onsdag 25 april 2018

Spretiga tankar i april


Har det någonsin funnits en tid som pratat så mycket – och talat så lite?

                                             *  *  *

Så fort någon säger ”man måste” osäkras min misstänksamhet

                                             *  *  *

Vill ni veta något om framtiden?
Den som vill ett samhälle – en stat, en nation – illa, den siktar inte in sig på det som är samhällets svagheter, utan på dess styrkor.
Sveriges största styrka som samhälle är tilliten. Vi tror på varandra.

                                             *  *  *

Det finns en förundran över den tilltagande rädslan och otryggheten, som är svår att förstå.
Vi lever ju i ett reklamsamhälle, en tillvaro genomsyrad av säljkampanjer.
Och vad är reklamens bärande verkansmedel? Jo, att skapa rädsla.
Rädsla att inte hänga med, rädsla att vara svag, sen, ute. Rädsla för vad de andra skall tycka, känna, tro eller veta.  Rädsla för att vara otillräcklig, misslyckad, olämplig.
Rädsla att inte duga till, att inte nå fram, att inte orka med.
Rädsla att synas vara de vi är.
Och du undrar hur det kan komma sig att människor känner sig allt mer otrygga?

                                             *  *  *

Den svårutrotade utvecklingstanken. Föreställningen att det blir bättre, eftersom man vid tillbakablicken ser hur det hela tiden rört sig mot en värld där just jag känner igen mig. ”Förr i tiden hade man ju inte…”

                                             *  *  *

Svårighet när man handlar: förr kunde man få extra kvalitet genom att lägga lite mer pengar på köpet.
 Nu får man ett för ögonblicket mer gångbart varumärke.

                                             *  *  *

Det är något lite rörande med människor som vill vara extra fint underdåniga inför kungen och därvid kallar honom Hans Kunglig Höghet

                                             *  *  *

Ett vuxensamhälle där varenda jävel går med näsan tryckt mot sin Iphone vill förbjuda mobiltelefoner i skolan.
Hallå, hallå, den enkla logiken anropar!


                                             *  *  *

Tänk så mycket bättre världen har blivit, när vi skakat av oss fördomarna. Det är inte längre männen i vita hattar som är hjältar och männen i svarta hattar som är skurkar.
Det är männen och kvinnorna i vita hattar som är hjältar, och männen i svarta hattar som är skurkar.

                                             *  *  *

Jag är ändå lycklig att jag hann med att födas innan mänskligheten gick under. 
Det var. när allt kommer omkring, nära ögat.

                                             *  *  *

Eftersom det händer oss absolut ingenting efter döden, så kommer ingen att bli besviken.
Det är lite synd, egentligen.

                                             *  *  *

Utvecklingen ”kräver” inget. Människor har begär.

                                             *  *  *

Man hyllas, äras och sörjs inte för att man är kompetent eller betydelsefull. Man hyllas för att man är känd

                                             *  *  *

Att följa den politiska utvecklingen i världen är lite som att bli gammal: en efter en försvinner de man brydde sig om in i skuggorna

                                             *  *  *

Hur historieskrivningen har gjort oss oförmögna att komma vidare.
Förr glömdes till slut oförrätterna, övergreppen morden. De sjönk i tidens djup och upphörde att betyda något.
Om man mindes något var det segrarnas historia, deras så kallade bragder. Så i de homeriska eposen liksom i norröna sagor.
Detta var inte ”bra” eller ”dåligt”, inte gott eller ont.  Det var.
Med historieskrivningens kollektiva minnesprocess har oförrätterna kommit att bäras vidare till nästa generation, och nästa.
Sorgens, hatets och hämndens ok har burits vidare, tillsammans med föreställningen om en uppgift, ett uppdrag.
Det börjar någonstans runt gamla testamentet och breder efter hand ut sig, först långsamt eftersom skriftens minnesbevarande kultur växer långsamt, sedan allt snabbare. Boktryckarkonsten ger ett språng, massmedierna ytterligare ett.
I dag ingår det nästan i grundidén om en nationell eller etnisk myt att minnas gångna oförrätter. Och för många bärare av myten också att ruva på revansch.
Är detta i sin tur ”bra” eller ”dåligt”? Är det gott eller ont?
Därom var och en själv.

                                             *  *  *

En del som är väldigt framåt glömmer bort att se åt sidan ibland.

_______________________________________________


Tidigare tankar:

"Det är ingen idé att försöka bli riktigt bra på någonting" - Spretiga tankar i mars

"Man kan inte alltid vara rättvis. Men man kan låta bli att vara orättvis" - Spretiga tankar i februari

"Tillvaron är ingen tävling" - Spretiga tankar i november

"Människor dem inget märkligt händer är kanske de lyckligaste?"  - Tankar i oktober

Den som avfärdar andra människors liv som skräp hör själv dit - Spretiga tankar mitt i sommaren

Andra tankar



måndag 23 april 2018

Födelsdagspromenad

Lagom till min födelsedag kom våren till sist på allvar till Stockholm.
Vi tog en promenad i Tanto och konstaterade faktum.

På avstånd ser koloniområdet fortfarande en smula vintergrått ut -


-men nere på marken slår färgerna ut.
Violer har vi ett särskilt gott öga till.


A-L (som trotsade viss ohälsa för att göra mig sällskap i våren) går i närkamp med violerna för att få bästa fotovinkeln


Färg var det...   Här en liten lilje-explosion.


Men det finns ju även mer diskreta arter
Har inte sett en enda blåsippa i år - men vitsipporna är  här.


Våren är inte bara blommandets tid utan även bobyggandets
Bilden gör inte riktigt rättvisa åt skatornas storvulenhet när det kommer till bostadsplanering.
Det där boet är stort. Och med annex försett.


Nå nu var det  i första hand blomningen vi sökte.
Forsythian blommar för fullt i sydsluttningen


Nä, jag vet. Alla gillar inte maskrosor. Men även de hör till våren, eller hur?


Lite blyga. Men på gång.
Det blir nog en sån där vår och försommar där allt liksom blommar på en gång.


I en av koloniträdgårdarna stod två magnolior i blom. Här den mindre av dem.
Som sagt: våren jobbar tydligt på temat "ingen panik, alla på en gång!".

Uppe i närheten av forsythian såg vi till och med hjärtbergenia blomma, den som vi har som juli-augustiväxt uppe på landet.  Men jag missade att fota.


Och som alltid om våren den dubbla känslan: Glädjen över att leva i denna i stad, och längtan att resa ut.
Vackert symboliserad av att där finns två broar...

______________________



Bonusbild: Maskrosorna blommar inte bara i Tanto, utan även på Hornsgatan



Edit: 
Ser i en artikel från SVT Stockholm att det inte längre är vår, utan att den meteorologiska sommaren tydligen redan har anlänt.  Men jag tänker nog envisas med att betrakta det som vår.
Även den artikeln pryds f.ö. av blommande magnolia i detta koloniområde,





torsdag 19 april 2018

Söndagsutflykt

Har den klassiska söndagsutflykten möjligen kommit lite ur bruk?
Det känns så. 

I söndags bidrog vi dock till att hålla liv i traditionen genom att nappa på erbjudandet att resa med Vaxholmsbolaget på SL-kortet.
Det blev en liten tur till Vaxholm

"Men först en tur med Djurgårdsfärjan", skriver
Werner Aspenström.

Vi nöjde oss med att betrakta ett par.

Det finns en hel del att betrakta, och det är alltid kul att komma ut på vattnet med dess nya eller nygamla vinklar.

Här Nationalmuseum, snart färdigombyggt.

Och apropå vinklar.

En annan färja tog emot i Vaxholm - den över till Rindö.
Fortfarande full av minnesblänk från en sommar på Oscar Fredriksborg.


Utflyktssällskapet begrundar Vaxholm omedelbart efter debarkering.

En annan som gjorde det samma, ehuru något tidigare, var den tyske generalen Moltke, segraren i tysk-franska kriget 1870-71. Enligt skrönan skrattade denne buttre man endast två gånger i livet, när hans svärmor dog och när han såg Vaxholms fästning...



Och så var det detta med främmande språk. 
Har ni hört att italienarna gör en spännande sorts glass som kallas "gelato"?


Våren hade inte riktigt kommit till Vaxholm konstaterar fotografen när hon studerar den nyss tagna bilden.

...men måsarna har hittat till soptunnorna.


Yours truly utanför Vaxholms hotell, i tidernas begynnelse platsen för många minnesvärda text-TV-seminarier.
Där presenterade jag en gång förslaget att man skulel dela upp sidorna i sex magasin, med nyheter på sid 100-, ekonomi på sid 200-, sport på sid 300- och så vidare.
Men det är ju ett tag sedan.


Det är en bit att gå till tunnelbanan, och för närområdet är nog taxibåten ett effektivare alternativ.


Men då gäller det att kunna komma ut på bryggan förstås.






söndag 8 april 2018

Möte efter 40 år - Peter Hammill på Kulturhuset



Min lista över De tio bästa LP-skivorna innehåller 17 skivor (plus en artonde som hålls ledig för det jag råkar gilla just då)
Peter Hammills mästerverk ”Over” från 1977 är en av de 17.
Absolut och utan tvekan.

Den skivan var hela skälet till att jag i går gick på Hammills konsert i Kulturhuset.
Nog äger jag andra skivor med den legendariska sångaren och låtskrivaren, och bekantskapen sträcker sig tillbaka till det första mötet med ursprungsbandet Van Der Graaf Generator 1969.
Har man en gång hört People you were going to, så sitter den.

Men Over är det centrala för mig.

Därför skulle man kunna tro att jag blev besviken över att han endast spelade en låt från den skivan, och totalt bara typ fyra som jag alls var bekant med.
Men icke.
En konsert med Peter Hammill kan svårligen bli en besvikelse. Därtill är utspelet för totalt, insatserna för höga, låtmaterialet för starkt – och den karakteristiska rösten alltför tänjbar, för mångsidig, ännu när sångaren strax skall fylla 70.

Och för övrigt levererades den enda låten – On Tuesdays she used to do yoga – med sådan intensitet ännu efter 40 år att enbart den är värd inträdet för mig.

Enkel

Sättningen är enkel: en flygel och en gitarr, som PH växlar mellan.
Inget annat komp. Ingen mer på scenen.
Man kan tro att det skall låta väldigt enahanda, men dels plockar Hammill ut så mycket ur flygel resp gitarr att det inte låter så avskalat som man skulle kunna tro, dels är hans röst ju inte ett utan snarast flera instrument.

Hans växlingar mellan intimt nästan viskande tilltal, traditionell rocksång och vilt vidgade crescendon är legendariska
Jag såg någonstans att någon liknat Hammills sång vid Jimi Hendrix sätt att spela gitarr, och det ligger kanske någonting i det.

För den som bara hört Hammill på skiva kan kanske kraften och intensiteten överraska, det är rätt mycket av uppskruvad volym i överlämnandet, även när han växlar mellan lugn och utbrott.  Men det är så han låter på scen.

Detta sagt, så skulle det kanske varit ÄNNU bättre om han låtit fler sånger vila i ett lugnt tempo rakt igenom – som han gör med Yoga och The Descent.   
Nu dras nästan alla upp till crescendon, förvisso imponerande, men Hammill är också så bra när han går ner i tempo och volym – det blir som han talar direkt med just mig.

Entusiastisk

Publiken är en entusiastisk samling av mest mina jämnåriga, 50-talisterna (jag har dock släpat med sig en 80-talist, för balansens skull).  
Vi lyckas till och med genom ihärdigt klappande, stampande och ropande få den återhållsamme sångaren att leverera ett extranummer.
Några låtar på begäran levererar han däremot inte. När ropen blir för ihärdiga säger han ”Det lönar sig inte” och håller upp ett papper: ”Det här är listan”.
-I’ve made up my mind, säger  han med ett snett leende.

När han sitter ensam med gitarren kan jag ibland överraskas en viss släktskap med Roy Harper, som jag aldrig slagits av förut - den Roy Harper som gjorde Stormcock eller låtar som Once och  New England, även om Harpers röst inte är lika expansiv.
Den som är road av sådant kan leta efter andra valfrändskaper från Bowie till Scott Walker eller den sene Buckley. Men mest är Peter Hammill sig själv.
Få ord är så överutnyttjade som ”unik” men här hör det hemma.

Texterna

Och så är det texterna.
Som hos alla stora artister är de  integrerade med musiken, samtidigt som de ofta skulle kunna stå för sig själva, som poesi.
Peter Hammill rimmar inte hjärta och smärta, utan "stigma" och "enigma".

På konsert är det inte alltid så lätt att hänga med i det man inte redan tidigare har hört, men överallt händer det saker.
Man kan mycket väl ha utbyte av PH utan att lyssna särskilt noga till orden, men det är först genom mötet mellan text och musik som konstverken blir hela.

Peter Hammill är en mycket aforistisk låtskrivare, den ena minnesvärda formuleringen flimrar förbi, för att sedan skymmas av nästa.
  Too many of my yesterdays are lost in you…  
  Though I cheat, I never lie
  All the chances heaven sent you traded them to pay the rent and now you dont remember what they meant


Liten bakgrund:
Peter Hammill började alltså sin karriär i Van Der Graaf Generator, som var ett band av den typ som i England kallas progressive, vilket brukar betyda experimenterande och med en dragning åt jazz och/eller konstmusik (men gärna en snegling åt folkmusiken också). Begreppet har bara ytligt samband med vårt svenska progg. Även om det fanns ett antal band i proggrörelsen som var progressive även i den brittiska bemärkelsen.

Från 70-talet har han gjort ett antal soloskivor, bland dem min favorit Over.
Men VDDG har också fortlevt vid sidan om, eller om man så vill återuppstått då och då, och bandmedlemmar har ofta medverkat på Hammills skivor.
Han senaste soloskiva är From the trees, som kom i höstas och visar en mästare som behåller mycket av sin magi, som till exempel i The Descent som han framförde i går.

Hammill är en både en mångsysslare och en ihärdig odlare av ett enda stråk. Fast han prövat vad som får uppfattas som många stilar, från tidig "progressive" över närmast singer-songwriter-artat till brötig rock - och dessutom skrivit en opera - så är han omisskännligt densamme.
Inte likadan, för också låtar i samma genre kan ha väldigt olika utformning, men alltså densamme.



_____________

Några av favoriterna från Over:









torsdag 5 april 2018

Onödig att uppfinna: Alexander Weiss


Det kunde varit en kontrafaktisk nyckelroman.

Man kunde ha närmat sig den bekante tysk-svenske författaren Peter Weiss – en gång så uppburen, nu halvt bortglömd i en tidsanda som inte uppskattar intellektuell skärpa – genom att uppfinna en broder, en yngre bror som också kom som flykting till Sverige, lärde sig behärska språket, gjorde det till sitt, och verkade som skriftställare, men alltid i en outsiderposition och alltid totalt i broderns skugga.
Man kunde kallat honom Alexander.
Alexander Weiss, författare med få läsare.

Tålmodigt utgiven på ett radikalt förlag men aldrig etablerad, aldrig omdiskuterad, aldrig omsvärmad. Ett författarskap av skarpa aforismer och absurda småstycken.
Som inte ens har en artikel på Wikipedia.
Det kunde man.

Det är bara det att man inte behöver.
För Alexander Weiss har verkligen existerat.

Under ganska många år var han en av mina käraste följeslagare. 
Villsäga, hans texter.

Hans aforismer träffade mig i tonårens tid, då en viss sorts bitter vishet kan bära känslorna hur långt som helst, och hans ibland svindlande, ibland bara milt tankeflyttande småstycken matchade en stark känsla i de åren av att allt inte alltid är vad det synes vara.
Vilket ju är fullkomligt sant, och i grunden lika relevant i dag.

Det är en av de insikter av vilken tonårens förvirring är byggd: att det inte riktigt är som det verkar vara.
Att bära med sig ett stycke av den förvirrande insikten vidare i vuxenlivets försök att skapa trygghet i vacklandets värld, det kan vara ganska nyttigt, tror jag.
Alexander Weiss var, väl, en av de som hjälpte just mig därvidlag.

Fyrkantigt

Alexander Weiss böcker gavs under 60- och 70-talen ut på Cavefors förlag.
De flesta av dessa hade liknande titlar - Additioner, Negationer, Positioner – som knöt dem samman.
De innehöll en blandning av aforismer, mestadels korta prosastycken, samt dikter.
Alla var utformade  på samma vis, i ett ovanligt men påfallande, kvadratiskt, format.

För min del upptäckte jag dock författarskapet genom en samlingsvolym i vanlig pocket, där några inslag omedelbart fångade den adolescente läsaren.
Den intar fortfarande en hedersplats på hyllan med "Favoritböcker".
  
Troligen var det den slapstickartade ”Psykotest” som verkligen sög mig in i boken.
Ni förstår, vem kan motstå en text som börjar så här:

Kan stenar bli sjuka? Varför lägger inte kanaler ägg? Vad är det för fel på skillnaderna mellan ett rep och ett rop? Räkna upp några av de närmaste förbindelselänkarna! Hur många centimeter är det mellan en klocka som går och en som har stannat (- - -) 

Jag kan fortfarande höras citera några av frågorna  Vad är en dvärgsignal? till exempel och förstås den avslutande smällen: Vem var Arne Eriksson?

Jag återkommer också då och då till slutklämmen i text 33 ur Positioner:

”Det sitter en råtta i min själ. Den äter sig allt längre in. Den
gnager och gnager. Jag låter den gnaga. Det är min råtta.  Om den
vill gnaga på min själ får den gnaga – det är min själ.
Jag undviker katter och katter undviker mig.”

(Det känns som att inspiration från den korta texten långt senare letat sig in i inledningen till min egen privatroman Berättelsen.)

Bland de aforismer som jag strukit för finns en besläktad tanke:
”Man hatar inte djur. Varför skall man hata människor?  En räv är en räv, en katt är en katt och en råtta är en råtta”.

Bittersött

Mest tycks det ha varit bittra eller bittersöta observationer om kärleken och dess omöjligheter som tycks ha talat till den på detta fält måttligt erfarne tonåringen T:

Man kan inte älska den man är rädd för
Två ensamheter utgör ännu ingen gemenskap
Tid att skiljas? Men hur skall man kunna skiljas från sina tankar och sina känslor

(Själv har jag en notering från 70-talet som jag alltid varit osäker på om jag själv eller Weiss står för. Och om det faktiskt är jag själv, så är skulden till Weiss likväl stor:
Hon ville så gärna dela mitt liv. Men hon lämnade åt mig att pussla ihop bitarna efteråt.)

Den erotiska bitterheten var dock bara ett av flera inslag i aforistiken som talade till mig.
Där fanns också medvetandet om vilken skör balansgång vår psykiska hälsa är.

Jag ville inte gå mina egna vägar, eftersom jag fruktade att bli förföljd
Man behöver inte se allt i svart bara för att det är mörkt

Tidens gång

Som bara alltför många av tonårens valfrändskaper föll även min knytning till Alexander Weiss offer för tidens gång
Han fortsatte att publicera texter fram till sin bortgång 1987, fem år efter den berömde brodern.
Jag läste mycket lite av dem.

Att döma av stickprov tilltog bitterheten på balansens bekostnad och ett närmast rättshaveristiskt drag blir synligt.
Men jag kan inte bedöma de senare böckerna, jag har alltså bara läst någon enstaka. Min senaste är ”Kris” från 1975.
Kanske finns även där en värld att upptäcka för den som råkar upptäcka dem vid rätt tillfälle.

Som jag gjorde den där gången cirka 1970.

Kan man gå på ett ägg som aldrig har legat i? Varför kan man på somliga hästar endast rida västerut? Varför är det vidunderligt när en arm sträcks ut ur kaos? Ange skillnaden mellan den sinnesstämning som du befann dig i innan du besvarade fjärde frågan och det svar du inte kunde ge på den sjuttonde!

Så går det på.  Och jag vet fortfarande inte vem Arne Eriksson var.


_________________________________________________________________


Fler läsningar:

Välkommen till framtiden - Odyssén
Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång
Samtal pågår - Något om Petter Bergman

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann
Iliaden - gangstervärlden

söndag 1 april 2018

Aprilbilden: Ur stenen


Moses slog vatten ur stenen, sägs det.  
I den sena svenska vårvintern är sådana under förstås inte möjliga.    
Här får vi nöja oss med is.   Och det gör vi.  

Förnöjsamhet är det som bär oss genom livet, här under polen
Beredskapen att inte kräva mer än det möjliga

Men den beredskapen har en spegelbild: med mindre är vi heller sällan nöjda
Därför förvandlar vi sten till stål och vatten till ljus
Livet är till sist en förvandling, också här, under polen, i mörkrets tid såväl som i ljusets, under kylans välde som i den enstaka milda dagarna.

Om detta berättar även isen ur stenen: att april är på väg – förvandlingens tydligaste tid

Om allt som stiger ur stenen.

___________________________________

Marsbilden: Skuggorna på isen

Februaribilden:  Vad himlen är

Januaribilden: Nya utsikter

Decemberbilden: Ett ljus - men vilket?