På sätt och vis var det ju Lofoten som var målet för resan, fast inget mål fanns.
Det var ju där - vid Svolvaer - som vi skulle stiga av på vägen hemåt.
Men även på uppvägen var det något särskilt dragande med de där öarna, den där väggen i havet, själva namnet.
Innan vi kom så långt var det förstås Bodö.
Våra gamla vänner i Kunstforeningen hade tyvärr lördagsstängt, men staden bjöd på konstupplevelser i alla fall.
Det började redan med en installation i hamnen på väg in. Eller inte?
Tut, tut, sa i alla fall båten.
Men vänta nu? säger vän av ordning.
Fotograferade ni inte Keungskaers fyr, det är ju obligatoriskt!
Jodå, visst gjorde vi det. Vi och fyrahundra andra.
Och vidare i det just då måttligt fotograferingsvänliga vädret.
Så här ser det ut på norska kusten. Diverse små öar och skär med enstaka hus utspridda. Och så helt plötsligt en stor jävla bro!
Och ibland en ensam stackars boj, alldeles utan sällskap.
Norrut, norrut!
Kölvattnet gled bakåt i dimman.
Föreställ er här syskonen Bremnes vackra sång om just detta begrepp.
Bodö, var det.
I brist på Kunstforening gick vi i kyrkan.
..och såg rosettfönster och femböringar...
På vägen tillbaka till båten passerade vi Nordlandsbanens ändpunkt - här möts alltså NRK:s båda mastodontprojekt, det om Hurtigruten och det om Nordlandsbanen.
Åter på båten blev det mellanmål på färska räkor, köpta från en båt i Bodös hamn.
Sämre kan man ha det än att äta räkor och dricka vin på Hurtigrut-båtens däck under fjällsidorna.
Jag lovar.
Så var det dags att ge sig ut på öppet hav och över till Lofoten.
På babordssidan först Landego fyr och ön bakom där Landegomannen förgäves försöker klättra uppför berget.
Och så.
Inte oväntat men ändå plötsligt växte Lofotväggen upp framför oss.
Man skall vara en bättre fotograf med bättre utrustning för att ens tillnärmelsevis kunna göra den upplevelsen rättvisa och - dessbättre, tycker nog jag - tror jag inte att det någonsin riktigt kommer att gå.
"Kan ej beskrivas, måste upplevas"
Här är vi i alla fall på väg in mot Stamsund, första hamnen. Allt är så stort och ändå så nära.
Stamsund
En blåare färg än i Stamsund får man leta länge efter.
Måsen har koll.
Tryggt att veta att någon har det.
Hurtigrut-möte om kvällen nedanför väggen. Henningsvaer i bakgrunden, tror jag.
I nästa avsnitt: Under midnattssolen
Tidigare delar här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar