Allting har en ände: Korfen är klar

Ja, så samlades större delen av den Jacobssonska släkten för att, som varje år, föra en Lundegardsk tradition vidare: Julkorfen.

Traditionens ursprung förlorar sig i ett detaljlöst dis på Hisingen i det förra seklet, men det börjar i ett hem som upprättades för exakt hundra år sedan, så vi dristar oss att kalla det en hundraårig tradition, i stort sett obruten - med några korta pauser runt 1960 och (väl?) runt 1990.

I centrum: Korf-smeten.

Innan man kommit så långt som till färdig smet är det mycket som skall ordnas. 

Förutom de ingredienser som skall inhandlas - såväl späck som framför allt fjälster har genom åren kunnat ställa till problem - så skall en massa mjölk kokas och få svalna, potatis skall skalas, kokas och även den svalna.

Det måste finnas kärl att arbeta i, redskap att arbeta med - och dessutom bjuder traditionen att det hela skall avslutas med middag, som skall planeras och förberedas (i år bjöds på goda soppor av flera slag)

Detta år var det min syster som hade allt det omaket - nästa år blir det vår tur igen.

Vi i den senaste direktionen för AB Förenade Korf Eftr har hållit på i mer än 25 år, och kanske förlitade vi oss i år väl mycket på vår rutin.

Det blev mer kaotiskt än vanligt, och krävde en del ovana improvisationer. Men vi skrattade nog mer än på länge också

Bröder i arbete, övervakade av sin kusin Andrea

En sak som blev lite tokig var bedömningen av hur mycket smet som egentligen går att röra ihop i den för dagen använda maskinen. Låt oss säga att vi var lite väl optimistiska...

"Äsch, det går bra att få ner alltihopa!"

Ibland går tillvaro lite i vågor:

Det blev lite omräkning och -vägning,  och några skratt till.

Men till slut var allt sammanrört, nötfärs och fläskfärs och späck och potatis och mjölk och kryddor, och fjälstren kunde träs på korvhornet (efter någon palaver om hur just detta horn skulle monteras och om möjligen någon del saknades?), och själva stoppandet kunde börja.

Som oftast satt Kerstin vid korvhornet mesta tiden.   Med åren utbildar sig ganska fasta roller, även om det aldrig varit eller lär bli särskilt hårt reglerat - dessutom behöver man alltid pauser, 

Det är något med fjälstren. Det är vår fasta övertygelse att dessa vid korvtillverkning oumbärliga produkter tappat i kvalitet under den tid vi hållit på. 

Inte bara känns det som att de spricker lättare, de verkar också smalare - korfarna blir helt enkelt inte lika tjocka. 

Tycker vi. 

  '

Modern Korf-tillverkning måste förstås dokumenteras och spridas.
Andrea fotograferar för sin mors räkning.

Även vegetarianer deltar i arbetet.  Här med påtagligt skeptisk min,
oftast med mer entusiasm - och kreativitet (små skulpturer av salpetersalt, någon?)

Nå, till slut är korfen stoppad, och inlagd i plastpåsar (Johan-specialitet). Återstår att väga helheten - i år 13,4 kg (brukar vara min uppgift) - samt dela  upp den någorlunda jämnt mellan andelsägarna i Förenade Korf.

Större delen av årets produktion

Dagen efter är det Korf-premiär. Ganska länge höll jag på att Korfen skulle sparas till jul och börja avätas först då, men numera tar nyfikenheten överhand, och en ny tradition är införd.

Avsmakad och befunnen god. Möjligen något grynigare än genomsnittligt, men absolut bra.

                               _____________________________

Så här gick det till för tre år sedan

...och så här året innan

Ett år var vi hemma hos M

Föregående generation i verksamhet 1963 - min mor övervakar bror och svägerska.
Maskinen en relikt från 30- eller 40-talet som var i drift ett stycke in på 90-talet.

(not: "När skrifvaren är dålig skyller han på pennan" sade och skrev den man som fastlagt stavningen av produkten - men jag vill i alla fall skylla lite av den halvbra bildkvalitén på min mobilkamera, som verkligen inte tillhör toppskiktet. 
Dixi et salvavi)

Spretiga tankar i november

Är det inte dags att införa samhällskunskap som ämne i skolorna?

Jaså finns det redan?

Å fan, det skulle man inte kunna tro

 

                                                                  *   *   *

Vi lever i ett annat land som de som har förändrat det inte känner igen och därför vill förändra igen och vill ha igen

                                                                  *   *   * 

Ser i tidningen att svenskarna hör till de minst oroade av klimatläget, och att reportern är lite förvånad över att sommarens torka och bränder inte påverkat mer. 

Men jag tror att det är precis tvärtom – det är sommarens händelser som gjort svenskarna skeptiska.

Om klimatåtgärder innebär att man inte längre får grilla när och hur man vill, då är det inte värt det.

Då får världen hellre gå under.

                                                                  *   *   *

Folk som inte kan vila har ställt till väldigt mycket av eländet i världen

                                                                  *   *   *

Att så många i vår tid verkligen vill få äta kakan och ändå ha den kvar, det må kanske inte förvåna längre.
Men vad som stör mig är att de inte ens verkar förstå det.

                                                                  *   *   *

Den förfärliga föreställningen att barn självfallet är naturligt goda

                                                                  *   *   *

Många som klagar på svensk konsensus-mentalitet har egentligen inga problem med att alla tycker likadant.
Det är i själva verket diskussionerna som eventuellt leder fram till konsensus som de ogillar, och tanken att alla kan bidra.

Om bara chefen bestämmer är allt ok.

                                                                  *   *   *

Ibland är det lite lite svårt att förstå att ett samhälle som prompt stigmatiserar den som råkar säga ”negerboll” eller ”zigenare” låter nazister springa fritt på gatorna eller tränga in i vallokaler.

                                                                  *   *   *

En konstig sak med spelet kring regeringsbildningen, är hur de stora partierna i första hand manövrerar för att undvika att ge makten till den andre – med effekten att stora delar av väljarbasen tror att de bara vill undvika Sverigedemokraterna.

När det snarast handlar om motsatsen: om det bara gällde att undvika SD kunde Kristersson ge makten till Löfven och Löfven ge makten till Kristersson

                                                              *   *   * 

Sverige och Tyskland.

Tyskar har sin bild av Sverige från Astrid Lindgren och deckare.

Svenskar har sin bild av Tyskland från Hollywoodfilmer om nazi-eran.

Vem har mest fel?

                                                              *   *   *

Världen störtar samman i klimat- och miljökaos, i politiskt raseri och sönderslitenhet, i konsumtionshets utan like,  i övergivandet av allt privat och allt enskilt till megabolag - och det enda svaret från det som skall likna vänster tycks vara jakt på millimeter-rättvisa i språkliga beteckningar för känsliga begrep.

Jag får allt svårare att identifiera mig med det.

                                                                  *   *   *

Bilder av hjältar­ är normalt projektioner skapade av ynkryggar

                                                                  *   *   *

En egenskap hos varje system är att det inte kan konstrueras så att det täcker och hantera alla situationer som kan uppstå. 

Det oförutsedda och det aldrig förut skådade kommer alltid att hända.

Och ju mer man förlitar sig på systemet, desto mer svårlösta kommer då problemen att bli.

Detta är en viktig del av bakgrunden till såväl svikande service hos banker som att femårsplaner inte fungerar så vidare värst.

Jag tänker ibland på detta när jag läser om AI:s gyllene framtid och de lysande utsikterna för självkörande bilar.

                                                                *   *   *

Den som läser en text om läget på bostadsmarknaden bör komma ihåg att skribenten högst sannolikt är en yngre eller medelålders journalist med tunga bostadslån, vars ekonomiska existens är beroende av att priserna fortsätter att stiga

                                                              *   *   *

Vad än de modernaste fysikerna säger: Man kan inte förneka tiden. Allt man gör är att ge den ett annat namn.

                                                             *   *   *

                                                             

Om Gud finns är han en ganska usel romanförfattare

__________________________________________________

"Varje gång en människa föds, skapas universum" - Spretiga tankar i september

Spretiga tankar - valextra!

"Det finns för mycket nu i nutiden och för lite sam i samtiden" - Spretiga tankar i maj

Tidigare tankar:

En del som är väldigt framåt glömmer att se sig om ibland - Spretiga tankar i april

"Det är ingen idé att försöka bli riktigt bra på någonting" - Spretiga tankar i mars

"Man kan inte alltid vara rättvis. Men man kan låta bli att vara orättvis" - Spretiga tankar i februari

"Tillvaron är ingen tävling" - Spretiga tankar i november

"Människor dem inget märkligt händer är kanske de lyckligaste?"  - Tankar i oktober

Den som avfärdar andra människors liv som skräp hör själv dit - Spretiga tankar mitt i sommaren

Andra tankar

Notering om det verkliga i drömmar

Som när de inneslutna, i en borg, vid en belägring 

Tycker sig skönja undsättningsstyrkan, där, vid horisonten

Ett genombrott i ilmarsch genom fronten

av fiender, som redan samlat sig att storma

Men finner att den aldrig närmar sig, att drömmen

om räddning bara är ännu en i strömmen

av bilder skräckens fantasier förmått forma –

- så är varje drömbild sann    Men inte verklig

Så enkel är vår värld, och så förtvivlat märklig:

Bilden finns       Men räddningen förblir en hägring





                                                              (12.11 2018)

In i dimman - vinterstängning vid Sveriges mitt

Förliden helg gjorde vi ett kort besök i vintern.
Det varade i ungefär 36 timmar.
Sedan kom hösten ikapp oss igen

Nåväl.
Vi började med att ge oss in i dimman...

...som låg överallt, över vägar och hus och hela landskapet vi for igenom.
Sikten var, kan man konstatera, måttlig.

Dimma över Järvsö

I Ytterhogdal mötte vi alltså vintern.  Betydligt mer snö på tomten än vi hade väntat - det hade kommit en rejäl sjuss några dagar tidigare, men vi trodde att mildväder och regn skulle ha gjort slut på det.
Så icke

I och för sig var det ju logiskt, eftersom ett viktigt mål för vår färd var att vinterstänga husen där uppe.

Men ändå...

A-L bär in den brandsläckare vi köpte på vägen.

Har man kamin skall man ha brandsläckare, så är det bara.

Fast det hade vi inte haft förrän nu, vilket kändes lite sådär.

Ingen lingonplockning på tomten denna gång...

(det har det iofs inte varit så mycket tidigare i år heller, lingonen hörde till offren för sommarens torka, i alla fall på våra platser)

Tranbären däremot!

Det var något annat.

Det har varit ett utmärkt tranbärsår på våra specialställen

Och det blev en stor och liten burk sylt utöver tidigare skörd.

I år har jag även provat att göra gelé, det är ju så man ofta möter dessa goda och nyttiga bär.

Det funkade, men det går åt rätt mycket bär för rätt lite gelé, så det krävdes ett riktigt bra tranbärsår,

Vi hann med lite annat också. Som att sitta och ha det mysigt framför kaminen i nya huset

Ni får en bild till...

På natten mellan lördag och söndag hände det något.

Vädret slog om, och plötsligt var det höst igen.  6-7 plusgrader och den mesta snön borta.

Flamingo-trion begrundar naturens växlingar.

Före...                                                              ...och efter

Snö eller inte snö, minus- eller plusgrader, token gjorde i någon mån skäl för sitt namn och envisades med att blomma betydligt mer än den gjorde i somras.

Lite blek om nosen, men likafullt igång.

Stärkta av denna överlevnadsvilja, och med huset så vinterberett som låter sig göras, återvände vi söderut genom höstskymningen.

Dimman hade lättat även över Järvsö

Mycket folk var ute på vägarna denna höstlovets sista dag, men vi kom hem utan större problem. Inte ens de obligatoriska stockningarna vid Arlanda var särskilt problematiska.

Tristessa - extra allt

Tristessa, alltså.

Titeln, som är namnet på en av historiens protagonister, påminner oss ju om vad som kanske är samtidens värsta skräck: att ha tråkigt.

Och det är ingen risk denna kväll. Här är det pang på.

Varken musikaliskt eller visuellt bjuds det på mycken vila.
Det är extra allt.

På en gång: jag fattar inget av den här storyn.

Jag antar, i dessa tider, att vi  skall uppfatta ett feministiskt budskap - operachefen själv försäkrade nyligen att såväl Madame Butterfly som Carmen är sant feministiska berättelser.
Men jag är inte riktigt säker på om det främst är kvinnan som stängs in i en sarkofag i slutscenen, eller mannen som straffas för sitt beteende med att förvandlas till en kvinna, som skall bära det i denna föreställning..

Eller kanske är det s&m-lekarna som återkommer ibland.
Kanske är det i första hand kastrationsscenerna?

Snurrar

Jag vet inte. Jag förstår inte.
Gudarna skall veta att operaintriger ofta är svårbegripliga – antingen för att de är fars-snurriga bortom all trovärdighet som Figaro eller psykologiskt totalt o-trovärdiga som Turandot.

Men här snurrar det absolut för mycket för att jag skall hänga med.

Man tager en tredjedel blaskig fantasy, en tredjedel New Age-mässa i Älvsjö och en tredjedel genuspolitiskt seminarium på valfri högskola i provinsen, och skakar om rejält.
Lägg över en rejäl filmmusik-vägg.
Låt sedan duktiga sångare hantera det på svengelska.
Det blir så där...

Musikaliskt är det dock inget fel. Första akten väller fram som en wall of sound i närmast Phil Spectorsk mening, mot vilken främst Joel Anmo och Kerstin Avermo profilerar sig.

Anmo gör en riktigt gedigen insats i en roll – eller noga räknat ett par roller – där han inte behöver bekymra sig om trovärdigheten utan kan fokusera på sången; och gör det med den äran.

I slutet av första akten träder Johanna Rudström fram – men det är främst den andra akten som är hennes.

Den rösten är värd pengarna.

Andra akten är öht lite mindre filmmusik-vägg och lite mera traditionell opera, om man nu alls kan tala om det här.

Musiken är alls icke svår, tvärtom är med mer lättillgänglig än mycket annat man hör, en kvalitet som Tristessa delvis delar med förra årets premiärverk Dracula.

Man känner också en initiativets släktskap – ”vända sig till den unga publiken” som det brukade mässas som ett mantra vid det stora mediebolag där jag arbetade förr.

Tvivlar

Jag är inte riktigt säker på att det funkar. Faktiskt tvivlar jag på att den unga masspubliken skall slita mobillurarna ur öronen och vallfärda till Gustav Adolfs torg bara för att en ny opera utspelas i Kalifornien och har neonljus på scenen.

Att en ny svensk opera sjungs på engelska kan man betrakta som en trist bekräftelse på vår nuvarande kulturståndpunkt eller som fullkomligt naturligt, allt efter smak.

Men då borde man åtminstone ha tagit in en röstcoach som jobbade bort den ibland nästan löjligt påfallande svenska brytningen. Om det handlat om svenskar i USA hade det kunnat fungera. Men det gör det ju inte, och då riskerar töntighetskänslan att ta över.

Men musiken är absolut njutbar.

Att sitta mitt i det, blunda och bara lyssna, är antagligen en ganska bra idé.

Jag skall tänka på det till nästa gång, om det blir någon.


__________


Säsongspremiär i Nagasaki

_____________________________________________

Operatankar under fjolårssäsongen:

Farsartat slut hos Rosenkavaljeren

Genombrott eller comeback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

Novemberbilden - vätan tränger in

November

När vätan tränger in i själen. 

Alla föreställningar om att en glasruta eller goda tankar skulle kunna hålla den ute kommer på skam.

Det är vatten som inte längre speglar, ett vatten som dränker tiden.

Konturer utplånas, mörker tränger in i ljuset, fukt i minnena.

En tid utan tröst, då glädjen töms på glädje och lusten på lust

November är en månad för dem som redan drunknat.



                                                                                                             Mot Drakenberg



_____________________________

Tidigare novemberbilder:

Ännu inte riktigt mörkt (2017)
Ibland blir allting blankt (2016)
Tiden har tid (2015)
Allt sjunker (2014)
Ett förlorat land (2013)
Vattnet är blankt igen (2012)
Novembers ros (2011)