Om framgångssagor

Det finns en särskild sorts arketypisk historia som jag avskyr: den om hur någon reser sig med orden ”Jag skall visa er!” och sedan genom sin talang besegrar omgivningens motstånd och världens ogina förutsättningar och likt en ankunge med FågelFenix-gener flyger långt långt bortom även svanarnas sfärer.

Ni vet vilka jag menar. 

Rent fiktiva, eller ibland "ur levande livet". 

Ibland faktiskt i stort sett sanna.
Om hur hjälten eller hjältinnan oförstådd sliter och kämpar, blir motsagd eller kanske motarbetad, i sin ensamhet eller möjligen med stöd av en enda trogen vän eller käraste. 

Med sin idé, sin talang, sin förmåga, sin vision.
Och hur hen till slut oundvikligen lyckas och vinner halva kungariket och hela prinsessan och får sälja prylar till oss alla eller hänga guldmedaljerna om halsen eller vad tusan det nu är som livets mål är.

Jag avskyr dem, eftersom de alltid berättas baklänges.
De utgår undantagslöst från en av de få, en av de så försvinnande få som faktiskt har lyckats, som inte bara haft talang utan också lagt mer målmedveten möda och enveten träning – och som haft den tur som alltid skall till för att lyckas här i världen.

Jag avskyr dem, eftersom berättelsens själva förutsättning är att den som ropar de magiska orden verkligen kommer att lyckas. 

Därför att ingen ger också historien om den som rest sig och och kastat loss och avvisat omgivningens synpunkter med mantrat ”Jag skall visa er” eller dess tusen varianter – men som misslyckats, som stäckts, som aldrig nått någonstans.

De som kanske haft talang – eller ibland inte ens det, i denna självmedvetenhetens tid – men inte orkat med mödan eller aldrig haft turen. 

Alla de som blev kvar. Den bedövande massan av dem som aldrig lyckades.

The family man, who brings milk to your door, was probably almost a star.

Därför att berättelsen säljer den simpla och lumpna osanningen ”Du kan om du vill”.

Därför att saga kolporteras som sanning

Jag kom att tänka på detta när jag såg en engelsk deckare på tv, där ett litet stycke av handlingen faktiskt utgjorde ett sorts undantag. 

Det var en ung och framfusig journalist av den påträngande och skrupelfria typ som engelsk tv-dramatik älskar, som avfärdade en äldre och något mer eftersinnande kollega och tog avsked med orden ”Nästa gång du ser mitt namn är det på förstasidan!” – och som helt följdriktigt blev nästa mordoffer, i vänsterkryss.

Fullt så lugubert behöver förstås inte historien berättas, men jag tyckte det var lite befriande att få en påminnelse om alla dem som aldrig någonsin når fram, hur mycket de än sjunger sin egen lov.

Därför att talangen, träningen eller turen inte räcker till.

Därför att de  (fast de kanske  inte vill förstå eller acceptera det) egentligen tillhör de  många, oss många, som får odla den lott vi fått oss tilldelad efter bästa förmåga, och faktiskt aldrig kommer att förvandlar från ask- eller ankungar till bländande superstjärnor.
Men våra liv är också värda att leva, våra berättelser värda att berätta, vår värld värd att värna om.

Tycker jag.

Så gör de alla - i källaren

Det finns ganska många platser i Stockholm där man kan uppleva opera.

En av de häftigare är Olympiateatern på Västmannagatan, en liten källarlokal som vagt påminner om den där M gick på scoutmöten i sin barndom. 

Rör i taket, målad rå betong, brandskyddstunga dörrar.

Och en riktigt bra föreställning, när vi såg och hörde Così Fan Tutte i förrgår kväll.

Jag är som ni vet ingen musikalisk expert, som kan värdera röstklang och stämföring och sådant, men jag kan ju känna hur det låter.

Salongens tak

Och det låter bra. Med tanke på att det är en liten ensemble som spelar i en källarlokal i Vasastan närmast häpnadsväckande bra.

Man skulle kunna tro att spelplatsen skulle ”äta upp” ljudet och/eller slänga med diverse akustiska konstigheter, men därav märks inget, åtminstone där vi sitter på den lilla parketten – på, det måste medges, tämligen obekväma plaststolar.

Orkestern är nedskruvad till ett enda piano, men pianisten Samuel Skönberg, tillfälligt inlånad för kvällen pga sjukdomsåterbud, fyller ut rummet och det känns inte som att någonting fattas.

Lämpad för kammarspel

Rent praktiskt lämpar Così sig väl att spela här, för den är ett kammarspel med ett relativt begränsat antal roller – i grunden sex agerande – och utspelar sig i ett begränsat rum; inga drastiska beskärningar av handling eller annat krävs. Och en enkel scenografi som för tankarna till traktens antik- och vintage-affärers lager funkar fullt tillfredsställande.

I den intima miljön blir det på något vis naturligare att spela stycket som teaterfars än som högtravande opera med arialeverans vid rampen, och Olympiateatern gör så.
Cosi Fan Tutte är ju i grunden också en ganska fånig förväxlingsfars med låg trovärdighet i intrigen, osannolik psykologi hos de agerande och en i nutida ögon en smula dubiös moral.  Den får vara allt detta i källaren på Västmannagatan.

Det är ju i grunden Mozart det handlar om, inte librettisten da Ponte.

Att det inte hänger ihop gör inget. Att det låter fint är det viktiga. Och det gör det.

För oss som tredjeraden-ugglor är det ju öht lite ovant att sitta nära spelet, men inte ens på första raden på parkett kommer man ju aktörerna riktigt nära på Kungliga teatern. Det gör man här. Ett antal entréer och exiter sker mellan bänkraderna.  Och i paus köper man sin förtäring av Don Alfonso själv.

För det här är i hög grad gör-det-själv-teater.  Inte så att det låter amatörmässigt, eller känns det minsta taffligt. Tvärtom är själva skådespelet av hög klass, och de här och där inströdda talpartierna ger skjuts åt handlingen. Men det finns som sagt ingen särskild apparat bakom, inget maskineri som snurrar, inga skaror av scenarbetare.  Ensemblen sköter det mesta, vid sidan av själva spelandet.

Annorlunda Despina

Av aktörerna fäster jag mig främst vid Stina Lindberg som spelar Despina. Hon sjunger förträffligt och agerar med bravur.

Oftast spelas Despina, den intrigerande kammarjungfrun, som en i grunden tragisk figur som har lämnat sin bästa tid bakom sig men lever upp när hon får de båda flickorna att ”leva livet”.

En som kanske inte själv ser hur patetisk hon egentligen är.

Här är hon mera en som har kul. Och som absolut inte har något emot att sticka ut ett eller annat krokben. En modern människa av den sort som har ”carpe diem” intatuerat någonstans men inte har en aning om vem Horatius var.

Om det gör historien bättre, eller det minsta mer trovärdig, är en annan sak. Men Lindberg genomför det snyggt och konsekvent.

Även John Haque som spelar Ferrando gör det med den äran. Först tycker jag att han låter lite ansträngd, men efterhand som det utvecklar sig kommer han loss och i andra aktens kast mellan lycka och förtvivlan imponerar han – ehuru jag hela tiden blir lite förvirrad av hans Ardy Strüwer-liknande  apparation.

Men som sagt, hela ensemblen sköter sig väl.

Dock tror jag inte heller denna gång att de båda kärleksparen blir lyckliga i alla sina dagar.

Men det är en annan historia.

Sällskapet tar en kopp te i foaje´n i pausen

_____________________________________________

Tidigare operatankar under säsongen:

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

_______________________________________________

Vägen genom musiken till musiken

Ja.

Jag är naturligtvis en pop- och rock-kille.

Numera pop- och rock-gubbe.

Född samma år som Rock around the clock spelades in, började jag vakna musikaliskt just när Beatles slog igenom, och gick in i mina tonår blomstersommaren 1967.

Det följer med, det går aldrig ur.

Så hur hittade jag alls till den ”klassiska” musiken?

Varför har vi i dag abonnemang på både Operan och Berwaldhallen? Hur såg vägen dit egentligen  ut?

Det satt jag och funderade på när vi lyssnade till en pianokonsert av Brahms i Berwaldhallen härförleden (just Brahms är annars en av de tonsättare jag inte har just någon relation till).

Och jag tänkte att den vägen kanske är ganska allmängiltig för min generation. Eller tvärtom väldigt udda?  I vilketdera fallet värd att fundera lite över.

Kontraproduktiv indoktrinering

Tidiga försök att utsätta mig för klassisk musik – jag använder framgent ordet utan de citationstecken som annars känns naturliga – som Lille Petters resa till Månen på Operan eller den outhärdligt pedagogiska skivan Musikbussen fungerade inte, de var snarast kontraproduktiva.
Man merkt die Absicht…

Däremot smög en mer klassiskt orienterad musik in via popmusiken, när vi närmar oss slutet av 60-talet och barndomens övergång i ungdom.

Jag menar Fleetwood Macs Albatross  och Procol Harums Repent Walpurgis  är snarast klassiska musikstycken svepta i popens form och instrumentering (Procol Harum med direkt lån från Bach). Även Jethro Tulls Bourré  har varit hos Bach och vänt.

Och förstås stora delar av Nice´s ouevre – Rondo  är ett typiskt exempel. Och samma grupps America  var ju direkt hämtad från en klassisk kompositörs verk, låt vara högst modern.

Love Sulpture gav sig lite längre bak för lånet av Sabre Dance  (Chatchaturian)  medan Episode Six var ända hemma hos Mozart och hämtade Rondo a la Turca, under täcknamnet ”Mozart versus the rest”  

Stråkkvartetter dyker upp

Vid den här tiden spred sig också bruket att plocka in stråkkvartetter eller ibland hela symfoniorkestrar, med Beatles som vägvisare (det var innan syntarna gjorde detta onödigt).

Tänk A day in the life .

Och det spred sig in i gruppernas egen musik också.  Jag menar ett stycke som Saucerful of Secrets

från Pink Floyds andra LP är ju mera Darmstadt än Abbey Road – i alla fall dess första delar.  (Det avslutande partiet Celestial vocies är mer sakralt, också som befrielse efter kaoset i Stockhausens fotspår.)

Och jag för min del var som fjortis ute efter allt som var svårbegripligt och därmed – enligt min tonåriga världsbild – creddigt.
Där lades en grund.

Men nånstans där kom också lyssnandet till den ”rena” klassiska musiken. Det första jag verkligen lyssnade på var – typiskt nog – Bolero.

Och folk blev som galna

Enligt min mamma berättades det att folk hade blivit galna av att lyssna på Bolero. Det räckte absolut för att intressera mig.
Jag lyssnade och lyssnade, inte för att bli galen (fullt så pubertal var jag inte) men för att stycket fångade mig med sin strikta form, sin obeveklighet och sin liksom sjunkande väg framåt.

Jag kan fortfarande återkalla ekon av det när jag numera någon gång får höra Bolero. Även om så sällan sker, det verkar inte passa in i dagens moden.

På samma album – vi är i LP-skivornas tid – fanns ett par Debussy-stycken, det var En fauns eftermiddag och  något mer  Det blev att jag lyssnade till dem också, men de var inte riktigt min tekopp ändå -  jag är än i dag inte så mycket för impressionismens upplösthet, men jag vande mig vid att lyssna till instrumental orkestermusik.

Musik som ger huvudvärk

Huvudvärksskapare

Min mamma, som avskydde all musik som jag lyssnade till – hon klagade alltid över att hon fick huvudvärk av sådan där skränig popmusik, sådant som Leonard Cohen,  Simon & Garfunkel och Incredible String Band och dylikt som jag gillade vid denna tid – älskade Bruchs violinkonsert.

Det gjorde faktiskt jag också efter några lyssningar, jag gav henne den i födelsedagspresent någon gång i det tidiga 70-talet. 

Men jag måste erkänna att den flyter ihop med en violinkonsert av Mendelsohn  som jag spelade parallellt, och nästan ännu mer.

Dem älskar jag den dag i dag, fast jag vet att det finns de som anser Bruch pinsamt banal och Mendelsohn överdrivet romantisk. 

Your loss…

En annan tidig uppenbarelse var Tjajkovskijs pianokonsert, opus 23. Den satt jag nere i familjens nyss inredda källare och spelade gång på gång på allt högre volym. Det var nog det första renodlat klassiska stycke som liksom flöt in bland andra låtar jag lyssnade på – lyssnandet till Bolero var ännu en sorts expedition in i det främmande.

Melodi är min melodi

Den som nu kan sin musikhistoria ser att de här styckena har ett tydligt gemensamt: de har en klart urskiljbar melodi, en som man kan nynna på. Det gäller Bruch likaväl som Tjajkovkskij (och förstås Ravel).  Det är annat än Debussy det.

Sonatfixare

Till detta fogar sig också Appasionatan, som vår musikintresserade klassföreståndare lektor Samuelsson (känd som Svenne Stöt) spelade och föreläste om under en lektion. Om han fick in det under historia, svenska eller samhällskunskap, som var hans ämnen, är oklart  - men han gjorde det.

Sonaten gjorde starkt intryck då, men det dröjde tills jag återvände till den (och Pathetique och månskenet).

Det var också Svenne Stöt som tog oss med på skolresa till Österrike där vi fick gå på Staatsoper i Wien. 

Det skryter jag fortfarande med (även om jag inte direkt  föll för Die Frau ohne Schatten den gången. Eller egentligen någon gång).

Medan det alltså inte kan förnekas att det fanns ett märkvärdiserande snobbdrag som fick mig att glänta på dörren, så var det obestridligen melodierna som drog mig in genom den.

Väl där inne öppnades många nya salar.

Beethoven, Bach och...

I mitten på sjuttiotalet började jag varva inköpen av rock och folkmusik med klassiskt. Där var till exempel en box med Beethovens symfonier, men jag kom aldrig riktigt förbi de självklara, femman och nian.  Fast där är det ju fler som fastnat.

Skivan med Kreuzersonaten snurrade oftare, och även dess baksida med stråkkvartett av Bartok. Och då var vi plötsligt inne på något helt annat…

Bach förstås, mest orgelverken, jag hörde en triosonata på radio en sommardag som tog mig fullständigt, det var nästan som en yrsel.

Har försökt återkalla det ögonblicket men gått bet, jag är inte ens säker på vilken det var, men tror att det var BVW 525.

Senare även cellosviterna. Även dem älskar jag fortfarande. Det är nånting med hur form upplöses och ändå fortsätter att vara form – och melodin, den finns där och ändå finns den där inte. Vart tog den vägen?  Jo, där är den?  Eller - är det nu en annan?

Och cellon är helt enkelt ett väldigt njutbart instrument. 

Nånstans här också de båda örhängena av Pachelbel  och Albinoni. Det var på något vis Bolero om igen.  Eller om det är tvärtom. 

Creddvärdet var dock relativt lågt, liksom för Griegs fina Morgonstämning som en vacker flicka spelade en vacker morgon vid decenniets mitt.

Melodin stannade kvar längre än flickan.

Största geniet?

Det största geniet av dem alla, då? Tjavars, det var egentligen inte förrän operaintresset sprang ut i full blom som jag riktigt tog till mig hans musik.
Det stora undantaget var, förmodligen föga överraskande för den som orkat så här långt i texten, Requiet.
Allvarligt och svårt skall det vara – ingen jäkla kleine Nachtmusik inte.

Det finns en slinga i inledningen, i själva Introitus , ett par svindlande sekunder när rösterna stiger uppåt och uppå och – ja, det är något av det jag vackraste vet, alla kategorier, uppe där med katedralen i Chartres och dubbeljapaner i handboll och blommande fruktträd i hagmarker i maj.

Och sedan har det bara fortsatt.

In i operans värld kom jag huvudsakligen ledsagad av min hustru likt en annan Beatrice, men jag hade förstås nosat på det. Gösta Oswald, litterär idol under lång tid och på sätt och vis fortfarande, beskrev Didos klagan som "operalitteraturens skönaste aria" (ja, sådan var hans stil), och jag är benägen att ge honom rätt. Även om Puccini har åstadkommit några dängor som också är med där uppe. Den här till exempel. Eller denna.

Duger väl för mig

Med ålderns rätt är jag inte längre på sådan jakt efter det unikt creddiga, och Puccini och Mozart duger väl för mig.
Men med lite övning har jag lärt mig att ta in och uppskatta sådant som Börtz Medea, premiärspelad i fjol, och nu senast Borisova Ollas Dracula, som bortom vidskepelsetramset och det ängsliga jagandet efter "en ny publik" innehåller en massa fin musik.
De båda operagiganterna V och W från 1813 har jag dock aldrig riktigt tagit till mig. Den ene bjuder på lite för mycket trall och den andre på lite för mycket träsmak, för att beskriva det enkelt.
Om än det i enskildheter kan vara väldigt njutbart, hos båda två.

Det jag ännu inte riktigt nått fram till är den moderna elektoniska musiken (trots att jag snuddade vid den redan på 60-talet, jfr ovan Saucerful of secrets).
Det blir på något vis för stökigt eller stötigt eller störigt för att ge den vila jag på något vis alltid söker i musiken.
Detta är så mycket mer retligt som jag är personligen bekant med en av de mer framträdande på området.

Jag tror, nej jag vet,  att det delvis handlar om att man måste lyssna så mycket mer aktivt, så allt annat förglömmande. Men jag har så svårt att lyssna på musik på det viset. För mig är musiken en del i helheten runt om mig, ett viktigt stycke men inte det hela.

Men det kanske kommer. När jag blir äldre och klokare.

Jag menar, från Rock around the clock till Medea är det ju en bit...

Bilderna från sommarlandet

Ensam hemma några dagar i den nariga grå februari har jag roat mig med att sammanställa några bildsekvenser från ett av sommarens tillflyktsställen, Maasholm.
Varannan sommar, jämna år, under detta sekel har vi rest dit (med undantag för seklets allra första år - men däremot 1998).

Maasholm var också min sena barndoms och tidiga ungdoms sommarmål, och det dröjde länge tills jag återvände med familjen, eftersom jag inte ville utsätta den för sketchen nu-skall-vi-ha-roligt-som-pappa-hade-det-som-barn. 
Det kan jag nästan ångra nu, för när jag väl vågade mig dit igen gled det naturligt in i vår nutid, och det har som sagt varit ett stående inslag i våra somrar sedan snart 20 år.

Vi hyr samma lägenhet varje år och har ungefär samma saker för oss - äter fisk hemma i lägenheten eller på någon av byns restauranger, vandrar på vallen, ser på livet i hamnen, tittar på fotboll på TV (vi åker alltså i juni jämna år...) och gör en och annan bilutflykt. Någon gång till stranden om det är fint, men rätt sällan - där ligger barndomens förfärliga "kallt men skönt" som en bromskloss.

Bildserierna från de olika åren bekräftar just det: att det är ett återkommande tema med variationer.
Och jag inser fuller väl att de knappast har något större intresse för andra än de närmaste.
Kanske är det bara jag själv som är road.

Men vad har man då en blogg till om inte att roa sig?

Till bilderna har jag satt lite musik från nu och då, som på något vis anknyter och passar in. Jag har inte jagat bildklaff med orden; någon enstaka gång kommer den ändå, andra gånger blir det egentligen ganska tokigt. Men det är hur som helst inte tänkt att hänga ihop på det sättet.

Mest är det ett försök att känna lite sommar i februarisörjan.

(Edit: Tyvärr fick jag gå ned lite i kvalitet för att kunna lägga upp dem på bloggen. Det är väl Bloggers sätt att försäkra sig om att de verkligen bara intresserar de närmaste...  😒)

2016:

2014:

    

2012 (Kappeln och Maasholm):

2010:

2008, 2006:

2004 med mera:

Utflykter i trakten: Slesvig, Flensburg, västkusten, Schleimünde, Kappeln med mera:

Spretiga tankar i februari

Det förvånar inte att alla vill flyta ovanpå de andra. Det som förvånar är att det har gått att sälja in föreställningen att det vore möjligt.

                                                              *  *  *

En ofta bortglömd förklaring till tillvarons fallgropar: ju mer komplicerad den blir, desto större bli längtan efter enkelhet.

Och därmed enkla lösningar.

                                                              *  *  *

Att alla förändringar inte är förbättringar, det tror jag att vi kan vara överens om.
Men det är svårare att förstå att inte ens alla förbättringar är av godo. Det finns en gräns för hur mycket vi orkar och är redo att lära om, även om belöningen är att någonting blir ett stycke enklare, snabbare, bättre eller roligare. Omställning har alltid ett pris.
Jag misstänker att mycket av den utmattning som kännetecknar samtiden har sin grund här.

                                                              *  *  *

Precis som det finns vita lögner kan det finnas ett uppriktigt hyckleri

                                                              *  *  *

Besvikelsen hos människor som tillrättavisar en, när man lugnt och stilla medger att de har rätt.

                                                              *  *  *

Du tycker att det är galet så man har ställt till?  Minns då att det har blivit så just för att du aldrig sade ifrån!

                                                              *  *  *

Man tänker på Förintelsen och andra nazibrott, på Stalinterrorn, på Pol Pot-regimens mordorgier, och man ställer frågan: ”Hur kunde människor bete sig på detta vis, hur kunde de bli sådana?”

Och glömmer att de i någon mening alltid varit sådana, bara i mindre teknologisk skala. Grymheten, människoföraktet, utraderandet av de andra.

Och att en av förklaringarna är att vi valt att blunda för det, att vi så gärna velat att mördarna från förr skulle vara hjältar. Våra hjältar.

Segrarnas historia, offrens utplåning.

                                                              *  *  *

Man kan inte alltid vara rättvis. Men man kan låta bli att vara orättvis.

                                                              *  *  *

De flesta vill få behålla sin barndoms missuppfattningar

                                                              *  *  * 

Jag drömde i ungdomen om att få ägna mig helt åt mina egna ord, bli författare, poet. Det blev aldrig så.

I stället nådde jag ett annat tillstånd: att helt och hållet försvinna in i språket. Enbart vara ett bärande medium.

Och visst finns det ensorts poesi i det

                                                              *  *  *

Nej, konst kommer inte av att kunna. Konst kommer av att bjuda motstånd.

                                                              *  *  *

Nationalismens ”Vi har rätt, eftersom vi är xxxar (svenskar, danskar,  kroater, serber, katalaner…)”.
Den galenskapen. 

                                                              *  *  *

______________________________________________________

"Tillvaron är ingen tävling" - Spretiga tankar i november

"Människor dem inget märkligt händer är kanske de lyckligaste?"  - Tankar i oktober

Den som avfärdar andra människors liv som skräp hör själv dit - Spretiga tankar mitt i sommaren

Andra tankar

Fullt ös i Mykene - Elektra på Kungliga Teatern

Det var sista föreställningen av uppsättningen, åtminstone för denna gång, och på sätt och vis är det ju för sent att berätta nu. 
Likväl: Vi såg och hörde Elektra i helgen.

Richard Strauss har aldrig riktigt varit min tekopp. Jag vill gärna ha en och annan vilopunkt, en växling mellan dramatiken och ett lugnare tempo, och helst förstås här och där en aria eller ett orkesterparti som håller fast vid en melodi

Men det är ju inte Strauss sätt.

Han tycker om att blåsa på.

Elektra är som Wagner på speed, fast med körer och orkesterpartier bortklippta,  
Pukslagen går inte att räkna.

Dramatiska recitativ på dramatiska recitativ

Och detta i ett skådespel där egentligen ”inget händer”.

På Kungliga Teatern påtagligt manifesterat genom att hela den nära två timmar långa enaktaren utspelas i samma scenbild, som endast vid ett par dramatiska tillfällen varieras genom ljussättningen – på ett förvisso mycket effektfullt sätt.

En handfull personer dominerar dramat. I inledning och avslutning förekommer några mindre roller men annars är det ett kammarspel för fyra i en dysfunktionell familj.

Från Sofokles till Freud

Basen för operans berättelse är Sofokles pjäs med samma namn, en av tragedierna i serien om de ödestyngda Atriderna i Mykene, ett släktdrama som lockade alla de tre stora tragöderna till gestaltning.

Sofokles pjäs bearbetades av diktaren Hugo von Hofmannsthal  och blev med  rejäl inblandning av Strauss alltså till denna opera för drygt hundra år sedan.

Långt i bakgrunden skymtar historien om Ifigenia, dottern som offrades av Agamemnon för att få vind att resa till Troja, men den är fjärran och bara knappt antydd.

Den dominerande bakgrunden är mordet på Agamemnon och hans följeslagare när han väl kom hem från det långa kriget.

Spelet tar sin utgångspunkt i kampen mellan det mordets anstiftare, hans hustru Klytamneistra, och parets dotter Elektra, som helt gått upp i sin saknad efter fadern och sin vrede mot mördarna – modern och hennes till make gjorde älskare Aigisthos.

Det är Elektra som ser till att ingen kan glömma.

Det har kostat henne ställningen som upphöjd kungadotter och gjort henne till en illa tåld utkantsfigur vid hovet.

Men hon håller fast.  Vid sin vrede, sin saknad och sin utkantsposition; Hofmannsthal gör henne utan tvivel en smula galen, någonting som knappast återfinns hos någon av de tre tragöderna.

Det är förra sekelskiftets Wien lagt över 400-talets Aten och bronsålderns Mykene.  Farbror Freud finns i bakgrunden.

Väsentligen ett kammarspel

Väsentligen är det alltså ett sorts kammarspel kring tre kvinnor.

Förutom Elektra själv och modern Klytamneistra ger Hofmansthal och Strauss en huvudroll åt Elektras yngre syster Chrysothemis, som bara skymtar förbi som hastigast hos Sofokles.

Här representerar hon den mer traditionella kvinnorollen, hon vill lägga familjens blodiga historia bakom sig, vill ut från det instängda palatset för att gifta sig och få barn. Hennes hållning är den mot vilken Elektras vilda hämndbegär står ut i relief.

Chrysothemis sjungs med bravur av för oss tidigare obekanta Cornelia Beskow, som får välförtjänta hyllningar efter föreställningen. Det gäller i samma mån Irene Theorin som ror den svåra Elektra-rollen i land väl.  Hon står på scenen i nästan varenda en av dramats 105 minuter, och har att agera i en statisk scenbild med noll rekvisita – och ett erkänt krävande partitur.  En imponerande prestation av en stjärna som brukar gå under radarn.

Katarina Dalayman sköter som alltid sina kort väl, i sin elaka-styvmodern-uppenbarelse.

Som framgår är det en kvinnorösternas opera, vilket ju alltid tilltalar mig. Men som också redan antytt skulle jag för min del gärna ha en eller annan klassisk aria eller något lugnare orkestermellanspel att rasta vid.

Här är lite för mycket expressionistiskt utspel och stora gester för min smak.

 (Det är ju grejen med de grekiska tragedierna, att deras våldsamma passioner och blodiga uppgörelser på något sätt alltid levereras i balans, på något vis distanserat. Som om vi hade fått låna gudarnas blick en kort stund).

Men det är Richard Strauss, det här.

Något med männen

Det är något med det där, att männen är frånvarande. Det är verkligen kvinnornas scen.

Den mest närvarande mannen är paradoxalt nog Agamemnon, som Elektra åkallar och framkallar så gott hon kan. Den här pjäsen handlar, kan man säga om följderna av mordet på Agamemnon.

Allt är ju en följd av något annat, och allt ett förspel till något i denna mytiska värld.

Även Orestes och Aigisthos, som båda faktiskt framträder på scenen, den senare dock bara snubblande in för att bli mördad, den förre däremot i några av föreställningens starkaste scener, är mest närvarande genom sin frånvaro.

Orestes, tidigt bortsänd i exil från det mordiska hovet i Mykene, och osäkert oscillerande mellan levande och död, omtalas mer än han tilltalas.

När han väl anländer och avslöjar sin rätta identitet är handlingen vid vägs ände; bara de hämnande morden återstår.

Dem utför Orestes utan den hjälp från Elektra som systern ställt i utsikt. Hon har gömt undan och sparat den yxa som dödade fadern, för att den skall komma till användning vid hämnden, men i det avgörande ögonblicket ger hon den inte till Orestes. 

Yxan blir kvar oanvänd på palatsets gård. 

Detta betonas tydligt, men jag är inte människa att begripa vad det skall säga oss...   Förmodligen något subtilt psykoanalytiskt. Sånt låg i tiden. Men mig går det förbi.

Och inte heller förstår jag varför stackars Elektra har försetts med en vanlig hederlig svensk vedyxa istället för den mykenska dubbelyxan som jag föreställt mig.  Det är nog väldigt djupt.

Kommer stormande

Orestes kommer alltså in stormande, finner systern, röjer sin identitet och slår ihjäl mor och styvfar. Det finns i just denna föreställning en ironisk tvist i att rollen sjungs av en för dagen från Göteborg influgen ersättare – vars namn jag tyvärr missat -  för den ordinarie som är Ola Eliasson. 

Jag blir alltid imponerad av stand ins, som kan kasta sig på flyget och göra en krävande operaroll. Sjungandet är en sak, det är förvisso svårt, men musiken är ju den samma i varje föreställning; det verkligt svåra måste vara agerandet i en redan befintlig uppsättning.

Det gör vår Orestes lika väl som sjunger.

(Kanske är magi inblandad. I alla fall uppgav operachefen att man använt en flygande matta för att få sin Orestes till föreställningen i tid.)

Men annars är det i agerandet som föreställningen har vissa problem. Det hänger paradoxalt nog samman med den geniala dekoren: Två stora röda block som kan vara borgmurar, med en smal gång emellan, igenom vilken de agerande går in i palatset. Från det inre hör vi i slutskedet morden begås, men ser dem gör vi inte; däremot skruvas det blodröda ljuset upp när de sker.

En smula tröttande

Det är snyggt och smart och sammanfattande. Men det lämnar en väldigt begränsad yta med väldigt begränsade möjligheter för de agerande att agera.

Och det är ofrånkomligt att det blir ett visst överskott av dramatiskt förtvivlade gester och tydligt uppvisad extas. Det är knappast vare sig regissörens eller aktörernas fel; det går helt enkelt inte att komma undan. Men någon gång blir det en smula tröttande.

Så är det, för mig, med hela föreställningen.  Det är bra och det är häftigt och det är stora gester och starka känslor och fullt ös.

Men någon gång blir det en smula tröttande.

_____________________________________________

Tidigare operatankar under säsongen:

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

_______________________________________________

Här en uppsättning av många som finns att hitta på youtube:

Den bästa jag stött på är nog annars den här, med bland andra Nina Stemme och Anna Larsson, men det youtube-klippet har först drygt tio minuters introduktion till Wiener Staatsoper och avslutas med en kvart av inropningar.  Dessutom har den ingen text, vilket krånglar till det för en förstagångslyssnare som vill begripa åtminstone någonting vad det handlar om.