lyckas ta en användbar bild av detdär konstverket som liknar en hög av sällskapliga skalbaggar.

Det gick bättre än i fjol, men det är som synes en bit kvar. 

Något att sikta mot för nästa besök, om det blir sådana.

Sköna damer. 

Denna bild kostade mig en utskällning av herrn till vänster i bakgrunden, som trodde att det var hans tjej (i montern) som jag fotograferade, när det i själva verket var min.

(Neues Museum)

På tal om det där med olika arkitekturstilar. Här hissen (eller rättare en av dem) upp till vårt hotellrum - man går in i en port, uppför en trappa, åker en våning ner med en hiss, går ut på gården , går tio steg och tar ovan avbildade hiss.

Varpå man stiger ut i ett trapphus av helt annan karaktär:

Och så här så rummet ut: 

(i år förstod vi oss också  på att manövrera infra-bastun, vilket ytterligare höjde kvalitén)

Och så utsikten:

Men allting har ju en ände (utom currywursten) och det var dags att åka hem igen.

I ett drag av vacker symbolik slog dimman till ungefär när vi lämnade Brandenburg och kom in i Mecklenburg-Vorpommern. Det var som en ridå drogs för.

Troget enligt händelseförloppet skildrat, försäkras.

/T

__________________________________________________

För dig som inte fått nog av Berlinbilder finns förra årets resa redovisad här.

Och besöket på Warschauer Brücke således här.

Och avslutningsvis kan du ju lyssna  på den kloka och sköna Bettina Wegner:

På Warschauer Brücke

Så kom jag äntligen till Warschauer Brücke. Mer än 35 år efter att jag första gången hörde den där sången, den som fastnade, en Chanson aus der DDR, en liten lätt och luftig kärleksmelodi inifrån det vanliga och vardagliga som också försiggick och pågick bakom den där muren.

Muren är borta nu eller nästan borta - det finns ett stycke kvar av den just nedanför Warschauer Brücke, där Warschauer Strasse gör sig redo för språnget över Spree, det länge omöjliga, in i Kreuzberg. men den är ett konststycke nu, en turistmärkvärdighet, inte mer inne- eller utestängande än till exempel Brandenburger Tor, som även den en gång var en symbol för Makten och dess tvingande styrka.
Kurfurstarna var som SED-pamparna: stora gester, vackert tal, och för folket arbete och lydnad.

Men Warschauer Brücke.
Den vackra, enkla lilla sången. Lissy Tempelhof och damals.
Allt som har varit, allt som finns.  Och tiderna som möts, inte alldeles olika järnvägsspåren, tillfartsvägarna, kajstråken där bort mot Ostbahnhof.
Lång tid.
Mycket vatten.

      Der Wind auf der Warschauer Brücke,

      das Licht und der weiße Rauch …

      Weißt du, die brauch ich zum Leben

      … und deine Liebe auch.

      Der Adam war’s, der Eva küßt’,

      und Berlin – liegt an der Spree.

      Und noch so ein offenes Geheimnis ist,

      daß ich dich ganz unheimlich gerne seh.

     Der Heine sang die Loreley.

     Erst kommt Mai und dann – August.

     Und noch so ein offnes Geheimnis sei,

     daß du mich bald unheimlich lieben mußt!

     Der Wind auf der Warschauer Brücke,

     das Licht und der weiße Rauch …

     Weißt du, die brauch ich zum Leben

     … und deine Liebe auch.

Det egendomliga är att den rad som jag fastnade för vid den första, länge den enda, lyssningen faktiskt inte finns i texten.

Raden "Und ich hab´ dir so ungeheuer lieb" lyser helt med sin frånvaro. 

Jag tycker ändå den är vacker. Och ångrar inte att jag gjorde den till motto för min egen helt fria tolkning av sången - en annan melodi, en annan text, en annan situation - men kanske, kanske en liknande stämning. En gång i ett långt avlägset 70-tal.

Den hette "Vinden på gamla Skansbron". 

Tillägnad henne som så småningom blev min hustru.

                   - - - in der wind auf der Warschauer Brücke 

                   - - - und ich hab' dir so ungeheuer lieb  

 

Så står vi på gamla Skansbron 

En juninatt, klockan är ett 

På väg mot Söder och sommaren 

Natten är mycket lätt 

Och vinden är lätt  Men tydlig 

Den suddar ut varje vikt 

Ger luften klara konturer 

Och bron en svindlande svikt 

 

Den blåser bort ljuset från Folksamhuset 

Och de främmande namnen på industrier 

I Hammarbyhamnen är större än vi är 

Men vi är hemma här 

I vinden på gamla Skansbron 

Vinden som sjunger och bär 

 

Och jag har dig så oerhört kär 

 

Byggkranar, sovande fåglar 

Som ruvar på morgonens ägg 

Och vi lutar oss ögonblickstrygga 

Mot försommarnattens vägg 

Mörkret är bara en skugga 

Och skuggan snuddar vid stan 

Och staden bär den så varsamt 

Som man bär ett sovande barn 

Så står vi på gamla Skansbron 

Och vinden tar tag i vårt hår 

Vinden på ganla Skansbron 

Som följer oss var vi går 

 

Stan som ett glittrande vatten 

Och natten är sval och len 

Vi går upp mot Östgötagatan 

Förföljda av en syren 

Uppfrån den gamla parken 

Borta vid Gullmarsplan 

Och tunnelbanan högt uppe 

På slamrande väg in mot stan 

Och doften blandas med klappret 

Från våra steg över bron 

Och suger upp ljusblå signaler 

Till nånsorts sommarnattston 

 

Så står vi på gamla Skansbron 

Och ser ner mot järnvägens spår 

Och vinden på gamla Skansbron 

Följer oss nu var vi går 

Spåren slutar i tunneln 

Men sommaren börjar här 

I vinden på gamla Skansbron 

Vinden som sjunger och bär 

Och jag har dig så oerhört kär

(Det finns ett par rader där som faktiskt är några av dem som jag är mest stolt över att ha skrivit öht)

Överst i inlägget en enkel video med bilder från trakten kring Warschauer Brücke.

Hemma från Berlin

Berlin är fortfarande en byggarbetsplats.
Knappt har de öppnat staden förrän de stänger av igen.

Här Umleitung på självaste Unter den Linden, eftersom Friedrichstrasse (som framgår) är avspärrad.
Allt övervakat av en ambitiös byggherre från damals.

Vi har varit där igen och insupit Berliner Luft, kvarlämnandes inte en koffert och inte ens en kofta, men med staden kvarlämnande en önskan i oss att åter komma åter.

Och äntligen har jag stått på Warschauer Brücke och sett ljuset och den vita röken.


Bildrapport med mera kommer.

Decemberbilden. Mörkret. Och, kanske, ljuset.

December. Solen går ned över året.

Och det är skymning, lång utdragen vikande skymning. Nedskruvande, avtagande.

Mörkret är också tystnad.  Frosten är tystnad. Tiden är tystnad nu.

Långt borta är minnet av sommarens långa övergång från aftonrodnad till morgonrodnad.

Långt borta ljuset. 

Också träden kan bara vänta. Trädens tålamod är något helt annat än vårt.

Det vänder.

Det kanske vänder.  Det kan hända att det vänder.

Det är rent av troligt att det vänder.

Men.

Men vi vet inte.

Vi vet inte längre.

_______ Andra bilder: ____________________

              Juni    Juli    Augusti   September  Oktober   November