Farsartat slut på säsongen

 Och så var säsongen slut.

Vi avslutade den med en långsittning (fyra och en halv timme inkl paus) i tisdags hos Rosenkavaljeren, en blandad upplevelse.

Richard Strauss är inte och kommer nog aldrig att bli min tekopp. På något sätt vill han för mycket, och för olika. Det blir hängande mellan modernt och traditionellt, mellan infallsrikt och mättat, mellan orkester och sång.

Och summan är – för denne lyssnare – ungefär som Wagner utan det där väldiga.

Att sjunga igenom

Det är också som att hos Strauss måste sångarna liksom sjunga genom orkestern, medan de hos andra komponister sjunger med den.

Detta sagt finns det partier i Rosenkavaljeren av ren hög skönhet, till exempel – och framför allt – i de tre sopranernas samklang och motspel i slutet av tredje akten – som borde få avsluta föreställningen i stället för att som nu följas av lite avstädning av fars-intrigen och några orkesterslingor.

Som om Strauss inte litade på det verkliga slutet.

Även Fältmarskalkinnans sorgsna betraktelser i slutet av första akten, som Malin Byström förstås levererar med svidande intensitet, särskilt i de mest stilla partierna, hör till dessa smycken.

(Och även det följs av lite kladd, innan ridån får falla. Tråkigt).

En ren fars

Rosenkavaljeren brukar presenteras som berättelsen om hur Fältmarskalkinnan kommer till insikt om tidens obönhörliga gång och vad den gör med kärleken och älskande. Men i mina ögon liknar den mest en traditionell fars med rötterna i antiken, commedia och 1600-talet, om hur de unga tu drar en fåfäng gammal narr vid näsan och får varann, efter diverse osannolika förvecklingar.

Fältmarskalkinnan dominerar förvisso första akten  - och Malin Byström gör verkligen det, dominerar – men är helt borta i den utdragna andra akten och dyker sedan inte upp förrän i slutet där hon omedelbart inser att hennes förre älskare har valt en annan. 

Ett blänk av eftertanke kring tidens obönhörlighet syns till, men det går snabbt, Och sedan får de unga älskande varann på riktigt.

Förutom Malin Byström är man förstås imponerad av Elin Rombos Sophie och den för oss tidigare helt okända mezzon Adrian Angelico – läs om hen här  - som sjunger Octavian.

Det är om deras kärlek denna uppsättning handlar, de står i centrum, och även om Adrian Angelico ibland har lite svårt med det där att sångaren liksom måste tränga sig förbi orkestern, så gör de det bra.

Svårt, det där med tyska

Elin Rombo kan man alltid lita på, och jag tycker riktigt riktigt bra om hennes insats här.
Som Byström bär den första akten bär (och räddar) hon den andra, den segaste.

Däremot hade jag svårare med Bjarni Thor Kristinsson som baronen. Delvis beror det på att hans tyska var så bedrövlig, det gick svårligen att begripa vad karln sjöng, men det var något annat också. Som jag inte kan sätta fingret på. Men ändå.

Det där med tyskan är f.ö. genomgående ett litet problem. det märks tyvärr att tyska inte riktigt är ett levande språk i Sverige längre. 

Det är en del  svenska sje-ljud för originalets ich-laut, och omkastningar av diftonger.  Ingalunda begär jag att alla operasångare skall behärska alla språk – men det märks.

Så är det uppsättningen.

Eller, jag vet egentligen inte riktigt om det är uppsättningen eller dramat i sig. Men som sagt, vad man får uppleva liknar mest en traditionell fars.

Aldrig engagerad

Som återkommande läsare vet har jag ingen förväntan på logik eller rimlig intrig i en opera. Herregud, jag uppskattar ju Turandot!

Men här är problemet mest det att jag aldrig blir särskilt engagerad i dessa människor. Vad angår mig deras öden?

Till den känslan bidrar de avsiktliga eller oavsiktliga verfremdungs-effekterna på scenen. Inte minst det här med kostymerna. Rosenkavaljeren utspelar sig uttalat i någonsorts 1700-tal, i kejsarinnans och perukernas och den ståndshögfärdiga bördsadelns tid, där män slåss med värja.

Några av protagonisterna bär också sådana kostymer. Men andra är högst nutida, och en och annan ser ut att höra hemma ungefär i Richard Strauss tid.  Stackars Octavian hinner med att finna sig i alla perioderna, som det synes.

Det där är lite för populärt, att blanda kostymperioder så. Jag har aldrig förstått om det är ren slapphet, eller någon djupsinnigt som går förlorat på mig.

Att flytta ett helt drama i tiden, det må vara, även om jag oftast finner det helt onödigt. Ett tidlöst skådespel behöver inte förflyttas för tidlösheten skall framhävas. Snarare tvärtom.

Men det är i alla fall helt rimligt.

Men den här töntiga blandningen?

På mig fungerar den alltså så, att mitt ointresse för dramats figurer förstärks.

De sjunger fint, i flera fall. Det är bra.

Men dramat? Ger jag tusan i.

Då blir fyra och en halv timma väldigt långa, även med väl tilltagna pauser.


Tre stora sångerskor i det vackra finalpartiet - här från en uppsättning 1992.

_____________________________________________

Tidigare operatankar under säsongen:

Genombrott eller comback - Christina Nilsson i Aida

Fullt ös i Mykene - Elektra

En vacker saga i skum miljö - Askungen

Dracula - på bettet?

Magnifik Turandot på Folkoperan

Säsongstart med stjärnglans (Manon Lescaut)

Utsikt från terrassen en försommarkväll

Spretiga tankar i maj 2018

Nej, det är inte skiftena som gör mig nedstämd, det är det som skiftena leder till.

Inte hösten men vintern.
                                                        *    *    *

Man tjatar i decennier om att alla skall satsa på sig själva och får en befolkning full av egoister – och man förvånas!

                                                        *    *    *

Offentlighetsprincipen är en fantastisk gåva från fäderna som vi skall både vårda och akta – den har sin beskärda del i att vårt samhälle har så låg grad av korruption – men den har som tråkig bieffekt att medierapporteringen ibland kan ge intryck av att det finns mer av skandalösa förhållanden att avslöja i den offentliga sektorn än i den privata.

                                                        *    *    *

Vi svenskar kanske inte är några stora tänkare, men när det gäller att tänka moderiktigt och rätt är vi oslagbara.

                                                        *    *    *

Varje århundrade har sina anspråk på förståelse.

1600-talet ville förstå Gud och 1700-talet tänkte sig begripa Naturen. 1800-talet ägnade sig åt Historien och 1900-talet tyckte sig vinna klarhet om Människan.

Och vi?

Vi är inte intresserade av förståelse. vi vill bara få köra ned fingrarna så långt som möjligt i syltburken.

                                                        *    *    *

Ordet en i stället för man i en mening är som en knytblus på en minister – ett försök att manifestera sin plats i frontlinjen, utan att reflektera vidare över förutsättningar och konsekvenser.

                                                        *    *    *

Jag fascineras av den så spridda naiva föreställningen att alla kulturella fenomen och begrepp uppstått i Amerika, för att sedan spridas till Europa och till Sverige, där de försetts med ett svenskt namn som dock  är för töntigt att använda.

                                                        *    *    *

Nej, jag tror inte att dessa moderna människor egentligen har så ont om tid.
Jag tror att de är lata.

                                                        *    *    *

Det vanliga misstaget att tro att  det inte vore politik att begränsa det politiska inflytandet över ett område.   Varje beslut om vem som skall besluta är ett politiskt beslut.

                                                        *    *    *

Det här att man alltid blir utskrattad när man vill skynda långsamt, av samma människor som sedan försörjer sig på att hitta på lösningar på problemen som de själva har skapat.

                                                        *    *    *

Vår nya gemensamma slogan: ”Andras traditioner är inte värda att bevara”

                                                        *    *    *

Sent i livet har jag förstått att många som talar om traditioner inget annat menar än så som andra gör.

                                                        *    *    *

Människor som vill bli sedda men aldrig betraktade.

                                                        *    *    *

Det finns för mycket nu i nutiden och för lite sam i samtiden
_______________________________________________

Tidigare tankar:

En del som är väldigt framåt glömmer att se sig om ibland - Spretiga tankar i april

"Det är ingen idé att försöka bli riktigt bra på någonting" - Spretiga tankar i mars

"Man kan inte alltid vara rättvis. Men man kan låta bli att vara orättvis" - Spretiga tankar i februari

"Tillvaron är ingen tävling" - Spretiga tankar i november

"Människor dem inget märkligt händer är kanske de lyckligaste?"  - Tankar i oktober

Den som avfärdar andra människors liv som skräp hör själv dit - Spretiga tankar mitt i sommaren

Andra tankar

Mina kära tyska deckare

Ja, alltså.

Till min egen överraskning sitter jag oftare framför tv:n nu än jag gjorde när jag arbetade vid det stora televisionsbolaget.

Varför har jag redan försökt förklara: för att jag upptäckt en massa program.

Tyska deckare eller engelska konstprogram

Norsk natur, klassisk historia,  fotbollsmatcher eller snooker. Med mera.

Här några ord om den första av dessa kategorier, de tyska deckar- eller polis- eller kriminalserier som jag blivit smått beroende av.

Två sorter

De tyska kriminalserierna sönderfaller ganska tydligt i två huvudkategorier. 

Dels ett antal mer genomarbetade serier i något längre format, till modellen ganska lika brittiska kvalitetsdeckare av typen Vera eller Lewis.

Där finns till exempel Der Kriminalist, som utspelas i Berlin, och Der Alte i Münchenmiljö – båda med en erfaren kriminalare omgiven av några yngre medarbetare i centrum; särskilt Der Kriminalist ger sig gärna på aktuella samhällsfrågor, här har såväl drönare som korruption figurerat, likaväl som problematik i samkönade äktenskap, byggfusk och mc-gäng.

Det finns ytterligare fler av samma typ, men jag har ju inte mitt liv enbart till att följa tysk deckarproduktion.

Dock gillar jag även Letzte Spur Berlin, som till skillnad från föregående inte handlar om mordgåtor utan om försvinnanden. Som titeln anger utspelas den mest i huvudstaden.

På löpande band

Den andra huvudgruppen är de mer löpande band-producerade 45-minuters-serierna, där många går under huvudtiteln ”Soko X-stadt” . 

Det är inte skräpserier vi talar om här, utan professionellt gjorda och effektivt berättade polisserier; men de är lite mer stereotypa (ibland uttalat så, så att vissa grejer återkommer antingen som ledmotiv eller små blinkningar) och mer förutsägbara i sina intriger.

Tänk Midsomer. Eller gamla Poirot-avsnitt. Eller Mord i paradiset – fast fullt så stereotypt upprepande som den sistnämnda är tyskarna inte.

Regioner visar upp sig

De här serierna producerat lokalt (regionalt),  det verkar som att praktiskt taget varje delstat har sin egen, och det är roligt att se hur de spelar på bilden av regionen – eller vänligare uttryckt hur de regionala dragen slår igenom.

I den bayerska Rosenheim Cops som utspelar sig i staden med detta namn vid den österrikiska gränsen slår det någon gång över i det parodiska.

Ehuru försedd med en mordgåta i varje avsnitt – lilla Rosenheim är en väl så livsfarlig plats som det helt fiktiva Midsomer, av serien att döma – så är detta paradoxalt nog en sorts feelgoodserie.

Tänk just Midsomer, kryddad med lite Hem till gården, och flytta det till Bayern.

Klichéerna står om inte som spön i backen, så duggar i alla fall tätt. För säkerhets skull talar ett antal av huvudfigurerna en helt obegriplig bayerska; aldrig att man skulle förstå något utan textning.

Så beskrivet låter det helt förfärligt, noterar jag. 

Men jag tycker det är rätt kul.

Försonande drag är ett intresseväckande och efter hand utvecklat persongalleri, rejäl realism i skeendena samt proffsigt skådespeleri och rappt berättande – de båda senare detaljerna oftast pinsamt frånvarande vid svenska försök i genren.

Grått i norr

I landets andra ände ligger Wismar.

Här är intrigerna ofta mer vindpinade, lite gråare, det är ofta avfolkningsbygdens och öst-konkurrensens problem som avspeglas i mordgåtorna (även den gamla svenskstaden Wismar tycks ha en bisarrt hög mordfrekvens).

Samtidigt vilar en nordtysk saklighet över det hela, det är inget Grüss Gott och inga kyrkokörer men inte heller något finurligt lirkande med polisledningen i regionshuvudstaden som i söder.

Snarare är det skelett i garderoben från tiden före Die Wende, eller möjligheter att få ökat jordbruksstöd som driver skeendena.

Jag har ett särskilt gott öga till Soko Wismar eftersom landskapet vid Mecklenburg-Vorpommerns kust så mycket liknar det vid Schleswigs östersjökust som jag älskar. 

Kustvyerna från landskapet runt Wismar kunde vara Angeln.

Språkförevändningen

Mina föräldrar brukade för länge sedan gärna titta på Hem till gården, när den serien ännu var rimligt ny, och ställd inför skeptiska miner hos avkomman brukade min kära fader försvara sig  (han kände tydligen att han behövde det) med att han tittade ”för språkträningens skull”.

Jag, som i grunden tyckte att de fick se på vad de ville, var inte så imponerad av argumentet då, men har fått viss förståelse nu.

Inte så att jag skulle påstå att jag tittar på tyska deckare och polisserier primärt för att träna språket -  nej jag gör det som avkoppling och för att jag tycker det är kul, men det gör inte det minsta ont att man får öva sin tyska.

Ett Wismar-avsnitt kan jag hjälpligt hänga med utan text, men i Rosenheim skulle jag vara hopplöst förlorad utan textad översättning till begriplig normaltyska.

En tredje av de här löpande band-serierna (som i flera fall rullat över ett decennium) är den som heter Notruf Hafenkante, och utspelar sig i Hamburg.

Trots att den sällan innehåller några mord är den på sätt och vis den minst feelgood-aktiga av de tre.

Förvisso har historierna i Wismar ofta en dyster twist, som gör att de flesta lämnas sorgsna och eller övergivna när det hela är över – men då är åtminstone en gåta löst, och ett fall avslutat.

Ytterst sällan lyckligt slut men nästan alltid ett sorts begripligt avslut.

I Hamburg lite solkigare

I Hamburg är allting lite solkigare. Just som myten föreskriver.

Är det inte knark på skolor så är det korruption i förvaltning eller fusk i företag.  Här finns också integrationsfrågorna ständigt närvarande,  ibland så att de direkt berör den fiktiva polisstationens turkiskbördige representant Tarik (som dock på ett välgörande sätt blir betydligt mer än ”typ-turken”).

Såväl den stora hamnen som stadens beryktade rotlicht-kvarter bildar utgångspunkt för de olika handlingarna.

Notruf Hafenkante är nästan lika mycket en allmän såpa som en polisserie, men den håller sig med en grundläggande deckarstory per avsnitt och kan mycket väl följas som en deckare.

Jag gillar den här sortens serier – tyska, brittiska eller till nöds även amerikanska – där man inte behöver följa alla avsnitt, där man kan hoppa in och ut och känna igen sig.

Serier där man måste se alla åtta eller tolv avsnitt och det i rätt ordning frestar för mycket på mitt tålamod.

Så de här små förströelserna passar mig perfekt.

Guilty pleasures, som det heter på nusvenska?

Det kan man förstås säga.

Men det måste finnas plats för sådant i livet också.

________________________

Del 1: Framför tv.n

Framför tv:n

En egendomlig sak med min arbetsledighet är att jag har börjat tittat på tablå-tv. Det gjorde jag betydligt mindre förr.

Inte från min gamla arbetsgivare SVT, inte något att tala om. Förutom SVT Text erbjuder tablåerna mycket lite som lockar; Melodifestival, Opinion Live och en valrörelse som ”skall göras intressant för tittarna" – tack men nej tack.

Även om det skall medges att man hade en fin sändning från Göteborgsoperans Birgit Nilsson-konsert häromdagen (ehuru med någon obalans i produktionen mellan orkester och sång).

Kanaler och disk

Nej, det är tillgången till alla de internationella och specialiserade kanalerna som lockar mig att bläddra i EPG-guiderna.

Och tillgången till en riktigt bra hårddisk för bandning.

 ”Titta på tablå-tv” skall inte missförstås som låst till sändningstillfällen. Jag har aldrig varit mycket för det där att man måste titta just när kanalen så behagar – det är bara sport (och en och annan extrem nyhetshändelse, som då vanligtvis är en dyster historia) som kräver nu-närvaro och samtidighet.

Nej, tablåerna är mitt underlag för egna ”spellistor”. Men, alltså sådana som jag faktiskt använder tv:n för att titta på. Jag har till och med börjat binge-titta ibland.

Ja, jag vet

Och ja, jag vet att mycket finns att se på de olika kanalernas play-tjänster; jag använder dem också.

Men dels behöver jag egentligen inte riktigt det för att ha något att titta på, tvärtom (det är ju inte så att jag numera tillbringar hela dagen framför burken…), dels är det faktiskt en hel del av de intressanta programmen som aldrig dyker upp där, av rättighetsskäl eller annat.

Precis som det omhuldade Spotify inte alltid ger mig de John Stewart-livespelningar eller Tom Rapp-rariteter som jag ibland jagar (och som snarare hittas på Youtube) så saknas ibland pärlor som finns i tablåerna i kanalernas play-tjänster.

Tyska ZDF har till exempel ett utmärkt ”Mediathek” med bland annat riklig tillgång till Krimis av vitt skiftande typ och kvalitet – men där saknas de lite äldre årgångarna av SOKO Wismar som sänds på förmiddagarna, och som jag gillar.

Göra fynd

Till tyska Krimi-serier skall jag återkomma. Men man kan göra andra fynd.

Plötsligt faller ögat på ett lockande norskt naturprogram, en engelsk serie om renässanskonst, ett danskt program med strövtåg söder om gränsen, ett QI-avsnitt jag inte sett, en fotbollsmatch man inte trodde tv-sändes, eller – som sagt – en tysk kvalitetsdeckare. Eller något annat sådant.

Två knapptryck och sedan ligger det på hårddisken.

För titt vid tillfälle, en regnig förmiddag.

Och ja:  Lagret på hårddisken växer. Som sådana gör.

Men ännu inte okontrollerat.

Och längs vägen har jag gjort många nya bekantskaper.

Har ni till exempel träffat den entusiastiske brittiske konstvetaren Waldemar Januszczak?  Eller hans något mindre yvige men brett europeiskt orienterade kollega Andre Graham-Dixon?
Eller har ni sett ett enda avsnitt av Eides språksjov?
Eller 3sats reseprogram? Fransk rugby?
Nä, jag tänkte väl det

Mer om några av dessa bekantskaper, nämligen just de tyska deckarna, i nästa inlägg.

Majbilden: Vem vet?

Perspektivet är lågt, avståndet till horisonterna närmast oändligt

Av maj väntar vi klarhet, en ny genomskinlighet

Som strömmar genom tiden

Men vem vet vad vi faktiskt får?

Jag vet inte

                                                                                        Mellan Blåhammaren och Storerikvollen

___________________________________

Aprilbilden: Ur stenen


Marsbilden: Skuggorna på isen

Februaribilden:  Vad himlen är

Januaribilden: Nya utsikter

Decemberbilden: Ett ljus - men vilket?