Efter sju år har alla celler i en
människokropp bytts ut
Det finns inget sätt att mäta i
vilken grad man ännu är sig själv
Man får hålla sig till
närvaro Närvaro och minnen
bygger upp varje dag igen, ur
spillrorna
Om jag ser mig om i rummen vet
jag
att likheten med det jag kände
bara är skenbar
Elementarpartiklar uppträder
logiskt, men utan känslor
Många gånger förut har jag varit
där jag aldrig varit
Det är inte lätt att avlägsna sig
från saknaden I ett universum
där varje steg är självbärande
och bara refererar till sitt eget
blir sorgen en del av
kroppen Det är inte utbytbart
Någonting blir kvar vid varje
steg
Sju år av årstider, förvandling,
utbyte, avstående, ånger, lust –
Av resa: hur många dörrar finns
det att stiga ut, eller in, igenom?
Så många dagar av bekvämt
bedrägeri, att det fanns någon
som var jag, några som var vi,
som var kvar
att det finns röster som än en
gång skall höras, ord
ristade i sten som aldrig skall
förstöras Det blir inte så
En enda insikt har jag kvar att
nå:
Det är inte meningen att vi skall
finnas
Varje möte, varje skilsmässa, är
slump Och varje sorg
är en förvaringsplats - både
avsked och bevarande i ett
Det är så och därför som vi måste
minnas
(Ett bidrag till utredningen av saknadens fysik)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar