Glad och Bitter: Tidig kväll med Dido

Operahuset

Vi tog bussen från slussen, ut i försommargönskan vid Gäddviken för att se Operans utlokaliserade föreställning av Purcells Dido och Aeneas.

Det skall först sägas att detta är en ungdomsföreställning, en uppsättning riktad till en speciell publik. Vi ingår egentligen inte i målgruppen.

Man har således bearbetat den, med talscener som växlar mellan det pedagogiska och det dramatiska (på ett inte alltid självfallet vis) men egentligen inte kortat föreställningen.
Den tar fortfarande ungefär en timme att spela.

Men jämfört med en traditionell föreställning är det mycket tystnad. Laddad tystnad som kontrahenterna rör sig i. Tystnad fylld med skilda känslor allteftersom dramat rör sig: oro, misstänksamhet, nyfikenhet, kärlek, ny oro, saknad, sorg. Det är ofta effektfullt och skulle kanske kunna nyttjas mer även i traditionella uppsättningar.

Ur operan har man plockat fram ett teaterstycke fullt av musik; och till skillnad från ”moderna” operor med en handling som hänger ihop och rör sig framåt (om man nu accepterar det där med gudar, ödet & sånt). Det fungerar.
Det fungerar faktiskt väl.

Några ord om salen: vi sitter i en cirkel, avbildande en klassisk teater, sluten så när som på det segment där den lilla men effektiva orkestern sitter. Runtomkring oss, ovanför oss, projiceras bilder, från dagens kartagiska ruiner, från en skog på en ö någonstans i Östersjön och ibland mer abstrakta bilder. Det spelar med i dramat, särskilt när man inte tänker så mycket på det.

En liten störning kommer av det inte helt begripliga totalförbudet mot att ha sina skor på sig under föreställningen. Det är en varm försommardag, och när sådär 250 personer samtidigt tar av sig skorna efter att ha vankat runt på stan en varm försommardag frigörs doftämnen som åtminstone inledningsvis har en lite negativ verkan på koncentrationen.

Musiken, då, musiken???

Jodå. Vi skulle inte sätta oss på bussen ut till Gäddviken – som dock inte är så långt ut som jag först fått för mig – om det inte vore för kärleken till den här musiken.

When I’m laid har följt mig ända sedan Gösta Oswald presenterade mig för Dido ca 1971 i sina underbara och svårbegripliga Christinalegender. Den var en av mina första ledsagare in i den klassiska musiken i allmänhet och barockens i synnerhet. och via den alltså resten. (Ni som följde låt-bloggen hittade den på tionde plats).

Det är väl tillvarataget, sångerskorna gör båda bra ifrån sig - i talpartierna är Belindas breda sydsvenska lite störande men sången bär fint – och det är svårt att inte överväldigas när Dido står fem meter framför en och strålar ut Remember me, remember me, but oh forget my fate!

En helgjuten Dido.

Det hela är alldeles så bra som det kan vara, i detta format. Små inskott av nyskrivet fungerar; det kanske inte är så långt mellan barocken och expressionismen i alla fall?

Sången sker på engelska, med något undantag vars funktion jag inte förstår när man övergår till svenska. Engelskan verkar ganska medvetet högtidliggjord, ”barock”. Mig stör det inte, men jag undrar om inte ungdomspubliken som denna uppsättning vänder sig till skulle uppskatta en mer avslappad modern variant? Fast det är ju inte för mig att döma. Kanske faller sig det bara naturligt i förhållande till själva sjungandet.

Uppsättningens begränsade format betyder att man gjort sig av med kören. Belinda får dubblera som ensorts kör. Det fungerar så där.

Den självklara återknytning till det antika dramat som relationen kör/solister skapar går förlorad. En del vackra körpartier försvinner.

Särskilt går det ut över With drooping wings som normalt kommer som en lätt svalkande hand över pannan efter den febriga sorgen och smärtan i When I’m laid.

Aenas blir här nästan till en ren talroll; förutom agerandet som Aenas bär han huvudansvaret som styckets resonör. Hans sjungande är ju måttligt även i traditionella uppsättningar, men här blir det nästan överraskande när han helt plötsligt börjar sjunga några gånger.

Aenas är annars på sätt och vis föreställningens fullträff – föreställningen sedd som teater , alltså.

Kardo Razzazi ser med sitt långa hår och sitt skägg ut som han stigit rakt ur någon svartfigurig vas med motiv från Iliaden, och hans tonfall träffar Främlingens, den efter hand anpassade men ändå alltid främmande Främlingens.
Han lyckats nästan sömlöst röra sig mellan den agerandes roll och den berättandes, vilket inte kan vara alldeles enkelt. Vivianne Holmbergs Belinda har lite svårare med detta; hon blir liksom kvar inne i rollen.

Föreställningen sedd som teater, var det. Här har jag min enda lite tyngre invändning. Den marknadsförs som ett försök att väcka och bearbeta frågan – ”hur vill jag bli ihågkommen?”, ”vem vill jag vara hos dem som är kvar när jag är borta?”.

Så inleds också föreställningen, med att Aeneas och Belinda ställer dessa frågor till oss.

Kanske räcker det, för den som är mottaglig, jag vet inte.

För mig väcker även denna föreställning – i den mån jag alls bearbetar moral, ställningstaganden, existentiella frågor efter den – snarast de gamla vanliga som handlar om vilka lojaliteter vi har och vilka vi sätter främst, vilka krafter som kastar oss runt i livet (och undran i vilken utsträckning vi själva påverkar dem eller bara är deras lekbollar), och förstås om kärlekens janusansikte.

Det är ju inte så illa.

Men minnet, det som blir kvar efter askan?

Det är nog ett helt annat skådespel.