Kör långsamt, herr chaufför - om slow travel

Plötsligt inser vi att vi är en del av en trend

Inte nog med det: vi har varit en del av denna nya trend i decennier.

Det handlar om att resa långsamt, eller åtminstone lite långsammare; slow travel som det heter på tidens svenska språk.

I grunden handlar det, tror jag, om att låta färden ta den tid den tar.

Att inte mer se transporten till ett mål som ensorts hinder som skall övervinnas, utan en del av själva reseupplevelsen.

Det har vi ägnat oss åt så länge vi har rest tillsammans, Ja, jag är uppfödd med den sortens resande.

Det har aldrig varit bara min flygrädsla som gjort att jag föredragit att färdas på marken, även om den givetvis har spelat in; det handlar också om att låta kropp och själ vara med i förflyttningen. 
En sådan enkel sak som att faktiskt se landskapet förflyttas och förändras medan man färdas.

Jag vill nu inte sätta mig på höga hästar och predika min – vår – förträfflighet. Det är bara det att jag aldrig har fattat att man kan se det på andra sätt. 
Resan börjar ju i det ögonblick man låser ytterdörren, och fortgår tills man stoppar in nyckeln igen.

Helt enkelt har jag aldrig reflekterat över att det skulle finnas andra sätt att betrakta det

Men  - "Resan blev helt plötsligt en upplevelse i stället för ett nödvändigt ont" säger en man i dagens SvD-artikel om tanken med slow travel. 
Och han är då ett exempel på någon som tänkt om. Och börjat göra det som alltid varit naturligt för mig – färdas på marken.

Han har till och med åkt som passagerare på en lastbåt. Det ni!

Det har A-L till sin ledsnad inte gjort sedan 1961, något hon  brukar återkomma till. Vi hade länge ett klipp på anslagstavlan i köket om hur det kunde göras, men det blev aldrig riktigt av, dels för att det tyvärr är väldigt dyrt, dels för att vi inte hade några sådana resmål. Nu har vi förlorat klippet.

Artikeln i Svenskan, illustrerad med en fin bild från Göta Kanal som vi länge har samlat ihop oss för att få tid och råd med, listar fyra centrala punkter för slow travel, och vi känner nästan löjligt väl igen oss i tre av fyra; en femte och en sjätte skulle jag vilja lägga till – en av dem finns redan i artikeln men saknas i listan.

      1.    Välj ett kvarter och upplev där.

Jotack, stråken runt Akacfa utca känns väl ingångna vid det här laget. Studentpuben vid hörnet mot Wesselnyi, affärerna i den gamla saluhallen, vinbutiken om hörnet på Dohanyi, den ”tyska” krogen i hörnet Akacfa/Dohanyi, apoteket där Wesselnyi mynnar i Ringen, Corvin-varuhuset vid Blaha ter,  Fülemüle, naturligtvis Sróf Pub borta på Kertesz ut, allt det där.
Våra kvarter, liksom.

Eller Giudecca, den gången.

Eller trakten runt nedre Schönhauser Allée nu senast. 
Finns det något annat sätt att ta till sig en stad?

            2.    Res lätt

Njaae, se… Vad menas med lätt? Är det inte flygresenärerna som måste resa lätt, de där som åker med bara handbagaget för att slippa lågprispiraternas överraskningskostnader?

Jag gjorde min värnplikt som light-resenär under tågluffartiden, och framför allt på den där vesparesan med O, där jag hade tre veckors packning i en axelremsväska märkt PUMA.

Det var inte mycket, men det fungerade. Med en kombination av ungdomens högre tolerans och en beredskap att stå och tvätta i konstiga hörn på franska vandrarhem gick det bra. Jag hade till och med plats för en bok – det var Eckehardts predikningar – och ett anteckningsblock. 

I sanningens namn hade regnkläderna en särskild plats i vespans ”bagageutrymme”… När de inte satt på, vilket var ofta.

Det ligger bakom nu. Men jag vet faktiskt inte vad packningens storlek har med långsamhetens lov att göra; det är en annan fråga. När jag numer far iväg på mina ensamma höst- och vinterresor njuter jag av att kunna fylla bilen med extra byteskläder, ett halvt bibliotek och en espressokokare. Det påverkar inte hastigheten. Och på tågresan den gången vi bodde på Giudecca hade vi gummistövlar med oss, något som visade sig ytterst välbetänkt för det var rejält höstligt högvatten den gången.

            3.    Skippa hotellet – hyr lägenhet

Jomenvisst, det har vi trendmedvetna gjort sedan 90-talet ;-)

Första gången var väl London -91, om man nu inte räknar privatrummen som man ofta var hänvisad till i det gamla östblocket – de gav ju å andra sidan och dessutom möjligheter till inblick i de vanliga människornas liv bortom turiststråken.

Det är länge sedan nu vi bodde på hotell på en plats där vi stannade längre än två dagar (undantaget, inser jag nu, två gånger i Berlin där sviten på Augusta dock faktiskt är som en liten lägenhet, låt vara att matlagningsmöjigheterna är begränsade).

Det var nog på Martensens i Maasholm 1998.

London, Toscana, Maasholm, Budapest, Auray…

Det var just det där med att kunna laga mat, att köpa på marknaden, som drev oss in i det.  

Och A-L:s åstundan att, som hon säger, ”kunna äta frukost utan att behöva klä på sig”.

Inte sällan hör man invändningen ”men det är så jobbigt att laga mat hela tiden”. Men den är ju bakvänd. Inget hindrar en att äta vartenda mål ute – till och med frukosten, om man nu inte hör till dem som njuter av att slippa klä på sig.

Det är bara det att man har valet.

4. Kombinera mera

Med detta menas att man åker till flera olika ställen på samma resa. Också någonting som känns så självklart för en gammal tågluffare att det är svårt att begripa att det skulle behöva tipsas om.

Nu är knappast det speedade kringflackande som jag oftast ägnade mig åt under 70-talsresorna någon bra mall för slow travel.

Snarast tvärtom. Men idén att man besöker flera ställen på samma resa följer med som en självklarhet.

Vår bröllopsresa, som vi upprepat vart tionde år, gick till Prag, Budapest och Florens.

De är inte just nästgårds, men hör för oss evigt ihop.

När vi ändå var i Toscana -96 passade vi förstås på att ta ett par dagar i Venedig på vägen hem även om det blev en hyfsad omväg; på motsvarande hemfärd 2012 blev det både Berlin helt kort och Kappeln/Maasholm.

Och så ofta som bara går försöker man ju pricka in besök hos släkt och vänner i Skåne på ut- eller hemväg. Det är inte för att spara in 400 kronor i vandrarhemskostnad, utan för att resan ger en möjlighet att umgås, och tid att se andra platser.

Som sagt, jag slås hela tiden av det självklara. ”Tänker inte alla så här?”

Men det är förstås det som det innebär att vara en riktig trendsetter.

Så långt tidningens tips. Här är mina tillägg:

5. Res på marken!

Det finns redan i artikeltexten men saknas i listan av någon anledning. Men det är ju helt centralt.

Jag inser att man ibland måste flyga för att komma till vissa platser. Oundvikligen. Vad man då enligt min mening kan fundera på är om man verkligen måste resa till dessa platser.

Och detta sagt så är det sant att jag på fullt allvar tittat på möjligheterna att åka på jorden, om jag skulle få för mig att besöka min svärdotters hemland Bolivia. 
Lätt skulle det inte vara, men det är klart att det går.

Det är öht en viktig sanning: det går. 
Om man väljer något annat så är det ett val. Ett kanske självklart val, ändå ett val.

Jag är ju gammal tågälskare, så för mig har järnvägen ofta varit ett naturligt val. Doften av järnvägsstationen om kvällen när nattåget väntar! Eller den där ölen i restaurangvagnen medan Centraleuropa glider förbi utanför fönstret.

Men det kan lika väl vara bil, buss eller båt. 
Vår Hurtigrutenresa i somras som kombinerade alla dessa trafikslag hör till de mer minnesvärda.

Det är själva rörelsen  genom ett landskap som man ser som är det centrala. 
Det ger kropp och själ tid att färdas tillsammans. 
Man kommer fram först när man är framme.

Mina höstliga och vintriga bilresor i riktning sydväst har givit mig mycket tid att tänka, mycket tid att minnas, mycket tid att se och känna, som jag aldrig skulle ha haft i vardagen. Just genom sin markbundna relativa långsamhet.

Och A-L bevarar som sagt den där båtresan som ett dyrbart smycke mer än 50 år senare.

Sådant har man med sig.

En annan kombination, biltåget, är också ett bra hjälpmedel för oss långsamma. Visst kostar det en del, men man tjänar in ett rejält stycke av det i utgifter som man slipper, och ytterligare lite i välanvänd tid och fördelad vila. 
Om man dessutom gillar att åka tåg, så….   Det där tågfrukosten tillsammans med barnen mellan Brenner och Bolzano medan de många vagnarna ringlade genom alpdalarna står fortfarande i ljust minne.

6. Låt det ta tid

Detta är själva essensen av det långsamma resandet.

Tänk resan som en helhet.

Tänk att varje dag och varje del ingår.

Och även om det givetvis finns tradiga partier, i bilen likaväl som på flygplatsen, partier av väntan, så händer det ändå någonting hela tiden: resan pågår.

Att ge sig själv tid är den största lyx man kan unna sig i dag.