Henlighet

En av de fånigaste invändningarna mot användningen av ordet hen är att ”det betyder ju höna!” (när detta sägs på allvar; sagt på skämt är det bara platt).

Vad kallar dessa människor den som vi andra kallar för ”kock”, då?

Det ”betyder” ju tupp, att inte säga något värre.

Det som du trodde var ett vanligt possessivt pronomen betyder ”synd”.

Och bär kan man visserligen hitta i skogen, men då är det ett rovdjur. Eller möjligen en avkläddhet, det beror lite på dialekten..

Det är de här människorna som tror att saker egentligen heter som på engelska och som ofta tycker att de själva är ”duktiga på språk” – men som synbarligen knappt ens behärskar sitt eget och dess utveckling.

I Danubefloden med dem!

Återbesök hos Sarastro

Tredjedag jul på Operan. Massor av barn och ungdomar.
(Har vi hamnat på någonsorts barnföreställning?

Jag vet inte.)

Uppsättningen av Trollflöjten är i grunden samma som den som vi såg för något år sedan, om än en hel del sångare är roterade. Vivianne Holmberg som gjorde Papagena den gången är Pamina nu;  några är helt utbytta, åter andra är de samma. Jens Persson som Papageno till exempel.

Den gången kom vi från Folkoperans lyteskomiska men glädjelösa slapstick, och fann uppsättningen vid Gustav Adolfs torg befriande tillgänglig.
Den här gången är det lite mer som skaver.

Inte de dagsaktuella anspelningarna – ”Stefan Löfven har sagt att det inte blir något nyår” – och inte heller att man tar ut de komiska svängarna mer med dialektlustigheter och andra blinkningar.

Nej, snarare har det som kändes lite egendomligt förra gången växt och blivit mer problematiskt nu.

Jag kan fortfarande inte begripa varför Sarastros brödraskap skall vara scouter.
Om avsikten är att göra dem barnsliga och lite larvigt pojkaktiga, så svär det mot resten, eftersom texten fortsatt låter dem tala i högtidliga termer om godhet och sanning, som ett frimurat brödraskap av 1700-talsmodell.

Och om, å andra sidan, man vill lyfta fram det lite otäcka elitistiska och hårda i brödraskapet, då strandar det helt mot slarviga scouthonnörer och bonnig dialekt.

Förvirrande, som sagt.

Inte heller tycker jag att björnkostymerna hjälper mig att förstå dramat.

Nu är ju Trollflöjten som pjäs i grunden en närmast ospelbar soppa, men min upplevelse är att det blev än mer nummerrevy än tidigare.
Till det bidrog givetvis de kraftfulla applåderna efter varenda aria och varje orkesterinsats. (Dock var det ingen som prompt skulle vara först med att ropa ”Bravo”. Det kan man vara glad över.)

Musiken är förstås vad den är, det är svårt att inte känna en lycka vid Mozarts sida. Kapellet eldar på. Förra gången upplevde jag något som jag då kallade en sorts knotighet som jag inte hittade i dag; det kändes välbekant flytande, det mozartskt självklara.

Eller annorlunda uttryckt:  Uppsättningen kan vara hur förryckt som helst.

Musiken kommer att bära i alla fall.

Sångarinsatserna utan anmärkning.

Skådespeleriet väl godkänt.

Pausfikat bra, fast det nya systemet med förbeställning i nedre foajén kräver egentligen att folk är mer disciplinerade än den genomsnittliga småbarnsfamiljen på första gemensamma operabesöket är.

Vi satt på första radens fond, lite för att känna oss för inför eventuella skiften av abonnemangsplatserna. Det var utmärkta platser, men vår upplevelse är att det är mera volym uppe i vårt vanliga tillhåll på tredje raden. 

Kräver mer studier och ytterligare eftertanke.

Som helhet: Så trevligt det är att gå på operan.

Annandagsbandy

Närmare femtio år efter den första bandymatchen och snart tjugo år efter den första SM-finalen har jag nu sent omsider också för första gången varit på Annandagsbandy.

Det var, som min mor brukade säga om baden, kallt men skönt.
Med den skillnaden att det faktiskt var ganska roligt, och inte bara kallt och obehagligt.

Matchen, mellan Tellus och Gustavsberg, bjöd väl inte på den mest högklassiga bandy som kan skådas i vårt land, men det blev i alla fall lite spännande när Gustavsberg jagade kvittering i slutet; bästa laget vann dock till slut med uddamålet.

Och jag märkte att det var ett tag sedan jag var på bandy.
Det tar tid att ställa om ögonen till det snabba spelet och det där med att man som åskådare måste ligga ett steg före och inte i lugn och ro kan följa bollen som i långsammare sporter typ fotboll (eller hockey).

Men det där tränar man ju upp.
En storbildsskärm för repriser av målen skulle dock alltid sitta fint.

Och så var det lite kallt, det var det.
Man har ju liksom inte ställt om under denna milda höst och förvinter.
Café Tellus i paus var efterlängtat, och två av oss valde faktiskt att ta tunnelbanan hela den långa vägen hem, för uppvärmningens skull (han från Borlänge gick).
Jag hade gjort misstaget att ta skor, förvisso vinterskor, men inte kängor.
Det var inte så välbetänkt, kan man konstatera.
Tårna frös. Sendrag. Sånt.

Annars var det bra.

God Jul och allt sådant, mina vänner

Eftersom jag - som jag nu tjatat om på många håll - har tappat bort mina mejlkontakter, så lägger jag upp årets julkort även här.

God Jul, alla miljontals läsare!

Sheffield Steel.

Jo. Det händer. Folk går bort.
Det är så.
Naturen låter det ske, som det heter i en vacker dikt,

Det är i alla fall tråkigt att Joe Cocker är borta. Hans röst. Och hans förmåga att förvandla.

I min värld handlar det inte så mycket om de där Woodstockminuterna, även om det var helt OK och lite till. Och ännu mindre om filmmusik från 80-talet.

Utan snarare ett par somrar i mitten av 70-talet och ett par LP-skivor som snurrade ganska mycket.

Allra mest kanske Randy Newmans lilla pärla, som jag kände från Judy Collins fina version men som Joe C gav ett helt nytt liv

.


Men det var många gamla nummer som Cocker kunde förvandla med sitt sandpapper.
Som detta oförtjänt bortglömda Lovin Spoonful-nummer:




Eller ett ännu mera bortglömt nummer från Honeybus, om någon kommer ihåg dem:


Förvandlingen av en en  - i och för sig fin - liten popdänga till en grandios ballad är fascinerande. Och allt sker med en sådan självklar lätthet.
Trots eller på grund av det egentligen dystra ämnet.
To think that I once took you for my wife...

Cockers samarbete med Leon Russell lämnade flera spår, men inget enligt min mening så minnesvärt som hans version av Russells främsta låt, som avslutar och avrundar LP:n Stingray.




Hans lyft av Jackson Brownes gamla Jamaica say wou will tycks inte finnas på utuben, så för att runda av från den skivan, som var den jag slet allra mest de där åren erbjuds följande stycke, som till synes inte riktigt är min stil,men som hängt med genom åren:



Och ja, visst är "With a little help..." fortfarande bra både i den ursprungliga skivversionen och i Woodstocktappningen, och visst är "She came in through the bathroom window" inte bara en underbar titel utan även en riktigt bra låt, och visst är även dendär filmlåten helt OK.
(Botanisera och hitta fler exempel på hans fantastiska förmåga att hitta något man inte visste fanns där.) En vän svär på Feelin Allright. Den är också bra.

Men det här var mina speciella Joe Cocker-låtar,
Mina minnen, mina somrar, mitt sorgsna det-var-en-gång,

Mitt tack för musiken.

Inträde

Läser Östergrens inträdestal i Akademien över företrädaren Ulf Linde.
Och noterar flera intressanta saker.

För det första att han nästan lyckas göra mig intresserad av den gamle surkarten och prettogubben Linde, vilket ingen riktigt lyckats med förut.
Allra minst denne själv.
Men en aristokratsnobbig smak för kubism och jazz är ju inte heller riktigt men grej.

För det andra att han citerar, förutom Linde själv, tre av mina poetiska husgudar - i tur och ordning TS Eliot (ur The Dry Salvages) , Hjalmar Gullberg (Häger på bryggan) och Lennie Cohen (de ofrånkomliga raderna om ljuset ur sprickan i allt, från Anthem).

Denna andra insikt kanske har ett samband med den första.
Eller inte.

Det tredje och viktigaste är den underbara minnesvärda meningen: "Jag måste ha varit en konstig ung man, ty redan då tänkte jag på Johannes av Korset".

Den skall jag memorera och använda vid behov.
Jag måste ha varit en konstig ung man, ty redan då tänkte jag på Johannes av Korset.

Datorn på plats. Bara resten kvar.

Och så är datorn på plats.
Det är bara det att få in alla program och alla filer också.

Eftersom den gamla stönade så astmatiskt innan den gav upp hade jag tid att göra en någorlunda backup.
Men så är det ju det där med Windows 8.
Även om de tydligen har förklätt det lite, under täcknamnet 8.1, så är det en jävla soppa.

Ett särskilt irriterande drag är att förklara sådant som varje människa som använt en dator redan vet, gärna med hoppande skyltar och gigantiska pilar - och sedan dölja saker som inte är självklara och som man skulle behöva hjälp med i dimhöljen av nyspråk.

Man kan väl säga att W8 tar begreppet "o-intuitivt" till nya nivåer.

Det som ÄR tydligt är hur man vill knyta användaren till en microsoftig windowsvärld, där allt dväljs i Moln och är vederbörligt nebulöst för användaren - den presumtiva kunden.
Det är lite jobbigt.

Inte utan möda har jag lyckats komma in i mejlen - men bara s.a.s. från och med nu.
Allt det förflutna fram till nu är (ännu?) oåtkomligt.

Så om ni inte får några julkort från oss, så vet ni varför...

Och fel igen...

Det tar visst aldrig slut.
Hustrun åker till den stora elektronikkedjan för att hämta ut den nu färdiga datorn.
( F.ö. efter att meddelandet om att den var klart skickats till hennes telefon, inte min som överenskommet var).

Datorn ÄR klar.
Men inte fan får hon den utlovade rabatten.
"Har vi inte hört något om"
"Säljaren är inte här".
"Kom tillbaka i morgon om du inte är nöjd".

Hon tog datorn, svor en del, och åkte hem.
Nu får vi väl ta ett varv med kedjans kundtjänst.

Trött blir man.

Men kom i håg att i grunden allt är Bill Gates fel.

Ännu mera fel - om små segrar och sådant

Åker till den stora elektronikbutiken för att hämta ut min dator.
Inte färdig.
Vadå inte färdig?

-Har du fått något sms om att den är klar?
Nej, jag har inte fått något sms, inte kollat efter något sms, eftersom frågan inte var uppe.
Det skulle vara klart i dag.
Det var allt.

För övrigt råkar jag veta att nummer ett i raden av telefonnummer som den stora elektronikkedjan har inte är mitt, utan min hustrus.

Då gör jag något som sällan annars.
Jag står på mig.
Kräver någon sorts ersättning för att jag i onödan åkt in på min lediga tid och suttit där och väntat medan könumren pipit sig långsamt framåt.

Och si - jag får löfte om att slippa installationskostnaden.
Inte mer än rätt. Men i alla fall en liten seger.
Inte över elektronikkedjan.
Men över mig själv.

                           *   *   *

På tunnelbanan hem läser jag ut den sista av Bodil Malmstens loggböcker.
Känner omedelbart en fantomsmärta över de kommande delar som aldrig kommer.

Tänker: Vilken möda måste det inte ha kostat att skriva en text som är så lätt att läsa.

Funderar ett ögonblick på att kontakta författaren och berätta hur bra hon är.
Tänker sedan: Nej.
Hon vet.

                          *   *   *

Putsar skägget.
Funderar på att raka av mig det helt.
Bestämmer mig för att göra det. Men inte nu.

Skulle det göra någon skillnad, tänker jag.
Och svarar själv: nej.

Undrar om det är skälet till att jag tänker göra det.
Eller att jag ännu låter bli.

                         *   *   *

En annan liten seger, över uppskjutarjävulen och över oron inför framtiden.
På grund av arbete missade jag vårt abonnemangstillfälle att se den prisade uppsättningen av Madame Butterfly. En föreställning som den närmaste prisade som "Bara så bra..".
Och alla den närmaste månadens föreställningar är totalbokade; kanske kan en enstaka lyssnarplats hittas, kanske inte.

Men i stället för att bara stöna och ge upp gick jag denna gång faktiskt vidare och bokade biljetter till en förställning i början av sommaren, den 1 juni.
Jag vet ingenting om hur världen ser ut då. Det är långt borta, även med det mogna livets svindelkorta mått.
Men jag beställde i alla fall.

Ett mått på populär föreställningen är, är f.ö. att det även då, på ett halvårs sikt, var ont om biljetter. Det fanns bara ett fåtal kvar på tredje raden.
Men.
I alla fall.

Gates fel

Har köpte en ny dator för dyra pengar, eftersom den gamla behagade lägga av.
Men inte fått hem den. Det är Bill Gates fel.

Han vill tvinga på oss alla det misslyckande som kallas Windows 8.
Butiken har lovat att förklä det så att det liknar ett användbart system.
Men det tar ett dygn och kostar en slant.
Det är Gates fel.

                   *    *    *

I korsordet är just "Gates" lösningen till nyckeln "Rik välgörare".
Jag tillåter mig att förhålla mig en smula skeptisk.

Bäcken, den älskade bäcken - Bråtemad 4

                                                                                   Den utlovade fortsättningen

Författaren vid bäcken. Lågt vattenstånd. Innan Nya Dämmet byggdes, troligen -56

Det var det där med bäcken.

För oss som var barn på 50- och 60-talen var bäcken på något sätt huvudattraktionen på Bråtemad.
Det fanns mycket annat, fisket som vi talat om, andra lekar, spelande, utflykter med mera. 
Men på något vis kom man alltid tillbaka till bäcken.

Det var en helt liten sak, med diffusa källflöden i små våtmarksstycken uppemot Bråten, något eller några hundratal meter upp i skogen.

På sin väg ner mot torpet och förbi det blev den inte heller så mycket större; men just vid Bråtemad var den uppdämd – lokaliteten kallades helt följdriktigt Dämmet – och där hämtades vatten till disk och tvätt och liknande.

Vid högt vatten var det enklast att hålla spannen i det lilla vattenfall som bildades vid dämmet, det vars brus man kunde lyssna till från Hennings rum när man låg och väntade på att somna.

Dämmet hade äldre anor, men renoverades och påbättrades sommaren -59. 

Nedströms Dämmet fortsatte bäcken ut ur vår åsyn, förbi komposten och ut på de slyiga ängar som låg bortanför berget, och dit vi barn sällan sökte oss. Så småningom mynnade den i det tidigare omtalade fiskevattnet Grandalsbäcken. 
Någon fisk fanns dock inte i vår bäck, därtill var den alldeles för liten. Grodor – och grodyngel – förekom däremot..

Som lekplats var den i det närmaste outtömlig.

En favorit var att tävla med ”båtar” – vanligtvis bara måttligt tillskurna små träbitar som fick snofsiga namn och sedan sjösattes ett bra stycke upp i skogen och därefter med mer eller mindre handfast hjälp fick föras ner till överenskommet mål, normalt själva Dämmet.

Reglerna för tävlingarna kunde utarbetas och omarbetas och omförhandlas i det oändliga, det var förstås en del av tjusningen.

Jag minns särskilt en stor tävling en sommar (kanske också -59?) när det var väldigt många kusiner samlade och regattan omfattade en sju-åtta båtar, och där tävlingen inte avslutades vid Dämmet utan först ett bra stycke på andra sidan.

Jag tror att de äldsta kusinernas farkoster var överlägsna; men jag tror också att det var de – looking at you, Thomas och Jens! – som satte upp och vid behov reviderade reglerna. 
Själv var jag som oftast bara glad att få vara med.

Vattenreglering

Bäck-lek vid koja. Sven M, Ulf
(väl?  hatten skymmer...)  samt
förf vid bäcken.

För att underlätta båtarnas färd kunde bäcken regleras och ledas om. Många sådana projekt genomfördes under åren. 
Varje krök och varje litet sel hade förstås ett namn, och kartor  ritades ibland.

Åtminstone vid något tillfälle leddes flödet tillfälligt om för att ge möjlighet att under själva flodbädden gräva ner en skatt (som troligen bestod mest av ölkapsyler, med sin glans ett utmärkt surrogat för mer lödig valuta), som sedan skulle förbli oåtkomlig under vattnet.

Först långt senare lärde jag mig att hunnerna enligt myten gjorde samma manöver med Attilas grav; låt vara att det var Donau som de ledde om, inte bäcken på Bråtemad.

Skatter av nämnda typ grävdes för övrigt ned lite varstans i skogen. För allt vad jag vet kan de ligga kvar där fortfarande, om nu inte allting vältes över ända när skogen avverkades.

Bäcken var också ett lysande modellandskap för de lekar med små plastgubbar som några av oss älskade. Då var den en mäktig flod, och gräsplättarna väldiga slätter, och man kunde förlora sig i timmar i ett landskap som fanns och ändå inte fanns. 
Ett Någonstans som var någon annanstans.

Längs med bäcken löpte en stig, som barnfötter snabbt lärde sig utantill. Varenda rot, varenda sten, varenda stycke mossa var bekant; så småningom grenade den ut sig och försvann – och där så skedde tog vår vardagsvärld slut.

Början på stigen där fötterna
hittade själva.

En egendomlighet med detta var att vi rörde oss i ett ganska begränsat stycke. Det var denna skogssträcka, och likaledes ett stycke på andra sidan Dalens väg, där vi byggde en koja på en klipphylla, och det var under de tidiga åren själva maden, den som givit torpet dess namn, innan den blev en tät, risig och tråkig skog.

Några andra kojor byggdes också, jag minns en alldeles ovanför Dämmet och en lite längre bort nedströms bäcken. Bengt Jr var nog inblandad i båda, de var i grunden av samma modell som militära skärmskydd. Av någon anledning har dessa kojor lämnat traumatiska avtryck hos hans dotter, fick jag veta härförleden.

Men även om vi barn släpptes fria, på det sätt som man gjorde på den här tiden, så rörde vi oss alltså sällan eller aldrig utanför detta område.

Jag minns inte att vi någonsin gav oss över stora vägen upp mot Slättås – någon gång kanske man klättrade ett litet stycke upp i backen, men det var allt, och det var sällan -, man gav sig inte iväg bortom Hasselbergs stuga, och om man gick bort till Sörsjön för att fiska eller bada så var det nog först efter förhandling om saken.

Jag har inte slagits av detta tidigare, men det var som att det förekom ett outtalat avtal: fri rörlighet inom detta område. Längre bort i vuxnas sällskap.

Svampen & annat som plockades

Då kunde kosan styras till kallkällan för att hämta vatten eller till Björkdalen för mjölk och ägg; om detta är redan talat.

Det var ungefär så långt man gick till fots, utom vid svamputflykter då man kunde korsa vägen och gå upp mot Slättås, en liten gård i skogen som – väl? – redan vid denna tid låg öde.

Annars företogs även svamputflykterna mestadels med bil. Morfar hade något ställe neråt Ingatorpsvägen som man åkte till någon gång, annars var det mest uppåt Åsen, samma väg som för fiske i Abborrtjärn, Drypesjön eller övre delarna av Grandalsbäcken.

Även härifrån kunde man komma till det halvt mytiska Slättås.

Det som plockades var främst gula kantareller; de går till tidigt till i detta hörn av landet och fanns ofta i stora mängder, även om jag aldrig upplevde de fabulösa mängder som figurerade i historien om hur svågrarna Sven L och Sten J var ute och fick plocka av sig skjortorna och knyta påsar av dem för att ha något att få hem all svampen i.

Naturligtvis försmådde man inte Karl Johan som siktades ibland, och jag minns rensning av taggsvamp – barnen sattes ofta på svamprensning mot ekonomisk ersättning, på en nivå som var löjligt låg redan med den tidens mått...  – men särskilt många sorter plockades inte.

Kerstin badar i diskbalja under
överinseende av sin mor.
OBS konservburkarna till höger.

Svampen stektes till middag, som förrätt, kanske på bröd, som tillbehör till för detta lämpad mat, kanske i någon omelett – men den konserverades också. 
Bengt Lundegard Sr var en stor konserverare.

Det var ofta något konserveringsprojekt på gång. Var det inte kantareller så var det vinbär. Eller så kokades det saft, på röda eller svarta vinbär eller de jordgubbar som periodvis odlades, med blandad framgång.

Odlingarna

Vinbärsbuskarna flyttades runt under åren, ett tag stod de rakt nedanför huset på vad som sedan blev en liten äng för till exempel fotbollsspel, senare stod de på andra sidan bäcken.  Svarta vinbär som blev saft, röda som också kunde bli saft men också kunde ätas direkt, på plats av sugna barn eller till desserter.

Tidvis förekom även krusbär, till kräm och konservering. Någonstans måste det ha funnits hallon, odlade eller vilda. Det ansågs onödigt petigt att leta efter och plocka bort hallonmaskar.

Givetvis plockades det även blåbär i skogen där de förekom ganska ymnigt åtminstone vissa år. Jag grundlade min övertygelse att blåbär bäst ätes direkt från riset under denna tid. 
Blåbärstallrik med mjölk som de flesta vuxna verkade favorisera är inte hälften så gott.

Bengt Lundegard tar upp potatis,
betraktad av dotterson TJ samt två
Hasselbergs-barn.

Förmodligen plockades det väl lingon också, men det var utanför min säsong. Kan inte tänka mig att morfar kan ha missat detta tillfälle att få något att konservera. 

Längst ned på ängen, i kanten av maden, fanns ett litet trädgårdsland, där det periodvis odlades ärter och gurka. Hur dessa användes vet jag inte, men konservering är ett tips.

Och naturligtvis fanns det potatisland.  Denna viktiga råvara var Bråtemad någorlunda självförsörjande med..

Lekarna

Nåväl, när det inte var svamp- eller annat utflykt på gång, så lekte man eller spelade spel. 

Lundegardsklanen har alltid haft en passion för tävlande – en passion som oftast är så självklar för oss som är inne i den, så att det krävs utomstående (s.k. ingifta ;-) ) för att få oss att inse det.

Men det förekom vanliga lekar också, utan uttalade tävlingsmoment.

När man inte lekte vid bäcken och inte gömde skatter i skogen kunde man med fördel använda Berget.

Detta vår barndoms berg är en ganska liten knalle, som åtminstone på den tiden bar fundamentet till en sedan länge försvunnen flagstång. Den kunde betraktas som en fockmast, för berget var så format att det inte krävde mycket barnafantasi för att se det som ett skepp.

Som sådant har det seglat genom många tidsåldrar, från vikingatid till världskrig.

Vid bergets ”aktre” del fanns en liten träddunge, som kunde dubblera som kajuta och rigg, och i övrigt bjöd på utmärkt klättring.

Den som var trött på sjöliv kunde nöja sig med att klättra upp där och ha rönnbärskrig,

När den planare delen av ängen, just nedanför huset, på senare år hade röjts från vinbärsbuskar och jämnats till en smula kunde man även spela fotboll. Problemet var dock att även om kusiner och andra kom och gick var det sällan så många på en gång att det gick att få ihop några vettiga lag; det blev mest ettmål och straffläggning.

(När det dök upp ett par gungor bakom vedbon i mitten av 60-talet uppfann Odd – vem annars? fast med visst bistånd av undertecknad – en sorts gungfotboll).

Fordon och djur

Ulf stående i den i texten nämnda
plåtvagnen. I övrigt Karin J och förf.

Någon gång i början av 60-talet inköptes en plåtkärra, som dubblerade som transportvagn för vatten från källan och prylar till badet, och som barnleksak.

Med ett par-tre barn i sig kunde den få ganska bra fart på Dalens väg ner mot milstolpen och garaget.

Där gällde det att bromsa med en lagom skarp gir, och helst inte köra ut på stora vägen.

Att våra föräldrar inte förgicks av oro över en del lekars risker är svårt att förstå.

På en av de där åkturerna, den gången tror jag med fyra barn hängande och klättrande på vagnen, körde vi över och dekapiterade en huggorm. 
Apropå faror.

Ormar förekom även i detta paradis, jag minns särskilt en fet rackare som låg och solade sig tvärs på Dalens väg ett stycke upp, men de tycks inte ha varit föremål för så mycket oro.

Även det högre djurlivet ägnades ganska förströdd uppmärksamhet (bortsett från det där med jakten, då, under tidigare år).

Jag kan inte minnas att man någonsin såg rävar, harar eller rådjur i närheten av huset, även om de två förstnämnda någon gång då och då kunde ses i skogen.

Inte heller var fågellivet föremål för någon särskild omsorg. Kanske fanns det några holkar, jag minns inte. (utom förstås skuffen längst bak i morfars VW-bubbla, där barn ofta fick sitta – det gick under just namnet holken).

Bilder ger vid handen att det under 50-talet fanns ett tält. Måste medge att jag har diffusa minnen av det.

Visst spelades det annat än kort.
Här har Jens, Odd och Thomas
ett parti fia på gång.

Utrymmena inomhus var små och medgav inte några mer  rasande lekar; det kunde förekomma någon Kurragömma eller dylikt men alla kunde de potentiella gömställena och sökandet var snabbt avverkat.

Nej, vad man gjorde inomhus var att spela.

Och även om det förekom en del andra spel, något fia och ett kinaschack och ibland medhavda spel av Monopoltyp, så betydde detta i första hand att spela kort. 

Kasino och krypkasino, åsna och svälta räv för de mindre, senare  Mas (aka skitgubbe även om detta namn aldrig användes då) flera varianter av 500 och inte minst gin rummy, hos oss dock känt som Jim Ronney.

Samt förstås Rödskägg, som var ett roligt spel men hade den nackdelen att mina föräldrar kom i gräl om reglerna ungefär varannan gång det spelades.

Knack för kort och felgiv.

Kort spelades även utomhus.
Karin J och förf spelar "åsna"
i bersån.

Understundom konstruerades det egna spel; särskilt minns  jag att Ingrid N hade en faiblesse för det.

En inomhussysselsättning som var ganska trivsam, men som möjligen verkar helt obegriplig för sena tiders barn, var högläsning.

Bland annat minns jag hur min mor läste högt ur Sven Hedins ”Från pol till pol” (ja, så länge sedan är det!) och ett spännande parti där de uttorkade resenärerna räddade livet genom att dricka kamel-urin etsade sig fast i det känsliga barnets minne.

_________________________________________

Jag är lite tagen av hur mycket det fanns att berätta, men nu närmar vi oss faktiskt slutet.

Återstår en uppsamlingsrunda om saker som blivit lite över, getingsommaren, besöken, luntningen, den förklädda torsken, stationsinspektören i Skultorp och lite annat.

Vi får se när de kommer.
________________________________________

Och så några bilder (får återigen be om ursäkt att jag själv är med på nästan alla; det är hursomhelst miljöerna som är huvudsaken):

En sandlåda fanns även, mellan huset och nedgången till ängen, under den stora lönnen¨
vars "näsor" var så roliga att sätta på sin egen.

Ingrid N och författaren vid en av kojorna som Ingrids fader byggde eller
åtminstone initierade.  1956.

Morfar i potatislandet, med den karaktäristiska Mjölby-mössan

Den här trampbilen hade jag alldeles glömt bort. Trehjulingen minns jag däremot.
Såväl vinbärsbuskar som potatis i bakgrunden. Författaren på cykeln, Mikael i bilen. 1959.

Här är trampbilen igen. Thomas, Torbjörn (med mycket speciell benföring!)  och Odd i slänten
mellan stora huset och Hennings rum.

Och så ännu en film med växlande kvalitet. Men här förekommer i alla fall svampplockning, lek vid bäcken (om än något regisserad av fotografen) samt fotbollande. och lite annat. Mest från 1965, tror jag.
Dessutom hur barnarbete nyttjades för att duka av efter måltiderna. ("Pojkarna är fria")

Om fiske och bad - läs här

Föregående del - mest om husen - finns här.

Och den första delen om vägen dit finns här.

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2

"Det är inte mörkret som är värst" - Spretiga tankar i december

Det är inte snön som är det värsta med vintern. Inte kylan. Inte ens mörkret. Det värsta är att det inte är sommar.

                                              *  *  *

Not till svenska politiker: Om man vill söndra och härska är det viktigt att inte bara kunna söndra.

                                              *  *  *

Den svenska moderna journalistiken: Avgå är viktigare än pågå.

                                              *  *  *

Tänk om alla de som pekar ut "extremister" tog sig en funderare på var de då placerar mitten.

                                              *  *  *

Bland dem som dras till det totalitära tycks det finnas två sorter: de som längtar efter makt, och de som längtar efter renhet.

                                              *  *  *

Den som vill snäva in tankens gränser måste ha en väldigt bra motivering. 

Detsamma gäller språket.

                                              *  *  * 

Insikt i juletid:  Om du får folk att tro, verkligen tro, på tomten, så tycker folk att du är knäpp.

Men om du får dem att verkligen tro på gud, så tycker de bara att du för en fin tradition vidare

                                              *  *  *

Det här att de som lämnade hemorten för att trängas i tunnelbanan hånar dem som stannade hemma och tog hand om vad som fanns kvar.

                                              *  *  * 

Jag är kanske inte så bra på att tänka utanför boxen, men jag har en väldigt stor box.

                                              *  *  *

Eftersom ingenting är gratis här i världen översköljs vi av erbjudanden om att på något vis få saker gratis.

                                              *  *  *

När är man gammal? Kanske när man börjar känna de otåligas förakt på huden.

                                              *  *  *

Som konstnär försöker man nå det äkta. Men är det någonsin någon som frågar efter det äkta?

_______________________________________________

"Du kan inte älska den som inte begär något av dig." - Spretiga tankar i november

Dags för Korf igen

Så var det dags.

Årets Korf-helg är inne: årsstämman i AB Förenade Korf:s Efttr. har avhållits i dag.

Den senaste länken har fogats till en nära hundraårig kedja

Det var lite problematiskt ett tag, fast allt såg bra ut från början:
Späck och fjälster hittade och inhandlade, fläsk- och nötfärs köpt, mjölk och potatis hemburna och kokta.
Det mesta var klart.
Och mirakelmaskinen, hushållsassistenten, var hemtransporterad från sin tillfälliga men återkommande vistelse i Flemingsberg.

En försvunnen kniv - det heter så, fast den ser ut som en liten propeller - till köttkvarnen ställde dock till problem när späcket skulle malas, men en snabb utflykt av J till Electroluxbutiken vid Götgatan löste det.
Lite värre var att det även saknades en ring för att hålla själva korvhornet på plats.
Och det upptäcktes inte förrän butiken stängt.

Vi fick improvisera en smula, och det kom att kräva mer handkraft i matningen än brukligt och tog också något längre tid, men det fungerade.

Klart för start!

Processen har två huvudsteg: först skall alla ingredienserna mätas upp och blandas väl (i fyra delar för att få plats i maskinens skål).

Först därefter vidtar det centrala andra momentet, själva stoppningen.

Receptet är urgammalt och traderat, men för säkerhets skull har vi en lite nyare kokbok som stöd.

Jaha. Och varför heter det Korf, då?

Har jag inte berättat det hundra gånger?  

Därför att min egensinnige morfar, vars mor inledde korf-traditionen, och vars barn vidareförde den till oss barnbarn, aldrig godkände stavningsreformen av 1906. Han envisades med att gammalstafva, även om det var långtifrån konsekvent.

Och när traditionen överflyttades till Stockholm på det tidiga 60-talet, så blev det Förenade Korf.

Varpå vi i nästa generation blivit Förenade Korf Eftr.

Vi har nu hållit på sedan tidiga 90-talet (-91?), vartannat år på Hornsgatan, vartannat år i Sköndal (tidigare Skarpnäck).

Fyra personer krävs vid själva stoppningen: en som matar, en som hanterar fjälstret, en som knyter snören (på bilden i påtagligt vänteläge), och inte minst en som sköter av/på-knappen.

Mycket korf har det blivit. Många fjälster har trätts. Mycket salpetersalt har gnidits in. Många snören har knutits. 

(Särskilt det året när det pga ett räknefel blev dubbel sats...)

Och efter arbetet väntar belöningen vid middagsbordet.
Fast just korv är ingen så sugen på just då. Så det blev snittar till förrätt
och höstgryta till huvudrätt.

Slutresultatet (eller åtminstone en del av det).

Cirka 16 kilo blev det, uppdelat på Sköndal och Hornsgatan  (och som alltid numera med 

några påsar till moster Diddi i Borlänge.

Det är jätteroligt att samlas för att göra korf, och den brukar smaka utmärkt gott.

Men när kvällen sänker sig över fabriksbyggnaderna där Förenade Korf har sin verksamhet, så är det rätt skönt att det är ett år till nästa gång...

Som fisken i vattnet - Bråtemad 3

Fortsättning av berättelsen om livet på torpet Bråtemad på 50- och 60-talen.

                                                                                                                    Fiske i Abborrtjärn

Men vad GJORDE ni?

Ja, vad gjorde vi?  Saker med vatten, mest.

Fast Bråtemad låg mitt ute i skogen, och verkligen inte motsvarade den gängse bilden av Bohuslän, handlade livet där väldigt mycket om vatten.

Om dricksvatten från kallkällan och diskvatten från bäcken är redan talat, men det var tre andra sidor av detta element som upptog oss mest, i alla fall oss barn.

Det var Bäcken, det var Fisket och det var – särskilt för dem som följer parollen kallt men skönt – Baden.

"Kallt men skönt"

De senare togs oftast i närbelägna Sörsjön någon minuts promenad längs med vägen bort mot Björkdalen. Periodvis utgick om morgnarna ett litet tåg från Bråtemad bort till badplatsen vid Sörsjön; morgondoppet fungerade också som dagens primära kroppstvätt.

Någon dusch fanns ju aldrig på Bråtemad, av uppenbara skäl.

Karin J och förf, vid sittstocken.
Sörsjön sommaren 1956

Men det förekom också mera renodlade nöjesbad. Sommaren 1966 när taket lades om, under några dagar när det var ganska varmt för att vara en svensk 60-talssommar, tyckte till och med en badskeptiker som jag att det var skönt  att springa iväg bort till sjön och slänga sig i.

Kusinerna Odd, Sven och Torbjörn delade under några dagar sin tid mellan att langa tegel och läkt och att flyta på gummimadrasser i Sörsjön.

Vägen bort till sjön gick på en bank av sprängsten längs med grunt vatten där det var spännande att titta efter fisk.

Vid badplatsen, som i grunden bara var en liten backe med lagom lutning på och ett klippstycke som underlättade istigning, fanns under många år en barkad stock som fungerade som sittbänk.

Någon gång tror jag det vräktes ut sand på den annars ganska dyiga bottnen.  Det var allt.

Brygga fanns inte under min tid, men jag har för mig att bröderna Lundegard kan ha byggt något senare .

Gäddor, bilar och iglar

Sörsjön var också fiskesjö, där det togs abborre och gädda, mer om detta senare.

Dessutom tvättades bilar där, dock inte vid badplatsen utan ett stycke längre bort. Särskilt miljömedvetet var inte 1950-talet.

Under en period förekom det iglar, vilket något fördystrade badandets glädje. Dock minns jag inte om någon faktiskt blev igelbiten (eller vad det kan heta).  Andra kan kanske fylla i här.

Den lilla Sörsjön var en ganska typisk svartedalssjö, med mörkt näckros-kransat vatten och mestadels klippiga stränder med klättrande granar, tallar och mindre lövträd. Men som Bråtemads primära badplats antog den smått mytiska proportioner i en del barns medvetanden.

Strax på andra sidan vägen vid badplatsen fanns en liten jättegryta i klippväggen, nästan alltid helt vattenfylld och förstås mycket fantasieggande.

Badplatsen vid Romesjön

Med tiden och med en något ändrad badkultur trädde den betydligt större Romesjön, på vägen mellan Hög och Bråtemad, mer i förgrunden som badställe. 

Här var en mer traditionell badplats med liten sandstrand, en brygga,  några badhytter och parkering.  

Men också utan den privata avskildhet som Sörsjön bjöd.

För små barn – och deras föräldrar – var det säkert mycket bättre, men min favorit blev det aldrig riktigt.

Salta bad

Havsbad togs oftast vid Timmervik, ett litet stycke bortom Jörlanda.

Dit kom man på en slingrig väg i ett landskap som till skillnad från Svartedalen liknade skolböckernas bild av Bohuslän: gröna jordstycken mellan nakna klippor, små träddungar, björnbärssnår, vita bohusgårdar och strandbetande kor.

För att hålla de senare på rätt plats var vägen på ett par ställen försedd med grindar, och vi barn fick hoppa ut och öppna och stänga dessa, med – åtminstone ibland – en liten grindslant som belöning.

1800-talet fortlevde in på 1950-talet, som en mig närstående brukar säga.

Badbrudar - Karin J och Britt
vid Timmervik, 1969

Här fanns det lite sandstränder, men det var inte direkt någon playa, snarare ganska grusgrova stråk mellan klipporna. Men det var riktiga havsbad med sälta och hög himmel, och det för barn spännande djurlivet i havet – tångkrabbor, snäckor, musslor, en och annan sjöstjärna, och blåstång som man kunde knäppa.  

Dessvärre fanns det periodvis även brännmaneter, men jag minns inte dem som något stort problem.

Och det salta vattnet var spännande, inte minst för en ostkustpojke som undertecknad.

Badpojkar - Torbjörn och Mikael
vid Timmervik, 1959

Utflykterna till Timmervik var små resor, med kaffetermos och saft och lite annan förning och tog oftast hela för- eller eftermiddagen.

Jag förknippar dem främst med mormor Kerstins tid, de avtog efter hand; mot andra hälften av 60-talet åkte man inte mer till Timmervik. Jag tror att en yngre generation tyckte det var för bökigt och hellre for till den mer närbelägna Romesjön.

(Timmervik av i dag är ett fläckvis ganska vräkigt sommarvillegetto med hopklämda typhus varvade med arkitektritat skryt och tätt mellan ”Privat”-skyltarna, kunde vi konstatera vid en hastig visit i samband med släktträffen.

 Grindarna är borta)

Abborrar, tjavars...

Jag nämnde att det även fiskades i Sörsjön. Mestadels abborrar, som oftast togs upp på den klippiga sträckan mellan bad- och biltvättplats, men även en och annan gädda. Jfr bild på Mikael med nyfångad sådan nedan.

Gissa vem av (pojk)kusinerna som
 INTE drog upp någon gädda?

Fr v Mikael Kerstin, Torbjörn och Odd

Abborrfiskevattnet par preference under 50- och tidigt 60-tal var annars den lämpligt benämnda Abborrtjärn, ett stycke upp längs Åsen-vägen. Här tog jag och säkert flera av min generation upp sin första fisk. 

Här plockade jag också mina första hjortron, för den myromkransade lilla Abborrtjärn såg snarare ut som om den kunde legat i trakten av Ytterhogdal än bara några mil norr om Göteborg.

Rik på barnvänligt små abborrar var den, och någorlunda bra stränder att kunna komma nära, så den var populär. 
Dök inte flötet i Abborrtjärn var något på tok.

Tills den helt plötsligt sinade, ett stycke in på 60-talet. Föräldrarna hävdade att det troligen berodde på att vägarbetare kastat i dynamit och dödat all fisken; huruvida det låg någon sanning i detta eller om det är en ren skröna undandrar sig mitt bedömande.

Helt tom var den väl inte, och någon gång besöktes den även senare, men glansen kring det stupsäkra fisket var borta.

Det fiskades någon gång även i andra, större sjöar åt detta håll, Drypesjön med flera, men inte så frekvent.

Än mer ovanligt var havsfiske, men sedan Bengt Jr skaffat en liten båt i slutet på 50-talet hände det någon gång (de gånger dessa raders nedtecknare var med utgick nog expeditionerna snarare från Göteborg än från Bråtemad; båten låg, som jag minns det, i Hjuvik på Hisingen).

...det är laxöringen det handlar om

Det absolut viktigaste, mest lockande, och mest prestigefyllda fisket på Bråtemad var laxöringsfisket.

Det var smygmete med fasta spön och rev utan flöte, där den mask-agnade kroken antingen hastigt doppades ned och nästan bara touchade vattnet (morfars anbefallda och sanktionerade metod) eller där kroken tvärtom fick flyta med strömmen in framför eventuella byten (Torbjörns ej riktigt godkända men ganska framgångsrika metod – den ökade dock risken för bottennapp ganska avsevärt).

Det fanns två primära fiskevatten: Stubbhultsbäcken (som så småningom blir Jörlandaån) och den strida Grandalsbäcken som letar sig ned mot Göta älv; Bråtemad ligger på en vattendelare .

Den senare var för de riktiga fiskarna

Bengt Lundegard Sr hade många metoder för att manipulera sina medmänniskor, inklusive de närmaste. En var att söndra och härska, genom att dela in dem i kategorier och sätta upp rangordningar.

Det var inte alltid roligt. Det var faktiskt ganska ofta inte roligt.

Personligen hamnade jag iofs ofta i mest-gynnade-kategorin (tills det skar sig de sista åren), men det gjorde inte saken bättre. 

Riktiga fiskare

Om detta kan man orda mycket, och kanske blir det tid och plats för det, men här skall bara nämnas ett sammanhang (där just jag hamnade där nere): utnämnandet av de riktiga fiskarena.

Det var de som kunde smyga en halv dag på en enda storöring – som sådana räknade vi dem i halvkilosklassen – i Grandalsbäcken, utan att tröttna. Och som också oftast fick den till slut.

Det var morfars tag, det.

Sådana som jag som helst gick och plaskade vid Stubbhultsbäcken och hellre kom hem med fyra-fem pinnar runt hektot eller ännu mindre (de riktigt små skulle förstås slängas i, men ibland gick det inte att lossa dem rätt), vi räknades inte in bland de riktiga.

Riktiga fiskares fångst.
Och lite annat.

Vi tyckte det var kul ändå. Jag var inte ens avundsjuk. För jag tyckte det fiske jag fick bedriva var så vansinnigt roligt. Fortfarande står det ett ljust lustfyllt skimmer kring de där fiskedagarna.

Stubbhultsbäcken var egentligen två, den lilla och den stora, som flöt ihop nära gården Stubbhult (egentligen väl Stubbhålt, men småländska namnformer användes, av någon anledning…).

En av dem kom flytande nerifrån Ingatorpshållet, den andra följde vägen och var väl den som i grunden avvattnade Sörsjön och flöt förbi Björkdalen; det berättades att Karl i Björkdalen hade fångat ål på en översilad äng.

Strax innan denna bäck flöt ut ur skogen på fälten vid Stubbhult passerade den en gammal övergiven, lite skrämmande men spännande kvarn i skogen.

Så långt upp fiskades dock inte (av oss).  Det egentliga fiskevattnet började ungefär vid sammanflödet, och sedan var det en sträcka på ett par kilometer nedåt, förbi Ranebo och vidare i riktning Jörlanda som besöktes. Där fanns bland annat något som kallades ”Klassiska stället” som visst hade med någon rekordfångst som Farbror Tor hade gjort att göra.

Tjuvfiskets gränser

Hur mycket av fisket som var lagligt och hur mycket som var tjuvfiske vet jag inte. Som mindre barn fattade man ju inte något av detta, men som lite äldre fick man klart för sig att det fanns förbjudna och tillåtna områden, och så en gråzon däremellan. 

Jag föreställer mig att de goda vattnen vid Ranebo, som är domänmarker, i grunden var otillåtna hela tiden. Dock fiskades det där. Jag tog min första öring i kröken där vägen mot "Ned. Röra" svängde av.

Stubbhultsbäcken nära Ranebo, (2008)
ungefär där förf tog sin första öring.
Vägens sträckning numera ändrad

Morfar hade också en överdriven, ibland helt ogrundad, tro på sin egen ställning och status.

Vid något tillfälle gav han några barnbarn tipset att, om de blev approcherade, hänvisa till att de hörde till ”Direktör Lundegards sällskap”.

Så skedde men hade helt motsatt effekt; det var visst nära att hötjugorna kommit fram, och något vidare fiske blev det inte på denna plats.

I dag är hela Jörlandaån fredad, har jag förstått. Inget kortfiske förekommer, till min ledsnad.

Men vad hette fisken egentligen?

De fiskar som drogs upp kallades aldrig annat än laxöring, något som iktyologerna inte erkänner; dock är det faktiskt vad det latinska namnet salmo trutta betyder. Den vedertagna termen är bäcköring, men som sagt, något annat än laxöring hördes aldrig.

Fångsten omvandlades vid hemkomsten vanligtvis raskt till middag i det opraktiska köket. Nystekt nyfångad öring är inte det sämsta; låt vara att de där småpinnarna jag drog hem hade väldigt besvärliga små ben…

Så småningom införskaffades en rök. Och nyrökt färsk öring är nog nästan ännu bättre.

Om fisket kunde ordas ännu mycket mer. Jag tar tacksamt emot inspel.

Någonstans i Svartedalen. Karin J , Kerstin, Torbjörn, Sven M

Sven M med (en på bilden tyvärr nästan osynlig) öring
i halvkilosklassen från Grandalsbäcken.

Vägen till Sörsjön. Ser vi någon fisk?
Badplatsen i bakgrunden. Mikael, Karin J,  Kerstin, Torbjörn

Javisst fanns det fisk....
Fångstmannen Mikael till höger, förf t.v.

I nästa avsnitt om Bäcken och andra lekplatser, och om annat man fyllde sin tid med.

__________________________________________

Föregående del - mest om husen - finns här.

Och den första delen om vägen dit finns här.

Berättelsen om Gulsparvsgatan:10

o Del 1

o Del 2