Det kommer vändpunkter i livet.
En del av dem kommer redan efter en vecka.
Då kan det till exempel handla om Kirkenes.
Men än är vi inte riktigt, riktigt där.
Den kallas för Finnkerkja, Finn- eller möjligen Lappkyrkan, den egendomliga formationen på vägen in mot Kjöllefjord. Svår att fånga i det sneda ljuset, men fascinerande.
Finnmarkskusten.
Norrmän och deras blå hus.
Här i Mehamn, Hurtigrutens nordligaste angöringshamn nära det europeiska fastlandets verkliga nordpunkt på Nordkyn-halvön.
Mehamn med kyrkan mitt i byen.
I staden finns ett hotell som erbjuder kontinentens nordligaste hotellrum. Om nu ens håg står till sådana rekord.
Kargt är det. Men smörblommorna trotsar klimat och jordmån.
Och vi själva då?
Levde vi något godliv?
Jo visst gjorde vi det.
Här skaldjursbuffé för att celebrera Nordkap-dagen.
Vi kostade på oss ett vin därtill. Det var... ...ganska dyrt.
Till godlivet hörde ett bad på sjätte däck. Här med badbrud.
Ingen vidare fart på jacuzzin iofs, men det är en mycket speciell upplevelse att ligga där i det 39-gradiga vattnet och se Finnmarkskusten glida förbi.
Så här ser den ut. Eller på flera andra sätt. Även om inte Finnmark bjuder på de hisnande perspektiv som Vestlandet eller Lofoten och Vesterålen gör, så är variationen större än jag hade trott.
Men kargt är det för det mesta. Här uppe har till och med norrmännen givit upp jordbruket och satsar på fisket med binäringar. Och det bor folk här. Orterna är små, men de finns, och de lever.
Och så var vi vid - nej, inte resans mål, men vändpunkten - Kirkenes.
En stad med internationell fläkt - här blåser vindar från Moskva och - ja, Osby.
"Hm, där borta nånstans ligger Ryssland"
"Bara att följa skyltarna..."
Kirkenes ligger så långt in i Varangerfjorden att Golfströmmens värmande effekt inte riktigt når dit, och här är kallt och kargt även med Finnmarkskust-mått. Men vi hittade en blommande backe med hundlokor, smörblommor, midsommarblomster -
- och klöver,
Jaha. Vi åkte alltså till Kirkenes för att shoppa.
Våra kassar fick en hedersplats på by-bussen.
Dags att vända. MS Nordkapp väntar på oss i hamnen; nu förvandlad till Sydgående.
Kirkeness Farewell.
Nästa hamn Vardö. Här fyren vid inseglingen.
I Vardö som på de flesta håll i Finnmark är alla husen, inklusive kyrkan, byggda efter 1944.
En österrikare i Berlin gav en annan österrikare i Finnmark order att bränna alla hus, skjuta alla djur och evakuera befolkningen.
"Jag lydde bara order".
Måsarnas absoluta favorithäng i Vardö.
Ett lusthus vid havet är alltid ett lusthus vid havet.
Även om det nu råkar vara Barents hav.
Ishavskusten.
Dess bergarter, dess färger, dess variationer.
Och dess ödslighet.
De är ganska stora, de där små betongklumparna.
Om det inte är så att de har ovanligt små måsar i Berlevåg.
Någonstans där ute skulle man se valar.
Sade de.
Jaha.
Det tror jag säkert.
Fast jag ser dem inte.
---------------
I nästa avsnitt: Världens nordligaste
Tidigare delar här (Nordkap), här (Under midnattssolen), här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar