Jag brukar vara ganska intresserad av – och faktiskt rätt
duktig på – att förutsäga valutgången, vem som går upp och vem ner, vem som
kommer in och vem inte, och vilka som sitter där på taburetterna när allt är
över.
Men inte denna gång.
Det beror inte bara på att jag är led på hela den här
inkrökta, idéfattiga, reklamstyrda, tingeltanglande bortskrattade valrörelsen,
även om det naturligtvis bidrar till att göra lusten till olust.
Men inte
heller beror det bara på att läget är så sjuhelvetes splittrat, att det finns
så många parametrar, så många tänkbara kombinationer – även om det nu tyvärr ser
ut som att vi inte blir av med några av de onödiga partierna, vilket såg möjligt
ut bara för några månader sedan; tvärtom ligger det ju i – som jurister säger –
farans riktning att partierna blir fler.
Jag är milt sagt inte övertygad om att detta är bra; för mig
är det en del av den politikens marknadsanpassning som på många sätt skrämmer
mig: åt var och en sitt, vi kunder på åsiktsmarknaden.
Nå, nog är det båda de där sakerna som hämmar, men också den
förtvivlade känslan av att det faktiskt inte spelar så jävla stor roll, fast
jag så gärna vill tro det.
Handlingsutrymmet är begränsat, inte till den grad som
förstockade nationalekonomer och deras svans tänker i sina mentala Skinner-labyrinter,
men likväl.
Det finns såväl ekonomiska som institutionella fållor som
alla hålls fångna i (tänk EU-direktiv!).
Det är det ofrånkomliga maktspelet
mellan kontrahenter som vill regera.
Det är minfält av redan fattade beslut.
Men det är också bristen på ideologisk vilja, och/eller
ideologiskt klarspråk. Ett riksdagsval skulle ju vara en kraftmätning mellan
olika syn på samhället och de vägar vi som är detta samhälle kan gå.
Och så handlar det hela bara om slött maskerade röstköp. Och
uppsnacksprogram.
* * *
Onödiga partier,
skrev jag ovan.
Är det inte lite hårt?
Nej, det tycker jag inte.
Det känns inte så att den partibild vi har eller kommer att
få egentligen avspeglar vare sig de vägval som finns eller de strömningar som
finns i valmanskåren.
Det är ruinerna av en gammal struktur överspacklade av lite
modern ideologiförsäljning.
Känns mera som Kreab än som John Stuart Mill, om man säger.
Vi behöver egentligen bara fem partier: Ett konservativt,
ett nyliberalt, ett socialliberalt, ett socialdemokratiskt och ett
socialistiskt.
Då vore huvudriktningarna och de grundläggande (demokratiska) modellerna
representerade.
Vi behöver inget särskilt intresseparti för vare sig bönder
eller folket runt Stureplan.
Inte heller behöver vi ett parti som är lite kristet ibland
när det passar fast ändå inte, fast ändå, fast bara lite; kristendomen är ingen
särskiljande politisk kraft.
Och trots min uppväxtmiljö är jag inte övertygad om att vi
behöver ett parti vars hela strävan är att elever skall ta av sig mössan.
Inte heller borde vi behöva särskilda partier
för miljön eller för könens självklara likaberättigande, även om det medges att
den härdsmälta till partibild vi har just nu har sorgligt försummat dessa fält.
I en övergångsfas, ok, men i princip – nej.
Och vi behöver inga fascister heller.
Det räcker faktiskt så.
Men det är klart. Det skulle ju faktiskt visa medborgarna på
vilka val de har.
Det går ju inte för sig.
* * *
En av de mest förbryllande företeelserna i den svenska
politiken de senaste decennierna är i mitt tycke vänsterns våldsamma jubel
efter valet 2006 över att SD inte kom in den gången. För somliga verkade det nästan
överskugga det lilla faktum att valet resulterade i en borgerlig
majoritetsregering, den första sedan demokratins genombrott.
För mig var det svårbegripligt då, och lika oförståeligt nu.
Förutom det där med den borgerliga regeringen – hade verkligen
den övertygade antirasisten Fredrik Reinfeldt velat och kunnat ta över
regeringsmakten om SD hade utgjort inte bara tungan på vågen utan en nödvändig
partner? – så gav valresultatet SD en rad kommunala platser och rejält med
partistöd, och tid att bygga organisationen, rensa bort åtminstone några av de
värre stolpskotten (även om den senaste tiden har visat att man kanske inte
lyckades i den utsträckning partiledningen hade önskat) och skaffa
erfarenheter.
I stället för att snubbla in i riksdagen med ett gäng
måttligt förberedda lallare likt Ny Demokrati, om ni minns dem, som snubblade
in och snubblade ut.
Jag har min neutralitet att tänka på och säger inte vilket
av dessa utfall som var/hade varit bäst för världen, Sverige eller oss som bor
här – men jag kan inte låta bli att förvånas över att vanligtvis sansade
vänstermänniskor lät sig släpas med i detta malplacerade jubel.
Handlade det kanske bara om att
hantera sin besvikelse som Vennberg skrev i en bekant dikt?
* * *
Hur som helst har jag aldrig förut så starkt känt: Fy fasen vad det skall bli skönt när det är över.
* * *
_______________________________________
Tidigare o-spretiga tankar i valrörelsetid.
