Dags att flytta hela året

Efter att ha tagit del av otaliga litanior om hur tiden är hur led när det gäller vädrets tidtabell, med längtansfulla ehuru ohistoriska suckar efter vita jular och kanske bättre förankrade efterlysningar av vårvärme, så har jag ett enkelt förslag.

Låt oss flytta året.

Väderleken kan vi inte göra något åt – i positiv mening. 

Att vi är i full färd med att sabba klimatet vilket ger oss värre väder på alla ledder är en annan fråga, även om allt förstås hänger samman.

Och vårt läge här uppe inunder polen är också fixerat.

Men årsräkningen. Den kan vi fixa med.
Den är trots allt bara en konvention. Som dessutom har förskjutits under seklerna, dels på grund av finesserna i planeters och stjärnors rörelse, dels av mer jordnära historiska skäl.

Och ruckar på tiden gör vi ju, till allmän förargelse och ingen nytta, två gånger om året redan, när vi i mars kastar bort en timme som vi sedan får söka reda på i oktober igen.

Så varför inte ta ett större grepp?

Vi byter år mot år den 31 december, gång på gång. Men inget särskilt händer då.  Ljuset ändras inte, vädret är än si, än så, under årens gång. Det är som sagt uppenbarligen en ren konvention.

Sedan firar vi midsommar när sommaren så smått har börjat komma – i alla fall de flesta år.

Och varenda november/december är medier, sociala och gamla, fulla av folk som gastar om en vit jul och hur de tror att det var förr (när det i själva verket var precis likadant).

Sverige är som bekant ett avlångt land vilket blir alldeles särskilt tydligt i årstidsskiftningarna, men saken är den att vita jular har aldrig varit särskilt frekventa här nere där de allra flesta av oss bor.

Till Stockholm kommer oftast vintern i januari eller till och med februari. Den här säsongen är förvisso extrem när högvintern uppenbarade sig först i mars – men inte så extrem som det kan förefalla vid en blick på Facebook.

Och likadant med våren. Mars är inte ens normala år någon riktig vårmånad att njuta av.

Så.

När vi nu inte använder solståndsdagarna, med nyår på vintersolståndet och midsommar vid det astronomiska sommarsolståndet, så kan vi väl anpassa året efter klimatet?

Låt oss alltså flytta året förslagsvis en månad.

Då hamnar julen i vad som i dag är slutet av januari. Utsikterna till en vit jul i Mellansverige (obs för missriktade besserwissrar: att skilja från ”mellersta Sverige”) är betydligt bättre.
Om det är en nackdel att det blivit något ljusare är för var och en att avgöra, men jag har aldrig hört någon klaga på att det är alldeles för ljust i slutet av januari.

Och så kommer midsommaren i slutet av juli, när sommaren verkligen står på toppen. Förvisso har juli namn om sig att vara regnig, men en titt i tabellerna säger att skillnaden mellan de tre sommarmånaderna är mycket liten på de flesta håll.
Och att juli är varmare än juni är ett faktum.

Vad finns att tveka om?

Tjavars, om det nu blir en månad över i samband med bytet?  Då tycker jag att vi alla tar semester. Det har vi gjort oss förtjänta av, som lever i det här klimatet.

Spretiga tankar i mars

När jag var yngre tänkte jag inte lika ofta på att varje dag i livet är en dag närmare döden.

                                                           * * *

Att bekymra sig om jämställdheten i kungafamiljen kan vara en av de knäppaste politiska hållningarna i samtiden.

                                                           * * *

Det är inte ovanligt att människor föreställer sig att saker och ting verkligen heter på ett visst sätt, men sedan kallas lite olika på skilda språk. Hittills har man dock tänkt att det verkliga begreppet är det egna språket.

Svenskar är de första som föreställer sig att det egentligen heter som på ett annat språk

                                                           * * *

Människor som tycker att de självklart har rätt till samma saker som andra har – men inte har en tanke på att andra skulle kunna ha samma rätt till det som de själva har.

                                                           * * *

I denna värld av fladdrande åsikter och braskande känslor är det lite av en paradox hur många som inte själva vågar tycka nånting, utan måste få reda på ”hur det är”.

                                                           * * *

Först nu har jag förstått varför det var så viktigt för den svenska offentligheten från höger till vänster att utropa att Donald Trump inte var det ”verkliga USA” (vilket ju var just vad många av hans anhängare menade att han var).
Det är så enkelt: I Sverige är ju allt som kommer från USA rätt och efterföljansvärt.

Det är det nya. Och det nya är det som vi jagar. 

Men Trump går utanför. Han är uppenbart icke-bra.
Således kan han inte riktigt vara USA.

Elementärt, doktorn.

                                                           * * *

Unga har alltid skrattat åt äldre, eftersom de saknat den erfarenhet som får skratt att fastna i halsen

                                                           * * *

Tidens plåga: alla dessa jagsvaga individualister

                                                           * * *

Det är inte Storebror som tränger in i våra liv.  Det är vi själva som fläker ut dem.

                                                           * * *

1900-talets misstag: att man trodde att man kunde förändra människan genom att förändra strukturerna

                                                           * * *

En av de egenskaper som tydligast karaktäriserar civilisation är förmågan till uppskjuten behovstillfredsställelse. När vi nu ser hur snabbt den eroderas – vad händer med civilisationen?
                                                           * * *

Det är tämligen välbekant att klimatförändringen inte fortskrider linjärt utan kan göra språng,  och nå så kallade tipping points, liksom att delar av de förändringar den medför kan väntas vara irreversibla.

Jag är ganska övertygad om att detta i lika mån gäller det mänskliga klimatet.

                                                           * * *

  

I valet mellan musik som talar till hjärnan och musik som talar till fötterna väljer jag – musik som talar till hjärtat.

                                                           * * *

  

Det är ingen idé att försöka bli riktigt bra på någonting. För det är alltid nån jävel som vill vara bättre och skall sätta sig på en.

                                                           * * *

_______________________________________________

Tidigare tankar:

"Man kan inte alltid vara rättvis. Men man kan låta bli att vara orättvis" - Spretiga tankar i februari

"Tillvaron är ingen tävling" - Spretiga tankar i november

"Människor dem inget märkligt händer är kanske de lyckligaste?"  - Tankar i oktober

Den som avfärdar andra människors liv som skräp hör själv dit - Spretiga tankar mitt i sommaren

Andra tankar

Genombrott eller comeback?

Hon heter faktiskt Christina Nilsson.

Och hon fyller hela salongen med sin rena sopran.

Det är nästan för bra för att vara sant.  Vi kan inte låta bli att skratta lite.

Förhoppningsvis kommer ingen att trampas ihjäl när hon sjunger, men jag tror att grevinnan Casa de Miranda från Snugge skulle vara stolt över sin namne, som sjunger titelrollen i Aida med sådan bravur.

Annars är det inte mycket att skratta åt i den sorgliga berättelsen om den etiopiska prinsessan, som just nu spelas vid Gustav Adolfs torg.

Trots det råder en glammig stimmig stämning med revyapplåder. Lite oväntat, och det gör tyvärr att ovationerna efter Christina Nilssons helt strålande O patria mia inte riktigt skiljs ut från det slentrianmässiga klappandet i alla tänkbara pauser.

Tre stycken

Aida har tre stycken som står ut, som man kanske känner igen sedan förut. Ett av dem är sannolikt operalitteraturens mest gnolade slagdänga.

Alla hanteras förträffligt denna kväll. Den oss tidigare obekante Ivan Defabiani levererar en oklanderlig och engagerande Celeste Aida.
Hovkapellet sätter – förstås – en klockren version av Triumfmarschen – fast man undrar lite hur de skall hantera det om kungafamiljen skulle få för sig att vilja lyssna till denna prinsesshistoria, eftersom man positionerat de tre aida-trumpeterna i kungliga logen. Effektfullt, men som sagt, väldigt opraktiskt om majestäterna skulle bli sugna på underhållning.

Men de stannar måhända hemma och följer Mello, vad vet jag.

Kvällens behållning är dock O patria mia som i Christina Nilssons tappning är helt hänförande – jag hittar inget annat ord.

Hennes insats där kan vara det bästa jag har hört i huset sedan Yana Kleyn gjorde Signore ascolta för ett antal år sedan. I nivå, faktiskt.

Jag har redan uttryckt min förundran över att den ena duktiga sopranen efter den andra stiger fram på scenen. Nu händer det igen.  Och detta är bestämt ett riktigt kraftfullt genombrott.

Hon ställer den alltid pålitliga Katarina Dalayman i skuggan, Dalayman som annars gör en riktigt riktigt bra Amneris och plockar ut all plåga som tänkas kan ur sista aktens tvivel och ånger.

Man kan spela Aida som ett existentiellt drama, där de båda huvudkontrahenterna slits mellan kärleken till varandra och kärleken till sina respektive fosterländer, ett där osäkerheten och vacklan dominerar. Så inte här; här är deras kärlek så dominerande att valet är uppenbart träffat från början. Handlingen skildrar snarast den obevekliga vandringen mot undergången och de (paradoxalt slumpmässiga) tillfälligheter som knuffar på den.

Mera Sofokles än Sartre, så att säga

Det känns helt riktigt

Fast i mall - nästan

Jag märker att jag nästan fastnat i en mall när det  gäller operaföreställningar. Sångligt är det bra eller väldigt bra eller nån gång lite blandat, Kapellet gör alltid en fläckfri insats, bland har man gjort något kul med dekoren – men så, gud hjälpe mig, är det själva uppsättningens idé, iscensättningen, den bärande tanken eller bara den yttre gestaltningen.

Och nu är vi där igen. Den här gången är det kostymeringen och utstyrseln.

Jag har inget emot om man försöker förflytta ett gammalt stycke in i samtiden, fast jag personligen finner det onödigt, och tvivlar på att ”det lockar ny publik” eller ”talar till de unga” eller ”förvandlar det till ett drama för vår tid” eller vad den aktuella frasen nu är. Men då skall det göras konsekvent och genomfört. Så att vi faktiskt befinner oss här och nu.

Inte heller har jag några problem med att man slänger in någon avsiktlig anakronism, som verfremdungseffekt eller bara for the hell of it.

Men det här mittemellandet. Nej tack.

Folk med automatkarbiner samlas inte vördnadsfullt runt präster som åkallar Isis när etiopiska styrkor hotar Memfis och Tebe. Världen funkar inte så.

Scenografin är som ofta fyndig och egyptiskt enkel, även om templen ibland kan verka gjorda mer av masonit är sten. Mycket maskineri är det, och det är alltid kul.   Inledningsvis blir jag inte riktigt klok på varför olika aktörer befinner sig just där de gör, men det ger sig.

Det hindrar inte att det är en mycket sevärd – och framför allt hörvärd – föreställning

Ni vet väl förresten att Aida inte alls uruppfördes i samband med Suez-kanalens invigning?

Glampublik på tredje raden

Christina Nilsson sjunger O patria mia vid säsongsupptakten 

på Gustav Adolfs torg 2017.

Bra, men inte något i närheten av vad hon gjorde på torsdagskvällen:

_____________________________________________

Tidigare operatankar under säsongen:

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

Bokfetma En smula självkritik

Någonstans har jag läst att en av förklaringarna till fetmaepidemin är att människan helt enkelt är konstruerad för knapphet. Naturen hade aldrig förväntat sig att vi som art skulle komma att leva i en överflödssituation där vi hade fri tillgång till näring. 

Därför är vi programmerade att äta när det finns något att äta. Och hos vissa, hos många, är de spärrar som civilisation och sunt förnuft lägger på oss inte tillräckligt starka att bryta det. Dessutom har vi utvecklat en förmåga att samla på oss fett på kroppen, i beredskap för magrare tider, som vi öht inte kan bryta med aldrig så mycken vilja.

För min del upplever jag något liknande på kulturens område. Obs att jag inte vill göra mig lustig över folk som kämpar med övervikt och fetma, inte det ringaste – utan jag menar att det faktiskt är något liknande. Inte samma sak, för två saker är aldrig samma sak. Då skulle de inte vara två saker.  Men något liknande: en sorts hungrig åstundan att samla på mig när chansen finns.

Till exempel – utöver alla böcker som jag har som faktiskt har läst, och enbart behåller för att eventuellt kunna läsa i dem igen, och för att det är trevligt att veta att jag kan göra just det, så har jag cirka en hyllmeter och två bärkassar som är den uttalade kategorin ”Olästa böcker – närmast i tur”.

Och ändå – ändå kunde jag inte motstå att titta in på biblioteket och kasta en blick på deras hylla för böcker som bortskänkes, när jag nyss passerade där.

Väl där nöp jag mig i armen, tog mig samman och vände om. men slogs också av just detta. Med hungern långt bortom behovet. 

Det är likadant med musik. Vi lever i ett överflöd av tillgänglig musik, jag har på vinyl och cd och i datorn musik att lyssna på i åratal utan att behöva upprepa mig – och detta i en värld där Spotify och Youtube och diverse andra tjänster ger mig tillgång till mångdubbelt mer. Men ändå samlar jag, letar efter nytt, lägger till i förråden, kompletterar och bygger ut.

Och ja, jag har samlat på fler korsord än jag lär hinna lösa i min livstid. Även om jag mot förmodan sitter där i fåtöljen och grubblar över lodrätt och vågrätt även på andra sidan 90.

Det är naturligtvis någonting annat.
Men det är inte något helt annat.

Det skall jag tänka på nästa gång jag frestas av tanken att se ned på någon som kämpar med sin fetma.

Marsbilden: Skuggorna på isen

Månaden mars är inne   Växlingens och förväxlingens tid, skuggorna på isen och skuggorna under isen

Hur länge ligger isen kvar?

Det kan ingen säga   

Det enda vi vet är att isen till sist varken bär eller brister

Mörkt under ytan   Mörkare längs sprickorna   Blankt mörker, opålitligt

Opålitlig är all tid.

                                                                                                                             Vid Ljusnan


___________________________________

Februaribilden:  Vad himlen är

Januaribilden: Nya utsikter

Decemberbilden: Ett ljus - men vilket?