Tio röster. Ett anspråkslöst förslag.

När vi nu åter går in i en valrörelse där blockens ledande partier ser intill förväxling lika ut, och där alternativen marknadsförs mer likt varor på en marknad än ideologier med olika visioner om vart landet skall ledas – låt mig komma med ett enkelt förslag om hur det parlamentariska livet möjligen skulle kunna vitaliseras.

Det tar sin utgångspunkt i ett personligt dilemma, som jag mötte i ett tidigare val. Ett av de mindre partierna, ett av de där som inte fanns i riksdagen, som inte kom in och aldrig egentligen hade någon chans att göra det, lockade mig en smula. Jag hade gärna velat markera att jag – i tillägg till min allmänna uppfattning i regeringsfrågan – såg positivt på detta parti.

Men det ger mig systemet ingen möjlighet till.

Det finns flera skäl att jag inte vill lägga hela min röst där:

1. kampen mellan blocken gör det svårt att "slänga bort" sin röst på alternativen vid sidan av dem

2. för den som i likhet med mig har en högtidlig syn på den parlamentariska demokratin känns själva idén med röst på ett chanslöst parti något dubiös

3. när man nu efter fyra år har sin demokratiska chans att påverka känns det svårt att lägga hela den tyngden på vad som i grunden är ensorts enfrågeparti; även om man tycker frågan är viktig

Men: om man kunde få tio röster istället för en. Att sprida och fördela så som man behagar.

Det är krångligt, säger ni?

Jaha. Men det är ju hela apparaten med röstningen redan; valsedlar, vallokaler, valförrättare, rösträkningsregler. Det känns väl inte som att det skulle vara denna förändring som välter demokratin över ända.

En dag kanske vi har elektronisk omröstning – vilket i sig känns som en större stötesten, för alla som svurit över trilskande datorer – och i väntan på det är det inte så mycket krångligare att lägga tolv kuvert i urnan än tre.

Handen på hjärtat, när stod du i en tidskrävande kö för att få lämna din röst?

Men varför vore det bra då?

Ett skäl är det som jag nämnde inledningsvis. Systemet gör det möjligt för väljaren att ge stöd åt mindre partier, att markera sin sympati för rörelser som särskilt driver vissa frågor – utan att behöva ge upp sin grundläggande lojalitet.

Naturligtvis inser jag att det är just här som förslaget stupar, eftersom detta är det sista som de etablerade partierna vill. Likt andra marknadsoligarker slår de vakt om sina positioner.

Men om man höjer sig över riksdagspartiernas vinstmaximering så finns det en demokratisk vinst här.

Den andra fördelen, i blockpolitikens Sverige, är att den som har en uppfattning om huvudriktningen, det vill säga bakom vilket block han eller hon står, men inte känner sig höra hemma i ett visst parti, kan fördela sina röster inom blocket, allt eftersom hur man tycker att de olika partierna agerar.

Det ger alltså en möjlighet att rösta snarare på block än på parti. Paradoxalt nog skulle detta kanske ge en stabilare fördelning av rösterna, eftersom man inte behöver byta parti helt, utan kan skifta tyngdpunkten successivt.

Det tredje skälet är det som kallas näst-bästa-parti.

Det hände sig på den tiden som folkpartiet var ett socialliberalt alternativ och inte hade kapats av avsuttna majorer med längtan efter hårdare tag och tåg i tid, att detta parti var många väljares näst bästa alternativ. Detta parti som då svävade på inte alltför långt avstånd från fyraprocentsspärren (och dess föregångare) hade sympatier i väljarkåren som alls inte avspeglades i valen.

Också detta dilemma skulle man kunna komma åt med flera röster.

På så sätt skulle man faktiskt effektivisera röstningens yttersta funktion, nämligen att avspegla valmanskårens åsikter.

Låt vara att dagens folkparti knappast skulle få ett nettoinflöde, utan snarare tvärtom; man kan se de kvarvarande frisinnade gynna kd, de ännu färre kvarvarande socialliberalerna flytta över lite röstkraft till Reinfeldt eller Löfvén, och enstaka nyfolkpartister komma ut ur garderoben som sd-sympatisörer. Tough shit, som de själva brukar säga, när de tar för sig.

Men det var ju inte poängen, utan att ge möjligheten att exaktare uttrycka sina politiska preferenser.

Det skulle vidga demokratins spelfält, utan att äventyra dess essens.​

Kan vi börja nu?