Spretiga tankar, februari

Hörni, varför diskuterar vi fortfarande hur alla skall få arbete, när det vi borde diskutera är hur det arbete som behövs skall fördelas?

                                                  *  *  * 

Många människor tycker att det är fel att det finns flera uppfattningar i frågor där de har en uppfattning.

                                                  *  *  * 

Förstår plötsligt att en del av den överseende kritik jag får för mina skeptiska iakttagelser av samtidens praktik, att en del av denna kritik beror på att många andra inte uppmärksammat att allt hänger ihop.

                                                  *  *  * 

Den svenske vetenskapsmannen Anders Celsius, eller som han heter internationellt,

Anders Centigrade.

                                                  *  *  *  

Efter  ännu en skoldebatt.

OK, nu börjar jag fatta hur det funkar i världen.  Visst har det blivit lite sämre i Nordkorea sedan familjen Kim tog över. Men herregud, det tar ju tid att vända en oceanångare!

                                                  *  *  * 

Alla dessa människor till höger och vänster som tror att allt som andra gör har politiska skäl.

                                                  *  *  * 

Jämställdhetens läge beskrivs av barnens leksaker. Och dess prognos av de vuxnas livsval.

                                                  *  *  * 

Människor som briljerar med sin okunskap.

                                                  *  *  * 

Visst är minnet bedrägligt; men som minne är det sant

                                                  *  *  *  

Det ultraliberala experimentets ideologer tycks tänka att ”om det inte funkar så kan vi alltid börja om i Saltsjöbaden och ta det från där”. Men sanningen är ju att om det inte funkar, så kommer vi att börja om med marschen mot Rom.

                                                  *  *  * 

Erövraren tror alltid att erövringen skall vara; som de levande tror att livet skall fortgå

                                                  *  *  * 

Om hen är pronominet. vad är då substantivet?

                                                  *  *  * 
_________________________________________

"Folk som klagar på lagom är själva vanligtvis för små" - Spretiga tankar i januari

Lång resa längs Donau

Har nu fullbordat omläsningen av Claudio Magris stora bok om Donau, skriven i mitten av 80-talet och kommen i min ägo 1994.

Har läst den i småstycken, ungefär som man reser; tror att det är ett bra sätt. Kanske inte det rätta sättet, som jag var på väg att skriva, för jag blir allt mer skeptisk mot alla rätta sätt och enda lösningar, men således: ett bra sätt.

Det är också i samklang med Magris sätt att skriva, och att berätta: uppbrutet, stundtals fragmentariskt.  Förvisso faller han ibland in i dessa voluminösa perioder som verkar vara så populära i den italienska kulturen med dess rötter djupt ned i romersk retorik, och förvisso lånar han sig då och då till det utsirade blomsterornamenterade språkbruk som också verkar vara en svårutrotlig del av samma tradition, men till övervägande del är det ett styckevis och lätt kryssande, som för mig passar väl med resandets natur.

Och med flodens.

Donaus väg slingrar ju med en egendomligt lugn otålighet mot havet.

En påminnelse

Jag har redan skrivit om den längtan till Transsylvanien, till tyskarnas gamla Siebenbürgen, som läsningen väckte. Längs vägen utefter bokens och flodens sidor har jag också hunnit drömma om tyska småstäder, längta till Budapest förstås, och tänka på vad det i dag är möjligt att återfinna av det som ännu Magris kunde upptäcka i Banatet.

För boken är också en påminnelse om allt som hänt på de knappa trettio år som har gått sedan den skrevs. Magris skriver i en fortfarande optimistisk tid. 

Det är förvisso ännu järnridåns, kalla krigets, realsocialismens tid; han har en klar blick för den senares tillkortakommanden, det saknas inte skarpa omdömen, men han ägnar sig inte heller åt den debila total-svartmålningen av alla ting i dessa länder som man möter i dag; han färdas i dem som en realitet, inte en kliché.

Den optimism jag upplever kommer snarast av att det var en tid när rörelserna i öst hade börjat skönjas, då en förändring började verka möjlig, men ingen ännu visste vilken väg den skulle ta.

Krigen i Jugoslavien var fortfarande avlägsna, otänkbart avlägsna, fast de faktiskt låg mindre än ett decennium fram i tiden. Nya gemenskaper, nya kombinationer, nya visioner hägrade.

Här finns samtidigt, i trettio år gamla ord, mycket som kan kännas oväntat samtida. Inte minst slängar åt det – just – samtida behovet av att finna de enklaste förklaringar. 
Donauresenären är medveten om att sammanhang sällan är enkla, att tider oftast är skiktade, att det mesta också är något annat än det synes vara. 

Sådana citat kunde staplas; jag väljer att avstå.

Genomsyrad av vemod

Som Magris är fokuserad på kulturen väl så mycket som det materiella, och allra mest intresserad av det tyska – ehuru föga mänskligt tycks vara honom främmande – är skildringen av Balkan genomsyrad av vemod. Det gångna seklet har ju bland många andra svagheter inneburit ett bortdöende av tanken att människor med olika språk, olika historia, olika uppfattningar, skulle kunna samexistera på samma plats, i samma område.

Dumnationalismen har överflyglat alla andra tankar.  Och Transylvanien har romaniserats i takt med att tyskarna lämnat Hermanstadt, Kronstadt, Schässburg och de andra städerna; många i Förbundsrepublikens och Ceaucescu-regimens förödmjukande handel med människor mot D-mark, andra senare, när friheten kom, en sorts frihet.

Men Balkan är bara en del av flodlandskapet, resan, boken. Det tar några hundra sidor innan han kommer dit.

På vägen från källan som är eller ändå inte är en kran någonstans i Baden-Würtemberg och ner i det balkanska och mot mynningarna, hinner Magris också berätta om det tyska, som till sist står hans hjärta närmast, germanistiker som han är.

Det habsburgska

Eller kanske är det det habsburgska? För detta begrepp, som undflyende oscillerar mellan myt och konkret historisk verklighet, blir ett sorts nät i vilket Magris försöker fånga in vad Donau berättar.

Och det är mer än naturligt; något annat vore bakvänt. En flod som rinner upp i Sydtyskland (visste ni förresten att slottet Habsburg faktiskt ligger i Schweiz?)  och flyter genom Österrike och Ungern ner på Balkan, den är naturligtvis en habsburgsk flod. Vi möter de namn vi kan vänta oss, tronräckan från Rudolf över Maria Theresia till den olycklige siste kejsaren Karl; och på kulturens område en räcka av ofrånkomligheter som utgör den svårfångade entitet som kallas den centraleuropeiska kulturen.

Men vi möter också mindre kända namn, encyklopediskt anlagda monografiförfattare, bekymrade småstadsborgmästare, antika kartografer, plötsligt erinrade bekantskaper ur författarens liv i Trieste, och förstås den oförlikneliga mormor Anka från Bela Crkva.

Skarpa miniessäer blandas med underbart nördiga fakta om floden, dess omgivningar och om dem som har färdats där eller bara drömt om att färdas där.

Och väcker lust.

Som alla goda reseskildringar – för det är den ju också, denna slingrande bok - väcker den lust till två saker som inte utesluter varandra:

Att resa. Och att läsa om att resa.

Det kan föra en väldigt långt.

Foton Jan Ström, 1971


________________________________________



Donau i Budapest

Donau i Linz

Bedövande

Diskussionernas ensidighet och de sociala mediernas tyranni.

Ramlar, via en vän, in i en diskussionstråd angående småbarnsföräldrar och smartphone-koncentration. 

Och slås av den bedövande enighet som väller fram:  Om hur det att någon kan ha synpunkter på att unga mödrar och fäder som har sin uppmärksamhet riktad på telefonen snarare än barnet – eller omvärlden – bara beror på att de som ”klagar” är gamla män som varken har ett liv eller några egna barn.

Och detta i en värld där det att bli sedd är den stora bristvaran, där alla på sitt vis ropar se mig, lägg märke till mig, betrakta mig, gör mig verklig med din blick!

Och jag tänker ett ögonblick ge mig in i diskussionen, framhålla att jag aldrig skulle ta mig rätten att rusa fram till en vilt främmande person och anmärka på hens relation till sitt barn, men att jag förbehåller mig rätten att anse att det finns ett potentiellt problem om kontakten mellan barn och förälder ersätts med en kontakt mellan telefon och förälder. 

Och att detta är bara ett specialfall av problemet om kontakten mellan människa och människa ersätts med ”kontakten” mellan människa och smartfåne.

Och att åtminstone en del av det som det enligt tråddeltagarna är så viktigt och bra och praktiskt  att kunna fixa när man ändå är ute och drar på vagnen kanske faktiskt kan vänta. Och att jag för övrigt många gånger själv kunnat se och höra att det snarare är en high score än ett besök på BVC som hägrar.

Samt att dessa yngremedelålders damer och herrar förvisso förbehåller sig rätten att ha synpunkter på äldre herrar och deras värld. Det får jag erfara ganska ofta.

Tänker ett ögonblick att jag skulle ge mig in i tråden  säga något av detta, i en mild och avskalad och ödmjuk form.

Men inser snabbt att det är socialt självmord, eller åtminstone självstympning.

Det utvalda kollektivets enighet om gott och ont är så bedövande. Det är inte en diskussion; det är en mässa.  Ingen är intresserad.

Och funderar förstås på vilka trådar – och liknande diskussioner – jag själv deltar i, som är likadana: mässande, exkluderande, uppvisningsbriljerande…

Dessbättre känns det ändå som om det i mina kretsar alltid finns någon liten jäkel som säger emot, som problematiserar, som vrider på saken. 

Ibland är det jag själv, ibland någon annan irriterande jäkel. 

Det är jag tacksam för.

Men hur många andra sammanhang finns det inte där den rösten nu saknas?

Om bloggar, twittrande, och kajflockar

Kommer att fundera lite över varför jag var så sent igång med det här bloggandet - det dröjde ju ända tills det ivrigt bloggande 00-talet just tagit slut - och kom fram till att det beror på ungefär samma sak som min skepsis inför det innevarande decenniets passion för twittrandet.

Det handlar om den där flocken av kajor som kastar sig från trädtopp till tak till kyrktorn och tillbaka till tak.
Alla de som inte synes bry sig särdeles om vare sig en teknik och vad den kan användas till och uttrycka, eller egentligen om vad de själva eller deras krets uttrycker med den.

Utan där det väsentliga är att finnas med där, att visa att man är på, har fattat, har grepp, att man gör rätt.

Just det där som så återkommande stör mig i så många sociala sammanhang: att synas snarare än att vara.


Framemot det senaste decennieskiftet hade den vågen sköljt över bloggformatet och vidare, och kvar var en massa människor som var mer intresserade av vad de själva - eller de bloggare de följer - berättar, hur det berättas och vart det leder dem.

Man kan om man vill, kalla det en mognad; jag skyggar dock för ordet eftersom det har en moraliserande bismak som jag inte är riktigt ute efter.
(Men - menar du att jag nu själv moraliserar? Då håller jag ändå inte riktigt med. Att uttrycka en etisk eller moralisk uppfattning är inte riktigt det samma som att moralisera, vet du.)

Så - kommer jag då att omfatta även twitter med glädje när den kvittrande klassen har dragit vidare till nästa kyrktorn?

Jag tror inte det. Formatet är för slutet och för efemärt. En kort stickreplik som snabbt slukas av tiden; sådana kan jag leverera muntligt om så önskas.

Jag använder det professionellt, ehuru utan entusiasm. Tror att det lär stanna där.
Om än osvuret alltid sägs vara bäst.

En betydligt njutbarare Trollflöjt

På hemvägen från Operan talar vi om ifall det är så att operapubliken i dag betraktar föreställningarna mer som en konsert än som ett teaterstycke. 
Det automatiserade applåderandet efter genomförd aria, oberoende av insats, pekar på det. Ofta stannar det upp handling och flöde och känns ärligt talat lite malplacerat.

Inte för att alla operor har ett sammanhang som faller sig helt naturligt. Men kanske just därför är det intressant att se hur regissör med flera knutit samman det hela.

I fallet Trollflöjten, som vi såg på Kungliga Teatern på tisdagen, är handlingen förvisso en ganska förvirrad och förvirrande soppa, och kanske är tendensen som man kan ana i föreställningen att dela upp det i tablåer en god idé, ehuru bara delvis genomförd

På så vis stör inte heller det där slentrianapplåderandet lika mycket.

Fast jag tycker att om man nu skall ”släppa loss” och vara ”härligt osvensk” och ”visa sina känslor” så borde man våga bua eller busvissla när man ställs inför mindre lyckade prestationer eller andra olyckliga företeelser.

Så sker dock inte.

Det härligt osvenska utförs mycket svenskt: vi gör som de andra.

Annars finns det såväl saker att applådera som sådana att åtminstone i andanom vissla lite åt i denna föreställning.

För att börja med Mozart, så har han ju gjort ganska bra ifrån sig. Det finns en del att glädjas åt. Är Flöjten hans bästa opera? Jag vet inte, jag håller nog på DG i alla fall; men bra är den.

Orkesterinsatsen är oklanderlig, som den brukar vara i detta hus. Det känns som om man strävat efter att hålla undan det lättflytande typisktmozartska; särskilt i inledningen känns musiken en smula knotig. Det mår den inte illa av.

Sånginsatserna är fullt godkända för mina tondöva öron, även om Pamina verkar ha lite svårt att hålla ihop det helt i det högre registret, och Tamino känns lite lite tunn.

Papageno/a är utmärkta. Men är också tacksammare roller, förstås. I jämförelse med den levnadsglade Papageno är Taminos djupsinne väldigt ytligt.

Jag blev riktigt förtjust i de tre små gossarna, som i denna föreställning var tre flickor eller möjligen änglar eller kanske båda delarna eller alltihop. Det är alltid kul när det blir skådespel och inte bara sång.

Svårare hade jag att förstå varför Sarastro och hans högstämda gäng skulle vara scouter. För att avdramatisera dem?  – scouter är ju definitionsmässigt komiska i svensk samtid.  Eller för att antyda övermått av disciplin? – scouter är ju inte bara komiska utan även fascistiska, det vet ju alla.  

Scenlösningar och scenografin öht är som vanligt småfyndiga, och till och med det under en period så uttjatade tricket att låta skådespelarna uppträda bland publiken fungerar väl. Särskilt när Papagena hänger ut från tredje raden och förklarar sin kärlek. Avståndet ner till Papageno på scengolvet gör den scenen väldigt annorlunda.

Som helhet var det hursomhelst betydligt njutbarare än Folkoperans föraktfullt lyteskomiska slapstick från i höstas.

Men jag undrar vad utbildningsministern har att säga om att Kungliga Teatern låter en paradföreställning av denna sort sluta med ett så glatt klassrumskaos?

Slutord i en debatt om urbanitet

Startar på FB en tråd om urbanitet och brist på den samma i Stockholm, genom att länka upp ett intressant och lite provocerande blogginlägg.
Finner att jag rört vid ett engagerande ämne.

Där - surprise! - inte alla delar min uppfattning.

Hursomhelst står jag fast vid den, att något av civilisationen har nötts bort och riskerar att gå helt förlorat i det offentliga umgänget i min stad.

Det är inte självklart lätt att peka ut orsakerna. Det brukar sällan vara det, i den verklighet vi människor delar.  Men grundtesen att demografiska förändringar spelar roll håller jag fast vid.

Sammanfattningsvis:

Tror jag att allt är böndernas fel? Nej. 

Men att influxet av folk som var tolv när de såg sin första tunnelbana på en skolresa och egentligen avskyr Stockholm och stockholmarna bidrar, det tror jag.

Tror jag att det är den moderna teknikens roll? Nej. 

Men att modern teknik har inneburit en distansering, en avtagande känsla av att andra människor är på riktigt, det tror jag. Och att det är tydligt att många inte kan slita sig nog från den lilla skärmen för att samspela, det är ju rätt uppenbart.

Tror jag att det är den ökande individualismens fel?  

Njaee, men visst är det en delfaktor när den har slagit över i ren egoism, när satsa-på-dig-själv alldeles som man kunde vänta kommit att fortsättas av och-skit-i-andra. ”Nu sitter jag här, kärringen får väl hitta plats nån annanstans”.

Tror jag att det var bättre förr? Nej, inte i allmänhet. 

Men att folk i Stockholm i högre grad såg varandra i ögonen, höll upp dörren och tackade för det, lämnade plats för avstigamde, stod till höger i rulltrappan, väjde ömsesidigt på trottoaren med mera sådant, överhuvudtaget kunde bete sig civiliserat i stadsrummet för några decennier sedan  – det betraktar jag som ett faktum, inte ett ämne för debatt.

Februaribilden: Stadens landskap

Naturligtvis kan landskapet finnas i staden.

Den är bara en annan formation; andra ögon visade av slumpens tärningar

Kanske blir det särskilt tydligt i den vita februari, då rörelserna oundvikligen blir långsammare, liksom stelare.

Då istäcket sträcker sig utåt i varje riktning, men utan att någonsin röra sig

Och den här bilden. Fotografiskt är den inte perfekt, vida vyer låter sig sällan fångas tekniskt oklanderligt med en liten digitalkamera.

Men det var något med de där påbylsat runda, en liten smula Breugel-aktiga, figurerna på isen och den okrossbara fyrkantigheten i husen bakom dem som fångade mig.

Och någonting med avstånd. Aldrig är väl avstånden så stora som i februari.

Aldrig är det så långt härifrån och dit.

Och tillbaka.

Det är också en bild som faktiskt är tagen i den månad som den representerar.

_______ Tidigare bilder: ____________________

           Juni    Juli    Augusti   September   Oktober   November   December   Januari