En gång i Paris

20 juli.  En minnesdag på flera olika vis och nivåer.
Jag väljer att fästa mig vid ett av de roliga, ett av de privata.

Just i dag för... låt mig se, 41 år sedan, anlände vi till Paris, Bengt S och jag - den första ankomsten till en stad på den allra första tågluffen.

Vi kom till Gare de Nord en solig morgon, dök ned i Metron, köpte varsin carnet, och letade oss till Rue des Ecoles, där jag fått korn på att det fanns hotell med uppnåeliga priser. Fick rum på Familia för 18 Fr natten. Det tyckte vi var aceptabelt även om det enligt tidens franska sätt var en grand lit som blev lite trång för två resande i översta tonårsåldern.

Men vad tusan, vi var där, vi var i Paris, resan hade börjat, världen låg för våra fötter (träskodda...),  solen sken, man kunde ta en förmiddags-Kronenbourg på en bar just nedanför hotellet; vi hade två-tre dagar i Paris, sedan skulle vi möta Maria och Elisabet ute vid kusten, en månad var 30 oändligt långa dagar och hela Europa var vårt.

(Jag tror inte att man skall underskatta vad den Europeiska järnvägsunionen har åstadkommit för Europas integration, för övrigt.)

Sådant kan man minnas i dag, och avstå från annat som är mer dramatiskt eller bara tristare att tänka på.

Måsarna i Svolvaer

Ja, det var det där med måsarna i Svolvaer.  

Måsar finns det ju gott om lite varstans. Ibland sitter det en stor trut på vårt balkongräcke på Hornsgatan. I Maasholm vaknar man till deras skrän. Till och med på Ön, långt in i skogslandet, finns både tärna och mås.

Men det är något med måsarna i Svolvaer. De är många förstås, men inte bara det. Det är något i deras uppträdande, deras attityd. 

Som att de äger platsen. 

Och det gör de kanske. I någon mening.

(Ornitologer må ursäkta att jag i det följande inte gör någon skillnad mellan olika typer av måsfåglar - de faller alla in under huvudkategorien "Måsarna i Svolvaer")

Ja, som sagt.

"Välkomna hit till mitt ställe. 

Jag håller koll.  Ni följer mina regler. OK?"

Två små fåglar på en... 

Nej. Men tre små måsar på ett kyrktak.

Eller, inte så små egentligen. Bara en bit bort. 

Notera också hur de håller vederbörligt avstånd till varandra.

Man måste kunna sno sig om på alla vis om man vill ha total kontroll.

Och det vill man.

"-Jag såg den först!"

"-Men jag är snabbare än du"

"Ska det va på de viset är inte jag med, så det så!"

"Hmm, man kanske kan få sig en bit däruppe på bordet..?"

"Tjaaa... jag skulle tippa på uppklarnande, svag västlig vind och cirka 16 grader..."

"Ok, nu har ni sett hur det går till. Jag tar över härifrån"

________________________________________________________

Och för dig som undrar över resan finns en länk till sista avsnittet av reserapporten här
Med vidarelänkar till tidigare avsnitt
.

Enkla ord och svåra - LIX

Stöter plötsligt på begreppet LIX-tal igen och finner att min gamla aversion mot detta inskränkta ingenjörsmässiga sätt att bestämma en texts svårighetsgrad är oförändrat stark.

Det börjar redan med idén: att det går att förvandla frågan om en texts begriplighet till en fråga om räkning.

Men också de parametrar man använder: alla ord över sex bokstäver är svåra – alla ord med högst sex bokstäver är således definitionsmässigt icke-svåra.

 Vrensk, tordön, romber, fidus, brugd, sinus, metop och de där ni vet. 

”Vrenskas” är däremot ett svårt ord, liksom ”åskväder” när man talas LIXiska.

”Kvadrat” är mycket svårare än romber, förstås.

Och även om metop är ett lätt ord, så är dess gamle följeslagare triglyf svårt. Och det kan man ju faktiskt hålla med om. 

Minnesregel: Vartannat fält lätt, vartannat fält svårt.

Och när vi nu ändå är inne på grekiska tempel, så är det i LIXens värld så att jonisk och dorisk stil är lätt, men korintisk är svår; och det är inte för att den är mest utsirad och – ärligt talat – tillkrånglad, utan för att den har fler bokstäver.

Och inte blir det bättre i den digitala samtiden.

Byte är lätt, gigabyte är svårt. Router och batch är rena barnleken jämfört med knepiga saker som tangentbord och bildskärm. (Dator är lätt, datorer är svåra)

Meter är lätt, centimeter är däremot lite knepigt. Kanske för att de är så korta?

Den här texten är tyvärr full av svåra ord. jag har en tendens att använda ord som ”förmiddag”, ”naturligtvis”, ”diskbänk”, ”amerikansk”, ”kaffekanna” och sådana där obegripligheter. 

Vet inte hur man skall undvika dem.

Det börjar redan vid frukosten, när jag äter min välling och löser korsordet i tidningen – notera hur många svåra ord det finns i den meningen…

Och då har vi inte talat om den andra parametern, meningarnas längd.

Här medger jag att det finns en viss logik; om det där med att sätta gränsen för svåra ord vid sex bokstäver är direkt korkat, så har det ändå någon mening att titta på just meningarnas längd. 

Onödigt långa meningar kan förvisso göra en text svår.

Men som endimensionell mätmetod blir det för trubbigt. Det som gör en lättflytande text läsbar är knappast heller ett staplande av korta meningar. Växling, någon sorts rytm, känsla för innehållet – sådant är så mycket viktigare.

Om man nu som många skribenter i dag gör sätter. Punkt. Efter. Varje. Ord. För att markera någonsorts eftertryck, så blir texten plötsligt väldigt lättläst, enligt LIX.

Och om man har en ”svår” text är receptet att slänga in lika slumpvisa punkter. 

Då blir den hastigt och lustigt lätt; LIX hyser inget intresse för syntax.

Men är det inte lite bra, i alla fall?

Att kolla om texten är lätt eller svår?

Nej, faktiskt inte. Ett system som bara bygger på två parametrar, som båda har så uppenbara brister, det leder bara till falsk tro.  

Den som inte kan se om en text är lätt eller (onödigt) svår utan att ställa upp LIX-ekvationer, den bör kanske avstå från att skriva.

Exemplen är många.

LIX är ett barn av 50- och 60- och 70-talens ingenjörstänkande, strukturrationaliseringens slit och släng-epok, och borde ha mönstrats ut för länge sedan, långt innan man gjorde sig av med allt annat från den tiden. Varav man gott kunde behållit ett och annat.

Och ändå återkommer det. Vi hade en chef för inte så länge sedan som ivrigt propagerade för LIX-kontroll som någonsorts universalmedel att förenkla texter. 

När den enda, enkla och svåra, vägen är att se på vad man skrivit och försöka känna hur det fungerar.

För mottagaren. 
Men också för en själv – för en text som inte bottnar i dig själv är alltid en dålig text, vilka LIX-tal den än har.

Dixi et salvavi...

Sommarseg baksmälla?

Det var värst vad svårt det var att komma igång med vanliga uppdateringar här efter utsjungningen av tio Hurtigruten-avsnitt.

Dels en sorts baksmälla efter det, för även om det var väldigt roligt så var det ju också en smula ansträngande, dels en allmän sommarseghet - eller, det är förstås alldeles fel ord för på sätt och vis handlar det om motsatsen, nämligen att sommaren aktiverar en på andra sätt. Man blir inte sittande vid datorn.

Jag skall bättra mig.

Hurtigrutenresan. 10: Hemresan

Allt har ett slut, så även denna resa  - och dessa blogganteckningar om den ;-) 

En buss tog oss från Svolvaer till Narvik, från Lofoten över Vesterålen till fastlandet.

Över fjället...

(bussen tog dock inte just denna väg)

...och bland fjällen,,,

...längs med och över fjordarna...

...över en rad broar...

Äntligen fick jag se en havsörn på nära håll

Låt vara uppstoppad.  

(Evenes flygplats)

Utsikt mot Narvik från andra sidan Ofotfjorden.

Den konstgjorda gejsern vid vattenverket i Narvik imponerade på M & mig 1994.

Fortfarande i gång. 

Här fotad från vårt hotellrum

Och år andra hållet såg utsikten från hotellet ut så här:

Fotografen ständigt på jakt efter nya motiv.

Tvärs över Kongens gate från hotellet låg representanten för hela Narviks raison d´ être - nämligen LKAB:s gamla kontor

Jag hade glömt hur fullständigt inbäddat bland fjällen Narvik faktiskt ligger.

Här järnvägsstationen.

Och så Ofotbanen/Malmbanan hemåt.  En fantastisk järnvägssträcka, som känns mäktig och imponerande även efter en vecka med Hurtigruten. 

Fast vi åkte åt "fel håll".  Och i risigt väder.

Tillbakablick över Rombaksfjorden och hängbron där E10 och E6 gör sällskap.

I Kiruna var tiden ur led, såg vi genom diset

Sverige är också fantastiskt.  På sitt sätt 

Även om det mer är nyanserna än dramatiken man uppskattar i vårt land.

Men dramatiska moln inför den första solnedgången på en vecka såg vi i alla fall. 

Som jag spanade!

Men det lilla tåget till Timbuktu stod ingenstans att se.

Besvikelse. Men det kanske var ute på sin långa färd?

Och plötsligt var vi i Stockholm, en hel timme före utsatt tid (!).

_____________________

Detta var sista avsnittet i bildberättelsen.
Hoppeligen blir det några filmer gjorda också, kanske lägger jag ut dem här.
Och så var det ju det med Svolvaers måsar.  Får se, som sagt.

Tidigare delar:
Här (Avstigning Svolvaer), här (Världens nordligaste),  här (Vändpunkten vid Kirkenes), här (Nordkap),  här (Under midnattssolen), här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (Tågresa).

Nationaldagen.

Nationaldag.

Äntligen dags att få fira lite. 

Och dansa på gatorna och äta kalkon och dressa upp och vara glada över det där att vi blivit fria. Och så. Och sluppit skatteförtrycket och kan shoppa loss. Och raketer. Och Gud.

Och framför allt, eftersom vi är svenskar, att få supa ordentligt.

Är det inte vad det handlar om?

Hurtigruten-resan. 9: Avstigning Svolvaer

Så var det dags för den sista dagen ombord.
En dag i de dimhöljda bergens tecken.
Det är ganska vackert runt Vesterålen och Lofoten även en molnig dag...



På vägen dit for vi genom Risöyrännan, som från och med 1923 har givit Hurtigruten-skeppen möjlighet att gå genom Vesterålen och angöra Risöy, Sortland och Stokmarknes.

Rännan är just inte mycket bredare än Trollfjorden, och det är som synes tämligen grunt utanför den. Även här gäller det att hålla båten på rätt kurs; och inga berg att styra efter finns det, bara en rad av dykdalbar och en och annan liten fyr.





















På väg in mot Sortland ännu en av alla dessa broar.

Och hela dagen dessa dimhöljda, molnkransade, undanglidande obegripliga berg

Hoppsan! Varning för ras. Dock inte så allvarligt som man kan tro.

Vid parkeringen utanför Hurtigruten-museet i Stokmarknes.

Och berg bland moln, och moln bland berg, och här och där en liten ö med en liten fyr.

På väg ner mot Raftfjorden...

...for vi under Raftfjordsbrua, som vi senare skulle åka över med buss

En gård vid Raftfjorden

Och så en sväng in i Trollfjord igen

Lika häpnadsväckande, om än kanske inte lika magiskt nu i den fuktiga eftermiddagen som förra gången under midnattssolen, men häftigt nog ändå. Bergen på väg att försvinna där uppe -

- men nere vid vattnet en fuktig klarhet, skimrande naturgivna konstverk.

Vidare.

- längs Lofotväggen mot sydväst.  Motvilligt lyfte molnen 

Och motvilligt fogade vi oss i faktum att det var dags att stiga av,

Klara besked. Det är dags att göra något annat nu.

Hm. Tydligare kan det inte bli. 

"Har ni fattat, nu, eller?"

Och så gav den sig av, MS Nordkapp som varit vårt flytande rörliga välvilliga hem i en dryg vecka.

Och vi stod ensamma och övergivna på kajen i Svolvaer.

Eller, njae, inte riktigt. Vi hade ett hotellrum där ute ytterst på udden.

Tredje fönstret från höger.

Och utsikten från hotellrummet var inte så dum. Här kunde vi se nordgående MS Finnmarken lämna hamnen med kurs på Harstad:

Utsikterna i Svolvaer är överhuvudtaget rätt OK.

Svolvaergeita:

I frukostmatsalen hängde bilder av fotografen Anders Finsland.

En av dem fångade särskilt mina ögon.

Det sku bo folk i husan

Husan æ som folk

Folk træng hus

Och hus træng folk

I all si tid

Kari Bremnes kommer just från Svolvaer, men det visste ni förstås.

Svolvaer är bland annat galleriernas stad, och jag gick och köpte en kopia av den där bilden direkt av fotografen.  

Men det är också måsarnas stad

Här några som inte kunde samsas om resterna av våra bordsgrannars kvarlämnade måltid.

Funderar allvarligt på att göra ett särskilt inlägg med bara Svolvaer-måsar.

(Edit: Det blev så småningom ett sådant - här)

Nyanser av grått. 

På Svolvaer-vis. 

Lofoten manifesterar sig.

På andra sidan kyrkan var utsikten denna.  Liknar det inte en smula en örn på väg att slå ut vingarna?

Svolvaer. Vykortsversionen. Komplett med rorbuar och allt.

Ja, och så skall det vara klippfiskställningar förstås. Här är de. 

Men allt har ett slut och så även tiden i Svolvaer. Trots vissa oklarheter hittade vi busshållplatsen och förberedde oss att fortsätta till Narvik.

Och, ja. Vi hade väldigt mycket packning med oss.
Det var vi väldigt nöjda mer.
Fler frågor på det?

___________________________

I nästa avsnitt:  Hemresa

Tidigare delar här (Världens nordligaste),  här (Vändpunkten vid Kirkenes), här (Nordkap),  här (Under midnattssolen), här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).

Hurtigruten-resan. 8: Världens nordligaste

Jodå. 

Det finns väldigt mycket som är världens nordligaste.

Det kan man, ibland, finna lite tröttsamt.

Men Hammerfest är världens nordligaste stad, det känns ganska relevant.

Världens nordligaste samling måsar på ett tak?

Med tanke på läget var utbudet av gräsklippare oväntat imponerande.

Men det är klart. 

Här växer ju.

Vi klättrade upp längs ZickZack-vägen på stadsberget Salen ( i bakgrunden på första bilden). 

Det växte rätt bra där också

Både fjällviol och vanlig viol.

...och en viva som vi inte riktigt kunde bestämma.

Blåbären var långt komna, pådrivna förstås av 24-timmarsljuset. 

Man tog några steg till och var uppe bland snödrevshindren på fjället.

Åt andra hållet staden, den nordliga, vid randen av Ishavet och med de vandrande snöbergens rad vid horisonten.

Där nere låg båten troget och väntade.

-Vad gör måsen när den står på ett ben?

-Håller upp det andra...

Ombord igen. Vidare längs högfjällskusten.

Kurs mot Öksfjord.

Vi såg kanten av den stora Öksfjordsjökeln.

Åt andra hållet kalvar den i havet, den enda glaciär i Norge som gör så.

I varje hamn lossning, lastning, arbete.

Små truckar och större lastbilar. Rörelse. På dagen. På natten. 

I varje hamn.

Här Öksfjord.

Och kvällen föll över bergen och havet.

Men mörkt blev det inte. Och sent om kvällen nådde vi Tromsö.

En buss tog oss över bron till Ishavskatedralen för konsert 

(Hur det lät? Ett smakprov nedan)

Och när vi kom ut var det fortfarande lika ljust.

Midnattssolen övervakar oss och alla.

I nästa avsnitt:  Avstigning Lofoten

Tidigare delar  här (Vändpunkten vid Kirkenes), här (Nordkap),  här (Under midnattssolen), här (mot Lofoten), här (Geiranger & sånt), här (Bergen m.m.) och här (tågresa).