Petter Bergman. Bortglömd och ihågkommen

/Edit januari 2019:
Jag har märkt en kraftigt ökande trafik på denna sida den sista tiden.
Om detta beror på ett stigande intresse för Petter B är allt utmärkt och mycket välkommet.
Men stegringen är så brant så att jag undrar lite...

Därför: Om du faktiskt kommit hit pga intresse för denne fine poet, kan du vara snäll och göra en kommentar och gärna berätta hur du hittat hit.
Tack på förhand!/

Plötsligt är Petter Bergman där igen. Han dyker upp ibland – kanske när han behövs, denne alltför tidigt förlorade mästare i konsten att låta det privata möta det personliga och det allmänna ta plats i det enskilda. 

Poeten Petter Bergman är snarast en minor classic, varmt älskad av en mindre krets för sina enkla svåra dikter om ett liv i tidens Sverige, av något fler ihågkommen för den vackra bittra dikten 20 december och kanske för sina Rader från Hässelby i Aftonbladet.

Hos mig kommer han och går lite som han vill, dyker upp med tröst eller frågor när sådant behövs.

Egentligen är han ju alltid aktuell; det mänskliga sitter oftast alltför trångt.

Men ibland kommer han närmare.

Bergman började bland hyperromantikerna i Metamorfosgruppen i det tidiga 50-talet, och först efter hand kom det omkringliggande samhället allt starkare in i hans dikter; men aldrig någonsin som ett självändamål eller syfte, utan som en förutsättning, som en självfallen del av våra liv: vi är ju tillsammans.

Och romantiker förblev Petter Bergman förstås hela tiden, i det att han trodde på människan, gemenskapen och orden, sådana otidsenliga företeelser som samtiden förklarar antikverade.

Petter Bergmans dikt handlar ofta om samtalet, både i övergripande mening att varje dikt ingår i ett större samtal, och inte sällan högst konkret, där diktens strofer blir repliker i – eller om – samtalet.

Petter Bergman älskade jazz. Där kan jag dåligt följa honom, men jag är med honom i kärleken till och i beroendet av musiken. Utan musik stelnar livet. 
Det betyder inte att man är rädd för tystnaden. Den är en omistlig del även av samtalet, och livet. Men musiken är ett sätt att uthärda det som finns bortom tystnaden.

Som klassiskt orienterad ehuru modern poet från 50-talet, med en fallenhet för rim och formuleringar som tar vardagsspråket in i dikten, kom Bergman väl mycket i skuggan av Lars Forsell. 
Det är lite tråkigt. En tydligare bild av Petter Bergman kastar ingen skugga på Forsell.  Hans gester är inte lika yviga, tonfallen mindre dramatiska.

Men för den skull kanske inte mindre berörande.

Just "berörande" är ett centralt ord när man talar om diktaren PB.
De som älskar hans dikter brukar återkomma till det där, hur Bergman på sitt nedskruvade vis - just genom det anspråkslösa i hans anspråk - tycks komma oss så nära, "den kan vara mycket nära,/ nära som en kropp mot kropp, / nära som din kropp mot världens kropp", som han själv skriver.

Återigen: man för ett lågmält samtal.
Ute är det kanske natt, och hösten är på väg eller våren rusar alltför fort förbi, och musikens tröst är bara nästan ändlös.
Men en stunds samtal håller oss uppe.

En stund till. 
Så länge krampen släpper.

Det finns mycket att citera. Rader, rim, strofer, vändningar. Men jag väljer två dikter, två helt olika dikter.

Först den nämnda Den 20 december, som alltså snuddat vid klassikerstatus bland de politiska dikterna från förra seklet:  

Den 20 december 1967
"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, piskorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Och så en helt annan sorts dikt. Fast ändå samma sorts

EN VISA

Mitt i den djupa natten

vakna och tillhöra dig

Glömskans flod rinner; dess vatten

angår inte mig

Mellan oss två finns det tider

som inte kan räknas ut

Allt det som kryper och rider

visste vi förut

En tillfällig frist härinne

Den lurar varken dig eller mig

Men jag vaknar sent en timme

och tillhör dig

_____________________



           Och en egen dikt, tillägnad poeten





-------------------------------------------------------------

Bonus: Några fler PB-dikter, i en annan blogg.


_____________________________

Fler läsningar:

Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann