Utan textmaskin mot undergången

Det var länge sedan jag skrev något efter ett operabesök, men nu tänkte jag ta mig samman, eftersom det handlar om ett helt nytt och obekant stycke – Mikael Karlssons och  Royce Vavreks ”Melancholia”, byggt på Lars von Triers film med samma namn.

Handlingen är snårig på operavis, men det handlar i alla fall om två systrar som inte är alldeles samspelta för att uttrycka det milt, av vilka den ena är alldeles nygift (uppträder i brudklänning med milslångt släp i inledningen) och lite familjeförvecklingar kring dem.
Och så jordens undergång, ja.
Krossad av planeten Melancholia som under handlingens gång närmar sig allt mer för att till slut krossa vår planet i ett magstarkt slagverks-crescendo.

Och den visades som rubriken anger utan någon text. Om detta var av tekniska skäl eller för att någon tyckte det var bättre så är oklart.
Kanske ”behövs ingen text” när man sjunger på engelska? Vi är ju så "språkkunniga" i det här landet.

Jag trodde att textens bortfall skulle göra det lättare att fokusera på musiken, att den skulle ”synas” bättre, men så  var det knappast. Allt blev bara mera oklart. I alla fall för mig.

Två halvor

Det här stycket sönderfaller i två halvor. Lite hårdraget kan man lika gärna inta sin plats först efter pausen.

Den första delen med bröllopsfest, firande i frack och på skilda sätt sliriga föräldrar till huvudkontrahenterna är eventuellt ett intressant stycke skärskådande av borgerligheten, men blir tämligen oförståeligt utan text  - eventuellt även med.

Stundtals lyfter musiken, men inte så ofta. Inte ens Ann-Sofie von Otters vingliga brud-morsa lyckas riktigt engagera denne åskådare.

Men efter paus.
Då händer det saker.
Storfamiljen lämnar plats för ett kammarspel med  de båda systrarna i centrum.

Exakt vad de talar om och vad de vill förblir oklart, men jäklar vad det låter om Lauren Snouffer och Rihab Chaieb när de drar igång sin duett ett litet stycke in i andra akten.

Inte för att de slarvat bort något tidigare, men nu blir det allvar.
Även vidhängande tenor gör sitt jobb.
Andra avdelningen innehåller också flera fina partier med kör och orkester i olika grader av samspel.

Bryter samman

Tonspråket  är mestadels tämligen traditionellt och i stora sjok väldigt vackert, särskilt körerna; samtidigt enstaka inslag av fri jazz eller mer modern konstmusik och ibland en blinkning åt musikaler, främst före paus.

Och kanske kan man säga att musiken helt bryter samman – spoiler alert! – i slutscenerna som (väl?) gestaltar jordens undergång. Även om det, särskilt  i dessa krigstider när man inte längre får ta med sig handväska in i salongen mer får en att tänka på bomber än på krockande planeter – och absolut håller på för länge för denne bedömare.
Man kunde hämtat lite inspiration från TS Eliot, där.
Kanske hade det varit annat om man haft lite koll på handlingen,  men – för mycket är för mycket, hur som helst.

Som ofta i denna lokal bjuds på kul scenografiska lösningar,  även om jag inte vet om de särskilt hjälper mig att ”förstå”.

Öht förstår jag som framgått  inte mycket av handlingen; mer än någonsin på operan kommer varje nytt moment som en överraskning.  Ibland så att det liksom ändå fogar sig till föregående scen, ibland – som när ett par herrar med hjort- och älghorn dyker upp, dansar, och försvinner – helt utan uppenbar koppling.

Med tillgång till text kanske det hade klarnat, eller om man hade sett filmen vilket jag alltså inte har. Nu blev det helt absurt, på ett sätt jag inte riktigt tror var avsett.

Rätt val

Men som helhet absolut bättre än förväntat och en väl använd sen-eftermiddag i novembermörket.
Att jag valde den i stället för fotbollsmatchen som gick nästan parallellt kändes bra, med tanke på det tråkiga resultatet där…

 

________________________________________________

Gamla operatankar:

En chans till - Jolanta & ja

Bra gjort - La traviata

Två tredjedelar fraser - Kung Roger

Carmen förflyttad - men vart?

Helgjutet om den tragiske narren (Rigoletto)

Tristessa - Extra allt!

Säsongspremiär i Nagasaki (Mma Butterfly)

Spretiga tankar i dödandets tid

       

Så fort man hävdar att ändamålen helgar medlen sviker man människan.
Och om man inte gör det – då utlämnar man sig till dem som gör det.
Konflikten olöslig.

                                                          *  *  *

Vi talar med rätta skräckfyllt om vad som händer med klimatet på planeten. Men lika hotande är vad som händer med det mellanmänskliga klimatet.
Tilliten smälter fortare än polarisarna.
Människor ser inte varandra i ögonen längre

Und der Teufel lacht dazu

                                                          *  *  *

Man skall alltid vara ytterst skeptisk mot folk som själva beskriver sig som ”förnuftiga”.

                                                          *  *  *

När man ser konflikterna i världen är det ändå skönt att veta att vi inte har några flammande nationalister i Sverige.
Reaktionära och ofta fascistoida populister, ja - och det är ju illa nog.
Men några riktiga nationalister har vi ju inte.

                                                          *  *  *

Alltså, jag kan på sätt och vis begripa de där som vill kasta ut alla invandrare, utrota feminism och klimataktivism och sätta misshagliga i läger; det är motbjudande och otäckt så det förslår, men det hänger på något vis ihop med en sjuk renhetsdröm de har.
Men de här som bara vill slå sönder samhället, avveckla allt som är gemensamt, som vill krossa tilliten både till institutionerna och människor emellan, som vill bryta ner regler och överenskommelser och göra den starkares övervåld till rätt – det kan jag inte ens sätta mig in i intellektuellt.
Min förmåga till förståelse tar slut där.

                                                          *  *  *

Hittills i historien har det alltid funnits mot-rörelser.
Men det är slut med det nu. Härifrån rör vi oss bara åt ett håll

*  *  *  *  *  *

Svensk skoldebatt: Hur skall vi hantera det faktum att alla ser att kejsaren är naken, utan att behöva ge honom kläder?

                                                          *  *  *

En lite underskattad sak är efterklokheten.
Alltför ofta jämförs efterklokheten bara med för-klokheten; och det kan förstås vara befogat.
Men lika befogat är att jämföra efterklokheten med efterdumheten.

                                                          *  *  *

De här människorna som tycker att kulturen skall vara nyttig – man kan inte bemöta dem med att försöka visa kulturens nytta för dem.
Man måste klargöra att den ”nytta” de talar om bara är en ekonomisk vinst, någonting i en redovisningskolumn.
Eller ännu tydligare: hur mycket av planetens resurser vi förmår förbruka.

Verklig nytta kan sällan mätas, och definitivt inte entydigt och exakt.
Vad gör naturen för ”nytta”?  På vilket sätt bidrar språket till ”nyttiga” företagsvinster?
Är kunskaper bortom de enkla arbetsrutinerna ”nyttiga”?
Är demokratin egentligen ”nyttig”?
Nej, problemet i Norrköping och annorstädes är faktiskt inte att man kräver att kulturen skall vara nyttig.
Det är, att man inte ser att den faktiskt är det!.

                                                          *  *  *

Språkvetarna/vårdarna som inte riktigt hänger med och envist upprepar, ”nej det är ingen fara med US-amerikanskans inflytande på svenskan. lite lånord har vi plockat upp förr”

– de ser inte  a) hur snabbt utvecklingen går jämfört med tidigare perioder, och b) hur mycket mera djupgående amerikanskans inflytande är (alla klasser, alla sektorer, hela samhället) än vad tyskans eller franskans eller latinets en gång någonsin var.

Vana som de är vid att slåss mot konservativa äldre herrar språkpoliser, slåss för att klargöra att språk dels utvecklas, dels alltid är konvention och ingen absolut sanning.

Men om man tar dessa båda påpekanden tillsammans, så ser man att det denna gång finns en verklig fara: om utvecklingen går alltför fort och alltför disparat, så kan de språkliga konventionerna faktiskt bryta samman

                                                           *  *  *

Mellan att älta något och att helt glömma bort det finns ett tredje.
Det, att minnas.
Det är konst som synes vara på väg att vittra bort.

                                                           *  *  *

Ibland kommer en stor sorg över mig, vid tanken på att vi nu helt är på väg att lämna böckernas tid

*  *  *  *  *  *

Statsmannaord.

”Det är förskräckligt”

”Det är förfärligt”

”Det är fruktansvärt”

Och sedan hem igen

                                                                                  

  

        *  *  *

Hur blev egentligen gamla Goebbels-favoriten att bränna böcker en sätt att använda yttrandefrihet??

Undrar över två saker här:
För det första -  historiskt sett har bokbränning alltid varit ett sätt att strypa yttrandefrihet; man sätter böcker på index, och man bränner dem.  Det misshagliga uttrycket som någon tagit sig friheten (sic) att sprida, det  måste utplånas.

Och för det andra:  Yttrandefrihet lär för de flesta handla om vad man får säga, skriva och trycka. Inte om vilka godtyckliga handlingar som helst. Jag får inte slå nån på käften för att visa min motvilja mot en religion, en politisk uppfattning eller väderleken.
Jag få inte pissa på någons dörr för att meddela att jag inte gillar vederbörande. 
Det är inte för att dörren är helig, utan för att man inte får pissa var och hur som helst.
Eller om man så vill – för att man inte gör så.

Det ger oss inte yttrandefriheten rätt till

                                                           *  *  *

Och så finns det människor som förfasar sig över romarnas gladiatorspel, bara för att strax gå ut och hänga någon på twitter.

                                                          *  *  *

Den avgörande skillnaden mellan människors rätt och vissa människors rätt.

                                                          *  *  *

Men tänk på hur många av de reaktionärer som nu vill tillbaka till slavsamhället som faktiskt inte önskar att få befalla, utan längtar efter att få lyda.

                                                          *  *  *
__________

Vill du helst ha för mycket eller för lite?
Spretiga tankar i mörkrets tid

Det är faktiskt inget fel på avundsjuka 
Spretiga tankar i en obekväm tid

Spretiga tankar i en tid utan val
Varför tror du alltid att allt är någon annans fel?

Spretiga tankar i en valrörelse bortom verkligheten
Vad gjorde vi för fel?

Spretiga tankar efter lång tid:
Människor som tror att de blir fria bara för att de lämnas ensamma

Spretiga tankar om kriget 1: 
Historien upprepar sig aldrig; men ibland speglar den sig

Spretiga tankar om kriget 2:
Ingen tror er längre

November: Molnens skuggor

                        

Novembers dova gråskala fångar in oss. 
Det ljus som sipprar ner mellan molnen är splittrat, diffust, oklart.
Och skuggorna det kastar skrämmer oss nu mer än det magra ljuset tröstar.
Aldrig har väl stegen framåt varit så osäkra, så vacklande.

Och tidens text från världen där ute är stram.
I've read it, every word
And every word it says is 'death'

Jag är ledsen, men jag har ingen tröst mer: 
Det här mörkret är ett annat än november brukar bjuda på,

                                                                                                               Vid Årsta holmar

 ____________________________

Oktober: Höstens tröst

September: Ännu på väg

Augusti: Domherrarna och glipan

Juli: Det gröna ljuset

Juni: Det går så fort

Maj: Mosippan berättar om våren
April: Kommer en vår?
Mars: Inget att lita på
Februari: Man får ta det

Ett nytt år - januari