Födelsedagspresenten

Jag har till sist fått en födelsedagspresent.

Min för någon månad sedan timade jämna födelsedag var trevlig på många sätt och vis, och uppvaktad blev jag med såväl frukost på sängen, fina buketter och glada tillrop i både analog och digital form.

Men några presenter fick jag inte. Då.

Nu har emellertid en anlänt.

Och inte nog med det – det var en som jag hade önskat mig: en tavla av Härjedalskonstnären Karin Karsvall, som med sin speciella applikations- och broderiteknik gör vackra, ofta vemodiga, bilder från fjäll och skog.

Jag föll för hennes bilder första gången jag såg några av dem, i Ytterbergs medborgarhus.

För några år sedan besökte vi en utställning, även det i Karin Karsvalls hemby Ytterberg – en av höjdbyarna som omger landskapets centrum, med hänförande utsikt över skogar, myrar och sjöar – och köpte en bild. som sedan dess sitter på väggen i sovrummet, tillsammans med ett marinmotiv av min svärmor och Anders Finslands ödehus från Lofoten (som sitter i en passepartout som håller på att lossna, påminns jag om nu).

Min favoritbild, en evighetsutsikt över bergsryggar med blommande rallarros i förgrunden, var och är tyvärr inte till salu utan hänger kvar i utställningslokalen som är byns gamla skola, men nu har jag i alla fall fått en alldeles egen bild.

Som nu också hänger i sovrummet, i hörnet bland favoritbilder från helt olika miljöer – ett snösmältningslandskap av Ljunggren, en vy över Karlsbron – ett billigt men vackert tryck som vi köpte på plats en gång – och en stockholmsgata. 

Karin Karsvalls bilder är inte särskilt märkvärdiga i sina motiv, och möjligen är detta inte "stor" konst i någon allmän mening.
Men de slår an en ton.

Kanske måste man ha ett särskilt förhållande till den där landremsan som är Norrlands inland, det stora skogslandskapet mellan fjäll och kustland, det där bortglömda som tar upp så där halva vårt land, för att riktigt kunna ta dem till sig.
Det vet jag inte. Jag har ju det och kan inte avgöra hur det skulle kännas annars

Det finns ju mycket fjäll i bilderna också.
Sommarfjäll, vårfjäll, höstfjäll. Det skadar inte att kunna se fjällen som något annat än en bakgrund för skidåkning om man nu riktigt skall kunna uppskatta denna konst helt efter förtjänst.

En konst som jag känner mig märkvärdigt hemma i.

Dagens dikt den 26 maj

Det är inte en plikt att beskriva horisonten, hur den ibland är nära,

så nära att man kunde tro sig mäktig att stiga över, in i ett helt annat land,

ett av stillhet och förklaring, där försommarens ljuvhet var utan smärta

och en sval ton lyfte oss

Det är inte heller någon plikt att beskriva smärtans djup, hur den kan

riva sönder oss redan innan vi känt den, redan med fruktans tilltagsna klåfingriga visshet

om att någonting skall hända, att någonting skall krossas

Det är ingen plikt att beskriva ljuset, eller vad fåglarna gör av det,

en tidig majmorgon bland trädens lövburna grenar, ett lindlandskap

längs nästa väg och nästa

Det är ingen plikt att beskriva saknaden eller oändligheten, hur de dansar

med varandra vid randen av oceanen, bland de där klipporna som har vittrat

just så mycket som krävs för att vi skall förstå att tidvattnet saknar vilja, hur de

står och håller upp speglar för varandra på var sin sida om ett äppelträd

Det är inte ens någon plikt att ställa sig tvärsemot döden

och säga sanningen, naken som en ensam svärdslilja i kanten av gryningen,

att skriva i vanmakt, att gråta i hörnen, göra svarta noteringar på baksidan av

oskrivna önskelistor, att försöka fånga skuggan –

Det är ingen plikt att gestalta den här dagen.

(AJ in memoriam)                                                                              26.5.14

Dikt 25.5

Hettan slår emot oss på den europeiska valdagen

då ensamma människor och hela folk ropar efter mamma

Men det finns ingen där    Vi är utkastade i evighetens ruiner,

övergivna långt innan vi blev lämnade                                                                          

                                                    25.5

Tidig kväll med Dido

                                                                                                                                Operahuset

Vi tog bussen från slussen, ut i försommargönskan vid Gäddviken för att se Operans utlokaliserade föreställning av Purcells Dido och Aeneas.

Det skall först sägas att detta är en ungdomsföreställning,  en uppsättning  riktad till en speciell publik. Vi ingår egentligen inte i målgruppen.

Man har således bearbetat den, med talscener som växlar mellan det pedagogiska och det dramatiska (på ett inte alltid självfallet vis) men egentligen inte kortat föreställningen.
Den tar fortfarande ungefär en timme att spela.

Men jämfört med en traditionell föreställning är det mycket tystnad. Laddad tystnad som kontrahenterna rör sig i. Tystnad fylld med skilda känslor allteftersom dramat rör sig: oro, misstänksamhet, nyfikenhet, kärlek, ny oro, saknad, sorg.  Det är ofta effektfullt och skulle kanske kunna nyttjas mer även i traditionella uppsättningar.

Ur operan har man plockat fram ett teaterstycke fullt av musik; och till skillnad från ”moderna” operor med en handling som hänger ihop och rör sig framåt (om man nu accepterar det där med gudar, ödet & sånt).   Det fungerar.
Det fungerar faktiskt väl.

Några ord om salen: vi sitter i en cirkel, avbildande en klassisk teater, sluten så när som på det segment där den lilla men effektiva orkestern sitter.  Runtomkring oss, ovanför oss, projiceras bilder, från dagens kartagiska ruiner, från en skog på en ö någonstans i Östersjön och ibland mer abstrakta bilder. Det spelar med i dramat, särskilt när man inte tänker så mycket på det.

En liten störning kommer av det inte helt begripliga totalförbudet mot att ha sina skor på sig under föreställningen. Det är en varm försommardag, och när sådär 250 personer samtidigt tar av sig skorna efter att ha vankat runt på stan en varm försommardag frigörs doftämnen som åtminstone inledningsvis har en lite negativ verkan på koncentrationen.

Musiken, då, musiken???

Jodå.  Vi skulle inte sätta oss på bussen ut till Gäddviken – som dock inte är så långt ut som jag först fått för mig – om det inte vore för kärleken till den här musiken.

When I’m laid har följt mig ända sedan Gösta Oswald presenterade mig för Dido ca 1971 i sina underbara och svårbegripliga Christinalegender. Den var en av mina första ledsagare in i den klassiska musiken i allmänhet och barockens i synnerhet.  och via den alltså resten. (Ni som följde låt-bloggen hittade den på tionde plats).

Det är väl tillvarataget, sångerskorna gör båda bra ifrån sig -  i talpartierna är Belindas breda sydsvenska lite störande men sången bär fint – och det är svårt att inte överväldigas när Dido står fem meter framför en och strålar ut Remember me, remember me, but oh forget my fate!

En helgjuten Dido.

Det hela är alldeles så bra som det kan vara, i detta format.  Små inskott av nyskrivet fungerar; det kanske inte är så långt mellan barocken och expressionismen i alla fall? 

Sången sker på engelska, med något undantag vars funktion jag inte förstår när man övergår till svenska. Engelskan verkar ganska medvetet högtidliggjord, ”barock”. Mig stör det inte, men jag undrar om inte ungdomspubliken som denna uppsättning vänder sig till skulle uppskatta en mer avslappad modern variant? Fast det är ju inte för mig att döma. Kanske faller sig det bara naturligt i förhållande till själva sjungandet.

Uppsättningens begränsade format betyder att man gjort sig av med kören. Belinda får dubblera som ensorts kör. Det fungerar så där.

Den självklara återknytning till det antika dramat som relationen kör/solister skapar går förlorad. En del vackra körpartier försvinner. 

Särskilt går det ut över With drooping wings  som normalt kommer som en lätt svalkande hand över pannan efter den febriga sorgen och smärtan i When I’m laid.

Aenas blir här nästan till en ren talroll; förutom agerandet som Aenas bär han huvudansvaret som styckets resonör. Hans sjungande är ju måttligt även i traditionella uppsättningar, men här blir det nästan överraskande när han helt plötsligt börjar sjunga några gånger.

Aenas är annars på sätt och vis föreställningens fullträff – föreställningen sedd som teater , alltså.

Kardo Razzazi ser med sitt långa hår och sitt skägg ut  som han stigit rakt ur någon svartfigurig vas med motiv från Iliaden, och hans tonfall träffar Främlingens, den efter hand anpassade men ändå alltid främmande Främlingens.
Han lyckats nästan sömlöst röra sig mellan den agerandes roll och den berättandes, vilket inte kan vara alldeles enkelt.  Vivianne Holmbergs Belinda har lite svårare med detta; hon blir liksom kvar inne i rollen.

Föreställningen sedd som teater, var det. Här har jag min enda lite tyngre invändning. Den marknadsförs som ett försök att väcka och bearbeta frågan – ”hur vill jag bli ihågkommen?”, ”vem vill jag vara hos dem som är kvar när jag är borta?”.

Så inleds också föreställningen, med att Aeneas och Belinda ställer dessa frågor till oss.

Kanske räcker det, för den som är mottaglig, jag vet inte.

För mig väcker även denna föreställning – i den mån jag alls bearbetar moral, ställningstaganden, existentiella frågor efter den – snarast de gamla vanliga som handlar om vilka lojaliteter vi har och vilka vi sätter främst, vilka krafter som kastar oss runt i livet (och undran i vilken utsträckning vi själva påverkar dem eller bara är deras lekbollar), och förstås om kärlekens janusansikte.

Det är ju inte så illa.

Men minnet, det som blir kvar efter askan?

Det är nog ett helt annat skådespel.

                                                                                               Utsikt från bryggan

Bonus: Jessye Norman som Dido

Och en inspelning av hela operan (enbart ljud):

Apropå Petter B

ur Nattsidor

       Snö över Hässelby

Diktaren nu någon annanstans

Förföljd av alla och ingen

Med sitt bagage väl packat och förseglat

Och sin blick på andra sidan tingen

Upp för trappan in bland träden

I en väldig vinters vita dräkt

Bland slängda granar   Nu för sent att klä dem

För sent att utvinna en ny klangeffekt

ur andedräktens sista raspande mot luften

Eller den sista nattens fall mot natt

Jag måste skriva dessa dikter nu

Och bara jag kan sätta punkt för att.

                                                                            (för PB)

                              

(rader skrivna en natt för tio-femton år sedan efter läsning) 

Petter Bergman. Bortglömd och ihågkommen

/Edit januari 2019:
Jag har märkt en kraftigt ökande trafik på denna sida den sista tiden.
Om detta beror på ett stigande intresse för Petter B är allt utmärkt och mycket välkommet.
Men stegringen är så brant så att jag undrar lite...

Därför: Om du faktiskt kommit hit pga intresse för denne fine poet, kan du vara snäll och göra en kommentar och gärna berätta hur du hittat hit.
Tack på förhand!/

Plötsligt är Petter Bergman där igen. Han dyker upp ibland – kanske när han behövs, denne alltför tidigt förlorade mästare i konsten att låta det privata möta det personliga och det allmänna ta plats i det enskilda. 

Poeten Petter Bergman är snarast en minor classic, varmt älskad av en mindre krets för sina enkla svåra dikter om ett liv i tidens Sverige, av något fler ihågkommen för den vackra bittra dikten 20 december och kanske för sina Rader från Hässelby i Aftonbladet.

Hos mig kommer han och går lite som han vill, dyker upp med tröst eller frågor när sådant behövs.

Egentligen är han ju alltid aktuell; det mänskliga sitter oftast alltför trångt.

Men ibland kommer han närmare.

Bergman började bland hyperromantikerna i Metamorfosgruppen i det tidiga 50-talet, och först efter hand kom det omkringliggande samhället allt starkare in i hans dikter; men aldrig någonsin som ett självändamål eller syfte, utan som en förutsättning, som en självfallen del av våra liv: vi är ju tillsammans.

Och romantiker förblev Petter Bergman förstås hela tiden, i det att han trodde på människan, gemenskapen och orden, sådana otidsenliga företeelser som samtiden förklarar antikverade.

Petter Bergmans dikt handlar ofta om samtalet, både i övergripande mening att varje dikt ingår i ett större samtal, och inte sällan högst konkret, där diktens strofer blir repliker i – eller om – samtalet.

Petter Bergman älskade jazz. Där kan jag dåligt följa honom, men jag är med honom i kärleken till och i beroendet av musiken. Utan musik stelnar livet. 
Det betyder inte att man är rädd för tystnaden. Den är en omistlig del även av samtalet, och livet. Men musiken är ett sätt att uthärda det som finns bortom tystnaden.

Som klassiskt orienterad ehuru modern poet från 50-talet, med en fallenhet för rim och formuleringar som tar vardagsspråket in i dikten, kom Bergman väl mycket i skuggan av Lars Forsell. 
Det är lite tråkigt. En tydligare bild av Petter Bergman kastar ingen skugga på Forsell.  Hans gester är inte lika yviga, tonfallen mindre dramatiska.

Men för den skull kanske inte mindre berörande.

Just "berörande" är ett centralt ord när man talar om diktaren PB.
De som älskar hans dikter brukar återkomma till det där, hur Bergman på sitt nedskruvade vis - just genom det anspråkslösa i hans anspråk - tycks komma oss så nära, "den kan vara mycket nära,/ nära som en kropp mot kropp, / nära som din kropp mot världens kropp", som han själv skriver.

Återigen: man för ett lågmält samtal.
Ute är det kanske natt, och hösten är på väg eller våren rusar alltför fort förbi, och musikens tröst är bara nästan ändlös.
Men en stunds samtal håller oss uppe.

En stund till. 
Så länge krampen släpper.

Det finns mycket att citera. Rader, rim, strofer, vändningar. Men jag väljer två dikter, två helt olika dikter.

Först den nämnda Den 20 december, som alltså snuddat vid klassikerstatus bland de politiska dikterna från förra seklet:  

Den 20 december 1967
"då demonstrationen därefter påbörjade, upplöstes densamma"
- Polismästare Lüning i DN 21/12 1967

Människorna kom ut ur huset.
Hästarna väntade utanför huset.
På varje häst en man;
i varje hand en piska.

Och det var inte Petersburg 1905 -

Människorna gick framåt-
Ryttarna red framåt.
De skingrade människorna:
slog, arresterade och slog igen.

Och det var inte Petrograd 1917 -

Tidningarna skrev om lag och ordning.
Människorna satt i arresten den natten
och kom hem med brutna revben, skallfrakturer
och väntande fängelsedomar.

Och det var inte Berlin 1919 -

Det var i landet Sverige som jag älskar.
Hur starkt jag älskar det, förstod jag inte
förrän den 20 december 1967,
då så mycket av Sverige gick förlorat.

För om Sverige är vad jag trodde det var:
en fumlig välvilja, ett försök,
en essay i det goda samhället:
vad hade hästarna, piskorna och batongerna
där att göra då

Och hästarna fanns där. Och batongerna.

Och jagaren på Nämndöfjärden, de lågtflygande
attackplanen över Svartlöga?
Är de till för oss? För att försvara
oss och vårt?

Aldrig mer tilltron.
Aldrig mer den självklara hemkänslan.

Hästarna kastar långa skuggor, men vi
måste öva oss alltmer i det mänskliga.
För att vi är ljuset som ger skuggan skugga
men också ljuset som ger ljuset ljus.
Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Och så en helt annan sorts dikt. Fast ändå samma sorts

EN VISA

Mitt i den djupa natten

vakna och tillhöra dig

Glömskans flod rinner; dess vatten

angår inte mig

Mellan oss två finns det tider

som inte kan räknas ut

Allt det som kryper och rider

visste vi förut

En tillfällig frist härinne

Den lurar varken dig eller mig

Men jag vaknar sent en timme

och tillhör dig

_____________________



           Och en egen dikt, tillägnad poeten





-------------------------------------------------------------

Bonus: Några fler PB-dikter, i en annan blogg.


_____________________________

Fler läsningar:

Sverige långt borta - Om Werner Aspenström
Det obegripliga - en tid med Nelly Sachs
Det slingrande - med Magris längs Donau
Klassiskt - omläsning av Eliot
Romanen som tv-serie - Hos familjen Buddenbrock
Återseenden - Träff med Richard Brautigan
Berättelsen om berättaren - Livsdagen lång

I gamla bloggen:
Tillbaka hos trollen
Med Oswald på träningscykeln
Igenom Tranströmer
Att läsa Ingemann

Spretiga tankar i maj

Gång gå gång intalar jag mig att jag skall sträva efter att leva i nuet. Bara för att finna att jag fortfarande går och längtar efter sommarlovet.

                                     *  *  *  

Det här med att anklaga folk för att vara emot förändring. Är inte det som att anklaga någon för att vara emot tid?

                                     *  *  *  

Lite för ofta är ironi bara den ertappades ursäkt

                                     *  *  *  

Hur många som vill slå huvudet på spiken har ens en hammare att tillgå?  

                                     *  *  *  

Slumpen är en underskattad faktor i historien. Kanske för att man blandar ihop slumpen som förklaringsmodell med osäkerhet i observationen. Men det behöver man ju inte göra.

Det kunde mycket väl ha blivit på något annat vis. Men det blev så här.

                                     *  *  *  

Folk som är förtjusta i sin egen frihet brukar inte alltid orka med andras

                                     *  *  *  

Högern har förändrats; förr var den till för dem som har, nu är den till för dem som hoppas kunna få.

                                     *  *  *  

Alla de här människorna som skall genomföra saker inte för att de tycker det är bra, utan för att det är så bestämt.

                                     *  *  *  

Borde inte Sverigedemokraterna snarare heta Nationaldemokraterna? För det är väl inte det svenska som egentligen är viktigt för dem, utan det nationella.

                                     *  *  *  

För er som fortfarande har svårt att skilja mellan nazism och kommunism kan jag repetera vad jag lärde mig av ett par engagerade liberaler i min ungdom:

Felet med kommunismen var att den inte gjorde vad den lovade.

Felet med nazismen var däremot att den gjorde just vad den lovade.

                                     *  *  *  

Det här med att ”heja” på folk i tävlingar för att de kommer från den egna trakten.

Jag kan heja på laget från Stockholm som just representerar staden, om det är en sådan tävling.

Men att hålla på Nisse Persson från Stockholm när han tävlar mot Pelle Nilsson från Sundsvall i att sjunga eller vara allmänbildad eller laga mat (om jag nu skulle engagera mig i det senare) eller dylikt, och därvid ingen annan representerar än sig själv, det känns helt främmande.

   Jag märker dock att andra fungerar annorlunda. Är möjligen detta en skillnad mellan småstad och storstad?

                                     *  *  *  

Vi svenskar gör allting ordentligt. Även fel.

                                     *  *  *  

____________________________________

Den som avvisar eftertanke får dras med efterklokhet - Spretiga tankar i april

Med anledning av dagen Och tiden. Samtiden och dåtiden.

Ordet går  till Nordahl Grieg

17 mai 1940  

I dag står flaggstangen naken
blant Eidsvolls grønnende trær.
Men nettopp i denne timen
vet vi hva frihet er.
Der stiger en sang over landet,
seirende i sitt språk,
skjønt hvisket med lukkede leber
under de fremmedes åk.

Der fødtes i oss en visshet,
frihet og liv er ett,
så enkelt, så uundværlig
som menneskets åndedrett.
Vi følte da treldommen truet
at lungene gispet i nød
som i en sunken u-båt;
vi vil ikke dø slik død.

Værre enn brennende byer
er den krig som ingen kan se
som legger et giftig slimslør
på bjørker og jord og sne.
Med angiverangst og terror
besmittet de våre hjem,
Vi hadde andre drømmer
og vi kan ikke glemme dem.

Langsomt ble landet vårt eget,
med grøde av hav og jord,
og slitet skapte en ømhet
en svakhet for liv som gror.
Vi fulgte ikke med tiden,
vi bygde på fred, som i tross,
og de hvis dåd er ruiner
har grunn til å håne oss.

Nå slåss vi for rett til å puste
vi vet det må demre en dag
da nordmenn forenes i samme
befriede åndedrag.
Vi skiltes fra våre sydpå,
fra bleke utslitte menn.
Til dere er gitt et løfte;
at vi skal komme igjen.

Her skal vi minnes de døde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjømannen som gikk ned.
Vi er så få her i landet;
hver falden er bror og ven.
Vi har de døde med oss
den dag vi kommer igjen.

Om en tunnelbanekampanj. Fast en helt annan än den du tänker på.

Först skriver jag följande text

Egentligen har jag det lite svårt med "kvoterade" reklamkampanjer.
Det blir lätt något både krystat och patroniserande när reklambranschen kommer igång.
Men den här kampanjen för Danderyds sjukhus, hörni, den som går i Stockholms T-bana just nu och som jag ser varje morgon på Karlaplan på väg till jobbet…

Av de sju-åtta ansikten och namn som glider förbi i rulltrappan är det två som *möjligen* kan ha en annan etnisk bakgrund är den infött svenska; Diana och Rebecka har måhända sina rötter någon annanstans, men det signaleras inte.
De kan säkert vara lika svenska som Hans och Lotta.

Det där stämmer inte riktigt med min erfarenhet av hur det är i vården. Av de många tålmodiga och kompetenta människor som jag mött i vården som patient och anhörig har en försvarlig andel varit uppenbart utlandsfödda.

Någon räkning har jag inte fört, den sortens statistik intresserar mig inte, men såväl doktor Jorge som tittade på min rygg i somras som Virginia som kollade mina spruckna kärl för tio år sedan hade sina rötter annorstädes, liksom den tyvärr namnlösa sköterska som med mild omsorg höll min mors hand när hon dog.
Och många fler

Många, många fler.

Men i Danderyds sjukhus ansiktsrad är det ingen som signalerar annat än genuin svenskhet.

Jo, vänta – Nette är kanske danska. Det kom in en hel del danskar i den svenska vården på 70-talet.

Men.

Är det något man vill säga med det?
Eller är det något man glömt bort?
Och vilket är värst?

Sedan åker jag rulltrappan hemmavid och finner att ansiktsraden där är kompletterad med sjuksköterskan Illya, som trivs lika bra med jobbet på Danderyd som alla sina kolleger i raden  men av namn och utseende att döma nog har sina rötter någon annanstans

Och, som den skeptiska jävel jag är, stegras mitt undrande nu i riktning paranoian.

Varför finns en representant för denna viktiga kategori utan vilken den svenska sjukvården, troligen även vid Danderyd, skulle braka ihop på nolltid – varför finns han nu med på Söder men inte på Östermalm?

Det är förstås bara en tillfällighet, en ren slump, på sitt höjd ett förklarligt misstag.

Eller hur?

Det är ingen som tänker så.

Det är ingen som är ute efter dig.

Du kan sova lugnt.

Allt är bra.

Eller?

Men vad menar de?

Hmm.

Noterar att centerpartiet – eller i alla fall dess toppkandidat Kent Johansson – går till EU-val med bland andra parollen att de som berörs av politiken skall få vara med och fatta besluten.

I en EU-varörelse där enligt en artikel i dagens tidning samtliga partier – utom möjligen möjligen M – erbjuder lösningar på problem som EU-parlamentet inte har att ta ställning till är det på sätt och vis ett fint och lite annorlunda krav.

Men på andra sätt är det lite problematiskt.

Till exempel så  här: Vad menar man egentligen?

Som jag ser det finns det tre möjligheter:

Antingen menar man just det som står där, det intill total urblekning truistiska, att demokrati är en fin idé, och att de som berörs bör få inflytande.

Räck upp handen, alla som är emot!

Eller så menar man faktiskt raka motsatsen, nämligen att en massa människor som någon (till exempel centerpartiets EU-kandidater) INTE anser berörs, i alla fall så mycket, att dessa INTE skall få något inflytande.

Vill säga, att bara de som VERKLIGEN berörs – hur vi nu skall avgöra detta, någon inskränkning blir det uppenbarligen – skall få rösta. 

Bara cyklister skall få bestämma om cykelvägar. Bara sjuka – eller bara friska? – skall få bestämma om sjukvården. Bara fortkörare skall få bestämma om fortkörningsböter.

Eller kanske, så handlar det egentligen bara om det som Kent Johansson anför som exempel: vargjakten.

Och att bara de som har en bestämd mening om densamma skall få besluta.

Det är en ganska vanlig uppfattning, även om den sällan blommar ut så oskrymtat som i rovdjursfrågan: ”Jag tycker att bara de som tycker som jag skall få bestämma”

Kan det vara det han menar?

Kör långsamt, herr chaufför - om slow travel

Plötsligt inser vi att vi är en del av en trend

Inte nog med det: vi har varit en del av denna nya trend i decennier.

Det handlar om att resa långsamt, eller åtminstone lite långsammare; slow travel som det heter på tidens svenska språk.

I grunden handlar det, tror jag, om att låta färden ta den tid den tar.

Att inte mer se transporten till ett mål som ensorts hinder som skall övervinnas, utan en del av själva reseupplevelsen.

Det har vi ägnat oss åt så länge vi har rest tillsammans, Ja, jag är uppfödd med den sortens resande.

Det har aldrig varit bara min flygrädsla som gjort att jag föredragit att färdas på marken, även om den givetvis har spelat in; det handlar också om att låta kropp och själ vara med i förflyttningen. 
En sådan enkel sak som att faktiskt se landskapet förflyttas och förändras medan man färdas.

Jag vill nu inte sätta mig på höga hästar och predika min – vår – förträfflighet. Det är bara det att jag aldrig har fattat att man kan se det på andra sätt. 
Resan börjar ju i det ögonblick man låser ytterdörren, och fortgår tills man stoppar in nyckeln igen.

Helt enkelt har jag aldrig reflekterat över att det skulle finnas andra sätt att betrakta det

Men  - "Resan blev helt plötsligt en upplevelse i stället för ett nödvändigt ont" säger en man i dagens SvD-artikel om tanken med slow travel. 
Och han är då ett exempel på någon som tänkt om. Och börjat göra det som alltid varit naturligt för mig – färdas på marken.

Han har till och med åkt som passagerare på en lastbåt. Det ni!

Det har A-L till sin ledsnad inte gjort sedan 1961, något hon  brukar återkomma till. Vi hade länge ett klipp på anslagstavlan i köket om hur det kunde göras, men det blev aldrig riktigt av, dels för att det tyvärr är väldigt dyrt, dels för att vi inte hade några sådana resmål. Nu har vi förlorat klippet.

Artikeln i Svenskan, illustrerad med en fin bild från Göta Kanal som vi länge har samlat ihop oss för att få tid och råd med, listar fyra centrala punkter för slow travel, och vi känner nästan löjligt väl igen oss i tre av fyra; en femte och en sjätte skulle jag vilja lägga till – en av dem finns redan i artikeln men saknas i listan.

      1.    Välj ett kvarter och upplev där.

Jotack, stråken runt Akacfa utca känns väl ingångna vid det här laget. Studentpuben vid hörnet mot Wesselnyi, affärerna i den gamla saluhallen, vinbutiken om hörnet på Dohanyi, den ”tyska” krogen i hörnet Akacfa/Dohanyi, apoteket där Wesselnyi mynnar i Ringen, Corvin-varuhuset vid Blaha ter,  Fülemüle, naturligtvis Sróf Pub borta på Kertesz ut, allt det där.
Våra kvarter, liksom.

Eller Giudecca, den gången.

Eller trakten runt nedre Schönhauser Allée nu senast. 
Finns det något annat sätt att ta till sig en stad?

            2.    Res lätt

Njaae, se… Vad menas med lätt? Är det inte flygresenärerna som måste resa lätt, de där som åker med bara handbagaget för att slippa lågprispiraternas överraskningskostnader?

Jag gjorde min värnplikt som light-resenär under tågluffartiden, och framför allt på den där vesparesan med O, där jag hade tre veckors packning i en axelremsväska märkt PUMA.

Det var inte mycket, men det fungerade. Med en kombination av ungdomens högre tolerans och en beredskap att stå och tvätta i konstiga hörn på franska vandrarhem gick det bra. Jag hade till och med plats för en bok – det var Eckehardts predikningar – och ett anteckningsblock. 

I sanningens namn hade regnkläderna en särskild plats i vespans ”bagageutrymme”… När de inte satt på, vilket var ofta.

Det ligger bakom nu. Men jag vet faktiskt inte vad packningens storlek har med långsamhetens lov att göra; det är en annan fråga. När jag numer far iväg på mina ensamma höst- och vinterresor njuter jag av att kunna fylla bilen med extra byteskläder, ett halvt bibliotek och en espressokokare. Det påverkar inte hastigheten. Och på tågresan den gången vi bodde på Giudecca hade vi gummistövlar med oss, något som visade sig ytterst välbetänkt för det var rejält höstligt högvatten den gången.

            3.    Skippa hotellet – hyr lägenhet

Jomenvisst, det har vi trendmedvetna gjort sedan 90-talet ;-)

Första gången var väl London -91, om man nu inte räknar privatrummen som man ofta var hänvisad till i det gamla östblocket – de gav ju å andra sidan och dessutom möjligheter till inblick i de vanliga människornas liv bortom turiststråken.

Det är länge sedan nu vi bodde på hotell på en plats där vi stannade längre än två dagar (undantaget, inser jag nu, två gånger i Berlin där sviten på Augusta dock faktiskt är som en liten lägenhet, låt vara att matlagningsmöjigheterna är begränsade).

Det var nog på Martensens i Maasholm 1998.

London, Toscana, Maasholm, Budapest, Auray…

Det var just det där med att kunna laga mat, att köpa på marknaden, som drev oss in i det.  

Och A-L:s åstundan att, som hon säger, ”kunna äta frukost utan att behöva klä på sig”.

Inte sällan hör man invändningen ”men det är så jobbigt att laga mat hela tiden”. Men den är ju bakvänd. Inget hindrar en att äta vartenda mål ute – till och med frukosten, om man nu inte hör till dem som njuter av att slippa klä på sig.

Det är bara det att man har valet.

4. Kombinera mera

Med detta menas att man åker till flera olika ställen på samma resa. Också någonting som känns så självklart för en gammal tågluffare att det är svårt att begripa att det skulle behöva tipsas om.

Nu är knappast det speedade kringflackande som jag oftast ägnade mig åt under 70-talsresorna någon bra mall för slow travel.

Snarast tvärtom. Men idén att man besöker flera ställen på samma resa följer med som en självklarhet.

Vår bröllopsresa, som vi upprepat vart tionde år, gick till Prag, Budapest och Florens.

De är inte just nästgårds, men hör för oss evigt ihop.

När vi ändå var i Toscana -96 passade vi förstås på att ta ett par dagar i Venedig på vägen hem även om det blev en hyfsad omväg; på motsvarande hemfärd 2012 blev det både Berlin helt kort och Kappeln/Maasholm.

Och så ofta som bara går försöker man ju pricka in besök hos släkt och vänner i Skåne på ut- eller hemväg. Det är inte för att spara in 400 kronor i vandrarhemskostnad, utan för att resan ger en möjlighet att umgås, och tid att se andra platser.

Som sagt, jag slås hela tiden av det självklara. ”Tänker inte alla så här?”

Men det är förstås det som det innebär att vara en riktig trendsetter.

Så långt tidningens tips. Här är mina tillägg:

5. Res på marken!

Det finns redan i artikeltexten men saknas i listan av någon anledning. Men det är ju helt centralt.

Jag inser att man ibland måste flyga för att komma till vissa platser. Oundvikligen. Vad man då enligt min mening kan fundera på är om man verkligen måste resa till dessa platser.

Och detta sagt så är det sant att jag på fullt allvar tittat på möjligheterna att åka på jorden, om jag skulle få för mig att besöka min svärdotters hemland Bolivia. 
Lätt skulle det inte vara, men det är klart att det går.

Det är öht en viktig sanning: det går. 
Om man väljer något annat så är det ett val. Ett kanske självklart val, ändå ett val.

Jag är ju gammal tågälskare, så för mig har järnvägen ofta varit ett naturligt val. Doften av järnvägsstationen om kvällen när nattåget väntar! Eller den där ölen i restaurangvagnen medan Centraleuropa glider förbi utanför fönstret.

Men det kan lika väl vara bil, buss eller båt. 
Vår Hurtigrutenresa i somras som kombinerade alla dessa trafikslag hör till de mer minnesvärda.

Det är själva rörelsen  genom ett landskap som man ser som är det centrala. 
Det ger kropp och själ tid att färdas tillsammans. 
Man kommer fram först när man är framme.

Mina höstliga och vintriga bilresor i riktning sydväst har givit mig mycket tid att tänka, mycket tid att minnas, mycket tid att se och känna, som jag aldrig skulle ha haft i vardagen. Just genom sin markbundna relativa långsamhet.

Och A-L bevarar som sagt den där båtresan som ett dyrbart smycke mer än 50 år senare.

Sådant har man med sig.

En annan kombination, biltåget, är också ett bra hjälpmedel för oss långsamma. Visst kostar det en del, men man tjänar in ett rejält stycke av det i utgifter som man slipper, och ytterligare lite i välanvänd tid och fördelad vila. 
Om man dessutom gillar att åka tåg, så….   Det där tågfrukosten tillsammans med barnen mellan Brenner och Bolzano medan de många vagnarna ringlade genom alpdalarna står fortfarande i ljust minne.

6. Låt det ta tid

Detta är själva essensen av det långsamma resandet.

Tänk resan som en helhet.

Tänk att varje dag och varje del ingår.

Och även om det givetvis finns tradiga partier, i bilen likaväl som på flygplatsen, partier av väntan, så händer det ändå någonting hela tiden: resan pågår.

Att ge sig själv tid är den största lyx man kan unna sig i dag.