KAN man börja för tidigt?

Och som varje år vid denna tid uppstår en diskussion om när det egentligen är tid att börja julpynta och öht fira jul.

Man kunde naturligtvis nöja sig med att säga att var och en må bli salig på sin fason, och att vi får pynta och jula  närhelst vi vill.

Och nånstans i grunden är det givetvis så. Tycker jag.

Men hur det nu är så påverkas vi av vad andra gör, och alla berörs vi av hur näringsidkare och det offentliga förhåller sig.

Om musikanläggningen i butiken spelar muzakupplagor av amerikanska julsånger i oktober är det svårt att undvika. Och om kommunen tänder granen på torget till Allhelgona krävs det mycket blundande om man vill strunta i det.

Och dessutom bryter diskussionen ofelbart ut i de sociala medierna.

Två kategorier är mest aktiva där: puristerna och de extrema tidig-startarna.

Själv tillhör jag som bekant i stort sett de förstnämnda, och jag är övertygad om att vi i stort har rätt – eller ”rätt”, för till sist är det ju en fråga om personliga värderingar.

Men en äldre tradition bjuder faktiskt att det är skyltsöndag på första advent, att adventstiden är fylld av förberedelse och att själva pyntandet görs till jul.

Men jag är i grunden inte rabiat. Den som vill ha det på annat vis må alltså få göra det.  

Det som får mig att gå igång är dels det offentliga julraseriet, främst i stadens butiker och i de olika former av reklam som drabbar oss med orkanstyrka – jag menar, vi är just halvvägs i november och man är redan utmattad av det – dels är det en tendens hos många starta-tidigt-kamrater att hävda att deras sätt numera är det rätta.
Jag är svårt allergisk mot allting som andas den enda vägen.

Jag inser att det är en osäkerhet som talar hos dem, den utifrånstyrdes rädsla att trampa fel, men jag kan inte låta bli att bli provocerad av det.

Och alldeles särskilt när det paras med tankar om att man är djärv och rebellisk som vågar avvika från det som ”alla andra” gör.

Jag har skrivit om det förut, skall försöka att undvika att upprepa mig. Men jag har en fundering ändå.

Det handlar om ifall det faktiskt finns en tidpunkt som är för tidig att starta julpyntandet och julandet öht.

Jag tycker ju det. Jag tycker, enligt ovan, att förberedelserna för julen hör advent till – adventsstjärnan, adventskalendern förstås och de fyra ljusen, men också önskelistorna och julklappsköpen, julbak och julstädning och sådant; ingen lägger väl lutfisk i blöt längre eller gör egen juldricka, men ni förstår vad jag menar.

Och att huset sedan pyntas till själva julhelgen, granen tas in och ljusen sätts på plats, julljusstakarna kommer på borden, änglaspelen börjar snurra och vad det nu är för saker man har i just sitt hem. Och att julmaten serveras och pepparkakor och klenäter dukas upp.

Om allt skall trollas fram den 23 december, eller lite som det faller sig när dagarna står för dörren, är vars och ens fråga – givetvis kan det förstnämnda vara svårgenomförbart av rent praktiska skäl.

Men det bör inte ske i förtid.

Det är min bestämda uppfattning.

Men den möts alltså av mothugg. 

Det finns, heter det, ingen sådan förtid. Var och en måste få avgöra själv och det är ju så himla mysigt att tända adventsstjärnan och dricka glögg och käka lussebullar redan när det börjar mörkna på allvar runt Allhelgona – förlåt: runt Halloween.

Och lite julmuzak i butikerna får en ju bara att glädjas åt julen, eller hur?  Och granen tar man väl fram till första advent, senast? Annars blir det ju så kort, för till nyår skall ju allt vara undan… Man har väl inte julsaker på nyår, heller!?

Som sagt, var och en bör få avgöra själv.

Men finns det ändå inte en tidigaste tidpunkt?

Du som vill börja i slutet av oktober, vad säger du till den som vill börja vid Mickelsmäss?

Och vad är skälet till att någon annan inte skulle kunna dra igång när semestern är slut? Något borde man ju ersätta den numera bortglömda kräftpremiären med.

Och i så fall – då kan man väl börja vid Valborg?  Vårdagjämningen? Tjugondedag Knut? Eller kanske den 23 december föregående år…

Du ser.

Någonstans finns en tidpunkt där även du finner det orimligt.

Vi är överens om det.

Det som skiljer oss är endast och allenast när vi tycker att den tidpunkten infaller.

Tack för ordet.

Dracula - på bettet?

En nyskriven svensk opera. Det var inte i går.

(Nä, fast det var häromåret, nämligen Medea. Men nog om det nu)

Vad skall man säga?  Jag känner att jag är kluven mellan att bedöma det här som ännu en opera i raden, ehuru en svensk urpremiär med intressanta drag.

Eller att mest fundera över de saker som jag hör om samtiden – såväl dess bisarra barnsliga dragning till vidskepelse och kanske-finns-det-något som de befintliga institutionernas vilsna jakt på en ny publik.

En intressant sak är att när man lyssnar på musiken i lugn och ro hemma, så är det svårt att förstå vad som nu skulle dra en ny publik, ”locka kidsen” som medelålders människor uppenbarligen fortfarande tycks tala om.
Det är ganska traditionell modernism, fast inte sådär avskräckande svår, med en del exotiserande inslag, kryddat med lite klockspel och orgel och annat. Mycket är väldigt vackert.

Vi kanske kan ta avstamp där. I musiken.

Det är trots allt musiken som är det centrala i operor, även om man kan få andra intryck när man tar del av marknadsföringen för denna föreställning.

Och jag måste säga att jag gillar det här.  Musiken alltså.

Inget man nynnar med i

Det märks förvisso att kompositören är symfoniker i grunden. Orkesterpartierna är bland de starkaste. Men det finns även arior eller arieartade partier som är väldigt tilltalande, till exempel den elusiva Elisabethas inledningsparti som återkommer i slutsekvensen (lyssna längst ned i detta inlägg).  Och en kort liten duett mellan Mina och Jonathan. Och annat.

Recitativen är inte lika lyckade. Man får en del konstiga betoningar och inte så lite ryckighet. Klokt nog låter Borisova Ollas protagonisterna går över till rent tal ibland. Det fungerar, det blir ändå inte musikal av det hela.
Utom någon gång, som när Mina och greven mot slutet gaggar på om att de är "skapta för varann".

Men totalt är detta alltså absolut ett stycke som jag med glädje kan sitta och lyssna till här hemma. Inget man nynnar med i direkt, men vackert och någon gång brännande.

Dock väldigt svårt att tro att det rent musikaliskt skulle vara lättare att ta till sig än exempelvis Puccini eller Mozart.

Sångarinsatserna är stabila, och i fallet Elisabeth Meyer som Mina mer än så. Hon är riktigt riktigt bra.
Tror inte att vi har hört henne förut, även om hon tydligen har gjort såväl Pamina som Dona Anna här i Stockholm.
Klarhet och styrka i balans.

Och det är inget fel på vare sig Ola Eliassons greve Dracula (som får visa sin förmåga att sjunga i diverse egendomliga positioner) eller Joel Anmos Jonathan Harker heller.

Den enda jag har lite problem med är Cecilia Nannesons Lucy.  Jag älskar sopraner som far uppåt i registren, men det blir lite tunt ibland. Tycker jag.

Kapellet distinkt som alltid.

Detta med storyn

Men så var det detta med storyn

Stoker, Shelley, Poe och de andra trodde knappast på spöken och monster, de skrev sagor som underhållning.

Och som sagofigur är Dracula absolut trovärdig.

Även i Stokers sena 1800-tals-London. Det som då var nutid.

Men när det nu blir dåtid – här gestaltad med en för operascenen ganska hög grad av realism – fungerar sagan inte riktigt längre. Greven blir inte längre en ond projektion av undermedveten fruktan och fantasi mitt ibland oss, han blir en figur bland andra som man kan möta på mottagning eller kapplöpningar.
Det är i linje förstås med den samtida kulturens användning, där vampyrer och zombies är sådant vi träffar på redan i high school, men det förtar en rejäl del av sagomomentet och minskar den mytiska kraften.
Kvar blir en berättelse om någon som mötte en vampyr, ungefär som ett program på Kanal 7 där ett ”medium” berättar makabra detaljer för oss om ett vanligt hus på landet.

Jag begär inte trovärdighet av en opera (snarare tvärtom…) men om man skall syssla med det övernaturliga får man tugga i sig att det faktiskt inte är på riktigt.  Vampyrer finns inte. Zombies finns inte. TV-serierna är påhitt för att sälja reklam.

Det känns som att librettisterna också har haft vissa svårigheter med balansen; i ursprungsberättelserna är Dracula ond -  vampyrer och odöda är monster som måste skys och dödas – men i tv-seriernas värld är ett vampyrbett något ganska häftigt, en defloration på lite annat vis, men oh så spännande.

Här vacklar det

Besatt av blod

Draculas älskade genom århundradena, den som han egentligen söker när han uppvaktar Mina, heter alltså Elisabetha. Jag har inte läst Stokers bok, men mitt intryck är att hon inte förekommer där, åtminstone inte under det namnet.

Men det sägs att Stoker delvis inspirerades till Dracula-figuren av berättelsen om Elisabeth Bathory, som i likhet med den 150 år äldre Vlad Tepes mördade en massa människor, men som till skillnad från denne faktiskt också var besatt av deras blod.

När hon dyker upp i träsket av Dracula-tolkningar vet jag inte. Operans Elisabetha är en svårgripbar avlägsen figur med vackra sångpartier.

En sak jag inte begrep och  inte begriper i handlingen är Jonathan Harkers sjukdom. Han blir uppenbarligen utsatt för angrepp av både greven och dennes kvinnor vid sitt besök i Transsylvanien – om vi nu skall föreställa oss att det som händer är ”verkligt” och inte allting är en enda serie av projektioner. 

Men han blir inte det minsta vampyrisk. Bara sjuk och försvagad. 

Till skillnad från exempelvis Lucy som dör, och bifiguren Renfield som blir en råttslukande vampyr.

Och så något om Mina, som så lätt byter ut Jonathan mot greven.

Så länge hennes man är frisk står hon vid hans sida, och ifrågasätter väninnan Lucys aptit på världen. Men när Jonathan blir sjuk så är hon genast redo att leta efter något bättre. Varför inte en spännande greve från Transsylvanien? Hon kråmar sig under hans tämligen banala raggningsrepliker –”jag ser något i era ögon”.

Operahjältinnor behöver inte hänga ihop som figurer, det är inte det jag talar om. Kanske tvärtom – har man inte ibland i verkliga livet  snuddat vid figurer som gör sådana val som Mina?

Men det gör henne en smula mindre sympatisk i denna betraktares ögon. En ganska stor smula.
Och därför,  vilket är värre, mindre tragisk.

Hennes öde  i det inte alltför kristallklara slutet engagerar helt enkelt mindre.

Jaha, hon går under/återgår till livet/blir vampyr/uppnår ett nytt stadium…

Jaså.

Jag vet inte, jag

Om vampyrvurmen som uttryck för sexuell lust och längtan inte så mycket här. det skulle kräva en längre text, en essä som kanske borde skrivas av någon bättre skolad än jag. Man kan konstatera att det givetvis finns med här, men att det inte är det enda spåret.
Det kan handla om makt och erövring av den också – vilket givetvis i och för sig kan spela tätt samman med sexualiteten, men inte måste göra det.

Kanske spelar det en roll därvidlag att detta drama utspelas bland vuxna människor, inte bland high school-flickor. Jag vet inte.

Några ord också om uppsättningen i den del som inte handlar om musik. Mycket har ordats om iscensättningen med dess flygande figurer, upp&ner-sjungande sångare och ovana lösningar.

Och det är verkligen en hel del. Maskinerierna utnyttjas.

En del av det går lite förlorat för oss uppe på tredje raden,  men en del är fint. Jag som just varit på akvarium i Köpenhamn kommer att tänka på det,  när virvlande dukar och glidande projektioner flyter om varandra. Mitt sällskap tycker att det hela blir för mycket, men jag kan leva med det. Även om jag fortfarande inte vet om de små rått-dockorna som dras över scenen faktiskt skall vara skrattretande. (Det är de hur som helst).

Det hela blir också en sorts dansföreställning (där alla dansande inte är människor), till Borisova Ollas suggestiva musik.

Som sådan inte alls dum.

Men lockar det kidsen till Gustav Adolfs torg?

Jag vet inte, jag.

Elisabethas inledande aria

_____________________________________________

Tidigare operatankar under hösten:

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

På fågelhavet

Vi gjorde en utflykt. 

Kanske var det resans höjdpunkt. Vi åkte till Gjesvaer och tog en båt ut till fågelskären. 

Ingen av oss är det som en av sönerna kallar desperata fågelskådare. Men den som inte blir glad av att se en lunnefågel eller imponerad av en havsörn saknar något i sin utrustning.

Och det långsamma glidandet i det klara arktiska havet under fågelbergen är något som ger ett bestående intryck.

Jag är ingen fågelfotograf, och har inte heller riktigt utrustningen för det. Detta är turistbilder.

De avser inte att porträttera fåglar eller ge inblick i arternas egenheter.

Inte heller är de konstfotografier.

Min avsikt är snarast att ge en bild av stämningen, av känslan, att förmedla lite av upplevelsen av att som tämliga amatörer stå där på Lundekongens gungande däck och se allt detta och försöka ta in det

Vi utgick från Honningsvåg.  

Statyn av hunden tar emot skaror av resande på väg till Nordkap.

Och så vi, och några till,  mot en helt annan buss. Så småningom blev vi ganska många.

Men full blev bussen aldrig.

Vägen över Mageröya, ön där både Nordkap och Gjesvaer ligger. 

Den slingrar längs med kusten och över gröna fjällhedar och är en sorts sevärdhet i sig

In i dimman.

I Gjesvaer hängde fortfarande fisk på tork. Annars var den säsongen definitivt på väg mot sitt slut.

Som lutfiskätande svensk tänker man automatiskt "långa", men stor del av torrfisken är torsk.

Vi steg ombord på Lundekongen, omhändertagna -

- av skeppare Ole, som även fungerade som guide och pekade ut såväl fåglar som annat att fästa ögonen på under färden. 

Och fåglarna i all ära, de var förstås huvudsaken, men det var också spännande att byta det stora fartyget mot en betydligt mindre båt, där vågorna kändes och vattnet var nära, och man verkligen var ute.

De första som tog emot oss var skarvarna, de omstridda ålakråkorna, kormoranerna.

Här en ensam simmande. 

De är gamla bekanta till oss från Maasholm, men här fanns de i helt andra mängder -

- som gick omkring på skären som beskäftiga begravningsentreprenörer med händerna på ryggen,

Och så var det lunnefåglarna. 

Det är något med de där djuren. Det är inte bara den färggranna näbben, inte bara uppsynen som pendlar mellan komisk och vädjande, 

Det har länge varit en önskan att få se dem, på riktigt, i det vilda.

Och här var de.

Simmande, dykande, flygande.

Jag vet att just den här sista bilden är lite oskarp. Men det var den enda jag fick där en av dem faktiskt hade fångat en fisk.  

De är, som sina grannar i trakten, skickliga dykare och kan ge sig tiotals meter under ytan i jakt på föda.

Det här är dock den vanligaste bilden man får av lunnefåglar.

På något vis känns det som att de känner på sig att man riktar objektivet mot dem - och de dyker.

Förmodligen är det bara inbillning, kanske förstärkt av att dem man riktar objektivet mot är de som båten kommer nära.

 Eller så uppfattar de verkligen en reflex, en spegling, ett blänk, som varnar dem. 

Man kan aldrig veta.  Dyker kvickt som tusan gör de hur som helst.

Men där var ju inte bara lunnefåglar.

En väl så skicklig dykare är sillgrisslan

Hav fullt av fåglar - lunnefåglar, sillgrisslor, tobisgrisslor, tordmular, olika sorters måsar...

Nånstans skall ju alla dessa fåglar bo också.

Som tur är - och som ovanstående bilder antyder - är de inte särdeles rädda för trängsel.

Lunnefåglarna gräver sina bon i den sparsamma vegetationen på bergssidan, det ser ut som någonsorts omvända mullvadshögar -

- medan havssulorna tycks föredra radhusboende på klippkanten.

  

Dessa skickliga och eleganta flygakrobater var en helt ny bekantskap.

Inte så lite imponerande.

Men så var det detta med örnarna.

Ett häftigt skådespel är det. Jag hade aldrig sett havsörn förut, bara kungsörn och då på avstånd. Här fanns båda sorterna, och för en ornitologiskt ganska obevandrad är det inte alltid  helt lätt att avgöra vilken art det är man betraktar.

Och i grunden spelar det det inte stor roll

Mitt ressällskap anmärkte att örnarnas rörelsemönster när de satt på klipporna, betraktade omgivningen, flyttade sig stegvis, och sedan snabbt for iväg - att detta ganska mycket liknade katters sätt.

Något ligger det i det.

Till slut var det dags att vända åter

Men inte förrän vi sett några däggdjur också

En gång i förra seklets mitt togs den då tvåårige T till Skansen och kom hem ivrigt talande om att han sett "hälar och nallebönar och pippihågar", någonting han sedan ofta blev påmind om.

(Jag tror jag har nämnt detta förut i denna blogg)

Här saknades björnarna - till Svalbard är det ännu ett stycke - men sälar och pippifåglar var det desto mer av.

Gjesvaer väntade på oss i dimman

- med sina torrfiskställningar

- och sina mer välbekanta fågelsiluetter...

Tillbaka längs den slingrande och i dimljuset nästan trolska vägen över Mageröya, längs fjällhedar med betande renar och runt bergssidor vid fjordkanterna, till Honningsvåg och den väntande Nordlys.

- som tog oss vidare över det kalla blå havet.

Rapporter om resan i stort:

Vägen ut

Vägen hem

Köpenhamnshelg i bild

Ja, vi åkte alltså till Köpenhamn. Där blåste det.
Se bara hur till och med tornen böjs.
Annars var det en bra helg

Resans höjdpunkt var nog besöket på Den Blå Planet, det stora akvariet ute på Amager.
Arkitekturen är spännande och innehållet ännu mer, åtminstone för en akvarieälskare som jag.

Det är någonting samtidigt rogivande och lockande med akvarier. 

Men jag hade aldrig slagits av att rockor är en sorts undervattens-måsar.
Fantastiska djur.

Inne i en passage där man har akvarium över sig, under sig, runt sig. 
Hajar och rockor. Och diverse andra.
Det går visst åt 120.000 kg salt för att få rätt salthalt i detta enda, det största av Den Blå Planetens olika akvarier.

Och där var inte bara fiskar. Vi träffade bekanta från långt i norr.
Men lunnefåglar är lika motvilliga att låt sig fotograferas var de än dyker upp.
Kitsliga jäklar.

Ett något oväntat kulinariskt erbjudande vid Torvehallerna nära Nörreport 

Charlottenborgs palats vid Kongens Nytorv,  delvis byggt av återanvänt tegel från Kalö  på Djursland - där Gustav Vasa satt fången, ni minns.
I dag en modern konsthall - vi såg bl.a. intressanta verk av Yoko Ono.
War is over if you want it.

Bertel Thorvaldsen har skapat bilden av Jesus, Många människor vet i dag att det var just så som han såg ut ("Josefssons pojk", för att tala med Magnell). Så här såg till exempel foten ut.
Thorvaldsens museum är en fascinerande byggnad, vad man än tycker om antikiserande skulptur och avbildad gudom.

Sade jag att det blåste?
Granen på bilden är förstås inte den förste som kommit lite på sned i Nyhavn

Om man bor på ett hotell som heter Maritime - och det gjorde man - så skall man förstås åka båt -

- och det gjorde man. Flera gånger faktiskt.
Här ressällskapet på en liten rundtur i hamnen.

En annan båtfärd tog oss till den relativt nybyggda (2005?) operan.
Arkitekturen är slående, och faktiskt ställvis väldigt vacker
Salongen är inbyggd i ett väldigt träklätt hjärta, en ask i en ask.

Vindlingar på tredje raden.
Ljudet är dock bättre på tredje raden vid Gustaf Adolfs torg än på tredje raden i Köpenhamn.
Och föreställningen, då?  Tjavars, det finns nog skäl till att "Flickan från Västern" är en av Puccinis minst spelade.
Den behöver en halvlek för att alls komma igång.
Men väldigt fina sånginsatser på flera håll, särskilt Ann Petersen som Minnie. Och orkestespelet.

Och så här ser huset ut utifrån. Värre exempel på samtida arkitektur har förvisso skådats.

Men Danmarks guldålder inträffade som bekant för sådär 200 år sedan. Vi snuddade den vid en sväng på Glyptoteket och var alltså som hastigast inne hos Thorvaldsen, men gjorde också ett premiärbesök på den Hirschsprungske samling.
Här har A-L dock fått korn på bekanta från en tid något senare än den som kallas Guldalderen.- med en av PS Kröyers mer bekanta Skagenbilder i centrum.

Själv fastnade jag för motivet "Änglar på turistutflykt till Kinesiska muren".

- och inspirerades till en bild i klassisk guldalder-stil

Ja, vi klämde några wienerbröd och tog någon öl - och åt anka eftersom det var Mårtenshelg - och lite annat gott, men måltiderna tycks inte ha fastnat på bild.

Och så såg vi - på en pub, inte på plats - playoffmatchen Danmark-Irland.

"Lortekamp", det vill säga skitmatch, sammanfattade en av de andra åskådarna med instämmande från oss alla, danskar, irländare och svenskar. Den fick matcherna Sverige-Italien att framstå som underverk av individuell skicklighet, väloljat lagsamarbete och fotbollskoreografi.

Till sist återstod bara att ge sig av

...och återvända hem med en klassisk souvenir till minne av en minnesvärt möte under resan.