Budapest. Om längtan.

Bläddrar bland Budapest-anknutet, inspirerad av en kollegas besök i staden. Hittar blogginläggen från senaste gången, hittar diverse bilder, hittar länkar på nätet, hittar anteckningar.

Och finner förstås hur jag längtar dit.

Till baden, bakelserna, broarna, ljuset över floden, tunnelbanor och spårvagnar, det obegripliga språket, Operahuset vid Andrassy, forralt bor, földalatin, utsikten från Toth Arpad setany, promenaderna, pörkölten, folket som flyger på mig på gatan och frågar om vägen, allt det där –

Att älska Budapest är inte lätt numera, mot bakgrund av vad som händer i Ungern politiskt. 

Det har jag skrivit om tidigare.

Men staden finns ju där, och är den som den är. Och f.ö. är ju inte BP riktigt orbanisternas och Jobbiks starkaste fäste..

I alla fall. 

Det är så mycket man måste bortse ifrån.

Men så är det ju i världen: det är så mycket man måste bortse ifrån.

                                                        *   *   *

När jag vandrade runt bland länkar fann jag några uttryck som återkom.

Ett av dem var ”trendiga Budapest”.

(Ja, DN fanns representerad…)

Men det intressanta var inte det.

Det intressanta var att när jag kastade en blick på den där artiklarna som handlade om det trendiga och heta, så var det en sak som återkom:

att staden hade förvandlats.

Att den hade blivit ”modern”.

Kort sagt: att den blev allt mer lik andra städer som läsaren skulle relatera till.

Det var ”som i New York" här och ”efter succén i Berlin” där.

Det var igenkänningsfaktor.

Och då undrar jag, förstås.

Om staden är lik alla andra städer, varför skall man då resa dit?

Om namnet på ett grannlands huvudstad

Om en huvudstads namn. 
Uppsnappat i luften i Stockholm:

”Varför skall vi hålla på och kalla staden för Helsingfors? Det heter ju Helsinki internationellt!”

”Vi skall alltid hålla på och göra oss så märkvärdiga i det här jantelandet. Vi kan väl säga Helsinki som alla andra. Det är snart bara vi och Albanien…”

”Vi kan väl anstränga oss lite. Finnarna kommer ju hit och anstränger sig minsann. Jag vet många finnar som är jätteduktiga på svenska. Jag hade en arbetskamrat som kom från Vasa och hon hade lärt sig svenska jättebra! Så då kan väl vi anstränga oss lite och använda rätt namn.”

”Jamen det heter ju Helsinki. Helsingfors är bara som vi kallar det.”

”Ja, jag tänker då inte bry mig om de här korrekta pk-människorna och vad dom säger, jag tänker fortsätta att säga som man alltid har sagt!”

"Med tanke på hur illa vi svenskar alltid har behandlat ursprungsbefolkningen så kan vi verkligen bjussa på att uttala namnet rätt!"

Två tankar, tidigare också uttryckta på Facebook.

Kan inte låta bli att oroas över samtalets sönderfall. I mitt flöde pågår nu två olika diskussioner där man förfasar sig över folks moraliska tillkortakommanden. De med högerperspektiv upprörs över journalisters frågor och inte minst en oroande sammanblandning av "judisk" och israelisk; de med vänsterperspektiv uttrycker sin trötthet över Växjös kortsynta stoppande av en staty och vad detta säger om normaliseringen av/toleransen mot nazismen. Och de två diskussionerna/raljerandena/stönandena fortgår parallellt utan att mötas. Med allt mer träffsäkra kommentarer och allt högre grad av samstämmighet. Således: Vi tycker alla likadant. Eller?

                                                     *   *   *


Bland mycket bisarrt som hörts de senaste dagarna snappar jag upp argumentet i väsk-staty-debatten: "Man skall inte möta våld med våld, och inte glorifiera någon som gör det".
Är Winston Churchill underrättad?

Och peshmergakrigarna som försvarade Kobane mot IS, har någon berättat för dem?

                                                     *   *   *

Askonsdag Och trösten hos Eliot

I dessa mörkrets tider, andliga och kroppsliga, är det en lisa att åtminstone just denna dag kunna peka på en av de rikaste bland dikter.
Dagens dikt.
Ash Wednesday.

Med dess ekon, dess upprepningar, dess sökande efter - inte det rätta ordet, men några ord som säger det som kan sägas.

Dess klarhet och dess mysterier, som ger även oss som saknar tron, eller åtminstone är mycket klena i den, en aning om vad den kan innebära; ja som ger oss alla, troende, agnostiker och ateister, en aning av det outsägligas närhet.

Because I do not hope to turn again

Because I do not hope

Because I do not hope to turn

Ingen dikt är perfekt, för om den perfekta dikten hade skrivits skulle vi alla kunna lägga ner våra ansträngningar och bara lyssna. Men nog kommer Eliot långt på den vägen här.

Det är som Celans Todesfuge eller Ekelöfs Absentia Animi ett stycke som förflyttar världen när man väl har tagit det till sig.

Saker står inte längre på samma ställe.

Och någonstans öppnar sig en väg, eller åtminstone en aning om en väg, i den mörka kylan.

And pray that I may forget
These matters that with myself I too much discuss
Too much explain
Because I do not hope to turn again
Let these words answer
For what is done, not to be done again
May the judgement not be too heavy upon us

Because these wings are no longer wings to fly
But merely vans to beat the air
The air which is now thoroughly small and dry
Smaller and dryer than the will
Teach us to care and not to care
Teach us to sit still.

-    -    -    -    - 

If the lost word is lost, if the spent word is spent
If the unheard, unspoken
Word is unspoken, unheard;
Still is the unspoken word, the Word unheard,
The Word without a word, the Word within
The world and for the world;
And the light shone in darkness and
Against the Word the unstilled world still whirled
About the centre of the silent Word.

___________________________________

Mer om Eliot och Ash Wednesday här: TS Eliot omläst

Semlor - favorit i repris

Denna text skrev jag till svt.se/nyheter för ett antal år sedan.
Tyckte då att den blev helt OK och tycker nu att den kunde passa att plockas upp just i dag, på Fettisdagen.

I slutet av februari infaller Fettisdagen,  den sista dagen innan fastan och semmelpremiär för alla semmel-traditionalister, som rynkar på näsan åt att dessa bakverk numera kan köpas året om och börjar hårdlanseras innan granen barrat färdigt vid jul.

Semmelätandet är en både ny och gammal tradition. Seden att förbereda sig för fastan har lika gamla anor som fastan själv, i den naturliga tanken att det gäller att bunkra upp, om man ska stå ut med kommande späkning.

Men det rituella semmelätandet på fettisdagen och följande tisdagar (i vissa landsändar måndagar) i fastan är en betydligt modernare företeelse, liksom förstås en semmelsäsong från jul till påska.

Hetvägg på 1700-talet...
Semlan som vi känner den i dag börjar dyka upp i Sverige på 1700-talet, då under namnet hetvägg. Då var de inte runda utan kilformade, vilket faktiskt framgår av namnet, som är en försvenskning av tyska heisse Wecken (heta kilar).

Av namnet framgår förstås också att de alltid serverades varma. Från början kokades hela bullen i mjölk. På 1800-talet övergick man efter hand till att bara koka mjölken.

...blir semla på 1800-talet
Trots bulle, mandelmassa, mjölk och så småningom rund form var man ännu inte framme vid dagens semla. En viktig ingrediens tillkom inte förrän vid förra sekelskiftet - vispgrädden. Det var också i början på 1900-talet som semlorna började serveras som bakelse, exempelvis till kaffe, och hetväggen blev semla.

Själva ordet semla har liksom hetvägg anknytning till tyska, fast det egentligen är rena latinet.
Urpsrunget är latinets simila, det finaste vetemjölet. Av detta blev via lågtyska semel (bröd av sådant mjöl) så småningom semla. På tyska betyder Semmel än i dag litet bröd, ungefär det vi kallar småfranska.

Hetvägg, surkål och champagne
En redogörelse för semlor vore förstås inte komplett utan stackars gamle kung Adolf Fredrik. De flesta svenskar vet att han åt ihjäl sig på hetvägg, även om man inte just kommer ihåg så mycket annat om denne Gustaf III:s far, kung från 1751 till 1771.

Vad man inte alltid vet är att före hetväggen hade kungen satt i sig en stadig måltid där det lär ha ingått såväl hummer, kaviar och ostron som surkål och rovor och annat smått och gott, nedsköljt med försvarliga mängder champagne.

Så kanske var hetväggen inte ensam ansvarig för frånfället, även om det var de avslutande semlorna man mindes från kung Adolf Fredriks sista måltid
.

En annan klassisk semmelälskare är privatdetektiven Ture Sventon, författaren Åke Holmbergs skapelse. Sventon skickade sin sekreterare fröken Jansson till det legendomspunna konditori Rota (eller Rosa för den som inte har samma uttalsprinciper som Sventon), som var unikt genom att saluföra semlor året runt. Av detta framgår också att böckerna har några år på nacken...

Mycket att ha delade meningar om
Enligt Bageriförbundet äter varje svensk fyra till fem semlor varje år. Och varje år får vi hjälp med mer eller mindre seriösa tester i medierna av var de allra bästa semlorna säljs.

Att klara ut detta är emellertid inte helt lätt, eftersom smaken är så växlande. Vill man ha en stor och mättande bulle, eller en liten och nätt? Lätt eller kraftig? Mycket mandelmassa eller mera grädde?
Och så vidare. En del semmelätare har t.o.m. starka preferenser ifråga om lockets form; trekantigt eller runt?
Och slutligen den centrala frågan: med eller utan mjölk?

Klart är dock att en vanlig semla är en vetebulle smaksatt med kardemumma, som fylls med mandelmassa och vispgrädde och pudras med florsocker.

Men ungefär där tar enigheten slut.
Kanel till exempel. En modern styggelse, tycker en del traditionalister. Men kanelen har gamla anor i sammanhanget. Vår vän Adolf Fredrik till exempel ville gärna ha kanelstänger medkokta i mjölken till hetväggen.

Rekordstora
Som med så mycket annat har det gjorts rekordförsök även med semlor, och semlan har tagit sig in i Guinness rekordbok i form av jättebakverk med diameter över en meter och en vikt på tiotals kilo.

Bilder som cirkulerar på nätet av meterstora bullar ser dock varken särskilt semmelaktiga eller egentligen aptitretande ut.

Det är väl så, som redan fallet Adolf Fredrik lär oss, att lagom är bäst.

________________________

Blåmåndag

Blåmåndag.

Fastlagen går mot sin kulmen inför den långa fastan.
I morgon Fettisdag.

För många semmelätare en tydligtvis okänd dag.
Det är ett lustigt - på några sätt kanske trist -  faktum att många i Sverige i dag verkar ha bättre koll på Groundhog Day än på Fettisdagen, och kunna mer om Halloween än om Pingst.
(Hänryckningens tid är ute, kan man väl säga).

Och sedan,mitt i veckan, tornar Askonsdagen upp sig med sin hopplöshet och sitt hopp likaväl,

Although I do not hope to turn again

15 februari

Den här tröttheten överraskar mig    Jag trodde att jag

hade fått ljuset tillbaka   Men tidsalferna har lurat mig

och jag är hållen i en spänningsfront

Och efter varje tragedi

dessa  tröttsamma trolltyper

som vill använda de drabbade

som hävstänger för sina hållningar

i andra trätor

Kajornas sotflagor på eftermiddagshimlen runt kyrkan

som påminnelser  om andra tiders utsikter -

Inskriven Berättelse

Såja

Nu har jag - nyss har jag .- skrivit in de allra sista sidorna av min 70tals-privatroman  Berättelsen i datorn.
Fråga mig inte varför jag i grunden gjort det. En gång i tiden började jag projektet i syfte att bearbeta den för att se om det gick att göra något utgivbart av den, men det var på 90-talet och avstannade pga brist på tid och/eller övertygelse.

Men nu? Tjavars, fullständighetsmani och kontrollbehov kanske?
Och, så här mot slutet, tankar på att lägga ut bitar av texten här på bloggen.
Jag har ju alltid gillat att lägga ut texten ;-)

Fortfarande återstår att digitalisera en del av de anteckningar och tillägg/redigeringar jag gjorde i den processen, på 90-talet alltså; vet inte om det är nödvändigt eller om det kommer att bli av.

Men själva grundtexten som den förelåg i november 1977 finns där nu.
På något vis känns det bra. Jag vet inte riktigt hur eller varför. Men på något sätt.



Och så¨här börjar texten:

Gåta:

Liten mask sitter och gnager  Litet svart hål växer

Växer till sig, blir grop, sväljer och sväljer

Litet hjärta bultar i halsgropen stannar plötsligt

stilla vid varje möte

Liten tuva stjälper ut stora lass med frågor  Skalpeller,

splitterskärvor, förbisagda ord springer förbi och tillbaka

på snabba små råttfötter  Sönderslagna speglar plötsligt

stilla vid varje möte

Frågor  Ur glömskedyn och glömskeskyn  Råttfrågor, ja

Rop- och repfrågor  Hopsnört om halsen, lång jävla

svanhals, giraffhals  Ett sår i en snyftning, eller

ett sår, eller kanske en snyftning   Oanvändbart

Gyttja  Ovanpå gyttjan gyttja

Steg i trappan, steg i hallen, steg i korridoren

Steg ute på gatan, bortsteg, smattrande snattrande hårda

Bortsteg, kortsteg, trippande små hoppsteg

Bortifrån: bort ifrån

Hård vind från vattnet och vattnet torkar in, torr vind

från torrt vatten  Vart tar stegen vägen, vem stiger in

i stegen, ekon av pisksnärtar  Frågor

Liten svart mask gnager och gnager  Liten mager mask

växer sig stor  Liten liten gunga fram och tillbaka:

väntar, väntar inte, kommer  Kommer inte

Litet svart hål  Liten svart råtta dansar upp,

säger: jag har något att berätta  Liten hemlighet

Små svarta trådar till ett spindelnät, ett suddigt

snurrigt spindelnät  Dov summerton, väckarklocka

i en värkande tand  Frågor: skärvor, nålar, skalpeller,

skorpioner  Stickfrågor, splitterfrågor

Orden: hinner inte, kan inte, orkar inte

Måste ut  Måste in  Måste hinna  Måste lämna

Skulle vilja  Skulle vänta  Skulle måsta

Måste inte  Kunde pröva  Ville springa  Ville inte

Kunde dröja  Vara borta  Hinna undan  Vara borta

Vara borta  Vara borta

Steg i steg, på väg bort  Bortovaro

Ovaro  Vara borta

Varbildning

Steg i steg

Liten svart mask

Stor svart katt som jagar liten råtta 

Om orsak och verkan. Och klättrare.

Tänker på mina liberala vänner som avvisar det kollektivistiska därför att de menar att folk far illa där – det vet de av egen erfarenhet.
De har själva farit illa eller på nära håll sett andra göra det.

Och som då bortser från att det då vanligen är någon individualistisk jävel som använt kollektivets maskineri för att få trampa på dem.

Trampat ner hade vederbörande säkert gjort ändå.  Vilket system hen än hamnat i.

Bara med en annan teknik i en annan miljö.

Villsäga, erfarenheten kan möjligen användas som argument för att människan i allmänhet är dålig. Att klättrandet och trampandet är ofrånkomligt.

Den möjligheten är värd att diskutera, även om jag personligen inte tror att det är riktigt så enkelt.

Men hur skulle den kunna motivera att klättersamhällen apriori skulle vara bättre än delarsamhällen?

Säsongspremiär

Säsongspremiär.
Redan själva ordet ger glädje, en doft av dagsmeja och förväntan.

Nu var det taket på och nästan inomhuskänsla, långt från åkarbrasorna och stampandet på Stadshagen. Men ändå.

För övrigt ganska skönt att hålla sig inomhus när spillrorna av stormen Ole slet i knutarna; den här dagen var inte lika njutbar utomhus som det såg ut inifrån, konstaterade vi.

Men ändå, som sagt.

Vi blev nästan förvånade hur kul det var att vara på fotboll igen, själva grejen att sitta där, på sätt och vis oberoende av vad vi såg, bara detta att en ny säsong öppnar sig, att det vinkar en vår och en sommar där borta bakom den avlägsnaste hörnflaggan.

Och matchen?

Jo för all del: Djurgårn vann, Djurgårn vann.

Ett par av nykomlingarna såg riktigt spännande ut, Walker slog en snygg frispark rakt i mål, Colley gav åtminstone lite Amartey-vibbar, 

Kvarvarande spelare som Emil och Höie såg trygga ut. Och det är alltid kul att se James Keene springa i 93 minuter, även om jag inte är helt säker på att han är en förstärkning.

Skräp till försäsongsdomare, dock, som inte kunde hålla en åtminstone någorlunda konsekvent nivå.

Men hur vi skall få plats med alla dessa mittfältare förstår jag inte riktigt.

Hur som helst: Säsongspremiär.
Nu är våren inte långt borta.

Nej, vi fyllde inte Tele2. Men betydligt fler än "ett tappert fåtal" var vi ju...

Spretiga tankar, februari

Människor som förnekar verkligheten för att den inte stämmer med deras verklighetsbild.

                                                            *  *  *

Förälder: Dina möjligheter att påverka dagens samhälle och politik är små. Men din möjlighet att forma morgondagens värld är enorm.

                                                            *  *  *

Tillfrågad om jag som personligen konservativ avskyr det moderna. Svar: nej, inte alls; men det som får burskap bara just därför att det är modernt.

                                                            *  *  *

Är det inte häpnadsväckande hur många moderna människor som själva finner gamla Madame Pompadour tanklös?

                                                            *  *  *

Det finns ett gemensamt drag i den aggressiva nationalismen, den religiösa fundamentalismen och den påträngande skurmedelsreklamen: längtan efter en absolut renhet.

Avskiljandet av det som fläckar och smutsar ner: allt som är det minsta avvikande.

En dröm om den totala likheten: en yta utan störningar.

Och utan djup.

                                                            *  *  *

Den här yrvakna nätaktivist-förvåningen över att marknaden tar över. Vad hade de väntat sig?

                                                            *  *  *

Varför handlar alla morgonsoffornas debatter om hur vi kan äta kakan och ha den kvar?

                                                            *  *  *

Är vi på väg att förlora insikten om att en av de viktigaste faktorerna för ett samhälles framgång är förmågan att skjuta upp belöningar?

                                                            *  *  *

Du vill att allt skall vara enkelt. Men livet är inte enkelt. Så enkelt är det.

                                                            *  *  *

Du har inga egna pengar.

Du har tillgång till en del av det gemensamma, som ersättning för vad du har satt in i det gemensamma.

Du har inte rätt till någonting.

                                                            *  *  *

Vädjande sånger är sorgliga och vackra. Men alla vet att det aldrig fungerar att vädja.

                                                            *  *  *

Om man kan säga vem man är vet man inte    

                                                            *  *  *

_______________________________________________________

Det värsta är att de känner att de behöver någon att skylla på. - Spretiga tankar i januari

Sadeyed lady, det förflutnas ekon

På jakt efter något helt annat hittar jag några rader i ett gammalt dikthäfte från en annan tid i livet, en av de svåra passagerna. Och slogs av att jag tyckte det var riktigt bra.
Det är ju inte alla dagar som ungdomssynder upplevs så.

Den unge poeten har lånat formen och några av formuleringarna från en herr Zimmerman, men fyllt på med egna iakttagelser.
Här och där blir det ganska närgånget.
Ber om ursäkt om jag lämnar ut något eller någon, men det här är i alla fall så länge sedan att det är preskriberat. Om än ínte helt glömt.


DEDIKATION

Med dina finländska anor i arabiska kvarter

Och dina främmande vanor som ingen nånsin ser

Och din burfågelsblick varenda gång du ber

Hur kan du nånsin förklara dig?

Med dina drömmar om trappor som tar dig ända ner

Och din skrämda förtröstan på vad människor ger

Och din vacklande röst när du vågar be om mer

Å hur kan du nånsin försvara dig?

Med din tvärsäkra hållning till allt du just har hört

Och din ivriga försäkran att du ingenting har rört

Och dina drömmar av glas där allt plötsligt blir så skört

Vem skulle då kunna nå dig?

Med din lust att leva och din längtan att få dö

Och ditt hö som kött och ditt kött som hö

Och din uppdämda röst som aldrig sagt adjö

Vem ska då våga förstå dig?

Med dina bortglömda minnen i din älskares rök

Och dina eviga utflykter i grekiska kök

Och din dagliga ångest & dina nattliga besök

Hur skulle jag kunna mäta dig?

Med din längtan till leda och din tvekan till tröst

Dina flykter från tiden, dina resor mot öst

Och din älskares smak för fåglarnas bröst

Hur ska ens han kunna äta dig?

Med din rasande make, som steg för långt en dag

Och lämnade dig naken, ursinnig och svag

Och din älskares rader av ”jag” och ”jag” och ”jag”

Vem av dem ska kunna välja dig?

Å, du står med din tjuv, är på hans lista nu

Från en växande skugga till ett tvivlande du

Och du vet att du gör en rätt ömklig figur

Men viken drake ska kunna svälja dig?

Med dina blågrönblå ögon, som klockors loja klang

Och dina utsökt bedrägliga slumparrangemang

Med din själs stumma tvivel och din kropps engagemang

Som alltid fann nån väg att smyga

Ja, med din spöklika själ i din tvehågsna kropp

Och din totala olust att nånsin säga stopp

Och din dragning till svindeln du känt vid bergets topp

- och jag men min rädsla att flyga

Så, till slut

Är du förlorad

För en stumnande sångare

som aldrig riktigt kom

Men mitt lager av spruckna trummor finns kvar

Ska jag lämna dem hos dig?

Å sorgsenögda saga, säg mig, säg!

Die Bettina

En Bettina Wergner-period igen.

Gång på gång fångas jag upp av denna kloka kvinnas enkla, vackra och befriande sånger.

Melodier man fortsätter att nynna på med texter som fortsätter att väcka tankar (och i förbigående ger en lite tillfälle att träna sin tyska).

Det är mig en sorg att jag hittade fram till die Bettina först efter att hon slutat att ge konserter, men en glädje att jag alls hittade henne.

Den vägen var snirklig, och börjar med upptäckten av “Das Wind auf der Warschauer Brücke” och fortsatte via skivan Chanson in der DDR – där Bettina dock inte var representerad eftersom arbetar- och bondestaten till sist hade tröttnat på hennes krävande solidaritet och erbjudit henne möjlighet att bosätta sig i andra delar av Tyskland.

(Det sägs att den sångerska som spelar en central roll i den uppskattade TV-serien Weissensee delvis är byggd på Bettina Wegner. Om det är sant vet jag inte. Men det känns som om den kunde vara det

Hon var hur som helst ett tydligt exempel på det där som ingen vill veta i dag, i alla fall inte i Sverige, att det fanns en opposition i DDR som verkade från en vänsterposition, som inte tyckte att problemet var att det inte var Västtyskland, utan att det var skräp med verkligheten bakom den andra bokstaven i beteckningen).

Hur som helst hittade jag till Bettina till sist.

Den första sång jag hörde, tror jag, var den Imagine-doftande ”Wenn allen Menschen”, men den första som knockade mig var Traurig bin ich sowieso:

(Bortse från det tyvärr tvärt avhuggna slutet)

Redan där blir det ganska tydligt varför DDR inte riktigt uppskattade Bettina Wegner efter förtjänst; och på samma gång varför hon inte heller riktigt kände sig hemma i Förbundsrepublikens 80-tal.

Det finns fler exempel.

(Det finns en senare version där hon sjunger 60 Jahre i stället för 40 Jahre, 
och det känner jag mig än mer träffad av...)

Kanske är tankarna om solidaritet, medmänsklighet, om en vanlig hygglighet lika otidsenliga som ouppnåeliga. 
Kanske hade DDR:s paragrafryttare och BRD:s fråglösa materialister rätt.

Men vi är ändå några som tycker att det känns bra att Bettina W pekade och ifrågasatte.

Där och då, här och nu.

Här och där, lite överallt.

Att vi inte är så få visar framgången för hennes mest kända sång, henens enda hit, som blev något av en internationell standard sedan exempelvis Joan Baez spelat in den – Kinder.

Den som lyssnar till orden finner efter hand något mer, mycket mer, än en sentimental betraktelse över barns sårbarhet och behov av respekt.

Att funktionärerna i Östberlins ministerier inte uppskattade den efter förtjänst blir fullt begripligt när man hör den allra sista raden (tysk språkövning):

Leute ohne Rückgrat haben wir schon zuviel

Men politik är en sak.

För min egen del älskar jag mest sångerna om relationer – mellan två älskande lika väl som  mellan föräldrar och barn.

Och dem som handlar om drömmar och hur drömmar möter verkligheten.

Ikarus - om pojken i Östberlin som drömde om att få flyga och en gång fick drömmen uppfylld.
Och aldrig mer.

eller Er kam an einem Sonntag an, om hur drömmen om ett liv i storstaden bryts ned och bryter ned, en sorts östtysk motsvarighet till Detroit City eller It never rains...

Och så den gamla vanliga krångliga vackra svåra kärleken.

Jag vet få sånger som så fångar kärlekens vemodsbittra slut som Es ist vorbei.

Men kärleken kan vara lycklig också. Åtminstone ett ögonblick, när man lägger bort vapnen

                   -          låt vara att man aldrig glömmer bort var man har lagt dem.

Nåja. Allt det där är bra. 
Den vackra vaggvisan för sonen Jakob värmer hjärtat. 
Den bitska besvärjelsen inför åldrandet Wie wird es sein är rolig eller obehagligt sann, allt efter humör. Och den avväpnande Das wunderbare, en av mina absoluta favoriter

Men den som följer mig just nu är den skrämmande vackra Hab doch gewusst:

Sedan, vad mer...?

Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Geh doch nicht weg, wenn ich sterbe und weine,
sterben ist schlimm, denn da ist man alleine.
Sieh mich doch an und dann gib mir die Hände,
halte sie weg von mir, eisschwarze Wände.
Steh nicht am Fenster und sieh auf die Straße,
weiß, du willst weg und weiß, dass ich dich lasse.

Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab mein Gesicht und ich fürchte den Spiegel,
liege am Boden und hab keine Flügel.
Angst frisst mich auf und sie will mich erschlagen,
niemand ist bei mir und will meine Fragen.
Morgen ist gestern und alles wie immer,
nur meine Angst wird mir größer und schlimmer.

Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab doch gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.
Hab ja gewusst, es ist wieder das Gleiche,
ist keine Hand, keine warme und weiche.

___________________________________________________

För den som vill ha hjälp med tyskan finns här en sida med en del texter.
Eller här.

Februaribilden: Stamsund

Stamsund.

Första stoppet på Lofoten, norrgående.

Intensivt blå färger i det vita, mot det grå.

Långt ute.

Långt uppe.

Långt borta.

Annorlunda.

Bekant.

Annorlunda.

Januaribilden - Finnmarkskusten

_____________________________________

Not: Årets almanacka är idel bilder från Hurtigruten-resan 2013, skiftande och bara delvis årstidsanknutna.
Texterna är de som följer med almanackan. Om andan faller på kanske de blir utbyggda.
Vi får se.


Om resan till exempel här och här och här.
Och på massa andra ställen.