Det egendomligaste är kanske att jag, som brukar leva med pennan i hand, har skrivit så lite under resdagarna. Inte ens den dagliga dikten blev det riktigt plats för. Koncentrationen fanns någon annanstans.
Också därför blir bilderna
viktiga.
Inte bara som en efterföljande
och pågående ersättning fär själva närvaron, där-varon, varandet.
Utan också som dagbok: detta var.
Men det betyder också att allt
ses i ett efterifrånperspektiv.
Nåja, så kanske det är med
tillvaron. Man rör sig genom den, och efter hand försöker man begripa vad man
har haft för sig.
Bara att det var så mycket, så
tätt, så sammansatt.
Och då såg vi ändå inga
havsörnar, och några småvalar bara på avstånd och i solflimmer.
Mest såg vi faktiskt landskap.
Berg, hav.
Hav.
Berg.
Växlande vatten, rinnande vatten,
drivande vatten.
Färger.
Grönt, blått, grått, vitt.
Midnattsvitt, sidenfallsrosa,
djupvattengrönt, husblått. grågenomskinligt, svävande.
Och så de ensamma husen. Ute på
skären, hängande på höjderna,
kvarlämnade i dalarna, muntert eller melankoliskt hukande under bergsstupen.
Vi hörde vattnet forsa och brusa
och porla och droppa, hörde måsarna gräla och båtarna råma, hörde
förtöjningstrossarnas vinschar rassla och lasten dunsa mot truckarnas gafflar;
men också människors samtal och högtalarnas utrop, och orgeltonerna som bars ut
i midnattsljuset.
Och annat.
Mycket annat.
Men båtresan började med en
tågresa. Här är några bilder från den.
I vimlet på Oslo Sentral. Så kan en båtfärd också inledas.
 |
I början är det norska landskapet rätt likt vårt eget, verklighetens och minnenas. En bro påminner om en man ofta färdades över, för länge sedan.
Men att det var flåm-tider var inte att ta miste på. Stort vatten i forsarna, översvämmade bryggor, hus i farozoner. Här Drammenselva.
Och så är det ju det där med hur husen ligger.
Bergssluttning? Inget problem.
Första stopp - Geilo.
Sommar eller inte, man vet aldrig när sparken kan behövas.
Geilo off season.
Ny dag. Nytt tåg. Vart skall det ta oss?
Ja, vart?
Jo, över fjällen via Haugastöl...
...till Finse
Stora avstånd. Högt. Ensligt Och ändå mitt i.
Bergens Tidende har en webbkamera vid Finse stasjon som är lite kul att följa.
Just när detta skrives regnar det.
Men vi hade sol, och sommarturisterna drog ut i den.
Vid Finse uppträdde mannen som fotograferar snabbare än sin egen skugga. eller?
(Fortsättning följer. I nästa avsnitt: Bergen - och ombord)
En kort rörlig rapport från tågresan finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar