Ett avsked

Farväl eller på återseende?

Så där är det alltid när man skiljs. Man vet ju inte när det blir igen. Eller hur.

Och Stadion står ju kvar, även om Djurgårdsfotbollen drar vidare.

En värdig avslutning blev det, en bra match, med stabil insats av hemmalaget och två mål av riktiga djurgårdare och drygt 14.000 på plats.

Inte dumt alls.

Några pantade varianter av bengalbrännare får man väl kanske överse med denna kväll.  Och jag log för första gången åt en bengalbränning - kille i rullstol på löparbanan som på något sätt hade trasslat med en in. Till och med vakterna tog det med ro och gott humör.

Efteråt blev det ordnad planinvasion. Det kändes faktiskt lite speciellt att trava omkring där.

Jag tänker inte bli salvelsefull, och så Jävla Stort var det inte, men lite kul i alla fall.

Nu vidare mot nästa arena.

(Konstigt nog får tydligen något förortsgäng för leksandsfans och folk från Sluskboda och Pelleholm spela där också - på VÅR arena, på STOCHOLMSARENAN.

Det är ju ett jävla oskick.

Kanske dags att däfända?)

Hurtigruten-resan. 7: Vändpunkten

Det kommer vändpunkter i livet.

En del av dem kommer redan efter en vecka.

Då kan det till exempel handla om Kirkenes.

Men än är vi inte riktigt, riktigt där.

Den kallas för Finnkerkja, Finn- eller möjligen Lappkyrkan, den egendomliga formationen på vägen in mot Kjöllefjord. Svår att fånga i det sneda ljuset, men fascinerande.

Finnmarkskusten.

Norrmän och deras blå hus. 

Här i Mehamn, Hurtigrutens nordligaste angöringshamn nära det europeiska fastlandets verkliga nordpunkt på Nordkyn-halvön.

Mehamn med kyrkan mitt i byen. 

I staden finns ett hotell som erbjuder kontinentens nordligaste hotellrum.  Om nu ens håg står till sådana rekord.

Kargt är det. Men smörblommorna trotsar klimat och jordmån.

Och vi själva då? 

Levde vi något godliv?

Jo visst gjorde vi det. 

Här skaldjursbuffé för att celebrera Nordkap-dagen. 

Vi kostade på oss ett vin därtill. Det var...   ...ganska dyrt.

Till godlivet hörde ett bad på sjätte däck.  Här med badbrud.

Ingen vidare fart på jacuzzin iofs, men det är en mycket speciell upplevelse att ligga där i det 39-gradiga vattnet och se Finnmarkskusten glida förbi.

Så här ser den ut. Eller på flera andra sätt. Även om inte Finnmark bjuder på de hisnande perspektiv som Vestlandet eller Lofoten och Vesterålen gör, så är variationen större än jag hade trott. 

Men kargt är det för det mesta.  Här uppe har till och med norrmännen givit upp jordbruket och satsar på  fisket med binäringar.  Och det bor folk här. Orterna är små, men de finns, och de lever.

Och så var vi vid - nej, inte resans mål, men vändpunkten - Kirkenes.

En stad med internationell fläkt - här blåser vindar från Moskva och - ja, Osby.

"Hm, där borta nånstans ligger Ryssland"

"Bara att följa skyltarna..."

Kirkenes ligger så långt in i Varangerfjorden att Golfströmmens värmande effekt inte riktigt når dit, och här är kallt och kargt även med Finnmarkskust-mått. Men vi hittade en blommande backe med hundlokor, smörblommor, midsommarblomster -

- och klöver,

Jaha. Vi åkte alltså till Kirkenes för att shoppa.

Våra kassar fick en hedersplats på by-bussen.

Dags att vända. MS Nordkapp väntar på oss i hamnen; nu förvandlad till Sydgående.

Kirkeness Farewell.

Nästa hamn Vardö. Här fyren vid inseglingen.

I Vardö som på de flesta håll i Finnmark är alla husen, inklusive kyrkan, byggda efter 1944. 

En österrikare i Berlin gav en annan österrikare i Finnmark order att bränna alla hus, skjuta alla djur och evakuera befolkningen.

"Jag lydde bara order".

Måsarnas absoluta favorithäng i Vardö.

Ett lusthus vid havet är alltid ett lusthus vid havet.

Även om det nu råkar vara Barents hav.

Ishavskusten.

Dess bergarter, dess färger, dess variationer.

Och dess ödslighet.

De är ganska stora, de där små betongklumparna. 

Om det inte är så att de har ovanligt små måsar i Berlevåg.

Någonstans där ute skulle man se valar.

Sade de.

Jaha.

Det tror jag säkert.

Fast jag ser dem inte.

---------------

I nästa avsnitt:  Världens nordligaste

Tidigare delar här (Nordkap),  här (Under midnattssolen), här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).

Hurtigruten-resan. 6: Nordkap

Så kom vi då dit till sist. För många är det resans mål. 

Vi hade väl inte något riktigt mål, det var mera resan som sådan.

Men visst är det lite häftigt, även om Nordkap inte är Europas nordspets. Det är faktiskt inte ens Mageröyas nordspets.

Men först var det detdär med midnattssolen.

Som här, nånstans på Loppehavet, tror jag.

Midnattsssolsfotograf i arbete ute på däck fem. Cirka 00.30.

Man tror att det skall bli solnedgång.

Men det blir det ju inte.

Snett ljus på brant kust. Någonstans i Troms. På natten.

Midnattsskuggor

På väg in i Havöysund nästa morgon passerade vi en hyfsat stor ansamling måsar. 

Lokala fiskfabriken hade nog dumpat rens, eller något i den stilen.

Och så Honningsvåg och ut på Mageröya, som verkligen gör skäl för namnet. Något av det mest fascinerande med Nordkap-turen var det karga, ödsliga, avvisande landskapet på denna ö där platån ligger.

Vägen över Mageröya från Honningsvåg till Nordkap

Och så var vi framme. Dendär globen har man ju sett på vykort.

Nästa Nordpolen.

Ja. Det är brant. Det stupar rakt ner. Det är högt.  Man kan få svindel.

Plötsliga öppningar. Hisnande utsikter.

Men det blommar också.

Fjällglim

Rosenrot i två skepnader

Fjällsippa

Och så de där utsikterna.

Men nordligast är det alltså inte. Den nordligaste punkten är Knivskjellodden därborta, en dryg kilometer närmare polen.

Obligatoriska vykort.

Klassiska turister i klassisk pose på klassisk turist-pose-plats.

Men vad skall man göra?

Det är ju vad vi är.

Vägen tillbaka. Fortfarande lika kargt. Fortfarande lika fascinerande. Samma vida utsikter. Samma vackra men lite skrämmande ödslighet.

Vid en paus hittade vi tätört i en lite oväntad miljö.

I Honningsvåg väntade MS Nordkapp. Otåligt tutande, faktiskt, någon tid att se på staden gavs icke.

Och resan fortsatte

I nästa avsnitt:  Vändpunkten

Tidigare delar här (Under midnattssolen), här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).

Hurtigruten-resan. 5: Under midnattssolen

Ja. Det är klart att det är häftigt.
Jag har upplevt det förr. Men det här var mer och längre (och soligare!) än då
Nätterna krympte, tiden snodde sig om sig själv. Man blev vill.
Sova kan du göra i söder som det heter.

Klippfisk på ställningar i Svolvaer

Lofoten

Lofoten.
Detta Lofoten.

Vi passerade Svolvaer, denna gång utan att stiga av.
Och upp i Raftsundet mellan Lofoten och Vesterålen, den smala passagen mellan Lofotens nordligaste ö Austvågöy och Hinnöya, som faktiskt är Norges största ö där den ligger inflikad bland andra i snöfjällskärgården.

Raftsundet är inte brett.

Men så är det Trollfjorden.
Där är det SMALT.

Båtarna går in för turisternas skull. För att visa landskapet, för att anknyta lite till fiskets historia ("Slaget i Trollfjord") och naturligtvis för att låta kaptenen briljera.

Det gör han.

Skall vi gå igenom DÄR??!?

Passagen är smal, obegripligt smal i förhållande till fartyget, bergen är höga och branta, och vattnet är grönskimrande.

Och klockan är halv tolv på kvällen.

Är det uppskattat då?

Ja, det ser så ut:

Trängsel på fördäck , Trollfjord, kl 23.35 

Och vi kom ut också.
Och bergen ser mycket högre och brantare ut i verkligheten.
Bergen är brantare och högre. I verkligheten.


Det är mycket verkligheten-överträffar-dikten på den här resan.

Och, alltså,  själva Raftsundet, som inte är briljansövning utan trafikled, det är inte så vidare brett det heller.
Den i ordets bokstavliga mening spegelblanka ytan bryts bara av våra svall.
Raftsundets norra del, ca 00.20.

Och så kom vi till Finnsnes. Hade tiden stannat där? Nej, ändå inte. Men bilen var fin och den gamla affischen likaså. Ankaret mer ordinärt.

Och söndagsstängd var staden.

                         ...så den här matchen var redan spelad.  Ett litet nordnorskt derby.

Bara cirka femtio mil mellan orterna.  

Fågelvägen.

(Hemmalaget vann med 3-0 efter hattrick av Jonas Nicolaisen Simonsen, enligt vad som nu berättas på nätet.  Division 3)

En båt, två båtar, många båtar. Finnsnes, söndag morgon, juni.

Tromsö.
Världens nordligaste av det mesta.
Inte världens nordligaste stad, den kommer vi till, men annars.
Världens nordligaste katolska domkyrka, vad sägs om den?

Och så världens nordligaste Ishavskatedralen i Tromsö, förstås.
Som trots den beteckningen inte är någon domkyrka.
Men spännande arkitektur är det.
Det är svårt att inte komma att tänka på en frusen upplaga av operan i Sydney.
Omhändertagen av Frionor, upphuggen i block, skeppad till Ishavets rand.

I Tromsö finns också ett akvarium, där vi bland annat stötte på en stenbit. Inte världens muntraste, för den delen.

En lite kantig typ.

Världens nordligaste lilla storstad. 

MS Nordkapp vid kaj.

Där är den - världens nordligaste katolska domkyrka. En flink fotograf har fångat den.

Kursen läggs om efter Tromsö. Inte längre särskilt mycket norröver. Mer mot öst nu. 

Nordnorges utsträckning i öst-västlig riktning är imponerande.

På väg upp mot Loppehavet  mötte vi MS Lofoten, det enda av Hurtigruten-fartygen som ser ut som en klassisk passagerarbåt. Sjösatt 1964.

Ett vackert fartyg; men ingen jacuzzi på akterdäck där, inte.

Lyngsalperne. Någonstans där bakom såg M och jag tumlare sommaren 2003.

Och så blev det natt igen.

Solnedgång? Nej, det ser bara så ut.

I nästa avsnitt:  Närmare Nordkap

Tidigare delar här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).